You are currently browsing the tag archive for the ‘film’ tag.

En film vi pratar om i avsnittet.

En film vi pratar om i avsnittet.

Tillbaka igen! Vi kör inte med säsonger, utan fortsätter att göra ett avsnitt då och då när andan faller på. Det här avsnittet har varit under produktion i ett antal veckor: första delen när vi pratar om vår relation till Kina spelades in redan i april. Men eftersom vi tänker oss lyssnare som inte är ute efter aktualiteter så spelar detta inte direkt någon roll.

Denna gång bjuder vi på en blandning av personliga reflektioner, samt ett segment om kinesisk kampkonst, och på det ett samtal — med en gäst, vår konsulterande historiker Lennart Jansson — om filmerna Tai Chi Zero och Tai Chi Hero.

Som vanligt kan du välja mellan två olika ljudformat:

Vi har förstås RSS, och så finns vi på iTunes.

Vi finns numera också på twitter under namnet @idagigen.

I avsnittet finns ett litet ljudklipp från en intervju med Tang Li Long. Här är intervjun:

Klicka här för bilder, länkar och annan info kring avsnittet

Ibland har jag väldigt starka overklighetskänslor. Jag får liksom attacker av yrsel, och tycker plötsligt att allt verkar så egendomligt och osannolikt. Bara att det skulle finnas något så komplicerat som en blomma eller ett träd verkar märkligt, och ännu mer så den här extra nivån av mänsklig teknik och kultur. Hur kan det finnas något sådant som litteratur, personbilar, flamewars, läskreklam — det är ju helt orimligt!

Jag undrar om det är en fundamental mänsklig känsla. Kanske är det inbyggt i hur hjärnan funkar, i vår förmåga att reflektera över oss själva, att det ibland slår över i såna här yrsliga banor. Det kan ju vara det som liger bakom tankar om att det måste finnas något bortom det uppenbara som förklarar alltihop, och det är ju något som människor i alla tider har grunnat på.

Eller också är det ett utslag av att vi i det här samhället lever så artificiella liv att vi inte kan låta bli att känna overklighet ibland. Möjligen fanns det något idealt urtillstånd där människor levde integrerat i nuet, rotade i sig själva och sin omgivning, och aldrig kände sig alienerade från sig själva.

Jag skulle tro att det är lite av båda: en fundamentalt mänsklig reaktion, som förstärks och understryks i det liv vi lever.

Traditionellt har religionerna varit det sammanhang där man talat om sånt här, men i vår tid är man ofta lite misstänksam mot religiöst språk och religiösa institutioner — och för övrigt har religionens meningsskapande och verklighetstolkande funktion i mångt och mycket tagits över av film och tv (och i någon mån litteratur). Ett väldigt vanligt tankespår i populärkulturen numförtiden är ju just det att vår värld på något sätt är en illusion, eller åtminstone bara en del av en större verklighet.

När jag gick en kurs i litteraturvetenskap om science fiction fick jag lära mig ett ord för de där sprickorna i verkligheten som skildras på film och i böcker: ontolepsi — verklighetsläckage. Det är det vi ser i filmer som The Matrix, eXistenZ, The Truman Show (där själva verkligheten visar sig vara större än det först verkar), eller det som personerna upplever i filmerna Eternal Sunshine of the Spotless Mind eller Vanilla Sky (där personerna får veta att illusionerna eller begränsningarna är planterade i deras eget huvud). Kanske också filmer som Lola rennt och Sliding Doors (där man får se olika alternativa händelsekedjor som påverkas av små skillnader i början — är det så att verkligheten delas i två eller flera grenar, och allt faktiskt händer?).

Det ligger något lite oroande i tanken att våra liv skulle vara programmerade eller regisserade. Vad betyder det att vi är för några? Och om vi lever i en värld som bara är en gren av multiversum, vad är det för mening med oss och våra val om allt som kan hända faktiskt sker någonstans?

Sluta läsa här om du är mycket känslig för att få reda på saker om Brasyl (liten spoiler)

Inte så konstigt att science fiction ofta sysslat med tankar på att ta kontroll över verkligheterna och styra våra egna liv. Jag läste nyligen ut Brasyl av Ian McDonald, och den är ett väldigt bra exempel. Det är en välskriven bok, faktiskt så bra att man nästan inte märker att slutet (utan att avslöja särskilt mycket) är en enkel variant på den vanliga sf-slutsatsen att det som gör oss mänskliga är att vi bryter oss ut ur våra begränsningar och själva skapar våra förutsättningar.

Frågan om det vettiga är att bryta sig ur matrisen, eller stänga av kvantdatorn, verkar dock inte just nu ha så många praktiska tillämpningar. Inte förrän vi lär oss att färdas mellan världarna eller dechiffrera maskinkoden vi är skrivna med.

Till dess är det bara att ta en kopp starkt kaffe (fast jag föredrar personligen te, helst yunnan) och ta oss an den verklighet vi har tillgång till framför näsan — vilket förstås rätt ofta är en fiktiv verklighet i närmsta bok.

Eftersom jag har tänkt mig att bli en riktig bokbloggare i år fick jag för mig att jag ska delta i bokfemman, som denna vecka handlar om filmatiseringar.

Fast det var inte så lätt.

Jag tycker oftast att det är rätt svårt att jämföra en film med en bok, och när en bok på flera hundra sidor ska pressas in i ett par timmars film (och en helt annan berättarteknik) så blir ju resultatet förstås rätt annorlunda. Hur som helst kan man tycka att det skulle kunna gå att komma på fem filmer som baserats på böcker och som jag gillat.

1) Agnes Cecilia, baserad på en bok av Maria Gripe. Detta är den enda film jag någonsin sett som gett mig exakt samma känsla som boken den baserades på. Den följer också boken väldigt nära.

2) Blade Runner, baseras lite löst på en bok av Philip K Dick. Bra film.

3) Ronja Rövardotter, från Astrid Lindgrens bok. Den imponerade på mig när jag var i rätt ålder.

4) Lord of the Rings, efter trilogin av Tolkien. Tre filmer, men det finns ingen anledning att lista dem var för sig. Jag gillade dem, om man bortser från hur de hanterade enterna (som blev helt fel, enter kan inte vända på en femöring).

Men sen… sen blir det svårt. Jag ser väl för lite film. Jag vill inte lista en film som baseras på en bok jag inte läst, och inte någon jag tyckte illa om. Nåja, med lite hjälp lyckas jag krysta fram en till:

5) The Crow Road, en mini-tv-serie baserad på Iain Banks roliga roman. Fast boken var bättre. (Ha! Där fick jag dit den klyshan också.) ”It was the day my grandmother exploded.” Och Ash (den nördiga hjältinnan som fixar datorer och kan köra bil över mittlinjen på engelska vägar utan att hjulen nuddar reflexerna) var inte alls lika cool i tv-rutan som på boksidorna.

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Twitter

Arkiv juli 2007 till nu