Några gitarreffektpedaler framför en hög med Bondfilmer.

Kaos-stilleben. Vi lägger mer energi på fotografering en annan gång.

Tillbaka igen, med ett avslappnat pratavsnitt. Kan vi skilja på författare och verk — går det att bortse från att författaren är en skitstövel och gilla boken ändå? Sen får Ante berätta lite om intresset för att göra ljud med gitarrer. Sen återvänder vi till James Bond och resonerar om vad det är som gör att vi gillar Bondfilm trots alla mycket irriterande aspekter.

Lyssna här:


Eller ladda ner som mp3.

Länkar

Här finns podden Chasing Tone som Ante nämner.

Antologin med James Bond-noveller vi pratar om heter License Expired. En sorts fanfiction, är det väl! Två av novellförfattarna pratar om sina bidrag.

I en tid då det finns interstellär rymdfart och i princip obegränsad tillgång på energi närmar sig en ung student planeten Trantor, centrum för det galaktiska imperiet. Han har dock ingen aning om att det inte går att få se planeten från rymdskeppet. Inte heller att befolkningen inte bryr sig särskilt mycket om utsidan av sin planet, för alla bor under det tak som täcker hela klotet. Det är helt enkelt en världsomspännande stad. Men den unge resenären har aldrig sett video därifrån, och verkar ha väldigt vaga begrepp om saker.

Kanske är detta mest ett klumpigt författargrepp för att visa något för läsaren, lite i linje med den sortens dialog som brukar kallas ”As you know, Bob”. Om jag inte missminner mig är det i någon av Lucky Starr-böckerna som samme Isaac Asimov låter en av huvudpersonerna förklara för en annan hur deras telefoner fungerar. Det är ett styltigt sätt att redovisa saker för läsaren, som sf-författare sedermera har lärt sig att klara sig utan.

Men som nutida läsare känner jag en djupare dissonans än så när jag läser den här sf-klassikern, för det finns ett genomgående fel.

Informationssvälten, liksom. Att det går att komma till huvudstaden utan att veta något om hur det är där. Utan att ha motsvarigheten till hundra youtubeklipp och några varv med interaktiva kartor och satellitbilder.

Det slutar ju inte där heller. Hela upplägget för Stiftelsen i bokens titel är att grunda en koloni med etthundratusen forskare och vetenskapsskribenter som ska sammanställa en encyklopedi, men som dock undanhålls viss strategisk information. Ingen i Stiftelsen har tillgång till själva den centrala vetenskapliga disciplinen: psykohistorian. (Som alla allmänbildade sf-läsare vet är psykohistoria en gren av matematiken som kan förutsäga viktiga drag i den historiska utvecklingen, men på en övergripande nivå. Psykohistorian vet inte vad den enskilda myran gör, men kan avgöra hur deras färdiga stack kommer att se ut.) Men jag kan inte begripa hur de kan vara precis lagom ovetande för att inte kunna återuppfinna psykohistorian från de grundläggande principerna. De vet ju att en sådan disciplin existerar, de känner till den store matematikern Hari Seldon och så vidare. Etthundratusen vetgiriga människor, och ingen har tänkt på att få med sig grunderna till psykohistorisk teori?

Och sen är det grejen med att anlända till en ny planet, köpa en tidning och sätta sig på en bänk och läsa sportsidorna för att fördriva lite tid.

Det är helt uppenbart att Isaac Asimov anno 1951 hade tänkt väldigt mycket på ”atomkraft” och väldigt lite på informationsteknologi. Eller nyfikenhet och informationsspridning i största allmänhet.

Jag har absolut inga minnen kvar från någon tidigare läsning av Stiftelsetrilogin, och denna gång läste jag bara första volymen. Det räcker liksom, för så bra är det inte. Den första volymen är en serie berättelser om hur den ena gubben efter den andra flyter ovanpå det historiska flödet, är ensam om att se precis vad som är det enda rätta att göra, och sen göra det. Inte ens kraftfält och strålpistoler räcker för att krydda upp det till något aptitligt.

Det är väldigt märkligt att de ursprungliga böckerna om Stiftelsen fortfarande ges ut på nytt och på nytt — den finns i flera olika utgåvor i SF-Bokhandelns hyllor såg jag för bara några dagar sedan. Ingen är tvungen läsa sf-klassiker, och ska man ändå göra det finns det ju bra böcker att läsa. Det här känns möjligen lite kul på grund av 40-talssmaken, och för att jag gillar att se hur sf-idéer har uttryckts längre tillbaka.

Men jag lever ändå i framtiden, och i informationsåldern. Från det här perspektivet är det inte rimligt med ett högteknologiskt samhälle — utan extrem tankekontroll — där människor inte har tillgång till lättillgänglig information om det mesta. Det känns som något som måste förklaras mer grundligt för att kunna bli trovärdigt. Och bara det säger nog något grundläggande om skillnaden mellan 2010-talet och 1940-talet, något som jag kanske inte har tänkt så noga på tidigare.

Som förmodligen alla läsare av min blogg vet (eftersom jag antar att de som läser en sån här blogg också har läst Liftarens guide till galaxen åtminstone nån gång i livet), blev Zaphod Beeblebrox president över galaxen mest för att han var bra på att ställa till skandaler och dra bort uppmärksamheten från den egentliga makten.

Det finns inte så många likheter med den där andra presidenten som alla pratar om idag. Men av någon anleding tänker jag på Zaphod nu. Förmodligen nåt med hur det kändes att läsa den där stora intervjun som var i DN i morse.

Sån här var Zaphod:

Ett av dom större problemen för Trillian i hennes umgänge med Zaphod var att lära sig skilja på: när han spelade dum för att få folk att komma av sig; när han spelade dum för att han inte ville tänka själv utan tyckte att någon annan kunde göra det åt honom; när han spelade outsägligt dum för att dölja det faktum att han inte fattade vad som pågick; och när han inte spelade dum utan verkligen var dum. Han var känd för att vara enastående klyftig, och uppenbarligen var han väl det — men inte hela tiden, vilket i viss mån oroade honom, och troligen var detta en förklaring till hans agerande. Det var bättre, tyckte han, att folk blev förvirrade än att dom såg ned på honom.

Det finns ett alternativ till, tänker jag, nämligen att spela dum för att dölja sina egentliga avsikter och planer. Det skulle vara en möjlighet, till exempel för den som vill bli president för att sno ett superhäftigt rymdskepp.

Som någon sorts bokbloggare ska jag väl ta mig i kragen och försöka summera läsningen under 2016. Som vanligt kan jag inte mäta mig med de riktigt snabbläsande bokslukarna, men böcker är nu hur som helst ett stort intresse och det finns ständigt fler som jag verkligen vill läsa. Kul då, att se att jag faktiskt lagt grundnivån lite högre än tidigare. Inräknat högläsning har jag läst 55 böcker, och utöver det ett helt gäng seriealbum.

Det finns kanske inget egenvärde i att pressa mig igenom tio böcker extra, men det betyder att jag har lagt mer tid och energi på något jag verkligen vill göra. Det är därför det är så tillfredsställande att räkna lästa böcker.

Nåväl. Jag tänker inte lista allt jag läst, utan bara diskutera några av de böcker som känns lite extra roliga att prata om.

Läs hela inlägget här »

Alvarprisstatyett i bokhylla.

Ett jubel- och specialavsnitt, med musik! För 20 år sedan hittade Åka till sin första sf-kongress. Här bär det av ut i rymden och in mellan boksidorna, och runt i sf-rörelsens lite mindre välkända skrymslen.

Lyssna här:


Eller ladda ner i mp3-format.

Lite om musiken

Låtlista:

Elektrubadur – Höst (intro)
Elektrubadur – Flyt
Kristoph Klover – Fire in the Sky
Elektrubadur – Dying Inside
Erik Andersson – Pappersframmatningen är trasig
Julia Ecklar – Hope Eyrie
Elektrubadur – Höst

Två av låtarna kommer från albumet To Touch the Stars. Lite fri och gratis lyssning på blandad filkmusik finns på the Virtual Filksing.

Den som inte kan få nog av den kan lyssna på Pappersframmatningen är trasig på Soundcloud.

Elektrubadur finns på Jamendo. Men inte Dying Inside-låten, den kan du bara höra i detta poddavsnitt.

Vi sätter ingen CC-stämpel denna gång. Men att ladda ner och kopiera och sprida avsnittet i sin helhet är helt tillåtet.

Ibland är det så skönt att skriva något bara för nöjes skull. Att strunta i att omsorgsfullt väga orden, att bara låta tankarna trilla ut ur huvudet som det vill sig.

Tyvärr har det varit lite lite av den varan i mitt liv de senaste månaderna. Det är som att alla ord i mig går åt till mitt nya jobb. Inte känner jag mig vansinnigt produktiv heller, tyvärr. Jag har en föreställning om att jag borde kunna göra mer både på betald tid och obetald tid, men det kommer kanske när jag har skaffat mig lite rutin och självförtroendet växer till.

Samtidigt är jag fortfarande lite fundersam över det där med att det jag vill göra på fritiden ofta är så likt det jag gör på jobbet.

Jag vet att det är väldigt viktigt med återhämtning, och jag vill inte riskera att bli utbränd och tappa sugen. Men å andra sidan tror jag att olika personer jobbar på olika sätt, och det är kanske inte nödvändigtvis fasta arbetstider som funkar bäst alltid. Svårt svårt att tvärt stänga av och vara ledig, när jobbet går ut på att tänka. Tankarna snurrar på, och det finns liksom ingen skarp gräns mellan det ena och det andra. Och det kanske går an, faktiskt.

Boken jag läser innan jag somnar ger mig ett uppslag till en artikel jag kanske kan skriva. Ett samtal med maken leder till ett frilansknäck (jag frilansar ju två dagar i veckan fortfarande). På kvällen när barnen har lagt sig inser jag hur jag ska fixa en knepig passage i en text jag får betalt för, och så knåpar jag lite med den.

På sätt och vis alltid har drömt om att jobba med något som ska kännas som en naturlig del av livet, i stället för att ha ett jobb som tvingar mig bort från det jag egentligen vill göra. I idealfallet betyder det ju bara att jag lever ett liv, snarare än att dela upp livet i kneg och resten. Så på det viset är det helt okej, så länge jag inte blir uppskruvad och stressad av det.

Ibland tänker jag att jag kanske borde koppla av med något mer praktiskt. Pyssla och bygga och baka. Och visst är det skönt att skruva i datorn eller bytta däck på cykeln eller ta ut en paj ur ugnen. Men det är också fantastiskt skönt att bara sitta och knacka ut ett avslappnat blogginlägg. Det är kanske ett sätt att koppla av och leka loss, så att skrivandet inte bara blir slit och släp.

Att podda blir då en avkoppling från att göra radio. Att blogga blir en avkoppling från att skriva journalistiskt eller göra väl avvägd populärvetenskap.

Så länge jag kan parera för känslor av stress och press kanske det inte gör nåt.

Gamla datorer från en broschyr, 1969.

Retro-Computing Society of Rhode Island – scan of Honeywell product brochure – H316 General Purpose Digital Computer, November 1969.

Internet of things är en sån där grej som teknikintresserade människor pratar om emellanåt. Nästa stora grej, och så där. Det typiska exemplet på vad det ska vara bra för är att kylskåpet kan vara uppkopplat till internet, och hålla reda på vad som finns hemma och vad som behöver köpas.

Jag blev påmind om det där idag, och ställer samma fråga som alltid dyker upp i mitt huvud i sammanhanget: hur uppkommer de här köksexemplen? När jag var liten pratades det om vad hemdatorer kunde vara bra till, och något som nämndes då var att hålla reda på hushållsekonomin och att lagra och indexera recept. Och mycket längre tillbaka fanns ju det konstigaste exemplet av dem alla köksdatorn Honeywell 316 med inbyggd skärbräda, som dock tydligen aldrig såldes i ett enda exemplar.

Att detta inte blev någon stor succé förstår jag ännu mer nu när jag funderar närmare på hur den ser ut. Den har ingen skärm, utan visar information i binär kod i en rad lampor, precis som datorn i Tintins rymdraket. Och inget tangentbord, informationen matas in med en rad av strömbrytare.

För att handskas med en sådan köksdator behöver hemmafrun vara en Heinlein-hjältinna, en ingenjör och rymdpilot som stannar hemma och sköter barnen för att det är den viktigaste uppgiften för mänskligheten. Eller nåt. Jag har verkligen svårt att tänka mig en värld där detta hade tagit skruv på riktigt.

Fast med tanke på vad den kostade kanske kockingenjören i fråga egentligen inte skulle vilja råka skvätta köttsaft över lamporan eller kontaminera skärbrädan med löklukt. Tänker jag i alla fall.

Tänk ändå hur fantastiskt roligt det skulle vara om det fanns ett reportage från ett hushåll 1969 där den faktiskt användes.

”Science fiction är inte så mycket en genre /…/ som en pågående diskussion”, skriver Farah Mendlesohn i The Cambridge Companion to Science Fiction. Idéer återanvänds, teman återbesöks från olika håll, och samtalet pågår både inom och kring själva sf-litteraturen. Ett roligt exempel på det är en av framtidens evergreens.

I vårt senaste poddavsnitt diskuterade Ante och jag novellen ”Shambleau” (1933) av C.L. Moore. Huvudpersonen där, Northwest Smith, visslar på något som verkar vara en välkänd sång i hans värld och tid: The Green Hills of Earth. Det här är bara en detalj som nämns i förbifarten. Men Catherine Moore skrev fler berättelser om Northwest Smith, och i ”The Quest of the Starstone” (1937) kommer sången tillbaka igen.

Där möter Nortwest Smith en annan av Catherine Moores återkommande figurer, nämligen den svärdssvingande och demonbetvingande Jirel av Joiry. Det var när jag nu läste en antologi med alla Jirel-berättelser som jag stötte på den här sången igen, och tyckte att den verkade så välbekant. Någon måste ha tonsatt och sjungit den!

Så jag började kolla upp det, och blev lite mer sf-allmänbildad. Den första som gjorde den här sången riktigt populär var rymdpoeten och sångaren Rhysling i Robert Heinleins novell som heter just ”The Green Hills of Earth” (1947).

Trots att den antologiserats och återpublicerats ett stort antal gånger har jag aldrig läst den här Heinlein-novellen. Men det finns förstås en Wikipedia-artikel om The Green Hills of Earth, och där länkas till två radiodramatiseringar. Jag lyssnade nu på bägge, och enligt mig är den bästa den som kan hittas som nr 77 i serien CBS Radio Workshop.

I bägge dramatiseringarna får vi höra delar av sången sjungas. Det faller sig naturligt att musikaliska sf-fans har tagit sig an utmaningen att bygga ut sången till fullständigt och sångbart skick, och det har gjorts ett antal gånger. Här finns ett exempel på hur en lång version kan se ut. Och på YouTube finns flera varianter insjungna. Här är en med en hel kör:

Den fiktiga poeten Rhysling har för övrigt gett namn åt ett pris för sf-poesi som delats ut sen 70-talet, och en krater på månen. Och han har blivit citerad av verkliga astronauter.

Det verkar helt realistiskt att den som beger sig ut i rymden skulle vilja sjunga om hemplaneten. Många astronauter talar om den nya känslan de fått för jorden efter att ha sett den utifrån och upplevt lite av rymdens ogästvänlighet.

kaffestilleben

Vi pratar om lindblomste och om kaffe och om annan dryck och mat i böcker, film och tv. Sedan bubblar vi lite om vardagsteknik, och specifikt våra egna särskilda sätt att förhålla oss till datorer, telefoner, med mera. Till slut dissekerar vi novellen Shambleau av C.L. Moore, en klassiker som Åka hade svårt att förlika sig med men som kanske hade ett eller annat försonande drag.

Lyssna här:


eller ladda ner mp3-filen.

Vi har förstås RSS. Och så finns vi på iTunes.

Läs mer om varför C.S. Lewis lät Edmund sukta efter just turkish delight i Häxan och lejonet.

Apropå att ha pepparsprej på maten Science Friday har gjort ett jätteintressant inslag om chili, hur olika sorter smakar och varför.

Jag är inte mycket till diktare, men några försök har jag gjort. De flesta av dem för mycket länge sedan, då min hjärna var marinerad i J.R.R. Tolkien och lite Karin Boye.

Den här godnattsången var en lek med två sorters rim, och de vanliga metaforerna om livet som en vandring med lägereldar att kura vid mellan strapatserna. Jag sjunger den fortfarande ibland.

Vindar vandrar vida,
strömmar störtar strida,
men ro och vila kan skymningen dig lova
och en trött får sova.

Vägen värver världen.
Flamman följer färden
– den ensam vakar, när natten åt dig sömmar
förunderliga drömmar.

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Twitter

  • @thefajster Oh no, not again :( Liten anteckning 4 hours ago
  • RT @vildvittra: "And when he takes off his glasses, his abs are revealed." Kameron Hurley och Ann Leckie pratar om manliga karaktärer. 😂😂😂… Liten anteckning 20 hours ago
  • RT @enhorningenzine: Författarna och hedersgästerna Ann Leckie och Kameron Hurley diskuterar problemet kring män i litteraturen. Kommer “du… Liten anteckning 20 hours ago

Arkiv juli 2007 till nu