You are currently browsing the category archive for the ‘söndag’ category.

Har du hört talas om Left Behind? Det är en bokserie som också filmatiserats, som handlar om världen efter ”uppryckningen” — alltså efter att de rättfärdiga har tagits upp till himmelen och resten av människorna är kvar. Detta är inte någon jättevanlig vision av händelserna vid tidens slut, sett till hur teologer genom tiderna har talat om sådant. Men det finns en gren av protestantisk kristenhet där den här tankegången odlas. En mjuk liten introduktion till sådana funderingar presenterades för ett tag sedan under strecket i SvD.

Left Behind är ett märkligt fenomen, inte minst för att det blivit så oerhört stort. Det finns spin-offs i form av datorspel, filmer, hörspel och ungdomsböcker. Jag har inte läst någon av böckerna, och känner ingen lust att göra det heller — men jag fick en grundkurs i både premilennialism och amerikansk evangelikal subkultur genom att läsa Fred Clarks utmärkta närläsning (sida för sida!) av första boken. Han har sedan fortsatt med att gå igenom både den första filmen och fler böcker, men jag har inte följt med längre än till del ett.

Det bästa är att Fred Clark förstår sig på både science fiction och religion, och kan sätta förstoringsglaset på exakt var författarna till de här böckerna gör båda delarna väldigt dåligt. Jag är ingen fantast av obarmhärtiga sågningar, men när det görs på detta smarta sätt är det väldigt kul. Faktiskt skratta-högt-vid-datorn-kul, samtidigt som det är extremt lärorikt. (Och det är ju inte någon liten stackars trevande och ensam amatörförfattare som blir utsatt, utan personer som gjort sig stora pengar på böckerna.)

Här kommer länken igen, den är väl värd att ta en titt på:
Left Behind Index (the whole thing). Det enda dumma är att sidorna kör något dumt script som ger min webbläsare svår hicka, men det kanske ordnas med tiden.

transmetropolitan-liten

Nyligen tog jag mig för att läsa om den gamla favoriten Transmetropolitan. Det här är en tecknad serie av Warren Ellis om journalisten Spider Jerusalem och hans duster med makten i ett framtida USA. Serien är smutsig post-cyberpunk med mycket nanoteknologi, transhumanism och politisk ilska.

Spider Jerusalem själv är långt ifrån någon hjältetyp. Han är en obehaglig, otrevlig och våldsam person. Han klampar omkring i Staden i sina hästskosulade kängor, använder alla språkets mindre fina ord, kedjeröker och tar diverse skumma droger. När det hettar till drar han sitt favoritvapen, en ”bowel disruptor”, som får den träffade att skita på sig. Mot slutet av serien tar han allt oftare till våld, även dödligt våld, för att få fram den information han är ute efter.

Han är inte en god förebild.

Men han är också Stadens samvete och sanningssägare. En passionerad sökare efter hur det verkligen förhåller sig. Han är den som går ut och tittar hur det ser ut på de ställen där de fattiga och fula stuvas undan, undersöker hur minoriteter behandlas, och hur polisen egentligen jobbar. Han hänger ut politikernas smutsiga byk till allmän beskådan, och drar upp de obehagliga saker som många inte vill veta.

På det här viset uppfyller Spider Jerusalem den klassiska profetrollen: att skaka om och få människor att se sig om och rannsaka sig och sin egen roll i att låta saker få vara så här. Ibland är det nästan komiskt övertydligt, som när han drar in i en mässhall och röjer upp bland dem som utnyttjar vilsna människors sökande för att sko sig själva. Eller när han upprepar Jesus försvar av äktenskapsbryterskan och räddar en kille från att bli stenad av fanatiker för otukt.

Kanske har vi svårt för att lita till frälsare i vår tid, men det är fortfarande något universellt tilltalande med någon som faktiskt ställer sig upp och talar klarspråk mot makten och pengarna. En figur som agerar för de små och vanliga människorna. Det är nog därför Spider Jerusalem fungerar — genom att han är så diametralt olik Jesus, och så uttalad motståndare mot religioners baksidor, kan han få ta på sig Jesusrollen och driva ut månglarna ur templet utan att det blir smörigt.

På många sätt är Spider Jerusalem också mycket mer lättsmält än Jesus. Det blir aldrig några svåra frågor om att älska sina fiender eller bli en bättre människa, bara rak kamp mot yttre fiender och problem.

Tid för påsk, fest och gamman! Nu är fastan slut, och därmed är mitt årliga ryck med att blogga om religion. Jag har tittat tillbaka på en del saker jag skrivit tidigare, och håller med mig själv om de mesta. Här kommer därför ett uppsamlingsinlägg, med en länksamling.

Fira påsk

Att fira påsk på riktigt (enligt mig).
Korsfäst honom! Korsfäst!

Fira mässa

Del 1
Del 2
Del 3

Vara kristen

Om det här med att ha en religionstillhörighet, och ett exempel på en situation då det blev jobbigt och pinsamt:
… därom måste man tiga.

Om att ha min egen syn på kristendomen innebär, trots att folk runtomkring säger helt andra saker:
Surpöl, min hjälte.
(Detta inlägg har en kommentarstråd som är ett fint exempel på att det går att invända mot mig utan att det blir frontalkrock.)

Mer om det där att religion med samma namn ändå kan hanteras väldigt olika:
Empirisk kristendom? Några tankar om god och dålig religion.

Det här med att skriva om religion en gång i veckan känns en aning besvärligt ibland. Jag undrar vad folk ska tänka om mig, helt okända människor som bara råkar ramla in här, till exempel för att de gillar science fiction. Jag vill lägga in en massa små förklaringar, om att jag inte alls är skum eller dum. Men strunt i det, det är ju faktiskt min blogg, och om nån skulle råka störa sig på detta får det väl vara deras problem? Och snart är fastan över, och jag kommer inte alls att skriva om mycket sådant förrän nästa år igen.

Jag leder söndagsskola, varannan eller var tredje vecka. Vi är några föräldrar som drog igång det tillsammans, och turas om att ta hand om barnsamlingarna under högmässan i kyrkan här. Syftet är att göra det lite enklare för föräldrar att kunna gå i kyrkan, och kunna ta med sig sina barn. Barnen får helt enkelt gå undan och ha en egen samling med läsning och pyssel, sång och kanske någon lek, under den prat-tyngsta delen av gudstjänsten. De minsta barnen kan leka och springa runt, om de behöver, de större får prata och umgås. Det kan vara svårt att sitta stilla i en hel timme, men på det här sättet kan barnen enklare få vara med. Under nattvardsbönen går vi in i kyrkan igen, och barnen får gå fram tillsammans med sina familjer. Vi har tagit intryck och inspiration bland annat från anglikanska kyrkor (personligen tog jag med mig idéer hem från Kanada).

Det finns människor som menar att religion borde vara barnförbjudet. Richard Dawkins har till exempel uttalat sig om faran av att skrämma barn med tal om helvetet, för att det kan vara hemskt traumatiskt för dem. Jag känner mig beredd att hålla med honom där (helvetet är över huvud taget ett problematiskt begrepp), men det verkar vara många som har tagit till sig detta som ett av sina argument för att religion över huvud taget är något som ska hållas borta från barn. Även bland dem som har en relativt neutral inställning är det en rätt vanlig åsikt att barn helst inte ska exponeras för religion, utan få ”välja själva när de blir stora nog”.

Från kristet håll går det såklart att svara med fromma floskler¹ eller bibelcitat om att ”låt barnen komma till mig och hindra dem inte”, men jag tycker att det är mer relevant att påpeka att detta är en ganska orimlig idé som bygger på att en viss typ av kultur ses som norm och alla andra är undantag.

(Liten parentes om skolan här: den ska vara icke-konfessionell och bara lära ut religion som en allmän orientering. Barn av alla bakgrunder ska kunna vara med på julavslutningen utan att känna sig exkluderade för att de känner att de inte kan sjunga med i sångerna, och så vidare.)

Hur som helst:
Läs hela inlägget här »

Först ett litet förord, för nu blir det så här personligt igen. Läs snällt, och tolka det till det bästa. Jag försöker uttrycka saker jag har tänkt på i många år och inte riktigt vågat säga. Jag tänker att jag väl borde vara gammal nog för att inte bry mig så mycket om risken att bli föremål för någons agg, men jag vet av erfarenhet att det inte alltid faller väl ut när jag väl ger mig på att formulera sådant. Min åsikt och övertygelse är ändå att jag på min egen personliga blogg kan få skriva om vad jag faktiskt själv tycker och tänker. Det är saker jag behöver få skriva om för att förstå det bättre själv, och saker som det kan finnas andra som kan ha glädje av att få läsa om (det har funnits tider då jag själv varit hemskt tacksam över bloggar som Slacktivist, eller på tiden det begav sig Claw of the Conciliator och Real Live Preacher (när han var anonym och lite råare i tonen)). Den som ogillar detta behöver väl inte läsa – men om du ogillar det och ändå läser, försök att läsa och förstå vad jag menar innan du blir arg på mig. Om du är någon som trillat in på detta inlägg utan att känna till min blogg i övrigt kan du hitta de flesta av mina inlägg som har med religion att göra under kategorin ”söndag” — läs där innan du hoppar på mig och berättar för mig vad jag är och vad jag tycker.

Som student på grundutbildningen var jag aktiv skeptiker. Jag var med i Vetenskap och Folkbildning och for på medlemsmöten i Stockholm. Jag arrangerade också en föreläsning i Uppsala med en man som hade sysslat med att testa slagrutegängare. När jag var borta från stan ett år hade jag inte adressändrat ordentligt, och påminnelsen om medlemsavgift kom bort i posten. Efter det har jag aldrig blivit medlem igen, även om jag fortsätter att odla mina kontakter där och har högvis med vänner och bekanta som är aktiva i VoF.

När jag tänker på föreningen känns det nämligen trots allt inte roligt. En del av det har att göra med den allmänt självgoda stämningen som lätt uppstår i en samling människor som har en förening för att tala om för andra Hur Det Är. Jag är själv en entusiastisk besserwisser, men jag tycker inte om känslan av att vara sådan i grupp. Men det kanske inte skulle ha avskräckt mig helt. Rent personligt är den avgörande faktorn att jag inte orkar handskas med den aggressiva attityd mot religion som odlas här och där i de här kretsarna. Det är säkert bra på många sätt, men jag behöver faktiskt inte vara med där.

Läs hela inlägget här »

Det här inlägget får en kryptisk rubrik, för jag är inte säker på att jag vill att folk ska läsa. Nu blir det personligt. Det handlar om det här med tro, och vad som menas med att tro egentligen. ”Du är väl troende” fick jag höra igår igen, och blev som alltid väldigt osäker på vad jag skulle svara.

Jag är ju agnostiker. Jag vet absolut ingenting om Guds existens, eller livet efter detta, eller något sådant. Vad mera är, jag tror inte att det går att veta, och anser att frågorna om det är ointressanta — de viktiga sakerna kommer i fokus först när vi zoomar in på det som ligger mycket närmare. Samtidigt kan jag inte förneka att jag har en relation till de här begreppen bortom vardagen, och på det sättet har de en mening som är relevant här och nu. Det är det där praktiska livet som är min sorts tro. Bön och gudstjänst och ord och ideal, och livet som en övning i kärlek och hantering av mina tillkortakommanden. (Tillägg: Det verkar svårt för folk att acceptera att jag ser religion som i första hand övning och handling. Jag kan inte redivisa allt jag tänker i varje inlägg, utan får hänvisa till allt annat jag skrivit om detta.) Jag är troende om det kan få betyda att jag lever så här. (Tillägg: ”tro” betyder ju inte bara ”intellektuell övertygelse”, vilket så många vill att det ska vara, utan också ”tillit”. En livshållning. Om du hakar upp dig på att jag har svårt att köpa att det går att vara kristen — troende — och agnostiker, så är jag rädd att du aldrig kan förstå mig. Kanske går det att acceptera att jag kan samexistera med resten av världen trots det?) Men allt det här har jag ju egentligen förklarat redan för flera år sedan i inlägget med rubriken Surpöl, min hjälte. I det här inlägget tänkte jag försöka bena ut vad jag egentligen tänker om livet efter detta och sådant.

Läs hela inlägget här »

Vi är fortfarande inne i fastan, och det är därmed den tid på året då jag brukar tillåta mig att skriva om religion här på bloggen. Det blir allt mindre läskigt, eftersom det inte har hänt något hemskt till följd av detta. (Det är förstås inte så många som bryr sig om vad jag skriver här, heller.)

Nu ska jag ge mig något nytt, nämligen att försöka kommentera aktuell debatt.

Den här veckan har jag sett oerhört många delningar av den här debattartikeln med den spetsiga rubriken ”Religionen bidrar inte till ett bättre samhälle”. Det är många som gärna delar en rubrik som säger att religion är dåligt — gärna med någon kommentar i stil med ”haha, det har jag alltid sagt”. Jag blir lite frustrerad. Faktum är ju att jag håller med om grunden: religion ska inte ha någon framträdande roll i politiken, och forskning är ett bra verktyg för att få reda på hur religion faktiskt fungerar och vad den har för effekter i praktiken. Samtidigt känner jag mig missnöjd med resonemanget kring detta i den aktuella diskussionen, och saknar en massa saker.

Läs hela inlägget här »

En gång när jag var barn reciterade min pappa den muslimska trosbekännelsen. Det var för att visa att han kände till den antar jag, i samband med att han övade arabiska och arabiskt uttal. Min muslimska kompis blev både lite förskräckt och förbluffad. ”Men! Nu är ju du muslim!” utbrast hon. Pappa såg lite klurig ut och svarade att i så fall var han en kristen muslim.

Jag kan tyvärr alltför lite om islam (jag måste verkligen läsa på lite, vid tillfälle), men som jag förstår det ingår det i konceptet att personen som uttalar trosbekännelsen måste mena det. Vad är det egentligen som gör en person till muslim, eller till kristen? Hur stor roll spelar den officiella omvändelseformeln, och hur stor roll spelar den inre hållningen? Den här frågan kom upp i mitt twitterflöde ett par gånger den här veckan i lite olika sammanhang. Religionstillhörighet och tro¹ är liksom saker som inte alltid går hand i hand.

Om någon blir omvänd med tvång, till exempel, ”gills” det då? Mitt omedelbara svar där är att det är klart att det gör i den personens ögon som utövar tvånget. Det här med att tvinga folk har ju i praktiken inte funktionen att rädda själar, utan att mota in folk i en grupp där det går att ha koll på dem, och då spelar det ingen roll vad människorna tror på — en som blir tvingad in i en religion på det sättet kanske inte ens vet särskilt mycket om den, och behåller alla sina föreställningar sedan tidigare.

Det finns också många anledningar att konvertera som inte ser ut som direkt tvång men ändå inte har så mycket med tro att göra.

I vissa fall kan folk utan att blinka tillhöra flera religioner. I Japan lär ju kombinationen buddhism-shintoism vara det normala. Jag har stött på många som menar att det går bra att vara buddhist och samtidigt tillhöra någon annan religion — och många som tycker att det alls inte går för sig. Allt beror på inställning.

I resten av inlägget håller jag mig till exemplet kristendom.

Om jag ska titta på det lite djupare, vad säger just kristendomens läror om detta — när är en person omvänd eller ”räddad” (frälst)? I folkliga lager har det absolut funnits, och finns, en magisk-ritualistisk syn på sådant. Tänk på föreställningarna om dop och kyrktagning som skydd mott oknytt och allmänt ont. Men detta har knappast varit en del av kyrkans officiella lära. I luthersk lära betonas tron — tron allena rentav. Den är kristen som tror och är döpt (jag tror att Luther lutade sig på Mark 16:16 där).

Dopet har förstås en särskild ställning på så vis att det i svenska kyrkan och flera andra stora samfund räknas som giltigt för evigt. Det går inte att ”avdöpa” sig. Men det är ändå upp till var och en att välja att leva i dopet eller inte. Här har vi avsnittet om dopet i Luthers lilla katekes, om nån vill kolla hur mannen själv sammanfattade det.

Teologin bakom de där tvångsdopen som svenskar tydligen ägnade sig åt i Finland på 1200-talet har jag inte förstått mig på riktigt. En del av det lär ha handlat om att göra katoliker av folk som tidigare var ortodoxa. (Något säger mig att den där Jesus inte skulle ha varit jätteförtjust över sådant … men detta är nog ett typexempel på fråga om religion som verktyg för politiska manövrer och maktanspråk.)

Synen på dopet varierar lite mellan olika kristna falanger. Baptister godtar till exempel inte barndop, för de menar att dopet måste vara ett aktivt val. De döper också om folk, så de räknar inte på samma sätt med dopet som en engångsföreteelse. Av vad jag har snappat upp av högljudd amerikansk evangelikal kristendom är dopet inte alls så viktigt för dem, utan det väsentliga är en inre hållning där man ska ta emot Jesus i sitt hjärta — de är ju också komna ur en protestantisk tradition. Många andra stora kyrkor räknar varandras dop som giltiga, till exempel katolska kyrkan, anglikanska kyrkor och svenska kyrkan.

Om du går fram till slumpmässig person på gatan och ställer frågan ”Är du kristen?” är det väldigt sannolikt att du får ett svar i stil med ”nej, jag är inte religiös”, även om personen i fråga är både döpt och medlem i svenska kyrkan. Så där är det fråga om någon sorts kulturell religionstillhörighet där personen inte bryr sig så mycket om religionens innehåll. Är hen mer kristen än min pappa är muslim? I vissa avseenden, absolut. Men det är ganska få situationer där det spelar roll i praktiken.


¹Personligen har jag väldiga svårigheter med begreppet tro också, men det får vänta till en annan gång. I det här inlägget låtsas jag som om tro är ett enkelt begrepp, och det samlar allt som har att göra med avsikter, åsikter och övertygelser.

När religion diskuteras känns det väldigt ofta som ”goddag, yxskaft”. Det gäller inte bara när övertygade ateister möter troende — även om det ofta blir så just då — utan även inom kyrkor och samfund.

Det här är skrivet ur mitt ganska snäva perspektiv med kristendom och den så kallade nya ateismen som dominerande inriktningar i min omgivning. Fast jag tror att åtminstone delar är mer allmängiltiga, och gäller även när andra religioner diskuteras eller hamnar i kulturkrock med utomstående.

Läs hela inlägget här »

Det är så mycket ord överallt och hela tiden. Jag kan till exempel inte ha en podd i öronen alltid, för ibland måste jag kunna höra mina egna tankar också.

Ibland är den lilla tysta paus som behövs så extremt liten som ett andetag, ibland behövs en halv dag. Men det är mest de där små tystnaderna jag har tänkt på på sistone.

När jag jobbade på radion var det ett stort mysterium för mig, det där med hur tätt jag egentligen borde klippa ihop ett inslag. Jag fick ofta kommentarer om att jag borde ha lite mer pauser, eller att de var för långa och borde klippas ner. Det är nog fortfarande inte något jag behärskar riktigt, men jag har tänkt en del på det när jag har lyssnat på vad andra gör.

Radiolab till exempel. Det är kanske lite orimligt att jämföra något jag själv gör med Radiolab, men jag tror ändå att jag och många andra har något att lära av hur de använder tystnad. Små strategiskt placerade minipauser, gärna lite dramatiska och ibland markerade med ett abrupt klipp i ljudet som kommer innan. De ger lite plats för att hämta andan och landa i det som nyss sagts.

Sånt gillar jag. Ljud är fint. Kontraster är ännu finare.

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Twitter

Arkiv juli 2007 till nu