You are currently browsing the category archive for the ‘Uncategorized’ category.

I morse läste jag en recension av den nya filmen ”The invisible man” i DN. Jag har inte sett filmen, bara en trailer, men jag är bekant med att det finns en förlaga i boken av H.G. Wells. Boken har gjort ett stort avtryck i science fiction-genren, vilket planterar vissa sorters förväntningar. Det är därför jag reagerar på en formulering av recensenten:

Tyvärr hjälper det inte när man ganska snart inser att det bara finns två sätt att bli osynlig – det övernaturliga och det hittepåvetenskapliga – och att båda tappar hela dramat på luft. När thrillern glider över i sci-fi, en genremix som sällan funkar (om man inte blir rädd av män i våtdräktsliknande dräkter täckta med kameror), tappar man genast intresset.

Jag tror att den här personen har gått på bio med förhoppningen om att få se en helt annan film. Det går inte att göra en film som heter ”The invisible man” utan att det handlar om en osynlig man. Är det ens rimligt att gå och se en sf-film och sen beklaga sig över att det är science fiction?

Recensentens formuleringar antyder att hon inte anser att science fiction lämpar sig för att ta sig an allvarliga eller starkt känslotyngda ämnen. Det kan hända att filmen inte är så bra, det vet jag inte, men jag kan inte låta bli att sätta mig på tvären mot sättet att resonera om det.

Nyligen läste jag en bok som nämnde en annan bok, nämligen Fröken Smillas känsla för snö. Det var intressant, för jag försökte fiska i minnet efter vad som hände i boken. Jag vet att jag har läst den. Jag minns något vagt om en affär med en vaktmästare av något slag. Och så var det någon lös sten eller panel eller liknande, i en verkstad i källaren. Men det som framträder tydligast i mitt minne är att Smilla tyckte om att bära skinnbyxor, som hon lät fodra med siden fastän det egentligen inte funkar bra.

Frågan är: varför minns jag detta? Vart tog själva handlingen i boken vägen i mitt huvud, och varför har den konstiga detaljen blivit kvar?

Faktum är att det är likadant med ganska många böcker jag har läst. Det som är kvar i huvudet är bara någon vag känsla av hur boken kändes att läsa, och så en eller annan udda detalj. När jag läste om Ancillary Justice kände jag bara igen en grej riktigt tydligt, nämligen en falsk träpanel i något rymdskepp, som uppenbarligen var gjord av någon som inte själv hade sett riktigt trä. Av Carnival (Elizabeth Bear) är det enda som framstår riktigt klart i mitt minne att någon använder en utility fog som kan göra hen osynlig i infrarött genom att hålla all värmestrålning inuti en viss volym. Det borde bli väldigt hett, tänkte jag när jag läste det, och det är väl antagligen exakt därför jag kommer ihåg det.

Vad är meningen med att läsa romaner när det mesta av dem bara försvinner? Jag minns ju knappt ett dugg!

Samtidigt är det så härligt att stiga in i en fiktiv värld, och vara där medan jag läser. Kanske blir boken liksom kvar i mig på ett omedvetet sätt, som en del av mina samlade upplevelser och erfarenheter. Jag minns ju inte allt jag själv gjort i mitt eget liv heller.

Andra böcker minns jag desto bättre, ofta de som jag har läst flera gånger och diskuterat med andra. De är ganska få, men jag gillar att det faktiskt finns några verk jag verkligen känner att det är värt att återvända till — och som jag tar mig tid att läsa om.

För övrigt undrar jag fortfarande varför det är en dålig ide att fodra skinnbyxor med siden. Vad är problemet?

Två böcker: Stjärnvägar av Peter Nilson, The World Without us av Alan Weisman.

Sömngångaraktigt släpar jag mig genom några heta veckor. Jag cyklar genom sommarödsliga gator och åker till jobbet på semestertomma pendlaravgångar. Stillheten får något ödesmättat över sig när jag vet att skogarna brinner. Jag ser hur björkarna gulnar i juli, asparna hänger med grenarna. Gräsmattorna ligger gulbruna. Även människorna slokar.

Själv jobbar jag nu. Sätter ord på rad, skapar meningar och försöker få dem att hänga ihop i berättelser om vetande och upptäckter. Jag gödslar med med Peter Nilsons essäer, i förhoppningen att själv kunna skriva något som ger andra samma känsla av de kosmiska perspektiven. Jag följer honom på slingrande Stjärnvägar, och fängslas både av hans sköna språk och hans sätt att koppla ihop det lilla och vardagliga med det stora och svårgripbara.

I slutet av boken ger sig Peter Nilson ut på en tänkt tidsresa. Det bränner till.


En tid tycktes klimatet råka i olag, sommarsolen sken allt hetare och vintrarna blev kallare, stormar skakade min tidsmaskin och ovanför mig fylldes den buteljgröna himlen med världsrymdens kyla. Jag anade att atmosfären hade förändrats och att mina efterkommande fick sona min tids synder: vi som förbrände kol och olja utan att betänka hur många vi skulle dräpa. Sedan for jag vidrae genom ett stort mörker och en kyla som jag inte kunde förstå. Efteråt, när det ljusnade, såg jag att bara en liten spillra av människosläktet fanns kvar och vallade boskap eller brukade små åkrar i skogarna.

Men åren fortsatte att rinna hän, de blev århundraden och årtusenden bakom mig. Människan överlevde och började åter bygga städer, hon seglade på haven och ritade nya kartor över jord och himmel. Åter upptäckte hon atomerna och stjärnsystemen. Civilisationens våg höjde sig på nytt. Den skulle åter sjunka och åter höja sig många gånger under tidsåldrarna som jag for igenom.

Passagen får mig att komma ihåg något. Jag plockar ut en annan bok ur bokhyllan, The World Without Us av Alan Weisman. Det var länge sedan jag läste den, och minnet är dimmigt. En känsla av hur ömtåliga byggnader faktiskt är, och ett intryck av hur oförsiktiga vi människor är med de sårbara resterna av verklig vildmark. När jag bläddrar i boken kommer mer tillbaka. Vi har en ganska genomgripande effekt på planeten. Att fundera på vad som händer utan människor gör detta brutalt tydligt.

Jag vill inte ha världen utan oss. Jag vill ha världen med oss. Med människor, med alla våra löjliga och underbara sidor.

Vi skulle kunna vara förvaltare av vår planet. Vi skulle också kunna rycka undan mattan under våra fötter, såga av grenen vi sitter på, måla in oss i ett hörn, och vilka andra välanvända uttryck vi nu brukar ta till för att uttrycka vår kortsiktighet.

Under tiden fortsätter vardagen. Jag flämtar, äter vattenmelon, läser twitterkommentarer om grillförbud och temperaturrekord. Sedan skriver jag några ord till.

(Jag råkade lägga upp detta på min andra blogg igår, pga trötthet. Men jag tror att detta inlägg passar bättre här, så nu har jag flyttat det hit.)

The-Last-Good-Man-Linda-Nagata Vad händer med det personliga ansvaret när maskiner själva kan fatta avgörande beslut? Det pratas en del om sånt just nu, kanske mest när det handlar om självkörande bilar. Många förväntar sig förstås att trafiken ska bli säkrare och flyta smidigare utan mänsklig oberäknelighet, och att de där valen mellan att köra på ett barn eller offra en passagerare inte ens ska uppstå. Men det finns ju fler situationer där maskiner skulle kunna reagera snabbare och mer tillförlitligt än människor, och där de kanske snart kan ersätta (eller komplettera) oss.

Jag har precis läst en rätt gammal och en rykande färsk berättelse om maskiner som fattar beslut på liv och död.

watchbird004Den äldre av dem är ”Watchbird” av Robert Sheckley (länken går till novellen som ebok från projekt Gutenberg) från 1953. Där sätts autonoma flygande övervakare in för att stoppa mord innan de begås. Maskinerna kan läsa av något diffust beskrivet mönster av hjärvågor och hormoner, och de flyger omkring och uppfattare allt som händer. De är dessutom självlärande och kommunicerar med varandra, och på så vis kan de förbättra sin insats med tiden. Vad kan gå fel?

Så långt låter det som något som passar in perfekt i dagens debatt om deep learning och robotar som tar över människors jobb. Men den har också en stark 1950-talssmak, saknar intressanta personer, och tar snabbt en vändning åt det riktigt skruvade och absurda. En intressant historia, men den känns också ganska platt i jämförelse med den känslomässigt involverade The Last Good Man av Linda Nagata som jag också just har läst.

Jag berättade tidigare om The Red av samma författare, som också handlade om maskiner i krig. The Last Good Man är en mycket annorlunda bok, även om den innehåller lite av samma ingredienser. Även här ser vi hur krig bedrivs av privata aktörer, hur aggression drivs på av vinstintressen, och så vidare. Men den cyborg som finns här har inte blivit starkare och bättre med sina proteser, utan de är trots all högteknologi fortfarande sämre än kroppsdelarna de ersätter. I stället för att krigets soldater är länkade människor med stöd av drönare börjar människor allt mer fasas ut. Huvudpersonen i boken, True Brighton, är en helikopterpilot som fått ge upp flygandet eftersom det numera sköts av helikoptern själv. Men hon är fortfarande i branschen och på fältet.

Samtidigt som maskinerna tar över mer av det faktiska krigandet är det ytterst människor som ligger bakom krigets grymheter. True har för åtta år sedan förlorat sin son i en operation som gick hemskt fel och slutade med att han blev plågsamt och spektakulärt avrättad. Men exakt vad som hände, eller varför, det blev inte utrett. Berättelsen handlar väldigt mycket om moral och ansvar, och att handla rätt. Jag kan inte säga att jag direkt tyckte om den (det gör ont i kroppen när jag läser om blod och våld), men den var fängslande. Och det robotiserade kriget skrämmer mig.

Dags för en folkbildande insats här. En twitterdiskussion fick mig att vilja reda ut det här med vad science fiction egentligen ska kallas, och varifrån de olika uttrycken kommer.

Hugo Gernsback myntade uttrycket scientifiction 1926, för att beskriva den sortens berättelser han ville publicera i sin nya tidskrift Amazing Stories. Redan efter några år var det dock ”science fiction” som var det etablerade uttrycket, och det var det som bet sig fast när det raskt utvecklades en hel subkultur kring fenomenet — ”fandom” som den kallades.

Dock hade en del science fiction-fans en puristisk ådra, och behöll förkortningen stf, från scientifiction, även om de inte läste ut ordet på det viset. Se till exempel FANDBOOK No. 1 (1962). Detta har dock varit väldigt sällsynt åtminstone i 30 år 20 år (ändrade detta, för jag var ju inte riktigt med för 30 år sen), och det är inte säkert att särskilt många begriper det.

I den lilla parlören Fandbook går det också att se att det finns fler förkortningar i omlopp, bland dem sci-fi. Denna käcka förkortning är förstås en parallell till ”hi-fi”, och myntades av superfanen Forrest J Ackerman (ja, jag har hängt med sen det hette ”en sf-fan” och jag fortsätter att säga och skriva så — min subkultur, min dialekt). Detta uttryck spred sig snabbt i mycket bredare kretsar än den fanzine-utgivande och kongressarrangerande sf-fandomen, och därför blev det på vissa håll något av en outsider-markör. Till och med så pass att det blev brukligt att med uttalet ”skiffy” använda sci-fi som beteckning på det som var riktigt uselt. Dålig science fiction. (Men kanske dålig på ett bra sätt som vi ändå gillar, sådant ska inte underskattas.)

När jag kom med i fandom på 90-talet var detta fortfarande ett språkbruk som fungerade, åtminstone i vissa kretsar. Det var i stort sett så att de som läste böcker och ägnade sig åt seriös sf-kritik använde sf eller SF, de som inte hade koll sade ”sci-fi”.

Men det är ju inte riktigt så längre. I den akademiska litteraturen heter det konsekvent SF, men där kan det möjligen kompliceras av att somliga använder samma förkortning för att beteckna speculative fiction, som är ett lite finare och mer intellektuellt sätt att prata om litteratur som innehåller icke-realistiska inslag. Och i övrigt handlar språkbruket numera mest om i vilka kretsar respektive person började bekanta sig med science fiction. Som ENCYKLOPEDIN uttrycker det:

In the twenty-first century, however, the countless younger readers who have grown up with ”sci-fi” as the perceived default term for sf tend to be puzzled by long-term fans’ disdain for it, and to suspect that the insistence on ”sf” may be an elitist shibboleth rather than concern for correct usage. Though old-timers still prefer not to use ”sci-fi”, continuing disparagement of this term has become counter-productive.

Sedan finns ju fler ord och förkortningar i omlopp. För att beskriva lite större cirklar av genrelitteratur har till exempel många använt SF/F/H (science fiction/fantasy/horror), eller bara SFF (science fiction och fantasy). Men det är svårt att säga och ligger inte väl i munnen. Kritikern och genrekännaren John Clute började från ca 2007 att prata om fantastika, ett ord han plockade upp från Östeuropa. Detta bruk har spritt sig, och i Sverige talas nu rätt så brett och allmänt om ”fantastik”.

Men när det gäller science fiction använder jag själv säger fortfarande konsekvent förkortningen sf. Det är invant och kort. (Sparar in 4 tecken på twitter!) Jag har inget emot ”sci-fi”, men det är inte mitt eget uttryck, och så kan det ju få vara. Det går fortfarande att förstå varandra, även om vi pratar lite olika dialekter. Det som spelar roll är ju det vi pratar om, inte själva ordet, tänker jag.

Grunden till att förstå sociala medier är att inse att de är just sociala. Det handlar om att umgås med människor. Jag har en stark känsla av att en del gnissel bottnar i att personer med en agenda tappar känslan för detta — politiker kanske, men också författare och journalister, sådana som lever på uppmärksamhet.

Det finns många fallgropar i sociala medier. Det gäller inte bara att inse att det du skriver där kan läsas av människor utanför kretsen av personer som känner dig — det är mer som att publicera sig än som att delta i ett samtal runt köksbordet (som till exempel journalisten Jack Werner påpekat). Om du är någon som försöker nå ut med information av något slag är det en extra balansgång. Å ena sidan vill du få fram ditt budskap, å andra sidan vill du inte uppfattas som en påträngande försäljare.

Läs hela inlägget här »

När en maskin dödar någon, vems är då felet? När människorna som styr ett krig sitter långt bort bakom en skärm och det är maskiner som bär vapen, då blir kriget något helt annat. P3 kultur diskuterade framtidens krig och tog upp precis de här frågorna redan för ett gäng år sedan. Forskaren Linda Johansson gick in djupare på detaljer i sin bok Äkta robotar — och helt nyligen i en debattartikel i DN.

Det här är ganska skrämmande scenarier, och det jag särskilt fastnade för i Linda Johanssons bok var hur stark benägenhet människor tycks ha att lita på maskinerna.

Bedömningen av en handling kan lätt bli olika beroende på hur stor aktiv inblandning människor har haft i en händelse. En autonom robot som skjuter ner civila ses mer som en olyckshändelse, medan en soldat som håller i ett vapen och skjuter ner civila kan anklagas för krigsbrott.

Läs hela inlägget här »

Just nu är Samantha Cristoforetti i Stockholm. Och Chris Hadfield. Med flera. Jag har absolut inte tid att vimsa omkring i tillvaron, för jag har massor att avsluta på jobbet innan jag ska sluta på mitt jobb på Ångström om en vecka, så jag är inte där.

Men jag ska i alla fall ta mig till Stockholm ikväll och trängas med folk på Rymdslottet live. Och hänga med brorsan. Lite liv har jag trots allt.

Experimentet att vara utloggad från twitter i två veckor går vidare — det är som om världen har blivit tyst. Jag kollar min rss-läsare mycket oftare än annars. Men den reagerar inte när jag pratar med den, så jag tittar på stats på mina bloggar för att se om någon märker att jag finns. Det här är ganska konstigt.

Jag skrev för ett tag sedan om Hatsune Miku och hela leekspin-fenomenet, och kommenterade då det faktum att folk verkar tro att Hatsune Miku (en popstjärna som är en vocaloid, en helt syntetisk röst) gör ‘lajvframträdanden’ som hologram. Det är ett missförstånd, hon är bara projicerad på en genomskinling — men platt — duk.

Nu finns det en forskargrupp som visar upp sina resultat när det gäller att framställa ett riktigt, tredimensionellt hologram projicerat i luften. Det ser inget vidare ut, men ett av deras problem är att de inte har någon riktig rymdprinsessa att spela in. Carrie Fisher är lite för gammal, så man har tagit en student och sytt en vit kåpa åt henne. ”You’re my only hope!”

Här hittade jag den här filmen från New Scientist, som visar hologrammen:

Minns ni telepaten som höll på att mista sin förmåga, han i Dying Inside av Robert Silverberg? Han försörjde sig ju genom att skriva PM och uppgifter åt studenter mot betalning. Jag läste en artikel på Making Light som hade kunnat handla om honom: Plagiarism and the mechanics of privilege. Intressant, och lite skrämmande. Jag inbillar mig att sånt här inte är riktigt lika vanligt i Sverige, utan att folk fuskar lite mer på egen hand.

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Twitter

  • När jag har tankar i huvudet behöver de få bubbla över. Jag kan inte hålla dem för mig själv. Liten anteckning 1 day ago
  • Om jag inte hade bott ihop med min familj hade jag varit tvungen att ringa mina vänner för att prata om de bra böcker jag läser! Liten anteckning 1 day ago
  • Efter att ha sett den här analysen längtar jag efter att se en manlig huvudperson som har problem med att handskas… twitter.com/i/web/status/1… Liten anteckning 2 days ago

Arkiv juli 2007 till nu