You are currently browsing the category archive for the ‘skrivande’ category.

Ibland är det så skönt att skriva något bara för nöjes skull. Att strunta i att omsorgsfullt väga orden, att bara låta tankarna trilla ut ur huvudet som det vill sig.

Tyvärr har det varit lite lite av den varan i mitt liv de senaste månaderna. Det är som att alla ord i mig går åt till mitt nya jobb. Inte känner jag mig vansinnigt produktiv heller, tyvärr. Jag har en föreställning om att jag borde kunna göra mer både på betald tid och obetald tid, men det kommer kanske när jag har skaffat mig lite rutin och självförtroendet växer till.

Samtidigt är jag fortfarande lite fundersam över det där med att det jag vill göra på fritiden ofta är så likt det jag gör på jobbet.

Jag vet att det är väldigt viktigt med återhämtning, och jag vill inte riskera att bli utbränd och tappa sugen. Men å andra sidan tror jag att olika personer jobbar på olika sätt, och det är kanske inte nödvändigtvis fasta arbetstider som funkar bäst alltid. Svårt svårt att tvärt stänga av och vara ledig, när jobbet går ut på att tänka. Tankarna snurrar på, och det finns liksom ingen skarp gräns mellan det ena och det andra. Och det kanske går an, faktiskt.

Boken jag läser innan jag somnar ger mig ett uppslag till en artikel jag kanske kan skriva. Ett samtal med maken leder till ett frilansknäck (jag frilansar ju två dagar i veckan fortfarande). På kvällen när barnen har lagt sig inser jag hur jag ska fixa en knepig passage i en text jag får betalt för, och så knåpar jag lite med den.

På sätt och vis alltid har drömt om att jobba med något som ska kännas som en naturlig del av livet, i stället för att ha ett jobb som tvingar mig bort från det jag egentligen vill göra. I idealfallet betyder det ju bara att jag lever ett liv, snarare än att dela upp livet i kneg och resten. Så på det viset är det helt okej, så länge jag inte blir uppskruvad och stressad av det.

Ibland tänker jag att jag kanske borde koppla av med något mer praktiskt. Pyssla och bygga och baka. Och visst är det skönt att skruva i datorn eller bytta däck på cykeln eller ta ut en paj ur ugnen. Men det är också fantastiskt skönt att bara sitta och knacka ut ett avslappnat blogginlägg. Det är kanske ett sätt att koppla av och leka loss, så att skrivandet inte bara blir slit och släp.

Att podda blir då en avkoppling från att göra radio. Att blogga blir en avkoppling från att skriva journalistiskt eller göra väl avvägd populärvetenskap.

Så länge jag kan parera för känslor av stress och press kanske det inte gör nåt.

Alla som skriver har sina egna sätt att ta sig an det hela. Metoderna kretsar kring flera olika saker: att lyckas avsätta tid och fokusera på skrivandet, att faktiskt sätta ihop en text, att hålla reda på källor och bakgrundsinformation, att redigera och förbättra. Till min förundran har jag upptäckt att jag också har en rutin, och en sorts metod, som har växt fram genom åren.

För den som eventuellt inte vet det är jag numera frilansande vetenskapsjournalist. Jag skriver artiklar om fysik och astronomi och rymdteknik, och ibland om andra saker som råkar intressera både mig och någon redaktör. Redan innan jag gav mig in på den banan bloggade jag förstås, och gav ut fanzines, så jag har skrivit ganska mycket. På det viset har jag hittat sätt att jobba med text som passar mig. Skönlitteratur har jag inte gett mig in på (inte än i alla fall), men om jag skulle göra det skulle jag nog arbeta på samma sätt.

I praktiken är det en ganska rörig process, men här försöker jag bena ut de olika ingredienserna.

Läs hela inlägget här »

Igår firade bloggen En helt vanlig ovanlig dag tio år och 500 inlägg. Jag jämförde, och kunde konstatera att den här bloggen faktiskt har fler än 500 inlägg (detta är händelsevis nummer 550!), men den har inte funnits lika länge. Däremot har jag för flera månader sedan missat chansen att fira tio år i bloggosfären.

Min första blogg hette läst och tänkt i Annien och låg på en server som Upsalafandom delade på. Det allra första inlägget lades upp den 27 januari 2005. ”Funderingar om fandom, böcker, fysik och annat lustigt och märkligt” skulle det vara, tänkte jag mig, och det var väl ungefär så det blev också.

2005 var året då jag ordnade ett sf-läger för unga, och var på min första Worldcon. Charles Stross och Erik Granström var hedersgäster på ConCeive, som var det årets Swecon. Jag läste Nova Science Fiction och Kapten Stofil, recenserade tidskrifter för Minotauren och sysslade i högsta grad med att ge ut pappersfanzines. På nätet var det bland annat The Alien Online och Fantastic Metropolis som var favorittillhåll. I mars 2005 hade jag upptäckt steampunk, och skrev om det och boken The Ligth Ages av Ian R. MacLeod. (Jag föreställde mig nog inte då att jag skulle arrangera en Steampunkfestival så småningom!)

När jag ser tillbaka på saker jag skrivit för länge sedan händer det att jag blir lite förundrad över att jag verkar tänka samma tankar gång på gång. Det är kanske inte så underligt att jag har en sorts intern kontinuitet, men ibland är det trist att jag inte har kommit längre. Och andra gånger återupptäcker jag sådant jag glömt, och börjat undra igen. När jag häromveckan skrev om bristen på mogna relationer i böcker och på film hade jag helt glömt att jag för tio år sedan skrev följande:

En helt annan sak som jag tyckte var intressant med Gråskägg var att huvudpersonen är lyckligt gift, och att frun är med på äventyren. Det är ganska ovanligt, särskilt i böcker från den tiden. Visserligen är Martha oftast hemma på dagarna och lägger pussel medan Gråskägg är ute och uträttar stora saker, men hon hänger med genom alla flyttar och på den vådliga flodfärden. De har stöd av varandra och funkar bra ihop. Jag har ofta tyckt att det där med ”sen levde de lyckliga i alla sina dagar” är lite otillfredsställande. Saker slutar inte hända bara för att man är gift, och dessutom är det väl bra att ha någon att dela äventyren och upplevelserna med.

Om romanen Gråskägg av Brian Aldiss, alltså (Greybeard).

Hur som helst, eftersom det faktiskt finns en handfull inlägg från 2005 som fortfarande är lite intressanta tänker jag att jag kan köra dem i repris. De kommer alltså att komma upp här framöver.

Nu när mitt projekt att läsa alla noveller som vunnit Hugon har gått i mål tänkte jag börja på en ny serie blogginlägg där jag tittar närmare på svensk fantastik.

Det finns alltfler småförlag och egenutgivare som ger sig på fantastisk litteratur i Sverige. Det är roligt, men alldeles för ofta tror jag att reaktionerna är begränsade till antingen tystnad eller allmänna glada hejarop. Det är för sällan som oberoende recensenter ger sig på att faktiskt ta de här berättelserna på allvar, och faktiskt läsa och granska dem på samma villkor som den ”fina” litteraturen. Hur ofta får författarna konkret och specifik feedback från läsare på språk och form? Jag tycker att de vore värda det.

Min plan är att ta mig an att försöka plocka upp en del relativt nyutgiven svensk fantastik, både från mindre och större förlag, och försöka ta mig en riktigt nära titt på dem. Då tänker jag vara ganska hård, men på ett konstruktivt sätt. Jag vill inte såga någon, men jag vill tala om exakt vad jag tycker funkar och inte, och hur det skulle kunna bli bättre. Det är sådant som jag själv som skribent vill veta om mina texter, sådant som ibland gör lite ont men som nästan alltid (i 99% av fallen) faktiskt gör en text bättre och gör att jag själv blir bättre på att skriva.

Ett problem i sammanhanget är förstås att science fiction och fantasy i Sverige är en ganska liten krets, och det är väldigt stor sannolikhet att träffa dem som har skrivit berättelserna. Kanske känner jag dem redan, rentav. Bekantskaper är svåra, det är så mycket lättare att tilltala någon jag inte känner alls, eller någon jag känner väldigt väl. Jag ska verkligen försöka att inte bry mig så mycket om detta, utan försöka anlägga en så objektiv attityd som möjligt. Välvillig är jag alltid, men det är inte värt att vara alldeles för snäll.

Jag är nu ingen särskilt sofistikerad litteraturkritiker, men jag har i alla fall läst väldigt mycket, så jag tror att jag kan säga hyfsat rimliga saker.

”Skriva för byrålådan”?

Alltså, det låter bra. Men det går inte. Jag kan inte. Min hjärna är sån, det har jag genomskådat: helt oförmögen att skriva saker bara för att öva mig på att skriva, för om ingen annan är intresserad känns det inte som om jag har någon anledning att riktigt jobba på det. Och då gör jag nåt annat istället.

Så jag grunnar av och till på det där med skrivargrupp. Att ha några människor som vill och ska läsa, och som faktiskt gör det, och som kan säga vettiga saker om vad som är fel med en text eller vad som kan göras för att göra den bättre. Jag är inte intresserad av att smörja mitt ego, jag vill lära mig att skriva. Skönlitterärt alltså — sakprosa kan jag nog hantera hyfsat, och vet hur jag ska göra för att jobba med. Men noveller, och kanske så småningom nåt längre, det vore kul.

Det är ju lite arbetsamt att harva igenom allt det dåliga som måste bli skrivet innan jag kan skriva nåt som funkar, och jag kan ju knappast begära att nån bred grupp av mänskor ska intressera sig för mina famlande försök.

Bråttom får det heller inte vara. Jag har ju liksom saker att göra redan.

Så jag klurar lite på hur det skulle kunna fås att funka, och vem jag skulle kunna tänka mig att slå mig i slang med när det gäller sånt. Inte för många. Inte för ofta. Men det måste vara bra.

En kväll satt vi här hemma och pratade med en kompis om det här. Maken kom ihåg att Steven Brust hade åsikter om sånt, så han skickade ett snabbt mejl och frågade. Och fick svar, nästan genast. Jag älskar fandom, och de tillgängliga författare som låter sig pratas med! Än roligare var att Steven Brust gjorde ett blogginlägg av detta, strax efteråt. Här: Ultimate, Iron-Clad, Final Rules On Critique Groups.

Ja, vi får väl se vilka av de råden vi slutligen använder oss av. Om det alls blir av det här.

Men det kanske finns fler bra modeller att snegla på? Är du med i nån sån grupp och har goda råd? Eller har du nån kul länk?

”Stories aren’t merely essential to how we understand the world — they are how we understand the world.” Det skriver Maria Popova på Brain Pickings, om en bok av Jonathan Gottschall: The Storytelling Animal.

Det här är precis vad mitt nästa fanzinenummer kretsar kring och delvis handlar om — ifall det någon gång kommer ut (jag har knåpat med det av och till i ett par år nu). Extremt intressant, tycker jag.

Det påminner mig om The Telling av Ursula Le Guin, Berättelsen är världens språk på svenska. Jag minns inte så mycket av boken mer än en allmän stämning, men titeln är så bra.

Berättelser är fantastiska. Baksidan av det här är att vi också kan förledas av berättelser. De får oss att tänka fel. Det är ämnet för ett intressant gästblogginlägg på Scientific American av vetenskapsjournalisten Samuel McNerney.

This is one of the reasons we humans love narratives; they summarize the important information in a form that’s familiar and easy to digest. It’s much easier to understand events in the world as instances of good versus evil, or any one of the seven story types. As Daniel Kahneman explains, “[we] build the best possible story form the information available… and if it is a good story, [we] believe it.” The implication here is that it’s how good the story is, not necessarily its accuracy, that’s important.

Genom de berättelser man tar till sig sållar man information, och det leder ofta till att man bortser från en del viktiga pusselbitar för att bilda oss en bra uppfattning om saker. Inlägget refererar ett test där personer fick höra endast ena sidan i ett rättsfall, och trots att de visste att de inte hade tillgång till all information var de benägna att dra slutsatser och hålla fast vid dem. Det illustrear poängen att det inte är så lätt att komma tillrätta med tankefel man själv brukar göra, och att populärpsykologiböcker kanske fuskar förbi det och kan ge intrycket att det är mycket mindre komplicerat än det är. McNerney vill påminna om att ingen bok ger lösningen på allt.

Allting är svårt och potentiellt farligt om det hanteras fel. Berättelser också, just därför att de är så kraftfulla.

Jag har plockat fram The Edge of Physics ur hyllan igen. Det är verkligen en bra bok, en uppsättning skildringar av resor till olika extrema platser där man sysslar med fysik och astronomi. Precis sådant som jag verkligen skulle vilja skriva. Det är väldigt fina beskrivningar av den forskning som görs, utifrån platserna och människorna. Jag ska hämta lite inspiration, tänker jag, till mitt examensreportage för journaliståret. Jag passar gärna på att återigen rekommendera boken för alla som är intresserade. Läs den nu, medan den fortfarande är lite aktuell! (Fast som exempel på bra vetenskapsreportage kommer den att stå sig länge, förstås.)

Det här med att byta bana och bli journalist är fortfarande något som ger mig lite små identitetskriser emellanåt. Som igår. Jag skulle till Stockholm för att vara en duktig vetenskapsjournalist, och råkade bli vittne till ett elektriskt överslag och en liten brand på taket av ett lok. Jag blev rätt skraj först, för det lät och såg ut som världens fyrverkerismäll på riktigt nära håll — jag var precis vid vagnen bakom loket. Fast det var egentligen rätt litet och ingen fara, så jag började gå därifrån. Men sen kom jag på att javisstja, jag är ju journalist och något händer. Kanske jag borde göra något?

Uppenbarligen hade jag blivit mer skrämd än jag trodde. Eller också var jag bara stressad för att jag inte visste vem jag skulle föreställa i sammanhanget. Jag kände mig uppjagad och lite darrhänt och tänkte inte helt klart. Vimsade, helt enkelt.

Tur att det inte var någon viktig händelse. Efteråt kunde jag konstatera att jag gjort allting i fel ordning. Blä. Jag avskyr att känna mig inkompetent, även om det inte är superviktigt vill jag göra saker bra. Men någon gång måste man ju lära sig allting. Jag har ju aldrig någonsin ens funderat på att syssla med allmänna nyheter, så det var ju en helt oväntad och okänd situation för mig. Inte konstigt om jag inte har en intränad automatisk reaktion.

Nästa gång gör jag det bättre, om jag nu hamnar i händelsernas centrum någon gång. Men hela erfarenheten gör mig i alla fall ganska säker på att jag inte är gjord för att rapportera från stressade och kanske farliga omgivningar. Vetenskapsjournalist, eller science writer, det låter bra. Gripbart, och jag vet vad jag sysslar med. Jag kommer för alltid att beundra folk som jobbar med att bege sig till krig och naturkatastrofer för att rapportera därifrån, för det är väldigt viktigt. Men själv håller jag mig till neutroner och neutriner, och en och annan rymdgrej. Det passar mitt tempo, jag hinner grunna lite. Jag har också en rimlig chans att faktiskt göra det bra, på riktigt.

Jag försöker hålla liv i föreställningen att Landet Annien är ett fanzine med tillhörande blogg, även om det i praktiken är en blogg med vidhängande fanzineplaner. Det är ju två år sedan senaste numret av fanzinet kom ut, men bloggen lever ett ganska aktivt liv.

Fanzinefan är jag i alla fall, till och med aktiv, fastän i mer anspråkslös skala. Jag är med i en APA som heter Stipple-APA. Den är löst baserad i Minnesota, men medlemmarna är från olika delar av jorden. Sändningarna går ut var sjätte vecka, och då skickar alla medlemmar in sitt zine till den som ordnar så att det sammanställs och skickas ut till alla andra. Ja, på papper. Man måste bidra med minst en sida varannan sändning för att vara med, det är inte så mycket. Mest är det en social grej, i väldigt långsamt tempo. En stor del av poängen är att skriva kommentarer till vad andra har skrivit, och så kan det bli konversationer som pågår under rätt lång tid. Fast det är inte särskilt djupt, och handlar mycket om katter, krämpor, och långrandiga beskrivningar av ointressanta detaljer från sf-kongresser. Det är kul på något vis i alla fall, ganska mycket som de där brevvännerna jag hade när jag var liten. Och jag får anledning att prata med lite andra människor än jag annars stöter på.

Förra veckan satte jag ihop mitt senaste bidrag till Stipple-APA. Jag skrev lite om svensk kaffekultur och begreppet fika. Och så tänkte jag ännu lite mer på det här som jag försökt hålla ifrån mig ett tag: jag tänker jobba med att läsa och skriva, och min fritid handlar väldigt mycket om att läsa och skriva. Hur länge funkar det?

Jag känner mig lite ensidig. Jag vill ju vara en hel människa, inte bara filtrera och behandla idéer och och information. Jag vill dansa, bygga saker, sy, ta körkort, göra långa skogsutflykter, umgås med vänner. Och här sitter jag med fyra bloggar, en APA och vaga fanzineplaner ovanpå möjligheten att jobba som vetenskapsjournalist (eller något liknande). Läsa skriva. Skriva läsa.

Jag vet inte riktigt hur jag ska göra i längden. Jag anar att det här är ohållbart, men jag har ingen lust att lägga ner någon blogg eller lämna APAn.

Vi får se hur jag gör.

Ett välanvänt begrepp på min kurs är att ”lägga en text i kylskåp”. Man lägger den åt sidan ett tag, och tittar på den först när den inte är aktuell i huvudet längre. Då ser man med friska ögon vad som är bra och vad man borde förbättra eller ta bort eller lägga till.

Det här är ju en gammal beprövad metod, och många har nog erfarenheter av att tankar, idéer eller kreativa projekt blir bättre av att ligga och mogna lite. Nu läste jag en artikel av Johan Lehrer (som skrev How We Decide): How do we identify good ideas?. Där diskuteras själva sållningen och självkritiken, som förstås är en viktig del av allt skapande. Det verkar som om man blir bättre på att identifiera vilka idéer som är bäst (eller kreativast) om man tänker på annat en stund.

Värt att komma ihåg.

Jag har nu påbörjat min andra termin på journaliståret (magisterprogrammet i journalistik, Uppsala universitet). En sak vi har fått lära oss är att kvinnliga journalister var pionjärer vad gäller reportage och liknande. Nu råkade jag läsa om en av dem: Nellie Bly. Vilken fascinerande person! Jag måste få tag i någon av hennes böcker (de finns ju online, men jag gillar riktiga böcker).

Via den här artikeln: Ten Days in a Madhouse: The Woman Who Got Herself Committed fick jag nys om Nellie Bly, som wallraffade inom mentalvården i New York City år 1887. Ett par år senare gjorde hon en jorden runt-resa inspirerad av Jorden runt på åttio dagar, Jules Vernes roman. Hon klarade det på 72 dagar, och reste i stort sett ensam (fast hon fick lite draghjälp, särskilt med privat chartrat tåg på sluttampen tvärs över Amerika).

Det vore kul att läsa mer om och av henne, men nu lägger jag bara upp den här lilla notisen här på min blogg så att jag kan släppa det för tillfället och göra det jag ska.

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Twitter

  • @mjomark Å vad kul! Jag hade ingen aning om att det fanns landskapsmossor. Måste spana efter Upplands :) Liten anteckning 6 hours ago
  • @Anguche Även lönnar, lindar, askar, almar, kastanjer! Och plataner, när jag reser ännu längre söderut. Liten anteckning 7 hours ago
  • @Anguche Jag gillar träd, så jag tittar på dem och snappar upp efterhand. Stora lövträd har alltid fascinerat mig.… twitter.com/i/web/status/8… Liten anteckning 7 hours ago

Arkiv juli 2007 till nu