You are currently browsing the category archive for the ‘Uncategorized’ category.
Var och en som någon gång har ägt en krukväxt vet att det är mycket lättare att döda än att upprätthålla livet. Varje levande organism har mycket begränsade och smala kriterier för förutsättningarna som behövs för att upprätthålla liv. Vill vi dessutom ha tillväxt och blomstring blir kraven ännu mer specifika.
På liknande sätt är det mycket lättare att rasera ett hus än att bygga det. Varje föremål har ett smalt spann av olika variationer där det kan betraktas som helt och funktionellt. Det finns däremot oräkneliga sätt att förstöra eller utplåna det.
Eller i alla fall i praktiken oräkneliga. I fysiken finns verktyg för att räkna alla sätt som ett system kan vara på utan att det märks någon skillnad. Då får man fram ett mått som kallas entropi. På det stora hela går allt mot större entropi, det vill säga tråkigare och rörigare tillstånd. Från klara färger till ett gråbrunt sammelsurium. Från tydliga former till suddiga konturer. Från toppar och dalar till en slätt utan kännemärken. Men – här kommer det fantastiska – tillståndens ständiga flöde från ordning till oordning kan utnyttjas till att lokalt skapa nya former och ny ordning. Här finns ju liv, och för den delen människor och våra hus och vår konst. Det är faktiskt en lång räcka av underverk, som vi kanske inte alltid riktigt förstår att uppskatta till vardags.
Liv är dessutom mycket mer robust än eventuella experiment med krukväxter kan få oss att tro. Liv hittar varje plats där det finns förutsättningar att klara sig, och där hänger det sig fast. Plötsliga händelser som bryter ner och förstör brukar kallas för katastrofer, men de plötsliga händelser som ger förutsättningar för något nytt och intressant är kanske ännu viktigare. Men dem är vi så blinda för att vi knappt ens har ett ord för fenomenet.
Det här konstaterade Herrick Baltscheffsky i en artikel om livets utveckling på molekylär nivå som publicerades i Forskning & Framsteg 1977. Han föreslog att en drastisk förändring som plötsligt ändrar förutsättningarna på ett uppbyggande vis skulle kallas anastrof, som motsats till en katastrof som bryter ner.
Men Herrick Baltscheffsky är inte ensam om att ha sett denna brist i språket. Redan 1938 satt J.R.R. Tolkien och knåpade ihop en föreläsning om sagor, som sedan också gavs ut i bearbetad form som essän On Fairy Stories. (Om du liksom jag har ett gammalt exemplar av Ringens värld i bokhyllan så finns den där, om än i en ganska dålig översättning. Och i boken jag äger även uselt korrekturläst och typsatt, tyvärr.) En av de viktiga egenskaperna hos det som han ville beteckna som riktiga sagor är att de har en plötslig lycklig vändning. Det finns en punkt där något underbart händer som gör att allt i berättelsen förändras till det bättre. Tolkien satte ett eget namn på denna plötsliga vändning till det bättre: eukatastrof.
J.R.R. Tolkien var ju filolog och professor i engelska, så han jobbade med språk och ord. Hans konstruktion innehåller förledet “eu” som kommer från grekiskan och ska betyda god eller bra. Så en eukatastrof är en god katastrof, en vändning till det bättre. För säkerhets skull kontrasterar han det mot dyskatastrof som är den negativa varianten – som om vi inte redan förknippar ordet katastrof med rent elände. Det här är samma motsatspar som i utopi–dystopi. (Trots att etymologin där är lite oklar är det så orden brukar tolkas).
På sätt och vis kanske är detta en språkligt snyggare konstruktion än Herrik Baltscheffskys anastrof. Inte för att det är så tokigt det heller. Ordet konstruerades i en parallell till ämnesomsättningens ord för nedbrytande processer, katabolism, och uppbyggande, anabolism. På samma sätt finns katabatisk och anabatisk vind, som är riktad nedåt respektive uppåt. Jag kan tänka mig att slänga in katalys kontra analys här också, även om det inte är en riktigt lika tydlig parallell. Efter den här uppräkningen är det nära till hands att låta katastrofen kontrasteras med anastrofen.
Det enda problemet är att det finns ett helt annat ord som också heter anastrof. Herrick Baltscheffsky skrev en ny artikel ihop med Anne Beskow i Forskning & Framsteg 2012 där de återvände till begreppet och konstaterade att det finns ett ord, anastrof, som kommer av grekiskans anastrephein – vända tillbaka, och som används om omkastade ordföljder. Jag skulle nog vilja påstå att det inte alls är samma ord, utan att det är en homonym. Det är bara en slump att någon hade råkat hitta på ett likadant ord, för Herrick Baltscheffsky hade kallat sin anastrof för anastrof oavsett.
Själv favoriserar jag anastrof oavsett etymologi och möjliga sammanblandningar, bara för att det ligger så väldigt mycket bättre i munnen än det otympliga eukatastrof. Oavsett vilket av orden vi använder tycker jag i alla fall att det här är ett begrepp som borde upp på agendan i alla möjliga sammanhang. Anti-katastrofen, motkatastrofen, den plötsliga glädjen, den drastiska förändringen i uppbyggande riktning. Den är själva förutsättningen för att vi över huvud taget finns. Den finns i grunden för mycket av det som vi människor värderar, eller kanske rentav allt som är värt något för oss. Vi borde prata om den.
I sin artikel från 2012 resonerar Beskow och Baltscheffsky lite djupare om detta, och problematiserar värderingen i hur vi talar om plötsliga förändringar. Vad som är uppbyggande från ett perspektiv är kanske nedbrytande från ett annat. Det är viktigt att komma ihåg. Men det gör inte begreppet anastrof meningslöst, snarare ännu mer intressant. Kom ihåg att katastrofen inte är den enda sortens plötslig omvälvning.
”Du ville ju vara med henne.”
Ytterst få saker människor har sagt till mig har fastnat så djupt och blivit föremål för så mycket funderande. ”Du ville ju vara med henne.” Ville jag? Vem frågade vad jag ville? Var i hela min kaotiska mellanstadietid kom min vilja in i bilden?
När jag blev svettig i händerna så att de lämnade fuktiga avtryck på det gröna bänklocket hade nog inte min vilja någon roll. Eller när telefonen ringde och jag blev helt skräckslagen eftersom det kanske var till mig. Jag minns inte att någon frågade mig efter min vilja. Det var inte relevant.
Möjligen var det min egen vilja som kikade fram när jag försökte svälja vårtmedel för att bli sjuk och få stanna hemma från skolan. Eller när jag riggade en snubbelfälla åt mig själv för att ramla mot fönstret och kanske skära mig på glaset. (Det lyckades inte. Innersta rutan sprack, men jag var förblev oskadd.) Men det var under stora våndor jag gjorde de där sakerna, för jag tänkte inte bli någon sådan som skolkade eller fuskade eller inte tog mitt ansvar. Jag var inte en fegis. Men jag var rädd, och jag var stukad i mitt innersta, och ingen såg. Ingen frågade.
Det var ju hon som bestämde. Hon som talade om för mig att jag måste ställa upp för annars var jag en svikare. Hon som visade extremt tydligt vad som hände om jag inte lydde. Och ärligt talat hur det gick även när jag var så snäll som jag bara kunde. Det var inte bara vad jag gjorde som kunde vara fel, utan vad jag var. Alldeles för duktig och omtyckt, och varför fick jag beröm när inte hon fick det?
Omgivningen hade nog inte så tydliga ledtrådar att gå på. Strypgrepp och kvävning lämnar inga märken. Jag kammade omsorgsfullt över den kala fläcken på huvudet där hon hade ryckt bort en tofs av hår. Ibland såg nog människor omkring mig något av blåmärkena — en bula på smalbenet var så stor att jag var riktigt imponerad och visade den för min syster (fast med en väl uttänkt bortförklaring till hur jag hade fått den).
Blåmärkena på själen var nog svårare att urskilja. Fast nog borde väl de också ha märkts? När min lärare, Brita, påtalade att det var konstigt att jag hade varit bra i skolan i början av fyran men senare knappt kunde stava. Eller när jag ständigt tittade i golvet. Jag lät håret hänga framför ansiktet för att jag inte kunde kontrollera mitt minspel och för att rödgråtna ögon aldrig ser muntra ut ändå. Jag som är så dålig på att förställa mina känslor, nog borde väl något ha märkts?
Ett par gånger gjorde jag tafatta försök att be mina föräldrar om hjälp — fast utan att skvallra eller vara osolidarisk såklart. Det är en knepig balansgång. Jag försökte vara rakryggad och göra det rätta. Jag försökte hjälpa någon som verkade ha det sämre förspänt i livet än jag själv.
De såg nog att något var fel, men de förstod inte vad och hur. Mina föräldrar gick och pratade med hennes föräldrar, och de var alla mycket vuxenförnuftiga och sade saker om hur barn måste lösa sina problem. De sade också uppmuntrande saker till mig. Var dig själv!
Men hur? När jag började fyran var jag nio år. Jag hade inga förkunskaper eller erfarenheter som kunde hjälpa mig att förstå dynamiken och vad som hände. Den enda möjligheten tycktes vara att bli så osynlig och oförarglig som möjligt.
Jag förstår att den här situationen inte är någon som alla vuxna har beredskap för och kan känna igen eller begripa sig på. Så här i efterhand undrar jag ändå vad som hade gått att göra annorlunda, om det hade kunnat finnas något konstruktivt sätt att hantera situationen. Kunde någon ha gjort något som faktiskt hade hjälpt? Både mig och den här flickan som skulle föreställa min kompis och som uppenbarligen hade väldigt stora problem.
”Du ville ju vara med henne.” Ville jag? Jag tror att det hade varit möjligt att fundera över vad jag ville, och hur det kunde börja spela roll. Men det var inte något jag kunde göra själv. Jag var tio, elva, tolv. Jag var ett barn. Inget av det som hände var mitt fel eller något jag kunde förväntas klara av.
Vika ihop morgontidningarna, sopa undan smulorna som ligger kvar från i morse. Hacka lök. Steka den glasig på låg värme, medan jag diskar undan en bunke som står kvar från igår. Ta fram de övriga ingredienserna, sätta en podd i öronen, skala och koka och dona en stund.
Opretentiös vardagsmatlagning är ett så skönt avbrott. Upp från stolen, bort från skärmar och från trycksvärta. Det är inte tillräckligt kreativt för att kräva tankeverksamhet — jag följer ett recept, eller följer väl upptrampade stigar och lagar något jag gjort dussintals gånger förut. Samtidigt är det tillfredsställande på ett lågmält vis. Ingredienser omvandlas med hjälp av enkla redskap till något som sedan blir till energi och liv och en anledning att sitta ner runt ett bord med min familj.
Jag tänker på Destruction, den äldre brodern i familjen av the Endless, i Neil Gaimans klassiska serieromaner om Sandman — härskaren över drömmarna. Destruction har lämnat sina syskon och sina plikter och gett sig av. Han håller till i ett litet hus med sin (talande) hund Barnabas, och hyllar matlagning som en av de sköna konsterna:
”One takes raw materials … and one transformes them, by the simple application of a knife, some heat, som judicious mixing, into something miraculously other.”
Det finns såklart finare kokkonst också, men råvarorna genomgår samma sorts mirakulös omvandling även i enklare varianter. Själv vill jag inte ha det märkvärdigt, jag vill bara göra något med mina händer som ger ett konkret och påtagligt resultat. Det är så vardagligt att jag oftast inte ens lägger märke till det. Samtidigt är det just sådana vardagsstabilitet som behövs, som ankarpunkt för de mer äventyrliga och otämjda aspekterna av livet.
Nu när jag läser om Skattkammarön av Robert Louis Stevenson börjar jag fundera på den där sjörövarsången, den där med femton gastar som Pippi Långstrump också brukade sjunga på. Hur ska den låta egentligen?
Wikipedia upplyser mig om att sången inte fanns när Stevenson skrev sin bok, och i boken finns bara några lösryckta rader. Senare skrev någon vid namn Young Ewing Allison en hel Wikipedia upplyser migdikt, med titeln Derelict. Det verkar vara den som brukar sjungas — utom av Pippi då, som hade en egen version med hur många mackor hon behövde i magen. Fast exakt hur den ska låta är lite oklart. Det finns flera olika versioner. Av dem jag hittar på Youtube tycker jag nog att denna är den som låter mest pirataktig (och mest sea shanty-rytmisk):
Den här är också fin:
En hedersposition i min bok får också Abney Parks version, mest för att jag lyssnade en hel del på detta band under min steampunkperiod.
Nu är dock inte den enda sången i Skattkammarön. När de är framme vid ön och det börjar dra ihop sig till myteri är det en av karlarna som sitter i en båt och visslar på ”Lillibullero”. Vad är det för melodi? Det visar sig vara denna:
Kapten Smollet visslar också, när Long John Silver kommer för att förhandla. Medan han väntar visslar han på ”Come, Lassies and Lads”. Att döma av kommentarerna under denna video är jag inte den enda som youtubar låtarna från denna bok!
Varför visslar folk så lite nuförtiden? Jag visslar rätt mycket, men när jag mötte en person som visslade för någon vecka sedan, då insåg jag att jag hör det rätt sällan.
En massa sorters låtar gör sig förstås rätt dåligt att vissla. Den här låten till exempel, det är inte någon visslingsmelodi. Men jag lägger den också här, eftersom Robert Louis Stevenson är en av de Ste(v)phenson-personer som The Men That Will Not Be Blamed For Nothing sjunger om.
När folk pratar om deepfakes (vi gjorde förresten det i ett avsnitt av P3 Dystopia som jag hoppas att alla har hört) tänker jag ofta på hur vansinnigt futuristiskt tanken på sådant måste ha tett sig 1974 när The Forever War kom ut. Joe Haldeman var säkert inspirerad av samtida teknik för ljudbehandling, jag vet inte, men det är en ganska rejäl extrapolation.
Det är när Mandella kommer tillbaka till jorden och blir intervjuad i tv (”the cube”) som han upptäcker att det han själv sade är något helt annat än det som kablas ut. (Om någon vill gå tillbaka och kolla i boken så är det nära mitten, i kapitel 8 av avsnittet som heter ”Sergeant Mandella 2007–2024 A.D.”) William Mandella blir intervjuad om sin erfarenhet från striderna mot tauranerna.
Jag saxar några rader ur denna rätt korta scen, som ändå fastnat i huvudet på mig och hängt med mig även när jag glömt det mesta av vad som hände i boken:
Like everyone else, then next day I went to get interviewed on the cube. It was a frustrating experience.
/…/
Commentator: ”What do they smell like?” Smell?
Me: ”I haven’t got the faintest idea. All you can smell in a spacesuit is yourself.”
Han berättar också frispråkigt om hur soldaterna blir programmerade eller betingade med droger för att känna rent hat. Tauranerna gör inget motstånd, och ”striden” är en ren massaker. Efteråt, när drogerna klingar av, får många av soldaterna ångest av vad de har gjort.
Sedan går han hem. Senare får han se intervjun med sig själv. Den är ett inslag i någon sorts blandprogram, mellan ett reportage om hydroponisk odling på månen och en person som är mästare på munspel, och den är rent trams.
Commentator: ”What do they smell like?”
Me (off-camera): ”Just horrible, a combination of rotten vegetables and burning sulfur. The smell leaks in through the suit’s exhaust.”
He had kept me talking and talking in order to get a wide spectrum of sounds, from which he could synthesize any kind of nonsense in response to his questions.
Ja, och det är den verklighet vi lever i nu. Där det faktiskt går att göra sådant, och inte bara med ljud utan med bild. Nyligen fick vi höra om politiker som trodde att de hade en videokonferens med oppositionspolitiker i Ryssland, och så var det bara fejk. Jag vet inte vad den här tekniken kan leda till, men det kommer garanterat att göras många fula saker med dess hjälp.
I morse läste jag en recension av den nya filmen ”The invisible man” i DN. Jag har inte sett filmen, bara en trailer, men jag är bekant med att det finns en förlaga i boken av H.G. Wells. Boken har gjort ett stort avtryck i science fiction-genren, vilket planterar vissa sorters förväntningar. Det är därför jag reagerar på en formulering av recensenten:
Tyvärr hjälper det inte när man ganska snart inser att det bara finns två sätt att bli osynlig – det övernaturliga och det hittepåvetenskapliga – och att båda tappar hela dramat på luft. När thrillern glider över i sci-fi, en genremix som sällan funkar (om man inte blir rädd av män i våtdräktsliknande dräkter täckta med kameror), tappar man genast intresset.
Jag tror att den här personen har gått på bio med förhoppningen om att få se en helt annan film. Det går inte att göra en film som heter ”The invisible man” utan att det handlar om en osynlig man. Är det ens rimligt att gå och se en sf-film och sen beklaga sig över att det är science fiction?
Recensentens formuleringar antyder att hon inte anser att science fiction lämpar sig för att ta sig an allvarliga eller starkt känslotyngda ämnen. Det kan hända att filmen inte är så bra, det vet jag inte, men jag kan inte låta bli att sätta mig på tvären mot sättet att resonera om det.
Nyligen läste jag en bok som nämnde en annan bok, nämligen Fröken Smillas känsla för snö. Det var intressant, för jag försökte fiska i minnet efter vad som hände i boken. Jag vet att jag har läst den. Jag minns något vagt om en affär med en vaktmästare av något slag. Och så var det någon lös sten eller panel eller liknande, i en verkstad i källaren. Men det som framträder tydligast i mitt minne är att Smilla tyckte om att bära skinnbyxor, som hon lät fodra med siden fastän det egentligen inte funkar bra.
Frågan är: varför minns jag detta? Vart tog själva handlingen i boken vägen i mitt huvud, och varför har den konstiga detaljen blivit kvar?
Faktum är att det är likadant med ganska många böcker jag har läst. Det som är kvar i huvudet är bara någon vag känsla av hur boken kändes att läsa, och så en eller annan udda detalj. När jag läste om Ancillary Justice kände jag bara igen en grej riktigt tydligt, nämligen en falsk träpanel i något rymdskepp, som uppenbarligen var gjord av någon som inte själv hade sett riktigt trä. Av Carnival (Elizabeth Bear) är det enda som framstår riktigt klart i mitt minne att någon använder en utility fog som kan göra hen osynlig i infrarött genom att hålla all värmestrålning inuti en viss volym. Det borde bli väldigt hett, tänkte jag när jag läste det, och det är väl antagligen exakt därför jag kommer ihåg det.
Vad är meningen med att läsa romaner när det mesta av dem bara försvinner? Jag minns ju knappt ett dugg!
Samtidigt är det så härligt att stiga in i en fiktiv värld, och vara där medan jag läser. Kanske blir boken liksom kvar i mig på ett omedvetet sätt, som en del av mina samlade upplevelser och erfarenheter. Jag minns ju inte allt jag själv gjort i mitt eget liv heller.
Andra böcker minns jag desto bättre, ofta de som jag har läst flera gånger och diskuterat med andra. De är ganska få, men jag gillar att det faktiskt finns några verk jag verkligen känner att det är värt att återvända till — och som jag tar mig tid att läsa om.
För övrigt undrar jag fortfarande varför det är en dålig ide att fodra skinnbyxor med siden. Vad är problemet?
Sömngångaraktigt släpar jag mig genom några heta veckor. Jag cyklar genom sommarödsliga gator och åker till jobbet på semestertomma pendlaravgångar. Stillheten får något ödesmättat över sig när jag vet att skogarna brinner. Jag ser hur björkarna gulnar i juli, asparna hänger med grenarna. Gräsmattorna ligger gulbruna. Även människorna slokar.
Själv jobbar jag nu. Sätter ord på rad, skapar meningar och försöker få dem att hänga ihop i berättelser om vetande och upptäckter. Jag gödslar med med Peter Nilsons essäer, i förhoppningen att själv kunna skriva något som ger andra samma känsla av de kosmiska perspektiven. Jag följer honom på slingrande Stjärnvägar, och fängslas både av hans sköna språk och hans sätt att koppla ihop det lilla och vardagliga med det stora och svårgripbara.
I slutet av boken ger sig Peter Nilson ut på en tänkt tidsresa. Det bränner till.
En tid tycktes klimatet råka i olag, sommarsolen sken allt hetare och vintrarna blev kallare, stormar skakade min tidsmaskin och ovanför mig fylldes den buteljgröna himlen med världsrymdens kyla. Jag anade att atmosfären hade förändrats och att mina efterkommande fick sona min tids synder: vi som förbrände kol och olja utan att betänka hur många vi skulle dräpa. Sedan for jag vidrae genom ett stort mörker och en kyla som jag inte kunde förstå. Efteråt, när det ljusnade, såg jag att bara en liten spillra av människosläktet fanns kvar och vallade boskap eller brukade små åkrar i skogarna.
Men åren fortsatte att rinna hän, de blev århundraden och årtusenden bakom mig. Människan överlevde och började åter bygga städer, hon seglade på haven och ritade nya kartor över jord och himmel. Åter upptäckte hon atomerna och stjärnsystemen. Civilisationens våg höjde sig på nytt. Den skulle åter sjunka och åter höja sig många gånger under tidsåldrarna som jag for igenom.
Passagen får mig att komma ihåg något. Jag plockar ut en annan bok ur bokhyllan, The World Without Us av Alan Weisman. Det var länge sedan jag läste den, och minnet är dimmigt. En känsla av hur ömtåliga byggnader faktiskt är, och ett intryck av hur oförsiktiga vi människor är med de sårbara resterna av verklig vildmark. När jag bläddrar i boken kommer mer tillbaka. Vi har en ganska genomgripande effekt på planeten. Att fundera på vad som händer utan människor gör detta brutalt tydligt.
Jag vill inte ha världen utan oss. Jag vill ha världen med oss. Med människor, med alla våra löjliga och underbara sidor.
Vi skulle kunna vara förvaltare av vår planet. Vi skulle också kunna rycka undan mattan under våra fötter, såga av grenen vi sitter på, måla in oss i ett hörn, och vilka andra välanvända uttryck vi nu brukar ta till för att uttrycka vår kortsiktighet.
Under tiden fortsätter vardagen. Jag flämtar, äter vattenmelon, läser twitterkommentarer om grillförbud och temperaturrekord. Sedan skriver jag några ord till.
(Jag råkade lägga upp detta på min andra blogg igår, pga trötthet. Men jag tror att detta inlägg passar bättre här, så nu har jag flyttat det hit.)
Vad händer med det personliga ansvaret när maskiner själva kan fatta avgörande beslut? Det pratas en del om sånt just nu, kanske mest när det handlar om självkörande bilar. Många förväntar sig förstås att trafiken ska bli säkrare och flyta smidigare utan mänsklig oberäknelighet, och att de där valen mellan att köra på ett barn eller offra en passagerare inte ens ska uppstå. Men det finns ju fler situationer där maskiner skulle kunna reagera snabbare och mer tillförlitligt än människor, och där de kanske snart kan ersätta (eller komplettera) oss.
Jag har precis läst en rätt gammal och en rykande färsk berättelse om maskiner som fattar beslut på liv och död.
Den äldre av dem är ”Watchbird” av Robert Sheckley (länken går till novellen som ebok från projekt Gutenberg) från 1953. Där sätts autonoma flygande övervakare in för att stoppa mord innan de begås. Maskinerna kan läsa av något diffust beskrivet mönster av hjärvågor och hormoner, och de flyger omkring och uppfattare allt som händer. De är dessutom självlärande och kommunicerar med varandra, och på så vis kan de förbättra sin insats med tiden. Vad kan gå fel?
Så långt låter det som något som passar in perfekt i dagens debatt om deep learning och robotar som tar över människors jobb. Men den har också en stark 1950-talssmak, saknar intressanta personer, och tar snabbt en vändning åt det riktigt skruvade och absurda. En intressant historia, men den känns också ganska platt i jämförelse med den känslomässigt involverade The Last Good Man av Linda Nagata som jag också just har läst.
Jag berättade tidigare om The Red av samma författare, som också handlade om maskiner i krig. The Last Good Man är en mycket annorlunda bok, även om den innehåller lite av samma ingredienser. Även här ser vi hur krig bedrivs av privata aktörer, hur aggression drivs på av vinstintressen, och så vidare. Men den cyborg som finns här har inte blivit starkare och bättre med sina proteser, utan de är trots all högteknologi fortfarande sämre än kroppsdelarna de ersätter. I stället för att krigets soldater är länkade människor med stöd av drönare börjar människor allt mer fasas ut. Huvudpersonen i boken, True Brighton, är en helikopterpilot som fått ge upp flygandet eftersom det numera sköts av helikoptern själv. Men hon är fortfarande i branschen och på fältet.
Samtidigt som maskinerna tar över mer av det faktiska krigandet är det ytterst människor som ligger bakom krigets grymheter. True har för åtta år sedan förlorat sin son i en operation som gick hemskt fel och slutade med att han blev plågsamt och spektakulärt avrättad. Men exakt vad som hände, eller varför, det blev inte utrett. Berättelsen handlar väldigt mycket om moral och ansvar, och att handla rätt. Jag kan inte säga att jag direkt tyckte om den (det gör ont i kroppen när jag läser om blod och våld), men den var fängslande. Och det robotiserade kriget skrämmer mig.
Dags för en folkbildande insats här. En twitterdiskussion fick mig att vilja reda ut det här med vad science fiction egentligen ska kallas, och varifrån de olika uttrycken kommer.
Hugo Gernsback myntade uttrycket scientifiction 1926, för att beskriva den sortens berättelser han ville publicera i sin nya tidskrift Amazing Stories. Redan efter några år var det dock ”science fiction” som var det etablerade uttrycket, och det var det som bet sig fast när det raskt utvecklades en hel subkultur kring fenomenet — ”fandom” som den kallades.
Dock hade en del science fiction-fans en puristisk ådra, och behöll förkortningen stf, från scientifiction, även om de inte läste ut ordet på det viset. Se till exempel FANDBOOK No. 1 (1962). Detta har dock varit väldigt sällsynt åtminstone i 30 år 20 år (ändrade detta, för jag var ju inte riktigt med för 30 år sen), och det är inte säkert att särskilt många begriper det.
I den lilla parlören Fandbook går det också att se att det finns fler förkortningar i omlopp, bland dem sci-fi. Denna käcka förkortning är förstås en parallell till ”hi-fi”, och myntades av superfanen Forrest J Ackerman (ja, jag har hängt med sen det hette ”en sf-fan” och jag fortsätter att säga och skriva så — min subkultur, min dialekt). Detta uttryck spred sig snabbt i mycket bredare kretsar än den fanzine-utgivande och kongressarrangerande sf-fandomen, och därför blev det på vissa håll något av en outsider-markör. Till och med så pass att det blev brukligt att med uttalet ”skiffy” använda sci-fi som beteckning på det som var riktigt uselt. Dålig science fiction. (Men kanske dålig på ett bra sätt som vi ändå gillar, sådant ska inte underskattas.)
När jag kom med i fandom på 90-talet var detta fortfarande ett språkbruk som fungerade, åtminstone i vissa kretsar. Det var i stort sett så att de som läste böcker och ägnade sig åt seriös sf-kritik använde sf eller SF, de som inte hade koll sade ”sci-fi”.
Men det är ju inte riktigt så längre. I den akademiska litteraturen heter det konsekvent SF, men där kan det möjligen kompliceras av att somliga använder samma förkortning för att beteckna speculative fiction, som är ett lite finare och mer intellektuellt sätt att prata om litteratur som innehåller icke-realistiska inslag. Och i övrigt handlar språkbruket numera mest om i vilka kretsar respektive person började bekanta sig med science fiction. Som ENCYKLOPEDIN uttrycker det:
In the twenty-first century, however, the countless younger readers who have grown up with ”sci-fi” as the perceived default term for sf tend to be puzzled by long-term fans’ disdain for it, and to suspect that the insistence on ”sf” may be an elitist shibboleth rather than concern for correct usage. Though old-timers still prefer not to use ”sci-fi”, continuing disparagement of this term has become counter-productive.
Sedan finns ju fler ord och förkortningar i omlopp. För att beskriva lite större cirklar av genrelitteratur har till exempel många använt SF/F/H (science fiction/fantasy/horror), eller bara SFF (science fiction och fantasy). Men det är svårt att säga och ligger inte väl i munnen. Kritikern och genrekännaren John Clute började från ca 2007 att prata om fantastika, ett ord han plockade upp från Östeuropa. Detta bruk har spritt sig, och i Sverige talas nu rätt så brett och allmänt om ”fantastik”.
Men när det gäller science fiction använder jag själv säger fortfarande konsekvent förkortningen sf. Det är invant och kort. (Sparar in 4 tecken på twitter!) Jag har inget emot ”sci-fi”, men det är inte mitt eget uttryck, och så kan det ju få vara. Det går fortfarande att förstå varandra, även om vi pratar lite olika dialekter. Det som spelar roll är ju det vi pratar om, inte själva ordet, tänker jag.
annien.wordpress.com 