You are currently browsing the category archive for the ‘vetenskap’ category.


Jag blir förälskad i häftiga idéer, spännande tankar och fantastiska infall. De är mitt dagliga bränsle, som får mig att vilja göra saker.

Som student läste jag Peter Nilsons fina essäböcker om universum. Han hade ett fint sätt att fånga och förmedla förundran. Men medan Peter Nilson fortfarande katalogiserade galaxer som doktorand vid observatoriet fanns här i Uppsala en annan profil som vidgade Sveriges vyer mot planetrymderna: matematikern och vetenskapsskribenten Tord Hall.

Den första tisdagen i april har jag lovat att berätta om Tord Hall för alla som vill höra. Det blir i källaren på puben O’Neill’s, mittemot antikvariatet Röda rummet på Dragarbrunnsgatan i Uppsala. Där träffas science fiction-fans för att umgås och ha trevligt, och just denna kväll kommer det också att spånas på programmet till vår sf-kongress Kontur i maj. Men strax efter klockan åtta den kvällen ställer jag mig upp och håller ett litet miniföredrag.

Tord Hall skrev om naturvetenskap på ett smittande sätt. Hans första bok, Atomer och stjärnor, täcker in det mesta som var hett och häftigt på 50-talet: raketer, cybernetik, universums utveckling, atomkraft. Han var också en av dem som såg hur science fiction kunde tolka samtiden och dess teknologiska drömmar. När tidskriften Galaxy höll en tävling om att hitta på ett svensk beteckning för science fiction bidrog Tord Hall med ordet vetsaga. Det vann inte, utan förlorade mot faktasi, men eftersom Tord Hall själv använde ordet vetsaga i sina skriverier fick det nog mer spridning än vinnarbidraget.

Tord Hall skrev också om hur rymdfarten skulle ändra människans syn på sin planet, långt innan någon astronaut hade drabbats av the overview effect. Det var på den vägen han hamnade i samtalet i radions rymdstudio som fick mig att ta reda på vem Tord Hall faktiskt var. Nu har jag precis börjat läsa hans bok om naturvetenskapen i Aniara.

Jag är lite lustig på det viset att jag alltid vill prata med andra om saker som snurrar i mina tankar. Jag sitter och studsar i ett soffhörn och vill berätta om något som är coolt eller spännande eller bara en ny tanke för mig. Sån är jag bara. Att lära mig att släppa fram det här på ett sätt som inte tråkar ut min omgivning är något jag strävar efter i livet. Kom och lyssna på mig den 4 april, jag lovar att jag ska fatta mig kort! Men jag hoppas också att jag kan smitta av mig lite av den fascination inför verkligheten — och dikten — som jag uppfattar hos Tord Hall.

Det talas oproportionerligt ofta om Arthur C. Clarke och hur han uppfann kommunikationssatelliten. Varför så lite ära och glans åt de sf-författare som gjort mer jordnära insatser för sådant som spelar roll för oss alla?

Gene Wolfe, till exempel. Han uppfann maskinen som gör Pringles-chips (eller bidrog i alla fall signifikant till den). Det kallar jag att göra ett avtryck i tillvaron.

E. E. ”Doc” Smith i sin tur lär ha jobbat som livsmedelskemist på doughnutföretag (innan han uppfann space opera och förändrade det litterära landskapet). Enligt envisa rykten var det han som kom på hur man ska få socker att fastna på ytan på flottyrmunkar (måste använda det ordet, det har en skön klang!). Tyvärr har detta tydligen inte kunnat bekräftas, men det hindrar inte mig att tänka lite på honom när jag äter sockrade munkar.

När det kommer en ny storfilm är det något så pass många lägger märke till att det går att ta som förevändning och gemensam referensram för att prata om vetenskap och liknande saker. Just nu känns det som om alla jag följer på internet pratar och skriver om Mars och The Martian. Det finns ju mycket att vända och vrida på där, eftersom författaren Andy Weir verkligen gått in för att beskriva saker som är tekniskt möjliga.

Vetenskapsradions veckomagasin (bra program, lyssna på det!) pratade med Ella Carlsson Sjöberg, hon som skrivit boken Framåt Mars. Det har också träffat astronauten Chris Hadfield, som säger något om att han känner igen astronautattityden hos huvudpersonen Mark Watney. Chris Hadfields egen bok handlar ju också rätt mycket om att ”work the problem” som de säger på NASA-språk.

När Scientific American tar sig an filmen handlar det mer om hur avlägset det är att få till ett sådant scenario med bemannade färder som beskrivs i filmen. Kanske kommer människor först att skickas till någon av Mars månar istället, står det — även om jag tycker att Phobos och Deimos verkar vara ganska ointressanta platser att komma till i jämförelse med planeten! Artikeln tar också upp en del om olika delar som kanske inte är helt realistiska: styrkan av stormarna, problemet med bakgrundsstrålning, och så där.

Scientific American påpekar också att många blandar ihop vetenskap och teknik när de pratar om boken och filmen. Det är liksom inte forskaren Mark Watney som överlever, utan ingenjören Mark Watney — oavsett alla citat om att ”I’m going to have to science the shit out of this”. Han använder sina kunskaper, inhämtade från vetenskapen, för att utforma praktiska lösningar. Det är tillämpning: teknik.

Skillnaden melan vetenskap och teknik är till exempel luddig i den här artikeln från Slate som diskuterar risken att ge folk för höga förväntningar på vetenskapen, vetenskapsdyrkan och bilden forskaren som universalgeni. Det är intressant att fundera på, fast jag blev på olika sätt lite irriterad på hur det gjordes i denna artikel. (Får kanske lov att läsa om den nån gång.)

Det finns förstås forskning om teknologi också, vilket säkert bidrar till sammanblandningen. Farming on Mars is not science fiction skriver en forskare som ägnat sig åt sådant. Det stryker mig mothårs, för jag blir lite irriterad över tankefiguren att något inte kan vara science fiction om det finns i verkligheten, men det kanske bara är jag. Hur som helst en väldigt intressant artikel! Den här Bruce Bugbee tror inte riktigt på Mark Watneys potatisodling, och det stora problemet tycks vara belysningen. Men han påpekar också det psykologiska värdet av växter, nåt som jag inte riktigt har tänkt på.

I verkligheten kanske nybyggarna på Mars kommer att ha växter som ett sätt att göra sin livsmiljö trevligare, men förlita sig till viss del på mat producerad av mikroorganismer. Och bygga saker med hjälp av mikroorganismer. Här finns ett intressant radioprogram om att använda syntetisk biologi på Mars.

En aspekt som jag annars saknar nästan överallt där folk pratar om The Martian är just psykologin. För mig känns Mark Watneys goda humör och klara huvud som den mest otroliga och orimliga delen av detta. Människor är inte gjorda för isolering, och att vara så där fruktansvärt långt från alla andra människor under så pass lång tid måste vara slitsamt. Den enda artikel som jag hittills läst som tagit upp detta med ensamheten på allvar är den där Ars Technica pratat med Matt Damon (som spelar Mark Watney som du säkert vet). Där framgår det att författaren Andy Weir medvetet valt bort att ta med detta:

One particularly interesting aspect of Mark Watney’s character is that he seems oddly immune to the crippling depression that would take hold of just about any other person marooned on Mars. While stuck by himself on the red planet, Watney is very literally the most isolated person to ever live—about a thousand times farther away from any other human being than the Apollo astronauts were when they visited the Moon.

Weir made a conscious decision to avoid dealing with a lot of that. ”I didn’t want the book to be a deep character study of crippling loneliness and depression,” he explained to Ars. ”I just said like, ‘Nope, that’s not how Mark Watney rolls.'”

Det förklarar saken. Fast jag skulle gärna vilja läsa något som går in litegrann på de psykologiska effekterna. En sak jag själv upplevt på extrema platser, och som jag kan tänka mig skulle påverka astronauter på Mars (och månen!) är en sorts inledande eufori bara över att vara där, och att ha ett uppdrag av något slag. Men att vara ensam, hu, jag kan tänka mig att jag skulle drabbas av lappsjuka inom någon timme, och så småningom känna mig förlamande betryckt. Hoppas att jag aldrig behöver testa.

Tillägg 4/10: Nu har jag också läst en artikel i Inside Science om färden dit och hem, där två personer som faktiskt jobbar med att planera rutter för rymdfärder har räknat på hur Hermes räddningsexpedition faktiskt skulle kunna funka. Intressant!

Finns det inte något vansinnigt lockande i knasiga teorier om tillvaron? Särskilt om de har att göra med en nära förestående undergång som tryggt kan sorteras undan som osannolik. Jag förstår att det kanske inte är ett helt oskyldigt nöje att fnissa åt sådana spekulationer, för ibland leder de till väldigt otrevliga följder — rent bortsett från att de gör folk oroliga i onödan.

Men jag kan inte låta bli att bli road och fascinerad i alla fall.

Jag läste nyligen Jennifer Ouelettes sågning av en tidningsskribent som menar att CERN kan orsaka jordens undergång så tidigt som idag (torsdag 24/9). Hon har naturligtvis helt rätt i sitt sunda avvisande av galenskaperna, men jag kan inte avhålla mig från att läsa originalartikeln och fundera på varifrån de här högst oväntade idéerna kommer.

Det börjar med hänvisningar till Hollywoodfilmer — eller snarare tv-serier — som på klassiskt konspirationsteoretikervis kan luskammas efter ödestecken. Datumet 24 september 2015 har tydligen planterats i ett antal av dem: Simpsons, Third Rock from the Sun, och en trailer för Heroes. Det här är ju underbart, det måste vara folk med fotografiskt minne och sinne för mönster som noterar sådana sammanträffanden. Det hade förstås varit ännu bättre om det hade sammanfallit med Tillbaka till framtiden-dagen, men det är inte förrän en knapp månad senare (21 oktober).

Den smågalne skribenten kan möjligtvis driva med alla läsare, helt enkelt, men det är knasigt nog för att vara kul. Han hänvisar också till YouTube, så jag snokade upp den första videon han hänvisar till (men min stolthet hindrar mig från att länka till den — vill du se den kan du hitta den själv).

Tydligen baseras detta på en skrift av Stephen Hawking som fler har misstolkat, i förordet till en bok som publicerades förra året av vetenskapsfestivalen Starmus.

Men det finns hänvisningar till fler guldkorn på YouTube, som till exempel ”The CERN Hadron Collider Was Built To Annihilate Humanity / Invade Earth”. Denna video är alltså humor/satir, vilket också får mig att tänka att skribenten i fråga bara driver med sina läsare — men den här tidningen i Michigan som publicerade det hela verkar ha lite konstiga idéer om redaktionellt urval.

Hur som helst: vantolka och överdriv en aning, blanda med valfria andra lustiga och kuriösa iakttagelser, och du kan också koka ihop en festlig undergångsteori! Har du riktig otur kan du få någon lokaltidning att publicera den också, precis som det här exemplet visar. Alltid roar det någon, som till exempel mig som gärna ägnar en halvtimme någon kväll åt att försöka följa de kreativa resonemangen och dess rötter på internet.

hadfields-bokDet lockar, det där att vara en del av mänsklighetens gemensamma drömmar och att utforska och tänja på gränserna för tillvaron. Vi är många som någon gång har fantiserat om att bli astronauter. Det syns inte minst på hur många ansökningar det kommer in så fort rymdorganisationerna rekryterar. När Andreas Mogensen blev uttagen som astronaut för ESA var det 8413 ansökande, och då är de ansöknade bara en bråkdel av alla som någon gång stått och kikat upp mot stjärnhimlen och lekt med tanken.

Som tonåring läste jag på en massa om vad som krävdes för att bli astronaut. Jag minns att jag konstaterade att jag var nätt och jämnt lång nog, och att det jag grubblade mest på var det där med stresstålighet. Vad betyder det att vara stresstålig, och hur ska jag veta ifall jag är det?

Ganska nyligen läste jag Chris Hadfields bok, och den gjorde en hård landning i min för närvarande lite trötta hjärna som slits mellan olika kreativa impulser och internets snabba kickar. Jag vill så mycket, men att jobba så målmedvetet som en astronaut verkar förkrossande hårt och svårt. Samtidigt har jag många gånger tänkt att allt som är värt något är krävande. Att bara flyta på ger inget, men att jobba alltför mycket kan knäcka även de starka. Kan astronauter inte bli utbrända?

Läs hela inlägget här »

ante-modesty-och-feynman-plattbild

Den här gången bjuder vi på ett avslappnat pratavsnitt. Vi släpper på formen och avslöjar mer om oss själva i associationer kring musik och identitet. Metal är fantasy, synth är science fiction — eller?

Modesty Blaise: seriehjälten vars världsvana och sociala kontaktnät som var den tonåriga Åkas önskedröm. Vad är det med Modesty som gör att hon står sig? Vi tittar tillbaka, så här mer än 50 år efter det första äventyret.

En av giganterna i de mer nördiga hörnen av kulturen är Richard Feynman, nobelpristagare och tricksterfigur som inspirerat många. Men det finns ju tråkigare sidor av den image han odlade av sig själv också, som hans attityd till kvinnor. Vi pratar om vad som tilltalar med Richard Feynman och arvet efter honom, och klurar på vad han har för populärkulturell potential.

Lyssna här:

Eller ladda ner ljudfilen. Som vanligt kan du välja mellan två olika ljudformat:

Vi har förstås RSS, och så finns vi på iTunes.

Creative Commons-licens
Gårdagens värld idag igen, avsnitt 16 av Ante och Åka Davour är licensierad under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell 4.0 Internationell licens.

Länkar och annan extrainfo här

När jag började jobba med radio var det som om en ny värld öppnades — jag började intressera mig för hur saker låter. Ljud är intressanta, det gäller bara att börja lägga märke till dem.

Hörseln är dessutom ett oerhört fascinerande sinne, som ofta underskattas.

I ett avsnitt av Science Weekly från The Guardian hörde jag om boken Sonic Wonderland. Det var väldigt intressant att höra hans resonemang kring buller och hur det påverkar oss, och om frånvaron av akustik i arkitektutbildningar, men också om intressanta ljudfenomen som han har utforskat, och om platser som har speciella ljudegenskaper. Och den där boken vill jag läsa! Här är bokens webbplats.

Ljudturism, vilken häftig tanke! Litegrann har jag hört talas om det förut (ekodalar, att viska i galleriet i St Paul’s Cathedral), men inte så här uttänkt.

När jag var i Grekland hörde jag en guide förklara att amfiteatrar förstärker rösten hos talaren som står på rätt plats i mitten. Men i själva verket är det ju bara talaren själv som hör rösten bättre i just den punkten, för det är där rösten reflekteras tillbaka till talarens egna öron från alla håll. En bättre konstruktion för lyssnarnas skull är en del äldre kyrkor, där koret är nästan som en parabol. Står du på rätt plats där, i brännpunkten, kommer ljudet från din röst att projiceras parallellt ut mot församlingen — nåja, ungefär i alla fall. (Jag borde väl ha haft en illustration här. Kolla Wikipedia och klura lite, om det här inte är uppenbart för dig. Fråga annars, så kanske jag kan förtydliga.)

En annan sak jag lyssnat på nu är Vetenskapsradion Forum om musik som kan göra en till en bättre bilförare. Väldigt intressanta resonemang om hur vi påverkas av ljud i omgivningen, och av musik. Förmodligen har de flesta av oss en instinktiv känsla för det här, för vi ”självmedicinerar”, så att säga, med den musik som funkar bra i vissa sammanhang. Men det går helt klart att göra mycket mer med detta. Jag blev fascinerad av det där med att spela musik med naturljud i bilen vid landsvägskörning för att bli mer uppmärksam på omgivningen. Det är typiskt såna konstiga hacks som kan funka för att få hjärnan att göra rätt grej.

Nu är jag framme vid sista delen av min reseberättelse från Antarktis. Den 3 december 2003 stod jag alltså på sydpolen. Den här texten är skriven för dem som brukade läsa mitt fanzine på den tiden, och förutsätter att läsaren har hört talas om vissa saker: till exempel att jag först skulle fara iväg 2002, men blev stoppad rätt sent på grund av ett medicinskt problem.

Det här skrevs också på en tid när jag led svårt av impostor syndrome (fast jag inte visste att andra hade ett uttryck för det) och det märks.

Dessutom är det hela rätt tråkigt som reportage betraktat. Jag känner att jag blir lite frustrerad över det, och skulle vilja göra det bättre. Men nu var det ett tio år yngre jag som gjorde resan och skrev detta, och det får vi hålla till godo med nu! (Jag har dock censurerat pyttelite, bland annat genom att ta bort namn.)

Jag hade också några lästips bifogade till texten. Jag rekommenderade boken Ice Bound av Jerri Nielsen, och Antarctica av Kim Stanley Robinson, samt observerade att det finns en reseguide från Lonely Planet. Förutom det tycker jag nu som då att southpolestation.com är ett måste för den som vill veta något om just Amundsen-Scott-stationen på sydpolen.

Jag med Amundsen-Scott-stationen i bakgrunden. December 2003.

Jag med Amundsen-Scott-stationen i bakgrunden. December 2003.

Vad jag upplevde och gjorde

När jag kom till polen var jag i ganska dålig mental form. Efter den förra besvikelsen, när jag inte fick åka dit, vågade jag inte riktigt tro på att det skulle hända. Jag oroade mig för allt som skulle kunna gå snett. Mest av allt oroade jag mig för hur min kropp, som på senare år visat sig mindre robust än jag alltid tagit den för, skulle reagera på höjden. Sydpolen befinner sig på en fysiologisk höjd (jämförbart lufttryck) av över 3000 meter, och många som kommer dit får höjdsjuka. Det går ju inte heller att klättra ner en bit, som man kan på ett berg — man är ju på en högplatå som sträcker sig långt bortom horisonten i alla riktningar.

Man får också många varningar om att ta det lugnt och vara uppmärksam på tecken på att man börjar må dåligt. Anställda, till exempel byggarbetare och godsjobbare, får inte börja arbeta förrän efter tre dagar, när de förhoppningsvis ska ha acklimatiserat sig. Vi forskare som kommer dit för några veckor och ska hinna en massa saker under den tiden, vi har inte tid att vara så försiktiga. En dag utan jobb får räcka.

Nu hade jag inte minsta lilla problem. Lite andfådd, men det är ju bara att vänta sig. Obekvämt, men inte värre än så. Jag följde också alla råd om att ta det lugnt och dricka mycket vatten. Första natten var faktiskt lite jobbig just på grund av det — jag fick gå upp på toaletten fyra gånger. (Jag var ändå inte värst, en kille sa att han gick upp 15 gånger.) Det var ändå inte så hemskt, eftersom jag hade tur i rumslotteriet och fick bo i den nya stationen. Bor man i en Jamesway i sommarlägret måste man gå ut för att gå på toaletten.

Att frysa var i alla fall något jag inte hade oroat mig för. Mycket riktigt frös jag aldrig. Temperaturen låg hela tiden mellan -24 och -29 grader, och det är ju ändå temperaturer man känner igen. Med vindkylningseffekt blevd det ju kallare, och det var inte bekvämt att ta av sig mösssan nån längre stund, men jag var aldrig ute så länge i sträck.

I mitt allmänt nojiga tillstånd oroade jag mig lite för att börja jobba också. Det hände nåt skumt med mitt självförtroende förra året, och jag hade glömt att jag faktiskt är rätt snabb på att snappa upp praktiska saker. Några av personerna i kalibreringslaget hade kommit före oss och redan gjort en del, så jag tyckte att jag låg efter.

Den första dagen tillbringade jag mest under kupolen, där jag satt i biblioteket eller i back of science. Datatagningssystemet hade kraschat, så de andra hade inte heller så hemskt mycket att göra. E., kalibreringsledaren, visade mig runt på stationen och på kvällen såg vi Donnie Darko på filmduken i biblioteket.

Första dagen uppenbarade sig konflikterna. En kille som hette M., som har övervintrat på polen för AMANDA och som har en gansak kompromisslös stil, hade egna idéer om hur saker skulle gå till. Han och E. hade helt olika uppfattningaar om vad som bestämts under planeringen av kalibreringskampanjen. E. skulle ju leda och samordna arbetet och tyckte inte att det var så kul att bli ifrågasatt. Dessutom ska M. lämna AMANDA och ville lära upp någobbn i konsten att felsöka detektorn. Det föll på mig att göra det, vilket betydde att kalibreringslaget var kort om folk.

Jag fick alltså ungefär en dags erfarenhet av kalibreringen innan jag började göra något annat. Alltihop var helt OK och funkade rätt bra, så länge M. och E. inte var på samma ställe. Eftersom vi inte kunde felsöka detektorn samtidigt som kalibreringen pågick tog M. och jag nattskiftet. Det är helt normalt att jobba vilka tider på dygnet som helst, eftersom det är dag dygnet runt och mycket ska bli gjort. Jag var rastlös efter flera dagars sysslolöshet och ville verkligen göra något.

Redan när M. gick igenom vad vi skulle göra tyckte jag att det verkade rätt kul. Vi började med att titta igenom monitoreringsdata från detektorn, för att se om vi kunde hitta detektormoduler som knasat ut under arbetet med att uppgradera hårdvaran. När vi hade en lista på kandidater måste vi ta reda på vad som blivit fel — har fotomultiplikatorn rätt högspänning? Är förstärkningen av signalen riktig? Har en kabel hamnat i fel kontakt? Voltmeter, oscilloskop och skruvmejsel, tänger och kontakter. Väldigt handfast. Det visade sig faktiskt vara riktigt skoj.

Det fortsatte vara svårt att sova, och vi jobbade ganska mycket. Jag kände mig snart väldigt desorienterad, men på ett rätt behagligt sätt. Jag vaknade på skumma tider och visste inte vilken sida av dygnet jag befann mig, eller steg ut ur en byggnad och kände det där ögonblicket av förvirring när skuggorna flyttat sig åt fel håll. Speedad, fullt sysselsatt och engagerad i det jag höll på med, pigg på ett skumt sätt i solsken dygnet runt och med otillräcklig sömn.

Fläckvis fritid ägnades åt att sitta i matsalen och prata, eller skriva epost och vykort i back of science. Man fick passa på att kommunicera med omvärlden när satelliterna var uppe. Det fanns ju andra sociala aktiviteter också. En av våra nuvarande övervintrare bjöd in folk till sitt högteknologiskt utrustade rum där han visade film, men det passade oftast inte så bra med mina tider. Efter lite mer än en vecka tyckte Manuel, som var en atmosfärforskare jag lärde känna när vi tillsammans väntade på planet från McMurdo, att jag skulle hänga med på slushy-party. Det är en gammal tradition att renluftslaboratoriet varje fredag bjuder in till fest, där man blandar drinkar med jordens renaste snö. Det var kul, och efter det sov jag för första gången sex timmar i sträck.

Detta var festhelgen. E. tyckte att vi hade jobbat tillräckligt och skulle få en dag ledigt, och dagen efter slushies var det disco-partaj i sommarlägret. Det fanns en Jamesway som funkade som salong och vardagsrum, och där spelades nu äkta 70-talsdisco och såldes smakfri öl. Folk hade klätt ut sig i discostil, men det var inte många som dansade när vi kom dit. Efter bara ett kort tag tröttnade Marc. Han blir arg av glad musik, sade han, och gick till baren under kupolen istället. Det dröjde inte länge innan vi också ledsnade på den ensidigt klämmiga musiken och följde efter. I baren var det hårdrocksröj, och vi amandroider dansade nästan konstant i säkert sex timmar — hon var i alla fall fyra på morgonen när vi lämnade stället. Party! Tydligen lufte stämningen på discot efter midnatt, men vi hade så kul där vi var att vi inte ville gå tillbaka.

Efter en vecka på polen kände jag mig otroligt uppåt och energisk. Lite klantig kan man ju bli av sömnbrist och syrebrist, men jag var mer ivrig att göra saker och mer nöjd med vad jag gjorde än på länge, länge innan den här resan.

Det är ju så det ska vara! Arbete ska vara nåt man gör för att man vill ha saker gjorda, inte nåt man är hetsad och tvungen till, som man ska göra för att visa sig duktig eller enbart för att man måste ha pengar att leva på. Livet blir så konstigt när man inte får lov att leva, utan måste jaga omkring och försvara sin rät att räknas och få vara med.

Jag har alltid sagt att livet är för mycket värt för att slösas bort i ekorrhjul, och att jag därför inte tänker prioritera pengar. Så har jag också valt en bransch där man inte kan räkna med att tjäna väldigt mycket — men därmed inte sagt att det nödvändigtvis blir lugnare och mer mänskligt. Det går nog att vara doktorand på ett värdigt sätt, men själv har jag fått en åkomma som går ut på att jag hela tiden känner mig osäker på om jag gör skäl för min lön och om jag gör bra nog ifrån mig. Kommer jag att bli klar i tid? Kommer jag att kunna göra en så bra avhandling som jag vill? Gör jag verkligen det bästa av min faktiskt väldigt bra handledning? Är det verkligen normalt att ligga efter med kurspoängen på det här sättet? Det gnager och nöter på mig, och ingenting blir roligt. Jag fattar dumma beslut och gör saker för att försöka hålla skenet uppe och inte för att åstadkomma något som jag tycker är intressant, riktigt eller bra. Och så blir saker värre och värre, åtminstone från insidan sett. Ju mer stressad jag känner mig, desto sämre gör jag ifrån mig, och jag har ingen aning om hur jag ska bryta cirkeln.

Här vid världens ände släppte alla konstiga spänningar och perspektivet vreds till här och nu. Ett radikalt miljöombyte verkar kunna påminna en om vad det här med att vara människa egentligen går ut på.

Det var ett väldigt pusslande med platserna på utgående flyg före jul, så det slutade med att jag fick lämna polen tre dagar tidigare än det ursprungliga schemat sade. Vi hann färdigt med allt som skulle göras (i alla fall enligt E.s plan), så det gjorde inget.

Jag hade inte haft nåt emot att stanna längre, för jag mådde så bra och gillade människorna. Det kändes lite kort.

Samtidigt fanns det en person hemma som jag saknade och ville fira jul med.

Så jag for hem. Det bästa med schemaändringen var att jag fick fyra dagar i sommargrönskan på Nya Zeeland innan det var dags för den långa resan runt jorden. Det var kul, men det är en helt annan historia som jag kanske berättar en annan gång. På julaftons eftermiddag kom jag till Arlanda.

***

Nu är jag tillbaka i Upsala. Alla frågar hur det var, hur jag har haft det, hur det känns att vara hemma igen. Svaren faller så platt. Hur ska jag kunna prata om det här, i två meningar tala om att det var en massa bra som jag inte väntat mig. Jag ville se sydpolen, jag fick som bonus en personlighetsförändring. Nej, det går inte att berätta.

*

Och nej, jag såg inte en enda shoggoth, men däremot pingviner och sälar. Nej, de bor inte på polen, för där finns inget att äta. Jag såg dem i McMurdo, närmare öppet vatten.

Här fortsätter jag min återpublicering av min gamla reseberättelse från min färd till sydpolen för tio år sedan. Jag känner att jag har blivit bättre på att skriva sedan dess! Det här är kanske den träigaste biten, men ändå. I det här avsnittet beskriver jag lite om själva geografin på platsen. Jag hänvisar i texten till en planritning, som jag tyvärr inte har kommit mig för att scanna, men bilder från den säsongen när jag var där finns på southpolestation.com, kolla på dem också!

Men hur ser det ut?

Nu ska jag ta två steg tillbaka från min upplevelse av polen och berätta vad som finns där och hur det ser ut. Eftersom det är väldigt svårt (tycker åtminstone jag) att göra sig en inre karta utifrån instruktioner om vad som står till höger om vad och bakom något annat tar jag med ett par översiktskartor.

När man kommer ut från flygplanet kan man se sommarlägret till höger, hitom den upphöjda luckan, ”El Dorm”, och både närmare och längre bort massor av lastpallar med prylar. Man behöver inte täcka över sakerna eftersom det nästan aldrig snöar. Innanför brandgula staket är byggarbetare sysselsatta med etapp två av den nya stationsbyggnaden, och lite längre bort ser man välvda gångar med metalltak, där kraftverket och alla skotrar och maskiner bor. På andra sidan dessa kan man skymta kupolen, den gamla stationen. Bortom byggnaderna och på andra sidan landningsbanan sträcker sig isslätten åt alla håll till horisonten, täckt av sastrugi, som hårda vågor i snön. Över alltsammans skiner solen dygnet runt.

I sommarlägret bor folk i en sorts tält med trägavlar som kallas Jamesway, samlade i en liten förort med namnet Alti Meadows. Under sommarmånaderna är det mycket folk på plats, och alla får inte plats inomhus. Det finns bostäder under den gamla kupolen och i den nya stationen förutom det upphöjda logementet.

Den nya stationen svävar på sina pelare över slätten och påminner lite om ett stort rymdskepp. Den första etappen har tagits i bruk och är så fräsch och bekväm att det nästan känns oförskämt. Matsalen har stora fönster med utsikt över den geografiska och den ceremoniella sydpolen och laboratorierna någon kilometer bort. Där finns en bastu och en tvättstuga som inte funkar ännu, och lokaler för kommunikationsavdelningen som ännu inte tagits i bruk, men sov- och badrummen fungerar redan.

I ena änden av byggnaden står vad som på planritningarna kallas ”vertical tower” (vad är ett horisontellt torn?) men som i dagligt tal kallas ölburken. Tornet är inte isolerat och har bara tunna väggar av korrugerad plåt, men det kan ändå bli tö där inne när solen ligger på och arbete pågår inuti. Där finns en varuhiss och trappor, och går man ner till botten kan man följa en kulvert under isen in till den gamla stationen under kupolen.

På utsidan, över ingången till tornet, hänger ett grishuvud monterat som en trofé på en träplatta. Om jag förstår saken rätt är detta den gris som grillades hel under vintern 1999 och som orsakade det mest berömda utropet någonsin i stationens interna kommunikationsanläggning: ”Help, help! The pig is on fire!”. Det var faktiskt en amandroid som låg bakom det (se IceBound).

När den nya stationen är flott och fräsch är den gamla dunkel och romantisk. Under kupolen råder skymning även denna tid på året. Byggnaderna är murrigt rödorange klossar, förvånansvärt små, och överallt står kartonger med djupfryst mat. I taket växer koralliknande iskristaller.

Här har folk levt året runt i decennier. Matsalen är borta numera, flyttad till den nya stationen, och i stället finns ett gym. Samma byggnad hyser baren, och utanför står en liten rabatt av plastblommor innanför ett rött staket. En annan byggnad rymmer comms (kommunikation), och på övervåningen buti, bibliotek och biljardrum. Den tredje klossen är vetenskapsbyggnad, med avläsning av kontroller för diverse instrument. På baksidan har AMANDA ett rum, som kallas ”back of science”. Vi får massor av skäll av folk som sover på övervåningen för att vi inte stänger dörrarna tillräckligt tyst.

Följer man en annan underjordisk gång kommer man till SKyLab, en orangeröd kloss utanför kupolen. På översta våningen finns en pytteliten salong full av musikinstrument och tomma ölburkar. Där repar det lokala bandet.

Rakt ut genom huvudporten i kupolen kommer man till själva sydpolen. Det förvirrande är att det finns två polmarkörer — en ceremoniell, med den berömda spegelbollen omgiven av flaggor, och en som flyttas varje år för att faktiskt visa var den geografiska polen är. Alltihop ligger ju på en glaciär, som i sakta mak flyter fram över kontinenten. Det handlar om ett par meter om året.

Det finns ytterligare ett par platser man kan ta sig till, som renluftslaboratoriet, ARO, och astronomibyggnaderna i den mörka sektorn. Ett utflyktsmål finns också bortom ena änden av landningsbanan, där ett gammalt störtat flygplan ligger begravt. Det grävs ut, så att man kan klättra ner och titta in. Med tanke på att landskapet är minst sagt enformigt tar man glatt emot vad sevärdheter som bjuds. För övrigt är mycket av landskapet förbjudet området, för att man inte ska störa forskningen eller ramla ner i nåt hål i den gamla begravda stationen från 50-talet.

Det finns så mycket mer man skulle kunna säga, om till exempel väder och klimat, lokala seder och bruk, hur man lever och arbetar. På något sätt måste jag begränsa mig, så jag fortsätter med den mer subjektiva berättelsen, och hänvisar till litteraturen för hårda fakta.

(Forsättning följer: Vad jag upplevde och gjorde.)

Idag (23 november 2013) är det precis 10 år sedan jag for iväg på min resa till sydpolen, där jag gjorde lite jobb för min avhandling. Poängen med att skicka doktorander dit till detektorn på polen var dels att det behövdes någon som tog hand om en del praktiska tester och underhåll, och dels att det är bra för experimentalister att få en grundlig förståelse för själva apparaten som vi använder. Annars satt vi ju bara på andra sidan jorden och tog emot data, men för att analysera den är det rätt viktigt att begripa hur själva insamlingen av signalerna fungerar.

Självklart är en sådan resa också en upplevelse för livet. Och självklart skrev jag om min resa i mitt fanzine när jag kom hem. Jag tänker fira jubileet med att köra en repris av den här reseskildringen här på bloggen!

Ibland säger jag att jag var på sydpolen i en månad, men det är faktiskt inte sant. Resan varade en månad, men på själva polen var jag i två veckor. Så här såg schemat ut:

23 nov lämnar Sverige
27 nov kommer till McMurdo, Antarktis
3 dec står på sydpolen
17-18 dec lämnar isen
23 dec lyfter från Nya Zeeland på väg hem

Här kommer nu första avsnittet av min gamla text.

Oredigerad.

Det kliar i fingrarna på mig att förbättra den, men det finns också en poäng med att den får stå som den var. Jag lägger till en ordlista i slutet!

Jag med Amundsen-Scott-stationen i bakgrunden. December 2003.

Jag med Amundsen-Scott-stationen i bakgrunden. December 2003.

Till sydpolen och tillbaka igen, del 1

Tillbaka i Nya Zeeland efter tre veckor på isen. Bedövad av sinnesintryck, hög på syre, förvånad över nattens mörker, går jag omkring med ett ständigt leende i två dagar. Hur ska det kännas för en övervintrare, som återvänder till världen efter ett år?

Många säger att upplevelsen av Antarktis förändrar dem, påverkar dem någonstans på djupet. Folk blir förälskade i kontinenten och gör allt för att komma tillbaka, andra återvänder gärna hem men upptäcker att de ser världen på ett lite annat sätt. Det är en märkvärdig erfarenhet, även i dagens högteknologiska bekvämlighet.

*

McMurdo, Rossön. Landningsbanan fortfarande på säsongisen, snö i drivor, leriga grusvägar mellan fula små byggnader som liknar containrar och pappkartonger. Åt ena hållet en udde med Scotts Discovery-stuga, åt andra hållet Observation Hill, en toppig grushög krönt med ett träkors. Nästan rakt fram ligger Erebus, vulkanen, med en liten bomullstuss av ånga vid toppen. En ful liten by, med fantastiskt vacker utsikt.

Hur kan folk vara så till sig över ett så trist och sorgligt ställe? Man ser inte en människa, möjligen någon enda som skyndar sig mellan husen. Man vet inte vem det är, för alla ser likadana ut i röda jackor och solglasögon. Men — här är en liten bro över några rörledningar, den ser märklig ut. Poesi, ett ord på varje trappsteg, och något färgglatt som skymtar. Här är en nalle i en plexiglaslåda. Och en taggig boll av trästavar i brokiga färger. Oj! Det bor ett ilsket troll under bron, redo att anfalla med yxa. Den lokala konsten lever.

Nu öppnar jag dörren till en fönsterlös skokartong utan några speciella skyltar eller kännetecken. Gallagher’s. Här dansar man tango! Och instruktören känner jag igen från Herränglägret. När jag säger det får jag hjälpa honom att visa hur lindy hop ser ut, för folk som är swingdansintresserade. De flesta är nybörjare i både tango och swing, och alla verkar ha väldigt kul.

Det är lätt att prata med folk, och alla man möter hälsar. I en liten by med mindre än 1500 invånare där alla delar samma matsal har man snart sett alla ansikten, och alla vet om att man är ny. Här passerar också många förbi, eftersom McMurdo är centrum för all amerikansk verksamhet på kontinenten.

Jag får ett rum i huvudbyggnaden tillsammans med tre tjejer som väntar på att få bege sig upp på Erebus. De har väntat länge, för där är dåligt väder och man kan inte flyga in dem. Jag får också vänta, för först är det Thanksgiving och då är piloterna lediga, och sedan blir det snöstorm. Sex dagar i McMurdo, det var nog för att lära känna en del människor och sprida Elektrubadurmusik till massorna.

Jag blev lite smittad, och tyckte om stället. Något med den mänskliga skalan, och med känslan av att genast få komma in och vara med. En dynamisk plats, full av kreativa människor. Men de gamla veteranerna från polen, våra ”polies”, skakade på huvudet och tyckte att det var för stort, för trångt, för trist och opersonligt.

*

Sypdpolen. Så kom jag också dit, till slut. Jag snubblade ut i solskenet, bländande även med de obligatoriska solglasögonen på, och såg mig förvirrat omkring bland lastpallar med flygbränslefat och kartonger. Kylan var inte så förfärlig. Man fryser inte så lätt i de mängder med kläder man måste ha på sig i planen. ECW – Extremely Cold Weather gear. En stund stod alla och trampade, tills någon tog ledningen och visade vägen in till den stora byggnaden och matsalen där inne.

Fortsättning följer …

Ordförklaring

övervintrare: En person som stannar på polen över vintern, när det inte går att komma varken dit eller därifrån.

säsongis: Is som frusit den här säsongen, där det var öppet vatten på sommaren.

Elektrubadur: ett band som Björn Lindström och jag hade. Synthpop.

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Twitter

  • RT @Swecon2017: Planerar du att komma på Kontur? Anmäl dig innan 1 april och ha chansen att vinna utlottningen av fina priser! https://t.co… Liten anteckning 48 minutes ago
  • @UlrikaMHedman Jo. Men det är ändå nån sorts ideal för mig. Eller, egentligen är mitt ideal att proffs och privatpersoner samexisterar. Liten anteckning 3 hours ago
  • @UlrikaMHedman Som jag ju förstås själv sysslar en massa med. Men men. Det är både och. Liten anteckning 4 hours ago

Arkiv juli 2007 till nu