Somliga recensenter förstår inte genre

I morse läste jag en recension av den nya filmen ”The invisible man” i DN. Jag har inte sett filmen, bara en trailer, men jag är bekant med att det finns en förlaga i boken av H.G. Wells. Boken har gjort ett stort avtryck i science fiction-genren, vilket planterar vissa sorters förväntningar. Det är därför jag reagerar på en formulering av recensenten:

Tyvärr hjälper det inte när man ganska snart inser att det bara finns två sätt att bli osynlig – det övernaturliga och det hittepåvetenskapliga – och att båda tappar hela dramat på luft. När thrillern glider över i sci-fi, en genremix som sällan funkar (om man inte blir rädd av män i våtdräktsliknande dräkter täckta med kameror), tappar man genast intresset.

Jag tror att den här personen har gått på bio med förhoppningen om att få se en helt annan film. Det går inte att göra en film som heter ”The invisible man” utan att det handlar om en osynlig man. Är det ens rimligt att gå och se en sf-film och sen beklaga sig över att det är science fiction?

Recensentens formuleringar antyder att hon inte anser att science fiction lämpar sig för att ta sig an allvarliga eller starkt känslotyngda ämnen. Det kan hända att filmen inte är så bra, det vet jag inte, men jag kan inte låta bli att sätta mig på tvären mot sättet att resonera om det.

Annons

SANNINGEN om stjärnan du hänger i fönstret till jul?

Jag har en femuddig stjärna med spetsen uppåt. Är den ”rättvänd” eller ”felvänd”? Den visar i alla fall på ett problem: fästet för lampan gör att en av uddarna hamnar i skugga.

I dag är det 6 januari, trettondag jul. Heliga tre konungars dag, om man så vill. Eller helt enkelt den dag då kyrkan firar de tre vise männens besök hos Jesusbarnet. Därmed är det också Betlehemsstjärnans dag.

Det fick mig att tänka på ett tv-inslag från något år sen, som plockade upp tråden från en professor på YouTube. Där hävdades att en femuddig stjärna som hänger med spetsen nedåt är en åkallan av mörka krafter (eller i alla fall en symbol med den innebörden), och det antyds att den svenska traditionen med pappersstjärnor i fönstren skulle vara lite fel. Eventuellt kanske den till och med kan väcka ont blod i kontakt med människor från andra länder där åsikterna om den här symboliken är starkare.

Den som är lagd åt det ockulta hållet skulle kunna se en konspirationsteori här. Någon i handeln har sett till att sprida ONDA TALISMANER till intet ont anande julfirare! Tillsammans skapar de under december ett nätverk av nedåtvända pentagram som frambesvärjer … ja, vad?

Fast innan vi spinner in på det spåret fullständigt vill jag bromsa in och tänka efter lite. En ganska enkel invändning här är ju att många stjärnor som hänger i fönstren inte ens är femuddiga, utan har sju eller åtta uddar.

En annan ganska rimlig grej tycker jag vore att fundera på om inte den där stjärnan i fönstret på något vis ska symbolisera Betlehemsstjärnan. Jag lämnar de astronomiska gåtorna därhän och tänker bara på på den symboliska betydelsen. Betlehems stjärna pekar enligt legenden ut var Jesus blivit född. Den pekar ner på jorden, till en signifikant händelse och helig närvaro på jorden. Och i så fall SKA stjärnan i fönstret rimligtvis ha en spets som pekar nedåt, för att få med hela symboliken.

Sen tänker de flesta som hänger upp en stjärna varken på det ena eller det andra, utan mest på att de vill besvärja bort vintermörkret så gott de kan. Och det är ju ljuskällor rätt medel för, i största allmänhet.

Alice Babs eller Twisted Sister? (Med ett litet PS)

När jag var omkring sju år gammal såg jag filmen En trallande jänta på teve, där Alice Babs går från joddlande fjällbo till vinnarsångerska i en jazztävling på radio. Jag var fullständigt charmad av den där livsglädjen som fanns i musiken. Jag snappade också upp budskapet att det fanns fyrkantiga och tråkiga människor som ville att saker och ting ska vara strikta och ordentliga, men att livet blev bättre och roligare om de inte får råda. I hela kroppen kände jag det där sprittande och lite vilda, som ville spränga sig lös från onödiga bojor och dumma konventioner.

Det här var på den tiden då det var lite svårt att få tag i musik, och som lågstadieelev och dessutom bosatt långt ut på landet hade jag också extremt dimmig uppfattning om var det gick att köpa sådant över huvud taget. Det första jag fick tag på var nog inspelningen av visorna från barnboken Den olydiga ballongen. Sedan hittade jag äntligen en samlingskassett med swinglåtar. Efter det var det enda jag kunde uppbåda en sen inspelning där en mogen Alice Babs sjöng spirituals och psalmer ihop med Duke Ellington på kyrkorgel.

Bristen på lyssning hindrade inte min ohöljda hängivenhet för det jag uppfattade som GREJEN med Alice Babs, jazzrebellen. Se själv här i filmen Swing it magistern! (som jag såg på teve kanske ett par år senare).

Tyvärr var jag ju lite i osynk med min tid. Jag var rentav väldigt skeptisk till samtiden, som jag uppfattade som trist och dum. Sen var jag ju också en lite speciell sorts barn, som mest höll mig för mig själv och drömde ihop fantasivärldar. I en av dem fanns en sorts superhjältesångerska, som kapade hårdrockskonserter med sina sånger och blomsterregn, och spred ljus i hårda och kalla människohjärtan.

Det jag absolut inte förstod i lågstadieåldern var att människor runtomkring mig i samtiden oftare hittade den där starka livskänslan och den uppkäftiga glädjen i metal än i jazz. Kolla den här videon (en låt som släpptes när jag gick i tvåan), och säg om den inte är Swing it magistern!:

(För den som vill fördjupa sig i lite samtidshistoria kan jag för övrigt varmt rekommendera den här videon från när Dee Snider vittnar för senaten i utredningen om föräldravarningar på musik.)

PS: från auktoritär till auktoritativ

Impulsen att i barndomens slut bryta sig loss och söka något eget sitter väldigt djupt i människor. Den flammar så starkt i kroppen, och gör unga människor orädda och riskbenägna. Just denna impuls rimmar också bra med två av de stora frågor mänskligheten brottats med under 1900-talet: att lära oss leva under ständigt förändrade förhållanden, där föräldragenerationens livsstil och lärdomar inte nödvändigtvis är användbara, och att bryta oss loss från lydnad under auktoriteter som kan vara omoraliska, opålitliga, eller bara irrelevanta. Det samspelet drev fram särpräglade ungdomskulturer från mitten av 1900-talet, och har hållit liv i dem sedan dess.

Nyligen såg jag om filmen Döda poeters sällskap, som kom ut 1989. Den handlar också precis om detta, men att se den igen fick mig att tänka på steget som kommer efter. Det räcker inte att bryta sig loss från de dåliga och destruktiva auktoriteterna, man måste ersätta dem med något annat också.

I filmens skola är problemet att pojkarna måste undertrycka sina egna önskningar, behov och känslor, och bara vara tysta och acceptera det som har ålagts dem att göra. I ett sådant läge är en lärare som släpper alla ramar det bästa som kan hända. En fläkt av frihet.

Men i dagens skola och värld är det många som inte alls saknar frihet, och då skulle en lärare som i filmen kanske inte alls få eleverna med sig. I stället kan problemet ofta vara avsaknad av ramar. Många skulle också behöva lära sig och öva sig i olika sätt att handskas med relationer och känslor.

När vi är klara med att riva ner de gamla murarna måste vi bygga upp ett nytt sätt att vara. Det är många som kämpar med det.

Någonstans har jag snappat upp termen auktoritativ för en trygg vuxen ledare som tar ansvar i situationer utan att hemfalla åt de auktoritära medlen att skrämma eller straffa. Det är en svår konst. Jag tror att kärnan i det hela är att vara uppmärksam på hur olika situationer fungerar, förstå sina egna och andras känslor, och kunna vara flexibel. En sådan människa ser personen framför sig, och har integritet.

Det är inte så lätt.

De fodrade skinnbyxorna, och andra konstiga detaljer jag minns när jag glömt resten av boken

Nyligen läste jag en bok som nämnde en annan bok, nämligen Fröken Smillas känsla för snö. Det var intressant, för jag försökte fiska i minnet efter vad som hände i boken. Jag vet att jag har läst den. Jag minns något vagt om en affär med en vaktmästare av något slag. Och så var det någon lös sten eller panel eller liknande, i en verkstad i källaren. Men det som framträder tydligast i mitt minne är att Smilla tyckte om att bära skinnbyxor, som hon lät fodra med siden fastän det egentligen inte funkar bra.

Frågan är: varför minns jag detta? Vart tog själva handlingen i boken vägen i mitt huvud, och varför har den konstiga detaljen blivit kvar?

Faktum är att det är likadant med ganska många böcker jag har läst. Det som är kvar i huvudet är bara någon vag känsla av hur boken kändes att läsa, och så en eller annan udda detalj. När jag läste om Ancillary Justice kände jag bara igen en grej riktigt tydligt, nämligen en falsk träpanel i något rymdskepp, som uppenbarligen var gjord av någon som inte själv hade sett riktigt trä. Av Carnival (Elizabeth Bear) är det enda som framstår riktigt klart i mitt minne att någon använder en utility fog som kan göra hen osynlig i infrarött genom att hålla all värmestrålning inuti en viss volym. Det borde bli väldigt hett, tänkte jag när jag läste det, och det är väl antagligen exakt därför jag kommer ihåg det.

Vad är meningen med att läsa romaner när det mesta av dem bara försvinner? Jag minns ju knappt ett dugg!

Samtidigt är det så härligt att stiga in i en fiktiv värld, och vara där medan jag läser. Kanske blir boken liksom kvar i mig på ett omedvetet sätt, som en del av mina samlade upplevelser och erfarenheter. Jag minns ju inte allt jag själv gjort i mitt eget liv heller.

Andra böcker minns jag desto bättre, ofta de som jag har läst flera gånger och diskuterat med andra. De är ganska få, men jag gillar att det faktiskt finns några verk jag verkligen känner att det är värt att återvända till — och som jag tar mig tid att läsa om.

För övrigt undrar jag fortfarande varför det är en dålig ide att fodra skinnbyxor med siden. Vad är problemet?

Att spela apa, spela människa, och allt däremellan

När jag gick i högstadiet var jag en tafatt person, ganska långt efter mina jämnåriga i den sociala utvecklingen men med huvudet fullt av stora tankar som jag inte kunde dela med någon. Det fanns egentligen bara en bok som riktigt beskrev det här tillståndet av att vara ensam och konstig men utan att vara mobbad eller ha någon särskilt udda egenskap som går att peka ut. Jag gillade verkligen Att spela människa, en ungdomsbok av Ursula K. Le Guin som varken är fantasy eller sf utan bara handlar om Owen som inte vill vara den normala amerikanska tonårsgrabb som hans föräldrar hoppas. Han är intellektuell. Har för mycket hjärna.

Det finns ingen som gillar hjärnor. Hjärnor är fulla grejor. En del gillar att äta dem stekta i smör, men nästan inga amerikaner.

När jag hittade boken på Fantastikbokhandeln köpte jag den bara för nostalgin. Den svenska utgåvan har dessutom jättefina helsidesillustrationer av Inger Edelfeldt.

SPOILERS FÖLJER

Att spela människa är också en ovanlig kärlekshistoria, som inte slutar med att de unga tu lever lyckliga tillsammans. I stället uppmuntrar de varandra att leva sina egna liv. Och det bådar liksom gott för framtiden.

Det är också lite annorlunda att de blir ett par först när Owen slutar att försöka spela rollen av förälskad tonåring. Han och Natalie hittar sitt egna sätt att vara, i stället för att försöka följa någon mall. Det rimmar med berättelsens hela tema, om att låta bli att försöka vara som andra förväntar sig, och hitta sitt eget sätt att vara.

Berättelsen innehåller en del funderingar om gränsen mellan vänskap och förälskelse. Det talade antagligen starkt till mig som femtonåring. Att umgås med människor var redan superkomplicerat, och en romans verkade vara överkurs. Jag hade lätt prioriterat att ha en vän att tala med över att få någon att pussa på, oavsett hur förälskad jag var.

—–

Nuförtiden beklagar jag mig ofta över att jag liksom inte har någon kreativ energi över till fritiden. När jag kommer hem efter att ha ägnat en hel dag åt att tänka och formulera mig blir det inte längre av att jag tänker långa tankar till slut och formulerar till exempel ett blogginlägg när jag är ledig. Men jag slutade ju inte med fritidsskrivandet så fort jag började jobba som journalist. Inte med poddandet heller. Det är bara något som glidit undan mig det senaste året. Innan dess tyckte jag fortfarande att det var skönt att skriva helt fritt och opretentiöst på min blogg, som variation mot jobbskrivandet. Och jag saknar det faktiskt, så jag tar och gör ett försök nu.

Min första signering

Jag har skrivit en bok! Det var nog en ganska otypisk skriva bok-upplevelse, eftersom det är en konstbok med ganska korta texter. Hur som helst är det väldigt kul, och något av en milstolpe. I fredags fick jag hålla i den för första gången, och signera några stycken på SF-Bokhandeln i Stockholm. Nu har jag provat det också!

I morgon, måndag 25/3, är den officiella utgivningsdagen. Då blir det boksläpp på Evolutionsmuseet här i Uppsala, kl 17-19. Jag och Simon Stålenhag är där, och folk från Evolutionsmuseet som kan berätta om de häftiga fossil de har där.

Hur vi vet något om Mars (Red Mars, inlägg 5)

[Jag bloggar mig igenom boken Red Mars av Kim Stanley Robinson. Men detta blir något av ett meta-inlägg.]

I morgon ska Nasa:s InSight landa på Mars, och eftersom det är 2018 kan vi följa det hela i realtid på nätet. Vi kanske får jubla, som när Curiosity landade 2012, eller sucka och sörja som när Schiaparelli kraschade 2016.

Det är hur som helst en helt annan situation än när Kim Stanley Robinson skrev Red Mars i början av 90-talet. Titta bara på Wikipedias lista över farkoster som har skickats till Mars. Visserligen hade 13 av de 30 försöken lyckats mer eller mindre väl, men det var egentligen bara Vikingsonderna och deras landare på 70-talet som var lite mer långvariga och skickade tillbaka ett antal högupplösta bilder. Det var vad Stan Robinson hade att titta på när han skrev. Jämför det med läget när Andy Weir skrev The Martian och hade tillgång till data från Spirit, Opportunity och Curiosity (samt ett antal kretsande satelliter) direkt hemifrån soffan.

Medan jag har skrivit denna korta text har jag surfat runt bland mängder med bilder från Mars. Önskar att jag hade mer tid!

I morgon ska jag i alla fall följa InSights landning. Hoppas att det går bra.

Blommor, träd och sex (Red Mars inlägg 4)

[Jag bloggar mig igenom boken Red Mars av Kim Stanley Robinson. Det går långsamt eftersom mitt jobb tar så mycket av min läs- och skrivenergi. Här är nu sent omsider del fyra, och vi är fortfarande inte framme på Mars.]

I boken Packing for Mars skriver Mary Roach om de mindre glamorösa aspekterna av rymdfart. Bra bok, läs den! I boken reflekterar hon så här, inför kapitlet om Biosphere 2 och liknande försök med att leva under rymdreseliknande förhållanden:

The story made me think about a trip to Mars and what it would be like to spend two years trapped inside sterile, man-made structures with no way to escape one’s work and colleagues and no flowers or trees or sex and nothing to look at outside the window but empty space, or, at best, reddish dirt.

Jag fastnade för formuleringen eftersom rymdfärden i Red Mars är så full av grönska och sex. Ares är ett stort rymdskepp (så stort att ingen känner till alla skrymslen, verkar det som), och med en besättning av ”healthy animals” och en upprymd känsla av vår och nystart är det upplagt för att människorna ska para ihop sig med varandra. De har också en park ombord, som många verkar dras till och tillbringar tid i.

Kim Stanley Robinson jämför skeppet med ett jättestort konferensehotell. Jag kan tänka mig att jag skulle längta ut väldigt mycket efter bara några dagar instängd på ett hotell, och att även om det är annorlunda om jag vet att det är ett rymdskepp skulle jag också sukta efter grönska.

Det där med att inte kunna komma ifrån sitt jobb är inte heller någon grej i den här boken. Hos Stan Robinson är arbete inte något som någon vill komma undan. Arbete är centrum för personernas liv och identitet, allt annat kommer efter det. Kanske är det en del av nyckeln till att klara rymdlivet på ett bra sätt. Av vad jag har hört om astronauter är de ofta extremt hängivna sitt jobb. Kanske blir det annorlunda om det någon gång blir ganska vanligt att resa i rymden, men så länge det är en extrem specialistuppgift kommer det nog bara att vara de där arbetsnarkomanerna som lämnar vår planet.

Alla är ensamma

Jag var ungefär 14 år och gick mellan skolkorridorens tråkfärgade vävtapeter med tårarna rinnande nerför kinderna. Jag ville inte gråta, men när jag nu inte kunde hindra tårarna (jag har alltid haft fånigt lätt för att gråta) ville jag åtminstone inte att någon skulle se dem. Det var bara en person som upptäckte mig där, och det var Monika. Jag är osäker på vilket ämne hon undervisade i, för min klass hade aldrig henne. Nu såg hon mig, och lät mig gömma mig i ett tomt klassrum. Där satt hon och pratade med mig en stund.

För Monika berättade jag om hur det var. Att jag svämmade över av längtan efter att göra saker tillsammans med andra, men att mina enda två kompisar var så olika mig och de förstod sig inte på saker jag tänkte på. Jag ville prata om rymden och mänskliga rättigheter och antimateria och Gud och hur allt hänger ihop. De ville prata om husdjur och killar och, tja, jag vet inte riktigt. Vi förstod inte varandra. Och jag kände mig avgrundsdjupt ensam och konstig.

Vad Monika sade kommer jag inte riktigt ihåg nu längre, men det var en sak som verkligen landade i mig: många andra i min ålder kände precis som jag. Monika verkade bra på att uppfatta vad som rörde sig bland högstadieeleverna, och hon visste. Hon visste att många andra, även de som verkade framåt och populära, kände sig väldigt ensamma. Udda. Överblivna.

När jag hade gråtit färdigt gick jag därifrån. Nästa dag fick jag ett brunt kuvert från Monika, som innehöll en fotostatkopia av Karin Boyes dikt ”I rörelse”. Jag tror inte att jag pratade med Monika någon mer gång, men den där stunden betydde jättemycket för mig. Dikten lärde jag mig utantill.

Det var inte så att jag förmådde ändra min situation för det. Att hitta nya kompisar tog några år och en flytt, och sen var det fortfarande inte enkelt. Men det var rätt viktigt att förstå att det inte bara var jag. Alla är ensamma. Och det är jättesvårt men väldigt värdefullt att nå fram till varandra.

I just den där åldern är det extra svårt. Alla försöker upptäcka vilka de är, alla söker efter något sammanhang som de kan höra till, och alla drivs av mer eller mindre odefinierad längtan efter något mer än det var att vara barn. Allt som händer betyder så mycket.

Jag tänkte på det här när jag läste en tidningsartikel idag, där någon sade att många unga idag bär på ensamhetskänslor. Jo, så är det nog. Så var det för 20 år sedan också, och så kommer det alltid att vara. Men det finns viktiga gradskillnader. Ensamheten behöver faktiskt inte förbli så där fullständigt ogenomtränglig. Vi människor måste hjälpa varandra att hitta sammanhang och gemenskap, och mildra varandras ensamhet där det går.

Som Monika. Jag hoppas att jag kan vara som Monika för någon, någon gång.

Några tankar om dystopier

När P3 Dystopia just kommit igång var det en bekant till mig som höll upp Hans Roslings bok framför mig. Hon verkade vilja presentera utopin som en motvikt mot dystopin, eller åtminstone optimismen som en motvikt mot det mörka.

Jag blev lite förbryllad över att hon tyckte att jag verkade behöva detta, eftersom jag uppfattar mig själv som en verkligt optimistisk och hoppfull person som ända från tårna är inriktad på att söka lösningar. Sedan tänkte jag lite på saken och insåg att min inställning kanske inte är så uppenbar från utsidan, för den som inte känner mig riktigt väl.

Det där med optimism och pessimism var något som gick igen också i den panel jag lyssnade på i måndags, på Stadsbiblioteket här i Uppsala. Där var litteraturvetaren Jerry Määttä, fantastikförfattaren Anna Jakobsson Lund och zombieöverlevnadsexperten Herman Geijer, som pratade om dystopier och vad de betyder i vår tid.

Mycket av det som sades var sådant som sagts många gånger förr, men några saker var lite nya för mig och fastnade i min anteckningsbok. Det här blir inte så mycket ett refereat av vad panelen sade, som en sammanfattning av saker jag tänkte på under panelsamtalet.

Låt mig börja med själva ordet. En dystopi är egentligen en anti-utopi, och brukar handa om ett samhälle som blivit dåligt. Många gånger klumpas alla mörka framtidsskildringar ihop och kallas för dystopier, fastän de kanske egentligen är katastrofberättelser eller postapokalyptiska historier. Jerry Määttä föreslog att det kan vara en språklig association, att ”dystopi” förknippas med ”dyster” — det är något jag aldrig har tänkt på, men det kan ju vara en koppling som gör att ordet oftare används så.

När vi började jobba med P3 Dystopia var det här en av mina invändningar. Min inre akademiker och ordmärkare ville gärna påpeka att avsnitten om övervakning och om fascism passar jättebra in i dystopi-etiketten, men att klimatatförändringar, antibiotikaresistens och krig snarare är katastrofer. Men jag släppte det, för det är ju kanske inte så noga. Fiktionens dystopier utnyttjar dessutom ofta resursbrist eller krig eller andra sådana omständigheter för att hålla folk i schack. Katastrofen blir den grund varpå Dystopia vilar.

(Dessutom handlar i grund och botten nästan alltihop om hur vi agerar som samhälle. Det finns katastrofer som människor inte kan kontrollera eller förebygga, som vulkanutbrott, men de är få. I övrigt är det ju vår civilisation som är den starkaste naturkraften och med störst potential att förstöra våra livsvillkor.)

Anna Jakobsson Lund diskuterade sin egen ingång till dystopierna, som handlade ganska mycket om en önskan att ta tag i saker och fixa så att det blir bra. Det gömmer sig nog en möjlig dystopi bakom varje utopisk strävan. Särskilt om de börjar handla om att förbjuda och rensa ut sådant man tycker att mänskligheten inte får innehålla.

Det är i och för sig inte en helt ny tankegång, men intressant. Här är min egen lilla fundering: att bygga ett någorlunda gott och fungerande samhälle är en aktiv balansakt, lite som att cykla — det går nästan inte att stå stilla. Det behövs lite spänningar, lite oenigheter, lite skilda strävanden, för att upprätthålla styrfart och balans så att inte alltihop tippar. Det betyder att ett renodlat Utopia är utom räckhåll i denna världen, men att vi åtminstone kan undvika det totala eländet om vi bara kommer överens om att fortsätta cykla tillsammans. (Jaja, metaforen haltar lite här, men ni kan säkert hänga med i hur jag menar.)

Både Jerry och Anna var flera gånger inne på hur de dystopiska berättelserna nästan alltid rymmer en optimism och en kampglöd och en vilja att förändra. Det är ofta människans inneboende natur som ger det hoppingivande elementet — det finns en strävan efter kärlek eller rättvisa eller något liknande, som bryter dystopins ramar och hittar en öppning. Herman Geijer kommenterade det med att det är kul att biologin då står för det positiva, medan den i zombieberättelserna nästan alltid är något negativt. När samhället raseras av horderna av vandöda blir överlevarna typiskt egoistiska barbarer. (Undantag finns såklart.)

Civilisationskritik är nog bra, men lite uppskattning av människans förmågor och civilisationens välsignelser behövs också ibland. Spänning och balans, återigen.

Det handlar kanske om grundläggande människosyn, men också personlig läggning hos både läsare/tittare och författare. Somliga blir deppiga av dystopier, andra blir peppade av dem. Jag har märkt att somliga inte pallar att lyssna på P3 Dystopia över huvud taget, andra längtar efter nästa avsnitt.

Jag gillar att läsa och höra dystopier, men jag är ingen pessimist. Kanske finns det katastrofer vi inte kan undvika, men jag tror att det går att klara även många svåra utmaningar med hjälp av de mänskliga superkrafterna: samarbete, berättande och kultur.