You are currently browsing the category archive for the ‘steampunk’ category.

angpunkantologiDetta är tredje delen i mitt projekt att läsa och skriva en grundligare recension av en svensk novell varje vecka. Hittills går det helt enligt planen, och det bådar ju gott. Lite mindre positivt är att jag hittills inte har lyckats välja någon novell som jag faktiskt tyckt riktigt bra om. Det här är den tredje och sista novellen jag tänker granska närmare från antologin I varje ångetag. De valdes en aning slumpmässigt, mest utifrån en känsla av att jag mindes lite av dem från min förra läsning av den här boken. Från och med nästa vecka tänker jag göra lite stickprov i antologiserien Maskinblod, vi får väl se hur det faller ut.

”Bångstyrig” har väl inga direkta fel egentligen, men lyfter inte riktigt heller. Skildringen av hur två unga människor söker att göra sig fria från en instängd tillvaro genom att ty sig till varandra är lite mysig. Ett par andra saker i den är också intressanta, som beskrivningen av kläder som uttryck för frihet eller fångenskap, samt en insiktsfull kommentar om teknik i steampunkberättelser. Det tråkiga med novellen är att den är förutsägbar. Huvudpersonerna möter heller inga riktiga svårigheter.

SPOILERVARNING här, för nu går jag in på detaljerna.

Läs hela inlägget här »

Annonser

angpunkantologiDetta är en del i mitt projekt att skriva en lite mer grundlig recension av en svensk novell varje vecka, välvillig men uppriktig. Jag börjar med tre verk ur antologin I varje ångetag, och detta är den andra novellen jag ger mig på. ”Uppdrag i Småland” kändes bra skriven, och innehåller en del intressanta saker både om samhället och när det gäller visioner av ångdriven högteknologi, men jag tyckte inte om den ändå. Här försöker jag bena ut varför.

SPOILERVARNING här, för den som bryr sig om sådant. Jag vill analysera novellen ordentligt, och då kan jag inte hålla tillbaka något av handlingen.

Läs hela inlägget här »

Divergent är en av dessa dystopier för ungdomar som blivit galet populär. Den beskriver ett samhälle som består av en stad, där befolkningen är indelad i olika falanger som har olika livsstilar och betonar olika personliga egenskaper. (Jag ska nog tillägga att jag inte läst tredje delen ännu, den har upplägg för att kunna förklara mer om själva världen.) Som sf är den inte något speciellt, men den är en kraftfull metafor för att växa upp och försöka hitta någonstans att höra hemma i världen.

Jag tänker lite på det och känner mig väldigt divergent när folk frågar vad jag sysslar med. Jag vet inte, måste jag kunna sätta en etikett på det? Det går kanske att uppfinna någon. ”Mångsysslare” finns ju. Eller lite mer elakt kunde jag sammanfatta mig som ”besserwisser”, för jag gillar onekligen ju att sätta mig i lägen där jag kan berätta Hur Det Är, typ. Ofta handlar det om att jag försöker läsa in mig på saker och fråga folk som vet, och sen förklara för andra.

Detta gör jag delvis som vetenskapsjournalist. Fast journalist är liksom en etikett som förpliktigar. Halva året jobbade jag för liten andel med sådant för att ens få vara med i journalistförbundet. Jag har i alla fall producerat bland annat artiklar till årets fyra nummer av Populär Astronomi, två Vetandets värld för P1, och två artiklar till Forskning och Framsteg.

Minst lika mycket är jag förstås också sf-fan. Åtminstone om du frågar om vad jag identifierar mig med. Och som en följd av idogt bloggande och skrivande också någon form av steampunkkännare. Då hamnar jag i den där konstiga situationen att jag ibland ska föreställa expert, och lite yrvaket blinkande mot strålkastarna dras ut i offentligeten. (Som här eller här.) Jag trivs bättre som den som skriver än den som står för pratminusen, kan jag säga.

Faktiskt fick jag också betalt för att föreläsa om steampunk. Det var bra och roligt.

Dessutom är jag ju utbildad som fysiker, och har något att leva upp till där också. Förmodligen för allra sista gången har jag blivit intervjuad som expert på mörk materia (jag har inte jobbat med det på fem år nu). Jag kommer hädanefter att hänvisa alla som frågar mig om sådant till någon som har lite aktuell expertis.

Jag citerades som kärnfysikforskare i en artikel i UNT nyligen (den artikeln hittar jag inte online). Jag har visserligen varit anställd som forskare två dagar i veckan i några månader, men jag känner mig ändå inte helt bekväm med att presenteras så.

Nästa gång någon frågar mig vad jag gör kanske jag ska citera min twitterprofil: ”Fysiker, sf-fan, bokfantast, allmän entusiast. Nu även journalist.” Eller också kanske jag ska säga: ”404, file not found”. Eller bara ”Divergent”. Med robotröst. Och sen gå därifrån, och slå mig ner i baren Impostor Syndrome.

2014-11-01_12-50-35Eftersom jag var ganska reserverad och lite skeptisk när jag skrev om den första Ninja Timmy-boken känner jag att det är på sin plats att följa upp med ett inlägg om den andra, som faktiskt undviker den första bokens problem. Faktum är att jag tycker riktigt bra om den, men för att det inte ska bli alltför tråkigt har den istället några andra saker jag hakar upp mig på.

I Ninja Timmy och de stulna skratten fanns det för få tjejer, och den tjej som fanns hade en mycket stereotyp roll. Ninja Timmy och resan till Sansoria har gjort detta mycket bättre och klarar till exempel Bechdel-testet. Här har ninjagänget utökats med två tjejer, och det finns en tuff äldre kvinnlig bibliotekarie. Dessutom är bagarens lilla dotter med på äventyret. Blandning i både ålder och kön, och en person som är rullstolsburen också. Jag gillar det.

Detta rent bortsett från att berättelsen, precis som den första, är ett roligt äventyr som lyfts lite extra av de tjusiga bilderna. Magi! Steampunk! Mystiska platser!

Men.

Här finns några små poänger som troligtvis går den yngre generationen förbi, men som jag som vuxen hakar upp mig en aning på. Eller faktiskt inte bara en aning. Det sätter myror i huvudet på mig så att jag måste skriva av mig.

Administratören i sin röda klädnad.Det har att göra med att låta skurken ta en form som är mycket lik en gammal arvfiende. Är det medvetet gjort, eller har det bara råkat bli så? Jag har ingen aning om ifall detta är tänkt som en subtil attack, eller en berättargenväg som lutar sig på nedärvda skräckbilder i vårt protestantiska hörn av världen, eller bara ett olyckligt eller aningslöst sammanträffande. Är det jag som läser in för mycket?

Jag vet inte riktigt i vilken utsträckning bilden av katolicismen som ett farligt hot egentligen traderas i vår sekulariserade omgivning, men den ligger inte oerhört långt borta rent historiskt. Vad ska jag egentligen tänka när det stora hotet i den här berättelsen är en ond svart bok full av regler, och en skurk i en röd dräkt som är väldigt lik den som bärs av katolska kardinaler.

(Spoilers följer. Varning, om du är känslig för sådant.)
Läs hela inlägget här »

logga_900_ny

Nu så! Nu håller jag på att packa, för att bosätta mig hela veckan i Gävle. Bäst att vara på plats, tänker jag, och kunna ägna mig på heltid åt förberedelserna. På fredag börjar det: Steampunkfestivalen, som även är årets Swecon. Science fiction och fantasy och ånglok i dagarna tre.

En sak jag inte har hunnit riktigt är att fixa mina egna kläder till balen på lördag. Håller på och tittar på möjligheterna. Jag ville ju gå i reform-balklänning, och jag har typ delar i byggsats. Får se om det hinner bli något.

Det här är en sån period i mitt liv då jag gör långa listor på saker som jag inte tycker att jag kan ta mig tid med nu, riktigt, utan som jag ska ta mig en titt på efter att jag har betat av det här monsterprojektet till Steampunkfestival jag är involverad i just nu. Det här kommer att bli en intensiv vecka, så jag väntar mig inte att hinna göra några underfundiga blogginlägg. Eller några blogginlägg alls, faktiskt. (På twitter kommer jag dock att finnas, som vanligt — det är där jag hänger när jag gör småpauser.)

Men jag börjar alltmer se fram emot det som kommer efteråt:

  • Podd! Vi har ett halvt avsnitt inspelat sedan någon månad tillbaka. Ska bara klippas.
  • Mitt gamla projekt att läsa alla Hugo-belönade noveller ska avrundas.
  • Det nya Hugoläsprojektet: att läsa in mig på årets nomineringar, och rösta!
  • Långa promenader.
  • Semester och utflykter med familjen.

Dessutom kanske jag kommer att blogga lite mer, vem vet.

Men först alltså Steampunk så det ryker, i en vecka till.

Den här helgen har jag tillbringat på Stockholm Mini Maker Faire. Väldigt kul! Samtidigt lite frustrerande att vara utställare, och inte hinna med att titta på alla häftiga saker som andra har med sig.

Jag har fått tillfälle att öva på olika sätt att förklara steampunk också. De flesta stannade så kort tid vid vårt bord, och var inte intresserade av den långa historiken eller de djupa analyserna precis. Jag är ganska nöjd med den här varianten som utkristalliserade sig efter att ha pratat med ett antal besökare:

Steampunk är en sorts estetisk inriktning som tar inspiration från teknik och design från slutet av 1800-talet, och sätter skruv på det med hjälp av fantasin. Maker-sidan av steampunk handlar mycket om att göra om vardagsteknik så att den ser ut som om den skulle ha kunnat vara gammal, eller från en värld där vår tid hade varit annorlunda.

Sen hade vi en besökare som undrade varför det alltid måste vara så mycket mässing i steampunk. Jag förklarade att det har att göra med kopplingen till en viss tidsperiod och en viss teknologinivå. Först ville han inte hålla med om att mässing har något med det att göra, men eftersom vi stod så lägligt placerade framför en autentisk 1800-talsmanick kunde jag bara peka på den. Då gav han upp och erkände att mässing nog har sin plats i konst och teknofantasier som inspireras av 1800-talet.

Min halva av steampunkhörnan. Vi stod strategiskt placerade framför en ångdriven brandspruta från 1878.

Min halva av steampunkhörnan. Vi stod strategiskt placerade framför en ångdriven brandspruta från 1878.

Den pryl som fick allra flest kommentarer var tangentbordet, byggt av Emil Jonasson (det syns lite bättre på en bild i inlägget här).

Jag hade också mer än en konversation med människor som tycker att de gärna vill bygga steampunkiga prylar, men att det tar emot att ta sönder gamla saker som redan är fina, eller kanske till och med fungerar — och där håller jag oftast med. För den som är förtjust i manicker är det kanske inte en spontan idé att såga sönder till exempel en gammal skrivmaskin för att göra dekorationer av. Men det finns ju mer varsamma sätt att göra nytt av gammalt, eller göra nytt så att det ser gammalt ut. Och det finns gott om trasiga eller mindre roliga gamla grejer, som det går att ta rätt på och göra något bättre med.

Själv hann jag inte se så väldigt mycket av resten av alla makers som var där och visade saker, men ett par varv hann jag gå och titta, och även prata med folk. Enkla inomhus-modellplan som plötsligt fick mig att se att luften finns var en oväntad hit för min del. Det var kul att se lite drönare också. Och 3D-skrivare gick det tretton på dussinet, de fanns i varenda vrå. Men det jag blev allra mest imponerad av var nog den här Lokomobilen, byggd av några teknologer från KTH:

Lokomobilen i ett lite mer hjälplöst ögonblick där den får hjälp att vända.

Lokomobilen i ett lite mer hjälplöst ögonblick där den får hjälp att vända.

Den såg mycket imponerande ut när den körde, med massor av pysande ånga. Här en bild där det syns att det eldas inne i pannan:

Lokomobilen igen.

Lokomobilen igen.

Här är vår vän David med sitt potatismuskedunder, som stod för andra halvan av steampunk-delegationen, när han håller på att göra i ordning en potatis för att avfyras.

2014-05-18_14-11-14

En annan sak jag blev lite inspirerad av var de där som gjorde nya grejer av gamla textilier. Jag gillade verkligen idén att sticka och virka av remsor av gamla trikåkläder. (Vad hette de nu igen? Det borde jag ha skrivit upp. Säg till om du vet!)

2014-05-18_15-51-38

Och till slut, en bild på undertecknad (den enda som inte blev jättesuddig). Jag hade med mig hela steampunk-reporter-utstyrseln på lördagen när jag skulle hålla föredrag. Idag var jag lite mer nedtonad.

2014-05-17_16-52-07

Häromdagen diskuterade Ante och jag det här med gamla folksagor, och hur de ofta inte känns så roliga att läsa för barn. Jag har inte mycket för idéer om att censurera information till barn, men jag tänker att de kan få läsa de mer gräsliga sagorna när de själva kan läsa och vill söka upp dem. Och då pratar jag inte om våld och ond bråd död, utan om en del mossiga värderingar. Ante påpekade att det är trist med sagor där prinsessans enda egenskap är skönhet, men det är ju ofta värre än så: skönhet är i sagorna ofta kopplad till godhet och alla möjliga dygder. Och skönheten är ljushyllt. Att vara mörk i hy och hår är ofta förknippat med dålig karaktär i de här sagorna. Tänk ”Lilla Rosa och långa Leda”. Det gjorde mig irriterad redan när jag var barn, numera gör det mig riktigt arg.

ninjatimmyochdestulnaskrattenMen det finns en del helt nyskrivna berättelser som inte heller känns så kul att läsa för barnen. Ninja Timmy och de stulna skratten var en bok jag väldigt gärna ville tycka om, men jag lyckades inte helt. Bilderna var vackra, och handlingen funkade rätt bra i alla fall. Persongalleriet däremot, lämnade en del övrigt att önska.

Det här är alltså en värld utan kvinnor och flickor.

Eller, inte riktigt helt. Det finns två kvinnliga personer: en stackars liten flicka som blivit av med sitt skratt och som bara passerar förbi i bakgrunden. Och sen är det den supercoola och jättehäftiga tjejen som är pilot och kan allt, men som ändå blir bortrövad av skurken och måste räddas av Timmy och hans polare. Hon är bara där för att vara kärleksintresse och ge möjlighet för vännerna att vara heroiska.

Det här irriterar mig väldigt, och det är inte jättekul att läsa för barnen. Varför skapar folk nya verk av det här slaget, där kvinnligt kön är en Speciell Egenskap, och det krävs en ursäkt för att låta en person med agens vara kvinna? Varför är det ett grabbgäng, i en värld befolkad av män, med manliga skurkar och en manlig leksakstillverkare — kan inte tjejer ha någon av de här rollerna? Lite stereotyper kan jag stå ut med i barnböcker, men de här totalt enkönade världarna, de tycker jag borde ha skrotats. Att killar kan vara av alla möjliga slag och göra olika saker, men att tjejer har två-tre olika ganska sterotypa roller att välja på (offer, kick-ass-hjältinna, eller mor, typ). Det gör mig faktiskt också lite arg.

Och nej, boken klarar inte Bechdel-testet. Precis som jag befarade. Och jag är inte den enda som har tänkt så här.

Nu har jag sett att det kommer en uppföljare, och minns plötsligt att jag vid något tillfälle lovade barnen att jag skulle skriva till författaren Henrik Tamm och framföra att de önskade sig en sådan, fast med flera tjejer i. Fast det har jag inte riktigt kommit mig för med. Jag kan ju alltid hoppas att den nya Ninja Timmy-boken är mindre enkönad, men det finns inga garantier.

Häromdagen var det tydligen 9 år sen jag första gången nämnde steampunk på min blogg (föregångaren till denna blogg, den finns inte längre online utan bara på min egen hårddisk).

Jag resonerade då lite kring The Light Ages av Ian R. MacLeod, och länkade till en artikel om steampunk som faktiskt fortfarande finns online — av ingen mindre än Lavie Tidhar. Och sedan hade jag några egna funderingar:

Jag funderar på om det här med magisk teknologi har något att göra med att vi nuförtiden har allt svårare att plocka sönder och analysera tekniken omkring oss. ”Any sufficiently advanced technology is indistinguishable from magic” heter det ju (Clarke). Kanske är magi den mest lämpade metaforen för hur vi uppfattar den teknologi vi använder dagligdags.

Det känns igen. Det är en tanke jag tänkt flera gånger sedan dess. Senast häromveckan.

Så jag pratade med Ante om det här med att läsa gamla texter och blogginlägg av sig själv (här är Antes blogg förresten). Ibland känns det som jag känner igen tankar och tycker att det var väldigt smart att jag tänkte det redan då. Andra gånger tycker jag att det är lite trist att jag verkar gå i cirklar och komma tillbaka till samma ställe hela tiden och inte tycks komma på något nytt. Det kanske bara är kontinuitet?

Vi människor gillar ju saker saker vi känner igen, som i den här artikeln som förklarar varför musik blir bättre när vi hört den flera gånger:

Instead of thinking: ‘I’ve seen that triangle before, that’s why I know it,’ they seem to think: ‘Gee, I like that triangle. It makes me feel clever.’

Men det där med teknologi som ser magisk ut, och hur vi förhåller oss till vår teknik, det är sådant som skvalpat i mitt huvud hela livet, och det lär skvalpa vidare. Det är därför jag blir så intresserad av sådana här vändningar, som i Lavie Tidhars artikel

The hero of late 19th-century London is on the cusp between the Renaissance Man and the Corporation—a transformation best exemplified by Thomas Alva Edison and his Menlo Park laboratories. These figures share more than a silly name, for they are—to begin with at least—in control, the modern magicians who can operate the spells of machinery.

Yet what Steampunk narratives repeat again and again is the inevitability of the loss of control, as technology evolves beyond the confines of one person, assuming a mythical force that, echoing the school of Technological Darwinism, shapes and controls narrative causality.

Det var väl också därför jag för cirka ett år sedan plockade upp The Technologists av Matthew Pearl. Jag vet inte varför jag inte har läst den förrän nu (jag läser inte jättefort och har ständigt ohanterliga att läsa-högar). Det här verkar vara en historisk technothriller som spelar precis på de här steampunkiga poängerna. Och det är ständigt aktuella frågor, som kan hanteras på olika sätt men som hela tiden behöver diskuteras. Visst känner vi igen tankarna hos den här fackföreningsmannen i boken, som försöker krossa de nyligen uppfunna elektriska gatlyktorna:

”The machines you gentlemen–and one errant lady, as I understand it–at the Institute create will become so complicated that they will control us instead of us mastering them. Imagine a future when, with a single malfunction of your machines, man will live in the dark without memory of how to light a candle. He will be stranded without ability to transport himself with feet rather than steel rails. The machine is inanimate and heartless. Our unions respect the intelligence of man to act, to make decisions only man is capable of. Otherwise, we become merely tools of our tools.”

Vem som har makten och kontrollen över tekniken, det är vad mycket av samhällsdebatten handlar om omkring oss just nu. Det finns mycket steampunk som inte tycks handla särskilt mycket om just detta. Men det är absolut en av de aspekter av steampunk som jag är mest intresserad av.

Som jag skrev i förra inlägget är jag den här veckan i Karlshamn på Högskolan i Blekinge och undervisar om steampunk för en projekt kurs som heter Gestaltande speldesign. Det är hemskt intressant, och ger mig liksom anledning att titta närmare på saker som jag haft i utkanten av synfältet. Bland annat gav det mig en ursäkt att läsa slutet av Mike Perschons avhandling som jag började på för väldigt länge sedan. Det är ju en högskolekurs, så det ska ju gå lite mer på djupet än andra presentationer jag har hållit om vad steampunk är eller kan vara.

En av de allra mest stimulerande sakerna här är förstås frågorna och samtalen. Textseminarier, och de olika studenternas skilda sätt att ta sig an och förstå dem. Fantastiskt skön omgivning här förresten. Massor av människor som pratar om och tänker på saker som jag är intresserad av — även om jag inte alls spelar några digitala spel. Vi delar intresset för fantastik och berättande och vad som går att göra med olika berättarelement. Många har förstås också ett starkt metaintresse för hur den digitala världen fungerar, tekniskt och socialt, vilket också leder in på många intressanta spår.

En sak jag har försökt börja ringa in i mitt huvud de här dagarna är varför steampunk har blivit stort först på 2000-talet, vad det är som tilltalar vår tidsanda på något vis. Tidigare har jag alltid sagt att det är kombinationen av bred tillgång till internet med tjusiga bilder som folk gärna länkar till — och det tror jag fortfarande är en viktig förutsättning för att steampunk skulle bli en grej. Men under de senaste dagarnas reflektioner kring teknik och estetik har jag börjat tänka på att det hela kanske har att göra med en reaktion mot det alltmer kroppslösa liv som många av oss lever, som utspelar sig till så pass stor del online. Det som fick den här tanken att falla på plats var när jag i morse faktiskt läste om Zeppelin City, som ju faktiskt sätter fokus på precis den saken. (Den här novellen känns faktiskt på många sätt som en av kontaktytorna där steampunk möter cyberpunk.)

Kanske, tänker jag, är det en reaktion i vår tid inte bara mot serietillverkning och likriktning, utan också mot det kroppslösa och tankecentrerade livet i cyberrymden. Det föder en längtan efter det taktila, kanske sensuella, det som har en rent fysisk imponansfaktor. Det är något med den råa upplevelsen av den högupplösta tredimensionella verkligheten, som blir så tydligt i närheten av fysiska och påtagliga maskiner.

Förutom detta har jag blivit väldigt inspirerad av en del av samtalen här, till exempel en om när begränsningar är bra och när de är dåliga för kreativiteten. Och veckan är inte slut än! Mycket av det här fortsätter att stötas och blötas, och jag tror att jag kommer att lära mig ännu mer.

Den här veckan är jag i Karlshamn och undervisar på Blekinge Tekniska Högskola om steampunk. (Det är för en projektkurs inom utbildningen i digitala spel, som har olika tema varje år. Kanske berättar mer om det senare) De här texterna har jag gett studenterna att läsa. Det var ett svårt urval att göra, men jag har utgått dels från att texterna ska vara ganska lätt tillgängliga, dels för att de ger bra ifallsvinklar för diskussion. Och så från vad jag själv gillar.

Framför allt känns det som ett ganska tanigt urval, med tanke på vilken bredd steampunk har som kulturströmning, eller vad man nu vill kalla det. (Säg inte genre! Ju mer jag tänker på det desto mer säker blir jag på att ordet genre inte är rätt term.) Men jag måste ju börja någonstans, och så här blev det.

Om och kring steampunk

Exempel som är steampunk

Och sen kom jag på precis nu att ”The Clockwork Soldier” av Ken Liu hade varit en perfekt novell att presentera och diskutera när det gäller steampunk och digitala spel! Lite meta, sådär.

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Twitter

Arkiv juli 2007 till nu