You are currently browsing the tag archive for the ‘fantasy’ tag.

En film vi pratar om i avsnittet.

En film vi pratar om i avsnittet.

Tillbaka igen! Vi kör inte med säsonger, utan fortsätter att göra ett avsnitt då och då när andan faller på. Det här avsnittet har varit under produktion i ett antal veckor: första delen när vi pratar om vår relation till Kina spelades in redan i april. Men eftersom vi tänker oss lyssnare som inte är ute efter aktualiteter så spelar detta inte direkt någon roll.

Denna gång bjuder vi på en blandning av personliga reflektioner, samt ett segment om kinesisk kampkonst, och på det ett samtal — med en gäst, vår konsulterande historiker Lennart Jansson — om filmerna Tai Chi Zero och Tai Chi Hero.

Som vanligt kan du välja mellan två olika ljudformat:

Vi har förstås RSS, och så finns vi på iTunes.

Vi finns numera också på twitter under namnet @idagigen.

I avsnittet finns ett litet ljudklipp från en intervju med Tang Li Long. Här är intervjun:

Klicka här för bilder, länkar och annan info kring avsnittet

Locus har publicerat sin lista på rekommenderad läsning från 2008. Ett par listade böcker har jag redan läst, men inte många. Jag kan verkligen rekommendera The Dragons of Babel av Michael Swanwick. Mekaniska drakar och skitig magi. Antologin Wastelands har jag recenserat i det kommande numret av Landet Annien (Riktigt Snart Nu…)

De jag redan var sugen på innan jag såg listan var City at the End of Time av Greg Bear, Escapement av Jay Lake och The Engine’s Child av Holly Phillips. Vi får väl se om det blir av att jag läser dem. Åtminstone Escapement!

Det finns förstås fler jag kanske borde läsa för att jag troligtvis skulle gilla dem, men det är ju helt omöjligt att hänga med fullständigt om man inte läser minst dubbelt så mycket som jag. Blir i alla fall nyfiken på samlingen Dark Integers and Other Stories, Greg Egan, som verkar vara något för de där tillfällena då jag känner för att läsa riktigt hård sf.

Via Locus Online har jag hittat två artiklar om vampyrer — det har väl kanske något med halloween att göra, vad vet jag.

För mig känns vampyrer väldigt 90-tal, det var då jag själv spelade lite Vampire (bara konventsäventyr vad jag minns, men ändå) och alla man kände var inblandade i vampyr-lajv. Det var då Interview with the Vampire kom som film, och det pratades en sån massa om Anne Rice i kretsar jag umgicks i. Själv var jag inte särskilt imponerad. Jag såg filmen Bram Stoker’s Dracula och drog slutsatsen att det hela var övertydlig symbolik kring sexualskräck, och därmed ganska töntigt. Sex är då det där lockande och dunkla, den ociviliserade driften, som inte passar in riktigt i vardagen. Vampyren blir symbolen för detta, farlig men fascinerande.

Det funkar inte på mig. Alls. Jag tycker som sagt att det blir väldigt fånigt.

Sen har vi ju det där med odödlighet, och att liksom kunna stå utanför samhället och flyta ovanpå. Det är en mer begriplig attraktion med de vassa hörntänderna. Jag kan förstå folk som är intresserade av den här aspekten av vampyrer, och att de därför kan funka som symbol att identifiera sig med.

Men jag följde de ovan nämnda länkarna och läste lite för att se vad det är som verkar få vampyrhistorierna att föröka sig.

Jag brukar ibland säga att jag är en romantiker, men jag är definitivt inte praliner-och-rosor-romantiker. Jag tycker att romans i bokform måste vara väldigt välgjord för att inte bara vara pinsamt, och jag läser inte böcker som beskrivs som ”romantik”. När jag läste vampyr-artikeln i Wall Street Journal störde det mig en smula hur de identifierar ”paranormal romance” med ”urban fantasy” — enligt mig finns det väldigt mycket av det senare som inte har så mycket med det förra att göra. Om jag försöker strunta i min kategoriseringnoja kan jag i alla fall konstatera att romantik verkar ha en del med saken att göra. Så här står det:

Here lies one of the unique pleasures that the vampire romance can provide for its female readers: the opportunity to enjoy an 18th- or 19th-century courtship while remaining a 21st-century woman.

Suspekt. Det fortsätter med mer beskrivningar av hur läsarinnorna vill ha fantasier om överväldigande, supersnygga män som uppvaktar dem i oändlighet och som alltid är starkast fastän tjejerna är riktigt tuffa. Jag känner mig mindre intresserad än någonsin, kan jag ju säga.

Fast det var en intressant poäng det där med hur vampyrerna också är en bild av hur välbärgad medelklass kunde känna sig hotad av aristokratin.

Den här ”pop culture”-artikeln från NPR hade en annan vinkel (mer filmbaserad): den kretsar kring hur vampyrerna i populärkulturen har förändrats genom tiderna, och hur de speglar samhället och samtiden. Från ren ondska till samvetsplågade sexobjekt, eller nåt.

Eric Nuzum, author of The Dead Travel Fast, says vampires have been around in one form or another since ancient times. And while vampires cannot see their own reflections in the mirror, they are a perfect reflection of the culture that creates them.

”You look at vampires from any given era and you see what they thought was frightening,” Nuzum says. ”You see what they thought was sexy, and what they thought was forbidden.”

Och sånt är ju faktiskt väldigt intressant. Fast ändå. Vampyrer?

Vi får väl se vad jag säger om jag kommer mig för med att läsa Blindsight av Peter Watts, den lär innehålla en lite annorlunda vampyr. (I övrigt finns det nog inga vampyrböcker jag är särskilt sugen på nu.)

Emellanåt undrar jag varför jag inte är medlem i den uppenbarligen väldigt aktiva och kreativa fantasyföreningen Catahya. Det verkar ju hända saker där. Litteraturpris och recensioner och läger och antologier och… allt möjligt. Det verkar verkligen kul. Jag har känt till föreningen nästan sen den dök upp 2002, men har hållit mig utanför hela tiden och nöjt mig med att titta in på webbplatsen och klicka runt lite bland recensionerna ibland.

Att man har haft en ganska renodlad inriktning på fantasy bidrar kanske lite, för jag har inte känt mig särskilt dragen till high fantasy eller sword and sorcery sen jag upptäckte science fiction i tolvårsåldern. Det är inte så att jag inte läser fantasy alls, men tanken på en förening full av tonåringar som älskar berättelser om alver och orcher och små pojkar med stora öden — det kändes inte som om jag skulle passa in med min förkärlek för hård sf. Fast det är egentligen en uppfattning baserad mer på fördomar än på något intryck jag faktiskt fått av föreningen. Kanske är problemet snarare att jag kände mig lite gammal? Jag minns att jag konstaterade att de flesta medlemmarna verkade vara tio år yngre än mig, och jag är lite allergisk mot situationer där jag skulle känna mig som storasyster eller som en förståndig vuxen som kommer uppiftån och tycker att jag vet saker. ”Jaså, läser du Eddings? Det är faktiskt egentligen inte alls särskilt bra böcker, jag kan berätta vad du ska läsa istället!” Nej, blä, det slipper jag helst, jag tycker inte om mig själv när jag hamnar i den rollen. Fast ännu värre vore det om jag kom och försökte vara med på lika villkor och ingen ville lära känna mig eftersom jag nästan är en tant.

Fast andra har ju gått med och trivts bra fastän de till och med är mycket äldre än jag, så det är nog inte särskilt farligt. Jag känner ett antal medlemmar, och har ett genuint gott intryck (även om det finns de som säger att Catahya var bättre förr…), men ändå. Flera gånger har jag klickat på ”Bli medlem” bara för att undra vad jag ska där och göra och sedan strunta i det i alla fall.

Slutsatsen blir att jag faktiskt inte riktigt vet varför. Förmodligen har jag inte riktigt behovet av en förening, sedan jag upptäckte fandom. Och sen vet jag inte riktigt vad jag skulle tillföra föreningen heller, som den inte redan har.

En annan rolig förening jag inte är med i är Uppsala Slug Club, en Harry Potter-förening full av äkta entusiaster.

Jag gillar dem, de här föreningarna, om än på distans.

Uppdatering: Jag tror att jag ska skriva om den här texten lite, vid tillfälle. Jag tror ju faktiskt inte vare sig catahyaner eller tonåringar är grupper som huvudsakligen skulle gilla David Eddings, så det är lite fånigt formulerat som det är nu. Men annars håller jag med mig själv ;-)

I en tidigare postning skrev jag om hur somliga gör en stor sak av skillnaden mellan sf och fantasy, och hur det dessutom finns folk som tycker att sf är bättre och mer uppbyggligt. Nu har jag hittat en annan bloggpost om samma sak, men möjligen en smula mer välformulerat: Why Fantasy isn’t crap, and SF isn’t better, av Al Robertson.

In this context, the claim that SF is superior to Fantasy because it is a more accurate reflection of the potentials and realities of the world is meaningless. Science can seed fiction, but it can’t (by definition) be fiction.

Given this, how can one argue that a science fiction novel that explores the political and emotional ramifications of (say) a certain set of assumptions about the possibilities of science (as, for example, the Foundation series does) is superior to a fantasy novel that explores the political and emotional ramifications of a certain set of assumptions about political theory (as, for example, China Mieville’s Bas Lag novels do)?

Dessutom kan jag bjuda på ett relaterat citat ur förordet till Year’s Best SF 12 (som täcker 2006):

It is our opinion that it is a good thing to have genre boundaries. If we didn’t, young writers would have to find something else, perhaps less interesting, to transgress or attack to draw attention to themselves.

Jag tycker att det är ganska ofta nuförtiden som jag stöter på diskussioner om science fiction där det handlar om att avgränsa den från fantasy. Ibland går det ut på att förklara varför riktig sf är mycket bättre än fantasy, eller så menar man att sf måste försvara sin ställning för att inte riskera att trängas ut av fantasy eller suspekt fantasyliknande sf. Paul Kincaid på Bookslut ställer till exempel frågan Where’s the sense in sensawunda? (”sensawunda” betyder alltså sense of wonder, om det inte är uppenbart):

Sensawunda really needs both the awe and the comprehension, it needs both sides of the equation that links the fantastic and the real; but more and more we are looking for the wonder above the sense. That has always been a part of literature. Fantasy has its own rationalisations, its own rules and perspectives, but if the story in the end gives you that thrill of amazement it doesn’t really matter if it doesn’t make sense in terms of the world as we understand it. Indeed, it is often the point of fantasy that it should not conform to any expectations of our mundane reality. But science fiction isn’t like that.

Den här artikeln är inte en av de klagosånger man ibland har kunnat höra, utan ställer bara frågan vad science fiction egentligen har för plats nuförtiden:

Science fiction is a spectrum, it stretches between fantasy and realism and needs to be anchored in both. But more and more we see at one end of the spectrum fantasy and sf merging seamlessly, while at the other end realism appropriates, quite legitimately, the tropes of sf. In other words that unique affect that once upon a time made us love science fiction is now equally the province of fantasy and of realism.

Det är knappast något nytt med att sf och fantasy möts och blandas. Faktum är att jag inte tror att avgränsningen någonsin varit så tydlig som man ibland vill ha det till. Däremot är det är nog sant att science fictions attribut håller på att sugas upp i allmänkulturen. Det kan förstås ge en känsla av desorientering hos den som länge tyckt om science fiction, en känsla av att sf tappat sin identitet. Och så hör man ibland argument som de ökända uttalandena av Gregory Benford:

I think this move to fantasy has led to a core lessening of what I value in the larger genre, with a lot less real thinking going on about the future. Instead, people choose to be horrified by it, or to run away from it into medieval fantasy. The American culture that once read Heinlein and went the moon now puts George Martin (a very good writer, who started in sf) on the bestseller lists, and goes nowhere.

Jag känner mig extremt ambivalent till sånt här.

Å ena sidan tycker jag att det är lite fånigt att försöka hålla fast vid någon sorts ”renlärig” sf. När man läser gamla berättelser från förr tycker jag att det ofta inte verkade så noga med gränserna, och det finns inget som säger att det måste finnas litteratur som bara försöker extrapolera framtiden med enbart (kvasi)vetenskapliga resonemang.

Å andra sidan är jag väldigt svag för hård sf, särskilt den sortens hård sf som är väldigt realistisk och inte alltför utflippad i transhumanistiska, post-singularitets-scenarier. Det var nämligen den sortens sf som jag först fastnade för. Det som attraherade mig var (enligt min nuvarande analys) att det var berättelser som placerade äventyr inom räckhåll för mig. Den som förstår sin omvärld och kan hantera tekniken faktiskt kan klara svåra utmaningar. Världen omkring mig är faktiskt spännande och intressant, och det finns en viss rymdfararromantik som är fullständigt åtkomlig om än i mindre skala än i böckerna. Att läsa pojboks-sf från 50-talet gav en känsla av att redan vara i framtiden.

Det handlar, som så mycket annat, om identitet. Att försöka komma på vem man är, och vad man vill associera sig själv med. Innan dess hade jag tyckt bäst om att läsa om forntiden, eller ganska jordnära fantasy med många detaljer om att överleva i vildmarken. Jag beundrade kompetens. När jag upptäckte sf var det en översättning av den sortens överlevarkompetens och äventyrsberedskap till en värld som på något skumt sätt kändes relevant. Det var berättelser om smarta ungdomar (killar för det mesta) som genom att veta och förstå kunde få tillgång till en fantastisk och allt annat än tråkig värld. Teknologi är mer än betong och plastbyttor, och det finns mer för den som vill än bara passivt tv-tittande.

Jämför det med en serie som Young Wizards av Diane Duane. Där finns mycket av precis samma budskap: för att åstadkomma något måste man veta en massa, och det finns massor av fantastiska saker att veta om universum och naturen. Världen är intressant! Tekniken är också intressant, och magi är i stort sett en sort teknologi i den här världen. (Det finns magiska intelligenta datorer!) Det är en lite annan sak ändå. En stackars tolvåring som läser dessa böcker kan veta att hon aldrig kommer att kunna resa till månen med magi, medan att åka till månen med raket faktiskt är ett mycket mer realistiskt mål.

Det är i grunden samma sorts drömmar om att kunna åstadkomma något vettigt, att vara en klok och kompetent person, och att hitta något annat än tråkighet och likriktning i vuxenlivet. Science fiction kan göra det, fantasy kan göra det.

Så långt om attraktionen för tolvåringar. För vuxna är det nog också det där med identitet som spelar in, men nu handlar det kanske mer om vem man anser att man är än med vem man vill bli. Jag kan inte låta bli att tänka att de där som menar att science fiction är bättre för att den är mer ”rationell” eller vetenskapsvänlig eller framtidstillvänd (eller vad det närmaste argumentet för närvarande råkar vara) förmodligen har svårt att tänka i metaforer.

Och sedan, en drastisk tanke: kanske inte all litteratur behöver vara direkt fostrande. Kanske man kan få ge sig hän åt det helt exotiska och bara drömma sig bort.

Min slutsats blir att trots att jag verkligen gillar renodlad sf, så finns det ingen objektiv anledning till att precis denna litteraturform måste finnas. Vi kan vara nostalgiska, vi kan försöka rationalisera och komma med argument, men det är i grunden rätt fånigt. Dessutom gillar jag inte alls följdtanken som jag tycker antyds hos till exempel Benford (se länken ovan) att människor som föredrar fantasy skulle vara osmartare eller mindre ansvarstagande, som om det vore ädlare att läsa science fiction.

Mainspring Jay Lake Jag läser sällan böcker som jag inte vet något om innan. Det händer väldigt sällan att jag bara snubblar över en okänd bok och omedelbart bestämmer mig för att jag vill läsa den. Detta var dock ett sådant fall. Omslaget med det fantastiska luftskeppet drog liksom blicken till sig. Det ser också ut som om skeppet flyger inuti en stad, men med moln nedanför — vad är det för sorts landskap? Baksidan har blurbar av Hal Duncan (”…a whole lot of fun to boot”), Cory Doctorov (”…a grandiose, thoroughly engaging blasphemy…”) och Paul Di Filippo (”…a mad, brave, compellingly readable tale of an alternate universe where the gear-stuffed Earth literally rolls through the Heavens on a brass track…”). Det går inte att motstå.

Vad är det med steampunk egentligen? På något sätt attraheras jag av det, fastän jag inte kan sätta fingret på vad det är som fångar mig. Något med estetiken. Något med mötet mellan tungt maskineri, sotigt och skitigt men fundamentalt begripligt, och det främmande, magiska och polerade. Här har vi ångan. Det subversiva elementet, definitivt: ett samhälle i drastiskt behov av reform. Det är punken. Och så kombinationen av det tråkrationella och fullständigt löjeväckande i stärkkragar, fabriksmentalitet, 1800-talsimperialism, hela den viktorianska tankevärlden som bakgrund.

Tja. Något sådant.

I resten av texten diskuterar jag detaljer som kanske inte alla vill veta innan de läser boken. Var härmed varnad.

Lockelsen i just den här boken ligger absolut i den fundamentala premissen. En värld som fungerar som ett mekaniskt urverk! Vad är det för sorts värld, så olik våran? För mig var det hela tiden detta som var gåtan, det som jag ivrigt ville ha ledtrådar till. Hur funkar det, egentligen? Det här är faktiskt en värld där kugghjul av mässing i planetstorlek kan fungera i miljoner år utan att nötas ut, men där fjädern måste vridas upp ibland (se där, en mindre spoiler — precis det man får veta i början, men jag behövde hela boken för att se ifall premissen skulle hålla eller vältas).

Naturligtvis funkar naturlagarna inte likadant som vi är vana vid. Huvudpersonen ger sig också iväg på en lång resa så att vi får se hur det hela ser ut, med de stora kugghjulen vid ekvatorn som vid midnatt rullar över spåret runt solen. Metafysiken är också något överraskande, naturhistorian likaså. Den här jorden är befolkad av flera intelligenta släkten, och det finns många gåtor man inte får svar på. Och magin — är det något naturligt i den här världen, eller något övernaturligt? Any sufficiently advanced magic is indistinguishable from technology, brukar jag hävda och vända bakochfram på Arthur C Clarkes tredje lag. Fast jag kan inte säga att jag riktigt kom till någon slutsats.

Men den här alternativvärdens premisser får förstås andra effekter också. Förmodligen är det för att världen söder om ekvatorn är fullständigt otillgänglig som den politiska balansen är annorlunda. England behåller sitt herravälde. Det är år 1900, och Amerika står under drottningen och regeras av de obekväma adelsmän man inte vill ha kvar hemma i Europa. Förmodligen är det också den här avdelningen av planeten i två halvor som gör att södra halvklotet känns fullständigt drömlikt och mystiskt och inte alls lika intressant som resten.

Naturligtvis är detta också en berättelse om vuxenblivande, och unge Hethor får många anledningar att omvärdera sina uppfattningar om saker och ting. Kvinnor till exempel. Det skulle kunna vara en ganska platt och trist process, som det ibland blir i såna här böcker när huvudpersonen från förr ska förvandlas till något som påminner om en nutida människa som vi känner igen oss i. Eftersom världen är så olik vår blev jag ändå flera gånger överraskad av vad författaren gjorde av detta.

Hethor är klockmakarlärling. Hjältar i såna här böcker är så ofta kompetenta, fokuserade, flitiga. Man blir inte duktig utan att jobba hårt. Inte på kung fu, inte på bågskytte, inte på flerdimensionell analys och inte på att bygga precisionsmaskiner. Undrar hur mycket min syn på arbete har präglats av att läsa om sånt? Undrar hur mycket min noja över att inte vara tillräckligt monomanisk stammar ur vurmen för dessa mina hjältar?

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Twitter

Arkiv juli 2007 till nu