Den här cyberpunk-framtiden, och Bruce Sterling

Ibland får jag en stark känsla av att ha kastats in i framtiden. Jag lever i en science fiction-berättelse. Jag kan se på min omgivning precis som om det vore en framtidsvision från min barndom. (Fast när jag var liten läste jag sf från femtiotalet och kände mig väldigt mycket i framtiden.)

Jag läste precis novellen ”The Hypersurface of this Decade” av Bruce Sterling, och den gav mig precis den här känslan. Den är en sån där nästan-nu, nära framtidshistoria som precis sätter fingret på vad som är nästan absurt futuristiskt i min omgivning.

Efter det kände jag mig motiverad att läsa en artikel av Paul Di Filippo som jag både länge och väl haft på lut: Aging Chrome: Cyberpunks in 2009. Den ger en liten bakgrund till cyberpunken, och tar sen upp nyutkomna verk av några av dem som skrev cyberpunk på den tiden det begav sig. Om Bruce Sterling (”Chairman Bruce”) skriver han: ”his own artful prose and conceptual brilliance precisely exemplified just what needed to be done to drag science fiction kicking and screaming into the postmodern era”. Det var ju ganska fint sagt.

Sen skriver han om Bruce Sterlings senaste roman, The Caryatids. Han beskriver den i väldigt översvallande ordalag. Stopp och belägg, Paul Di Filippo, är det verkligen rimligt att bre på så där? Alltså:

Warmhearted, big-spirited, grimly humorous, cynical yet hopeful, resembling Ursula LeGuin’s famous ”Nine Lives” retooled into a rap song by M.I.A., then condensed into a Twitter feed to amuse Somali pirates, Sterling’s newest proves that when a cyberpunk is once truly plugged into the zeitgeist, the mere passage of twenty-five years does nothing to degrade his performance, relevance or wisdom.

Men det funkar, det funkar. Jag blir väldigt intresserad av att läsa den där boken.

Annons

En bok om vad som händer i huvudet när man växer

Man lär sig mycket om sig själv när man blir förälder. Faktum är att barn i största allmänhet kan lära oss mycket om vad det innebär att vara människa. Det som händer i huvudet när vi är små är ju också avgörande för vilka vi blir som vuxna. Därför tycker jag nog att en sån bok som What’s Going On In There av Lise Eliot borde vara intressant för fler än de småbarnsföräldrar den huvudsakligen riktar sig till. Det är en bok som handlar om hur hjärnan utvecklas i små barn, och vad vi vet om under vilka omständigheter den utvecklas bäst. Det är en sammanställning av rön från neurovetenskap och psykologi med en praktiskt vinkel: författaren vill hjälpa föräldrar att ge sina barn de bästa förutsättningarna att göra så mycket som möjligt med sina medfödda resurser.

Det är fascinerande läsning, som i grunden handlar om hur människor funkar. Intressant också om man undrar över sådant som arv kontra miljö, och vad som påverkar vad — fortfarande inte helt klarlagt, men man vet en hel del. Det handlar om hur miljön och upplevelserna hjälper till att bygga upp och montera ihop det maskineri vi är födda med. Boken är förstås tio år gammal, och jag undrar ibland under läsningen vad som hänt i forskningen sedan 1999. Det vore kul med en uppdaterad utgåva, men det verkar inte vara på gång.

Mycket av det som står i den här boken är sådant som ofta upprepas i råd för föräldrar, men som man här plötsligt får reda på hur det hänger ihop på djupet. Varför behöver egentligen små barn äta fetare mat än vuxna? Det är för att det går åt mycket fett till isolera ledningarna — kapsla in nervcellerna i hjärnan med det där höljet som kallas myelin. Utan det kan cellerna inte leda elektiska pulser särskilt bra, och därför funkar spädbarns hjärnor långsamt och inte så effektivt. Vissa delar av hjärnan blir inte myeliniserade förrän efter flera år. Man talar ofta om ”utvecklingssprång”, särskilt under det första levnadsåret, och när jag läser den här boken tänker jag många gånger att de där sprången förstås är uttryck för att nya funktioner i hjärnan blir färdiga och ”kopplas på”.

Fler exempel. De flesta föräldrar har hört talas om hur viktigt det är för spädbarn med kroppskontakt, men varför? Och hur påverkar det hjärnans utveckling? Det tar upp ett helt kapitel. Vikten av att stimulera balanssinnet behandlas förstås också i ett eget kapitel, och sedan vet man varför det är så bra att vagga och vyssja och bära, och varför småbarn är så glada i att kastas i luften och vändas uppochner. (För hundra år sedan ansåg läkare att det var skadligt att vagga spädbarn, och rekommenderade att man skulle låta dem ligga stilla så mycket som möjligt. Stackars små.)

Boken innehåller också en hel del saker som var helt nya för mig.

Jag visste till exempel inte att det finns en korrelation mellan vilken tid på året man är född och tendens till blyghet. Det visar sig finnas något fler blyga barn bland dem som är födda på våren och försommaren, och det verkar kunna ha att göra med att mammorna fått mindre ljus under en känslig fas i mitten på graviditeten. Kanske inte fullständigt utrett, men ganska intressant. Det kan ju förklara en del om nordiskt temperament om det stämmer. Även om effekten är liten kan det ju påverka den allmänna stämningen i en befolkning kan jag tänka mig.

Det finns också rön som visar att antal barn i syskonskaran, och hur många år det är emellan dem, kan spela in för intelligensen. Optimalt verkar vara att ha mer än ett barn, men med minst två år emellan.

Ett av de allra intressantaste kapitlen var det om språkutveckling. Här fick man ytterligare ett argument för varför det inte är bra att ofta säga ”nej” och ”inte”. Förutom att det är svårt för riktigt små att förstå — de är mycket bättre på att fatta positiva instruktioner — hämmar det barns tal. Det kan ha att göra med att den föräldrastil som går in för att begränsa (auktoritär föräldrastil) inte uppmuntrar barn att uttrycka sig själva på samma sätt som en mer lyssnande men samtidigt vägledande attityd (auktoritativ föräldrastil) som tar hänsyn till barnets synpunkter — men utan att lämna över ansvar på barnet. Det är kanske inte så konstigt att barn pratar mer om de uppfattar att det spelar roll vad de säger. (Det här rimmar ganska väl med Jesper Juuls inställning tycker jag för övrigt. Sympatiskt.) På samma sätt är det dåligt att rätta barn när de säger fel, men viktigt att bekräfta att man förstått vad de menar.

Det är som sagt en mycket intressant bok. Möjligen skulle jag kunna klaga lite på att en del avsnitt är lite väl tekniska. Samtidigt som det är det jag gillar — att man faktiskt får reda på vad som fysiskt händer i hjärnan när man lär sig saker — så är det bitvis lite trögt att läsa. Kanske det skulle gå lättare om man vände på det, och tog förklaringarna från cellnivå och uppåt efter de mer vardagsnära exemplen, men jag är inte säker. Tycker man att det blir för jobbigt kan man faktiskt skumma de här avsnitten och gå tillbaka till dem senare om man vill ha förklaringarna.

Jag blev också ibland lite irriterad på att boken generaliserar så kraftigt, och ofta hoppar över det där med hur stor variationen är.

När vår lilla tjej var nyfödd var jag lite frustrerad över det faktum att hon inte imiterade grimaser. Det talas så mycket och så entusiastiskt om att redan nyfödda kan detta att man glömmer bort att berätta att beroende på grimas (gapa, räcka ut tungan) är det 60-70% (jag hittar inte de uppmätta sifforna just nu) av alla barn som faktiskt härmar om man väntar en stund. Det lämnar en rätt stor andel fullt normala barn som ändå inte härmar. Tråkigt för de föräldrar som ivrigt längtar efter alla former av kommunikation som är lite roligare än hungerskriket och sökreflexen, men inget särskilt ovanligt.

Det här är en av den här bokens svagheter också. Författaren säger sällan något om undantag, eller hur starka resultaten är, utan bara ”barn gör så här, vid den här åldern”. Ibland, som i kapitlet om skillnaderna i pojkars och flickors sociala och emotionella utveckling, diskuterar hon lite om individuella skillnader i början av kapitlet, men sedan uttrycker hon sig kategoriskt igen. Tanken är nog att inte tynga texten med för mycket detaljer, men jag kan inte låta bli att undra. Vem som helst med egna barn försöker förstås se det hon talar om i sitt eget fall, och när det inte stämmer riktigt undrar man om det betyder något eller inte.

Från mitt perspektiv är texten också väldigt centrerad på amerikanska förhållanden. Det känns ibland lite irrelevant för mig, och ibland rent missvisande. I kapitlet där dagis och skola behandlas jämförs en amerikansk och en svensk studie av vad förskola har för inflytande på intelligensen. Man kan inte låta bli att undra om det verkligen är riktigt jämförbart, när amerikanska barn börjar på dagis mellan 3 och 6 månaders ålder medan svenska barn oftast är åtminstone kring året.

(Kapitlet om skolning och undervisning känns för övrigt väldigt sunt och vettigt, och avråder från den här fixeringen vid att läsa och skriva och räkna tidigt som jag ofta tycker att jag ser på den Nordamerikanska kontinenten.)

Trots de här små invändningarna kan jag verkligen rekommendera den här boken till alla som är intresserade av hur människor funkar. Det är bra att kunna se människan som helhet, om man vill människoanpassa samhället.

Man kan inte lära sig en massa om barn utan att undra över hur vi egentligen behandlar människor, och reflektera över våra behov. Människor är så uppenbart sociala från första dagen, men mycket kan gå snett i den sociala och emotionella utvecklingen. Vi har också ett väldigt grundläggande behov av social kroppskontakt, i vilken mån har vuxna också det behovet? Är kroppskontakt enbart sex eller våld? Liknande frågor ligger nära till hands i varje kapitel. Vad man också framför allt tänker på är hur formbar hjärnan är, och hur viktigt det är att använda den för att den ska fungera.

Jag blir också optimistisk inför framtiden. Vi vet så mycket mer än förr om barns behov, och barn i vår del av världen har det på många sätt bättre än kanske någonsin i historien. Mycket är förstås inte alls bra ändå, men med rätt verktyg går det åt rätt håll.

Locus rekommenderar

Locus har publicerat sin lista på rekommenderad läsning från 2008. Ett par listade böcker har jag redan läst, men inte många. Jag kan verkligen rekommendera The Dragons of Babel av Michael Swanwick. Mekaniska drakar och skitig magi. Antologin Wastelands har jag recenserat i det kommande numret av Landet Annien (Riktigt Snart Nu…)

De jag redan var sugen på innan jag såg listan var City at the End of Time av Greg Bear, Escapement av Jay Lake och The Engine’s Child av Holly Phillips. Vi får väl se om det blir av att jag läser dem. Åtminstone Escapement!

Det finns förstås fler jag kanske borde läsa för att jag troligtvis skulle gilla dem, men det är ju helt omöjligt att hänga med fullständigt om man inte läser minst dubbelt så mycket som jag. Blir i alla fall nyfiken på samlingen Dark Integers and Other Stories, Greg Egan, som verkar vara något för de där tillfällena då jag känner för att läsa riktigt hård sf.

Du är vad du ger intryck av att ha läst

Bokälskare brukar gilla att diskutera hur man ska sortera och förvara böcker. Att man kan arrangera dem medvetet för att posera och försöka göra något visst intryck har jag inte direkt tänkt på (inte medvetet i alla fall). Chad Orzel kommenterade en diskussion om detta. Hans slutsats är ungefär samma som min analys av våra bokhyllor skulle bli: vi signalerar att vi har många böcker. Ska man ha någon medveten strategi? Tänk om man vill göra olika sorts intryck på olika besökare — då måste man möblera om.

Att överleva utan billig olja

Om Ausgebrannt av Andreas Eschbach.

Den här boken lider av tempoproblem. Den består av två delar, varav de första 476 sidorna är väldigt långrandiga. Kanske bidrar det att jag inte hade läst något på tyska på rätt länge när jag började, så det var lite motigt de första 200 sidorna eller så, men det är inte bara det. Romanen handlar egentlingen om oljans slut, eller snarare om peak oil (alltså brytpunkten när det inte längre går att öka produktionen trots att efterfrågan fortfarande ökar), och om vad det kan få för följder. Problemet är att Andreas Eschbach samtidigt vill skriva en roman om den amerikanska drömmen och om drömmen om Amerika. Därför börjar det hela med en lång och detaljerad berättelse om den unge Markus Westermann som har bestämt sig för att bli rik. Vi får veta jättemycket om hur det är att jobba med att översätta datorprogram till tyska och hur svårt det är att anpassa datorprogram för skatterådgivning till olika länders lagar och förordningar. Det är distinkt ospännande. Inte ens när killen faktiskt börjar försöka sig på storaffärer blir det särskilt mycket tempo, och dessutom får man jättelika infodumpar om oljepolitik och läget i Saudiarabien. Intressant, men som thriller lämnar det en del övrigt att önska.

Del två överraskade med att faktiskt börja ha lite spänning. Eschbach målar upp det värsta tänkbara scenariot, där oleproducenter och makthavare gör allt för att mörka att de inte har så mycket olja som de säger. När läget väl uppdagas har man redan gjort slut på mycket av reserverna och världsekonomin sjunker som en sten. Det tar rätt lång tid för folk att fatta att det inte bara är en liten kris, utan att det är helt slut på den billiga oljans tidsålder. Oljan tar inte slut, men man har inte råd att bränna upp den i samma omfattning längre. Slut på charterflyg, och problem för folk som pendlar till jobbet. Slut på billig mat från Chile och Nya Zeeland, och problem för stormarknader och inköpscentra som ligger avsides till.

Det verkar ändå inte riktigt rimligt att man bara på ett halvår skulle gå från det normala liv vi känner nu till fullt undantagstillstånd med hungersnöd och epidemier även i USA och Europa. Eller?

Full skräckeffekt uppnås genom att det hela ändå ligger rätt nära till hands. Det är lite läskigt att tänka på hur beroende vårt samhälle är av att ha ett stadigt flöde av billig olja. Medicin, material, gödningsmedel, transporter. Och hela systemet med produktion förlagd till andra länder, som ju hänger på att transporter lönar sig. (Fast blir det för dyrt att bränna olja behöver vi ju i alla fall inte bekymra oss över global uppvärmning och utsläppsrätter och sånt lika mycket.)

När jag var yngre gillade jag att leka med tanken på hur jag själv skulle kunna överleva och klara mig under och efter katastrofen. Jag har tappat kontakten med det där litegrann, men nu börjar jag fråga mig vad jag har för kunskaper och förmågor som skulle kunna vara användbara om det skulle komma ett läge där forskning, undervisning och högteknologi inte längre är särskilt efterfrågade. Hmm. Jag kan ju sticka, och sy litegrann, och jag tror att jag fortfarande skulle kunna klara att få rätsida på en vävstol. Fast helt från råvaran kommer jag nog inte, jag vet inget om att karda och spinna. Jordbruk? Inte mer än vissa små trädgårdserfarenheter. Jag kan lite grundläggande saker om att överleva i vildmarken (i Sverige), men jag skulle verkligen inte vilja prova på det med barn i släptåg. Det slår mig att lajvare av det där slaget som vill ha allting äkta och gjort från grunden nog kan ha rätt sorts överlevarkunskaper.

Nåja. Dithän ska det (väl?) inte behöva komma. Fast det är intressant att föreställa sig, om inte annat för att det ger lite perspektiv på hur vår värld funkar nu.

En sak till bara. Taget ur sitt sammanhang visserligen (syftningen var nog inte tänkt riktigt så här), men det stod ut i mina ögon:

Und manche Frauen trugen Babys in Tüchern auf dem Rücken, Bilder, wie man sie früher nur aus Afrika gekannt hatte.

Jaså? Jag har gjort min beskärda del av barnbärande, både på ryggen och magen. Och jag har aldrig varit i Afrika. Dessutom lär tyskarna vara föregångare i modernt europeiskt barnbärande.

• En intervju med Andreas Eschbach (på tyska)
• Uppsala Hydrocarbon Depletion Study Group (på svenska)

Bokfemman: filmatiseringar

Eftersom jag har tänkt mig att bli en riktig bokbloggare i år fick jag för mig att jag ska delta i bokfemman, som denna vecka handlar om filmatiseringar.

Fast det var inte så lätt.

Jag tycker oftast att det är rätt svårt att jämföra en film med en bok, och när en bok på flera hundra sidor ska pressas in i ett par timmars film (och en helt annan berättarteknik) så blir ju resultatet förstås rätt annorlunda. Hur som helst kan man tycka att det skulle kunna gå att komma på fem filmer som baserats på böcker och som jag gillat.

1) Agnes Cecilia, baserad på en bok av Maria Gripe. Detta är den enda film jag någonsin sett som gett mig exakt samma känsla som boken den baserades på. Den följer också boken väldigt nära.

2) Blade Runner, baseras lite löst på en bok av Philip K Dick. Bra film.

3) Ronja Rövardotter, från Astrid Lindgrens bok. Den imponerade på mig när jag var i rätt ålder.

4) Lord of the Rings, efter trilogin av Tolkien. Tre filmer, men det finns ingen anledning att lista dem var för sig. Jag gillade dem, om man bortser från hur de hanterade enterna (som blev helt fel, enter kan inte vända på en femöring).

Men sen… sen blir det svårt. Jag ser väl för lite film. Jag vill inte lista en film som baseras på en bok jag inte läst, och inte någon jag tyckte illa om. Nåja, med lite hjälp lyckas jag krysta fram en till:

5) The Crow Road, en mini-tv-serie baserad på Iain Banks roliga roman. Fast boken var bättre. (Ha! Där fick jag dit den klyshan också.) ”It was the day my grandmother exploded.” Och Ash (den nördiga hjältinnan som fixar datorer och kan köra bil över mittlinjen på engelska vägar utan att hjulen nuddar reflexerna) var inte alls lika cool i tv-rutan som på boksidorna.

Science fiction kontra fantasy?

Jag tycker att det är ganska ofta nuförtiden som jag stöter på diskussioner om science fiction där det handlar om att avgränsa den från fantasy. Ibland går det ut på att förklara varför riktig sf är mycket bättre än fantasy, eller så menar man att sf måste försvara sin ställning för att inte riskera att trängas ut av fantasy eller suspekt fantasyliknande sf. Paul Kincaid på Bookslut ställer till exempel frågan Where’s the sense in sensawunda? (”sensawunda” betyder alltså sense of wonder, om det inte är uppenbart):

Sensawunda really needs both the awe and the comprehension, it needs both sides of the equation that links the fantastic and the real; but more and more we are looking for the wonder above the sense. That has always been a part of literature. Fantasy has its own rationalisations, its own rules and perspectives, but if the story in the end gives you that thrill of amazement it doesn’t really matter if it doesn’t make sense in terms of the world as we understand it. Indeed, it is often the point of fantasy that it should not conform to any expectations of our mundane reality. But science fiction isn’t like that.

Den här artikeln är inte en av de klagosånger man ibland har kunnat höra, utan ställer bara frågan vad science fiction egentligen har för plats nuförtiden:

Science fiction is a spectrum, it stretches between fantasy and realism and needs to be anchored in both. But more and more we see at one end of the spectrum fantasy and sf merging seamlessly, while at the other end realism appropriates, quite legitimately, the tropes of sf. In other words that unique affect that once upon a time made us love science fiction is now equally the province of fantasy and of realism.

Det är knappast något nytt med att sf och fantasy möts och blandas. Faktum är att jag inte tror att avgränsningen någonsin varit så tydlig som man ibland vill ha det till. Däremot är det är nog sant att science fictions attribut håller på att sugas upp i allmänkulturen. Det kan förstås ge en känsla av desorientering hos den som länge tyckt om science fiction, en känsla av att sf tappat sin identitet. Och så hör man ibland argument som de ökända uttalandena av Gregory Benford:

I think this move to fantasy has led to a core lessening of what I value in the larger genre, with a lot less real thinking going on about the future. Instead, people choose to be horrified by it, or to run away from it into medieval fantasy. The American culture that once read Heinlein and went the moon now puts George Martin (a very good writer, who started in sf) on the bestseller lists, and goes nowhere.

Jag känner mig extremt ambivalent till sånt här.

Å ena sidan tycker jag att det är lite fånigt att försöka hålla fast vid någon sorts ”renlärig” sf. När man läser gamla berättelser från förr tycker jag att det ofta inte verkade så noga med gränserna, och det finns inget som säger att det måste finnas litteratur som bara försöker extrapolera framtiden med enbart (kvasi)vetenskapliga resonemang.

Å andra sidan är jag väldigt svag för hård sf, särskilt den sortens hård sf som är väldigt realistisk och inte alltför utflippad i transhumanistiska, post-singularitets-scenarier. Det var nämligen den sortens sf som jag först fastnade för. Det som attraherade mig var (enligt min nuvarande analys) att det var berättelser som placerade äventyr inom räckhåll för mig. Den som förstår sin omvärld och kan hantera tekniken faktiskt kan klara svåra utmaningar. Världen omkring mig är faktiskt spännande och intressant, och det finns en viss rymdfararromantik som är fullständigt åtkomlig om än i mindre skala än i böckerna. Att läsa pojboks-sf från 50-talet gav en känsla av att redan vara i framtiden.

Det handlar, som så mycket annat, om identitet. Att försöka komma på vem man är, och vad man vill associera sig själv med. Innan dess hade jag tyckt bäst om att läsa om forntiden, eller ganska jordnära fantasy med många detaljer om att överleva i vildmarken. Jag beundrade kompetens. När jag upptäckte sf var det en översättning av den sortens överlevarkompetens och äventyrsberedskap till en värld som på något skumt sätt kändes relevant. Det var berättelser om smarta ungdomar (killar för det mesta) som genom att veta och förstå kunde få tillgång till en fantastisk och allt annat än tråkig värld. Teknologi är mer än betong och plastbyttor, och det finns mer för den som vill än bara passivt tv-tittande.

Jämför det med en serie som Young Wizards av Diane Duane. Där finns mycket av precis samma budskap: för att åstadkomma något måste man veta en massa, och det finns massor av fantastiska saker att veta om universum och naturen. Världen är intressant! Tekniken är också intressant, och magi är i stort sett en sort teknologi i den här världen. (Det finns magiska intelligenta datorer!) Det är en lite annan sak ändå. En stackars tolvåring som läser dessa böcker kan veta att hon aldrig kommer att kunna resa till månen med magi, medan att åka till månen med raket faktiskt är ett mycket mer realistiskt mål.

Det är i grunden samma sorts drömmar om att kunna åstadkomma något vettigt, att vara en klok och kompetent person, och att hitta något annat än tråkighet och likriktning i vuxenlivet. Science fiction kan göra det, fantasy kan göra det.

Så långt om attraktionen för tolvåringar. För vuxna är det nog också det där med identitet som spelar in, men nu handlar det kanske mer om vem man anser att man är än med vem man vill bli. Jag kan inte låta bli att tänka att de där som menar att science fiction är bättre för att den är mer ”rationell” eller vetenskapsvänlig eller framtidstillvänd (eller vad det närmaste argumentet för närvarande råkar vara) förmodligen har svårt att tänka i metaforer.

Och sedan, en drastisk tanke: kanske inte all litteratur behöver vara direkt fostrande. Kanske man kan få ge sig hän åt det helt exotiska och bara drömma sig bort.

Min slutsats blir att trots att jag verkligen gillar renodlad sf, så finns det ingen objektiv anledning till att precis denna litteraturform måste finnas. Vi kan vara nostalgiska, vi kan försöka rationalisera och komma med argument, men det är i grunden rätt fånigt. Dessutom gillar jag inte alls följdtanken som jag tycker antyds hos till exempel Benford (se länken ovan) att människor som föredrar fantasy skulle vara osmartare eller mindre ansvarstagande, som om det vore ädlare att läsa science fiction.

Mainspring av Jay Lake

Jag läser sällan böcker som jag inte vet något om innan. Det händer väldigt sällan att jag bara snubblar över en okänd bok och omedelbart bestämmer mig för att jag vill läsa den. Detta var dock ett sådant fall. Omslaget med det fantastiska luftskeppet drog liksom blicken till sig. Det ser också ut som om skeppet flyger inuti en stad, men med moln nedanför — vad är det för sorts landskap? Baksidan har blurbar av Hal Duncan (”…a whole lot of fun to boot”), Cory Doctorov (”…a grandiose, thoroughly engaging blasphemy…”) och Paul Di Filippo (”…a mad, brave, compellingly readable tale of an alternate universe where the gear-stuffed Earth literally rolls through the Heavens on a brass track…”). Det går inte att motstå.

Vad är det med steampunk egentligen? På något sätt attraheras jag av det, fastän jag inte kan sätta fingret på vad det är som fångar mig. Något med estetiken. Något med mötet mellan tungt maskineri, sotigt och skitigt men fundamentalt begripligt, och det främmande, magiska och polerade. Här har vi ångan. Det subversiva elementet, definitivt: ett samhälle i drastiskt behov av reform. Det är punken. Och så kombinationen av det tråkrationella och fullständigt löjeväckande i stärkkragar, fabriksmentalitet, 1800-talsimperialism, hela den viktorianska tankevärlden som bakgrund.

Tja. Något sådant.

I resten av texten diskuterar jag detaljer som kanske inte alla vill veta innan de läser boken. Var härmed varnad.

Lockelsen i just den här boken ligger absolut i den fundamentala premissen. En värld som fungerar som ett mekaniskt urverk! Vad är det för sorts värld, så olik våran? För mig var det hela tiden detta som var gåtan, det som jag ivrigt ville ha ledtrådar till. Hur funkar det, egentligen? Det här är faktiskt en värld där kugghjul av mässing i planetstorlek kan fungera i miljoner år utan att nötas ut, men där fjädern måste vridas upp ibland (se där, en mindre spoiler — precis det man får veta i början, men jag behövde hela boken för att se ifall premissen skulle hålla eller vältas).

Naturligtvis funkar naturlagarna inte likadant som vi är vana vid. Huvudpersonen ger sig också iväg på en lång resa så att vi får se hur det hela ser ut, med de stora kugghjulen vid ekvatorn som vid midnatt rullar över spåret runt solen. Metafysiken är också något överraskande, naturhistorian likaså. Den här jorden är befolkad av flera intelligenta släkten, och det finns många gåtor man inte får svar på. Och magin — är det något naturligt i den här världen, eller något övernaturligt? Any sufficiently advanced magic is indistinguishable from technology, brukar jag hävda och vända bakochfram på Arthur C Clarkes tredje lag. Fast jag kan inte säga att jag riktigt kom till någon slutsats.

Men den här alternativvärdens premisser får förstås andra effekter också. Förmodligen är det för att världen söder om ekvatorn är fullständigt otillgänglig som den politiska balansen är annorlunda. England behåller sitt herravälde. Det är år 1900, och Amerika står under drottningen och regeras av de obekväma adelsmän man inte vill ha kvar hemma i Europa. Förmodligen är det också den här avdelningen av planeten i två halvor som gör att södra halvklotet känns fullständigt drömlikt och mystiskt och inte alls lika intressant som resten.

Naturligtvis är detta också en berättelse om vuxenblivande, och unge Hethor får många anledningar att omvärdera sina uppfattningar om saker och ting. Kvinnor till exempel. Det skulle kunna vara en ganska platt och trist process, som det ibland blir i såna här böcker när huvudpersonen från förr ska förvandlas till något som påminner om en nutida människa som vi känner igen oss i. Eftersom världen är så olik vår blev jag ändå flera gånger överraskad av vad författaren gjorde av detta.

Hethor är klockmakarlärling. Hjältar i såna här böcker är så ofta kompetenta, fokuserade, flitiga. Man blir inte duktig utan att jobba hårt. Inte på kung fu, inte på bågskytte, inte på flerdimensionell analys och inte på att bygga precisionsmaskiner. Undrar hur mycket min syn på arbete har präglats av att läsa om sånt? Undrar hur mycket min noja över att inte vara tillräckligt monomanisk stammar ur vurmen för dessa mina hjältar?

• Jay Lakes LiveJournal
• En recension av någon som inte blev lika fångad som jag
• Bokanmälning av Cory Doctorov

Smått och gott

Jag undrar lite vart den berömda kanadensiska vintern har tagit vägen. Vi hade precis fått en massa snö, och termometern visade -20 en dag, men sedan försvann alltihop i ett ljummet slask. Vi har haft nästan tio grader varmt i flera dagar nu.

Nåja.

Under tiden har jag hunnit bli intervjuad av Hans Persson, som vill presentera några bokbloggare på sin egen bokblogg. Kul! Nu ska jag bara leva upp till det och faktiskt blogga lite mer om böcker.

Apropå böcker hittade jag Different Engines: How Science Drives Fiction and Fiction Drives Science av Mark Brake och Neil Hook. Verkar intressant, den vill jag läsa. Har jag tur kan jag låna den på bibblan.

Av en slump hittade jag också en svensk blogg med Jerry Cornelius-texter, The New Nature of the Catastrophe. Namnet är naturligtvis taget från antologin med Jerry Cornelius-historier av olika författare. Jag har inte läst den, den står i bokhyllan i Uppsala på andra sidan Atlanten, men jag kommer nog att göra det någon gång. Jag blev väldigt fascinerad av den ursprungliga Cornelius-kvartetten när jag läste den, vilket fick också mig att skriva en egen variant (publicerad i mitt oneshot Nålpistol). Jag vet inte riktigt hur den här bloggen är, men det är kul att den finns. Har bara hunnit läsa ett par texter, och de hade rätt känsla (några korrekturfel hittade jag, men det påminner mig bara om att jag aldrig korrläser bloggtexter själv).

Slutligen upptäckte jag precis att David Nessles blogg får välförtjänt trafik just nu: