You are currently browsing the category archive for the ‘sf-kongresser’ category.

Förra året arrangerade jag Steampunkfestivalen, som var 2014 års Swecon (Sveriges nationella sf- och fantasykongress). I år tänkte jag ta det lite lugnt och inte ha en massa ansvar för saker och ting. Att ta hand om hedersgästerna, det är en rolig uppgift och kräver inte att jag uppoffrar jättemycket fritid. Men just nu, när det drar ihop sig till kongress om mindre än en vecka, börjar jag känna att det är ganska mycket jag tagit på mig att göra under själva evenemanget.

Det börjar redan på torsdag, då vi har en panel och signeringar med på SF-Bokhandeln i Stockholm (från 17, om någon undrar). Alla hedersgästerna är med: Madeline Ashby, Ben Aaronovitch, Kristina Hård, och dessutom som bonus David Nickle.

Själva ConFuse börjar på fredag eftermiddag, med program från 18. Själv ska jag delta i fem programpunkter, vilket just nu känns väldigt mycket — men väl på plats hoppas jag verkligen hinna vara social också. Det kommer så många människor jag vill träffa! Här är i alla fall en lista på mina punkter.

Fredag 20:00, intervju med Madeline Ashby

Det blir andra gången jag gör en hedersgästintervju på scen. Jag är dessutom bra förberedd och påläst, kanske bättre än förra gången. Det blir nog roligt, och Madeline Ashby är cool.

Lördag 17:00, panel: Conventions today and tomorrow

Här ska jag väl säga lite om mina blandade tankar om vad jag vill att sf-kongresser ska vara, och vad jag ser som möjligheter och problem. Det sitter andra smarta människor i panelen, så jag behöver inte komma med så väldigt mycket själv. Det kan nog bli intressant, i alla fall.

Lördag 20:00, panel: Var framtiden bättre för? En diskussion om retrofuturism

Jag är moderator här, så jag ska ställa frågorna snarare än svara på dem. Om jag bara kan komma ihåg det, så kommer det att gå bra. Det är både bra och dåligt att det är ett ämne jag själv investerat en hel del tankar i.

Söndag 12.00, workshop: Skriv en briljant kongressrapport

Den här punkten är jag lite mer nervös för. Jag har inte hållit någon skrivarverkstad förut. Hoppas att det kommer någon. Och att jag lyckas förmedla det jag tänkt. Och att de efter detta skriver briljanta texter!

Söndag 16.00, föredrag: Atomkärnan på gott och ont

Det här är alltså mitt föredrag om hur kärntekniken har satt sitt avtryck i kulturen. Lite fysik slinker väl med, men mest ska det handla om sådant som mutanter, Kinasyndromet, när Dagobert klöv atomen, och så vidare. Det är i stort sett en repris från Archipelacon, men jag räknar med att det är helt andra personer i publiken.

Jag har lite att förbereda, alltså. Praktiskt att ha semester nu. Fast semester från ett jobb utesluter ju inte jobb med annat, och jag ska göra två intervjuer för Populär Astronomi inom den närmaste framtiden också. Tråkigt har jag sällan.

Jag kommer troligtvis inte att skriva någon ordentlig kongressrapport, men efter att ha suttit och glott på internet en stund känner jag att jag ska bubbla ur mig några intryck i alla fall. Jag har ju tillbringat fyra dagar på Archipelacon, tillsammans med minst 700 till. (De sålde ju slut, 800 medlemmar, och tydligen var det en stor andel av dem som faktiskt dök upp.)

En av panelerna jag lyssnade på var ”A life in fandom”, med George R. R. Martin, fanhedersgästen Parris McBride (som också råkar vara gift med GRRM) och Gary K. Wolfe. Det var väldigt trevligt att lyssna på, även om de snubblade lite väl nära ”det var bättre förr”-träsket. (Fint att Parris styrde upp det på slutet och fick det att handla om här och nu.) En sak jag tog till mig var att de talade varmt för synen på sf-kongresser som fest med vännerna, mer än något annat. Ja!

Jag brukar ju säga att en sf-kongress är som en akademisk konferens fast roligare. Men det säger jag ju mest för att kontrastera det mot stora mässor och såna jippon. Rent socialt är det mer som en fest. Och på Archipelacon var det bokstavligen fest, på kvällarna. Svenska kongresser brukar vara lite fattigare på den fronten. Finland är väldigt bra för sånt här, helt enkelt.

[Kapade lite text som fanns här från början, för att jag tyckte att det blev lite mycket namedropping för att passa i bloggen. ]

Den där Mad Scientists-panelen som jag satt i var skoj, men det kändes som om den blev lite tam. Framför allt för att det fanns så många fler kul och galna saker vi kunde ha pratat om. Men det är väl ofta så det är med den typen av väldigt öppna ämnen.

Jag höll mig till min självpåtagna begränsning för bokinköp. Men en av de böcker jag lade vantarna på var Billion Year Spree av Brian Aldiss, en klassisk historik över sf. Signerad av författaren, med personlig hälsning till en svensk sf-personlighet! Den blir en del av bakgrundsläsningen ifall jag nånsin gör allvar av min vaga idé att göra en kort poddserie som presenterar sf för nybörjare! (Idén är alltså att prata om tematik, genresnårigheter, undergenrer, historik, och så lästips förstås, allt på ett sätt som funkar som introduktion för den som inte kan science fiction på sina fem fingrar. Och så skulle det ge mig en ursäkt att kolla upp grejer jag tycker att jag vill ha koll på, men inte har.)

Vad mer? Jag köpte och åt choklad. Lyssnade på en massa kul grejer, som sig bör. Kom Fantastisk podd till undsättning med min bandare, när deras inspelningsdator, vägrade ta in ljudsignalen. Strosade i ett soligt men kallt Mariehamn. Missade en del fantastiskt intressanta saker, för att det aldrig går att se och höra allt. Men testade Oculus Rift!

Summa summarum: jag hade jättetrevligt i fyra dagar.

Logo: piratsvan

Archipelacon närmar sig med stormsteg. 800 fantastiska fantaster samlas på Åland för att vältra oss i fantastik och mer eller mindre relaterade saker i fyra dagar. Jag blev lite förvånad över att bara 144 av medlemmarna kommer från Sverige. (Fans i Finland är förstås mycket coolare än fansen här, vilket de i min bok har bevisat genom att driva ett bud på att få göra världskongress.)

Hur som helst, jag har fått mitt schema för Archipelacon. På fredagen ska jag vara med i tre programpunkter. Först ska jag presentera svensk fandom, tillsammas med Patrik Centervall. Det blir nog ganska improviserat och informellt. Framåt kvällen ska jag vara vara en av fyra som ska ge en liten introduktion till att läsa fantastik, och inte minst komma med boktips, på Mariehamns bibliotek. Ännu lite senare, vid 20, ska jag och några till vara i en panel med titeln ”Mad scientists” där vi ska spekulera om vilda vetenskapsidéer som kan bli verklighet, eller som håller på att bli det.

Vid tre på lördag eftermiddag kommer mitt stora framträdande, det är nämligen då jag ska hålla min föreläsning. Som inte är ett ”föredrag om kärnkraft”, oavsett vad ryktet säger. Titeln är ”The atomic nucleus of good and evil”, och ska handlar om kärnteknikens avtryck i populärkulturen. Jag hoppas att det blir åtminstone hälften så bra som jag hoppas och vill, det var länge sedan jag föreläste på det här viset. Om inte annat kan jag garantera att det är kul att göra förberedelserna. Det här är hur som helst den beskrivning jag författade:

”The splitting of the atom” – does the phrase make you feel anything? Nuclear technology defined the 20th century. It gave us Spiderman, Dr. Strangelove, Project Orion, The China Syndrome, Fallout, and a job for Homer Simpson. And Our Friend the Atom, of course. We have feared the Bomb, but also hoped to harness the power of the atom. Through popular culture, we have participated in the struggle between the atomic nucleus that wants to help us and its evil twin aiming to wipe out civilization in an atomic winter. Is the battle over?

Den här sommaren blir bra när det gäller sf-kongresser, för i augusti ges nästa chans att träffa fantastikfans och att se mig på en scen. Till ConFuse får jag återigen damma av min brutna engelska, denna gång för att intervjua vår supercoola hedersgäst Madeline Ashby. Vi ses där, hoppas jag!

ConFuse logotyp.

Nu läste jag ut Deep Secret av Diana Wynne Jones, som jag nämnde häromdagen.

Beskrivningen av själva science fiction-kongressen som den här boken delvis utspelar sig på är mestadels menad att vara rolig, tror jag. Problemet är mest att jag inte tycker att det är så roligt. Humorn går mest ut på att saker går fel — hedersgästerna börjar skrika åt varandra i en panel, receptionisten på hotellet är jättelångsam, en sårad kentaur snubblar in och det gäller att låtsas att det är en dräkt till dagens dräkttävling. Annars handlar det om att fansen ser konstiga ut eller gör konstiga saker. Det ligger förstås ganska nära sanningen, men det räckte inte för att jag skulle tycka att det var något kul. (Det enda som jag log lite åt var att fansen accepterar ganska konstiga beteenden utan att höja på ögonbrynen.) Upplösningen också, med invasion från andra världar, var något som fick mig som gammal kongressarrangör att känna mig en aning stressad.

Sen är det det där jobbiga med att stackars Maree, en av huvudpersonerna, råkar ut för minst två jättedryga personer. En gopher (funktionär) som envisas med att bära hennes grejer och bjuda in henne till sitt eget rum, på ett sätt som gick en aning längre än jag faktiskt tyckte var acceptabelt. Sen blev hon påhoppad vid baren av en kvinna som klagade över Marees dåliga aura och ville massera henne, och som inte gav sig förrän någon erfaren person lockade bort henne.

Detta är obekvämt nära sanningen faktiskt, och det är precis sådana händelser som har fått särskilt amerikansk fandom att diskutera det där med behover av ordningsregler, och att arrangörerna tar lite ansvar för att alla medlemmar ska känna sig trygga och välkomna. Här i Sverige har dåligt beteende inte uppfattats som något stort problem, vilket mycket beror på att fans på små kongresser tenderar att känna varandra nästan allihop, men i takt med att vi uppmuntrar nykomlingar att dyka upp blir det mer och mer relevant att vara redo för om något dumt skulle hända.

Så här ser ordningsreglerna ut på ConFuse, årets Swecon. Ganska kortfattat. Men jag tror att det viktiga är att de finns på plats, så att det går att peka på något om en obehaglig situation skulle uppstå.

Det allra krångligaste är de där personerna som inte förstår att de kan uppfattas som otrevliga — som inte har sinne för folk. Det kanske är bra att genom ordningsreglerna ha ett incitament att ta en sådan människa åt sidan och förklara lite vänligt vad det är som går snett och att det inte går för sig.

Men sf-fans i allmänhet brukar vara roliga och intressanta personer som det är värt att träffa. Och det framgick faktiskt också, lite, i Deep Secret. Alla som var på sin första kongress i den här berättelsen verkade få känslan av att där fanns folk som de verkligen ville umgås med och lära känna.

Ante framför de apokalyptiskt förfallna byggnaderna mittemot konferenscentret Excel London. Jean Michel Jarre lär ha hållit någon konsert på andra sidan floden med de här byggnaderna som bakgrund.

Ante framför de apokalyptiskt förfallna byggnaderna mittemot konferenscentret Excel London. Jean Michel Jarre lär ha hållit någon konsert på andra sidan floden med de här byggnaderna som bakgrund.

Den här gången tar vi med er till World Science Fiction Convention 2014: Loncon 3. Världskongressen, som vi brukar säga på svenska. Äntligen har vi tagit tag i att göra något med det material vi spelade in när vi var där. Vi vill ge en känsla av hur det var att vara där. Det varvas också med glatt prat om allt möjligt vi stötte på, och det handlar bland annat om konst av Alastair Reynolds, teater som berättarmedium, George R.R. Martins senaste verk och möjliga framtidsprojekt, och så vidare. Håll till godo!

Lyssna direkt

Eller ladda ner ljudfilen. Som vanligt kan du välja mellan två olika ljudformat:

Vi har förstås RSS, och så finns vi på iTunes.

Vi finns numera också på twitter under namnet @idagigen.

Läs vidare för massor av länkar till saker vi pratar om

Det här inlägget är en bearbetad och förkortad översättning av So You Want to Vote on Worldcon Location? Yay! från bloggen ArisiaCrystal. Crystal uppmuntrade mig att översätta den här texten, för att fler ska rösta — och förhoppningsvis rösta på Helsingfors inför 2017! Om du missade det kan du höra mig prata med Crystal Huff (och Eemeli Aro) om grejen med världskongresser och varför det är bra att ha en i Finland (MP3).

Världskongressen (The World SF Convention) äger rum på olika platser varje år, och i princip kan alla som intresserar sig för det vara med och rösta om var det blir. Tyvärr är det ganska snårigt att sätta sig in i hur det går till, och det leder till sånt som att folk kan jobba för ett världskongressbud utan att själva vara på det klara med att de kan rösta. Det är begripligt, om än synd, att en ganska liten del av alla medlemmar engagerar sig i omröstningen. Men de kan vi ändra på!

Här följer alltså lite instruktioner och förklaringar av hur omröstningen fungerar.

Läs hela inlägget här »

Karen Lord intervjuas av Cheryl Morgan på Åcon 7, 2014.

Karen Lord intervjuas av Cheryl Morgan på Åcon 7, 2014.

Vi fick för oss att det kanske är på tiden att släppa ut nästa poddavsnitt. Ante och Åka besökte science fiction-kongressen Åcon, och det här avsnittet blir en sorts kongressrapport. Bland annat har vi här en (kraftigt nedklippt) panel om myt och folklore i science fiction — med Karen Lord, Vesa Sisättö och Åka, samt Johan Jönsson. Tack till Jonas Wissting, som spelade in! Här finns också intervjuer med två av personerna bakom Helsingforsbudet på att göra Världskongressen, nämligen Crystal Huff och Eemeli Aro. Dessutom lite prat och reflektioner om kongressupplevelsen och lite av våra funderingar kring saker som sagts och gjorts där.

Vi avslöjar också att vi har hört planer börja smidas om en större Ålandskongress nästa år: Archipelacon.

Som vanligt kan du välja mellan två olika ljudformat:

Vi har förstås RSS, och så finns vi på iTunes.

Bara för att det är kul kommer här en video där en av hedersgästerna på detta års Swecon, nämligen Cory Doctorow, förklarar varför han stöder (stödde) det förra försöket Finland gjorde att få Världskongressen till Helsingfors.

*
*

Jo, och så var det ju licensen också. Denna gång ännu mer öppen — vi vill ju att folk ska kunna använda det här materialet, till exempel om de vill informera om Helsingforsbudet. Alltså: gör typ vad du vill med det här ljudet, bara du berättar att det kommer från oss!

Creative Commons-licens
Gårdagens värld idag igen, avsnitt 9 av Åka och Ante Davour är licensierad under en Creative Commons Erkännande 4.0 Internationell licens.

Det verkar inte som om jag kommer mig för med att blogga om detta, som jag tänkt så länge, om jag försöker göra en grundligt genomarbetad essä av det. Så jag försöker att bara kasta ur mig några osorterade tankar så länge, ursäkta om det blir lite rörigt. Det handlar om amatörer och professionella, fans och pros, och deras relation.

Och det som verkligen gnager är att jag inte vill att sf-kongresserna ska reduceras till show, dit folk kommer och är med i tre dagar och tittar på programpunkter utan att alls involvera sig i gemenskapen. För mig är det så himla viktigt att kongresser handlar om att samla folk som älskar samma saker, och låta dem få träffas och umgås — och emellanåt få kreativa infall och smida storslagna planer. Idealiskt är det då intresset som räknas och väger tyngst.

Numera är det så jättemånga människor som läser de fantastiska genrerna, utan att ha varit bekanta med fandom. Jag har alltid undrat varför de inte dras till sf-kongresser och liknande som flugor till midsommarlunchen. Men nu när de faktiskt börjar göra det undrar jag lite var känslan av gemenskap tog vägen. Och sen är det det där med alla författare. Det finns såna som är våra vänner, och sen de där som jag ogint nog inte kan låta bli att undra om de kommer och vill att kongressen ska vara en liten bokmässa där de kan värva läsare.

Men det är egentligen inte författarnas attityd som oroar mig mest, utan fansens. Var är de engagerade fansen, de som ska tanka fannisk rhåkraft på kongresserna? Hur kommer det sig att ytterst få av kongressrapporterna från Fantastika skrevs av vanliga fans och protofans? Det ser ju utifrån ut som om kongressen var mest av och för författare, och till för att framhäva författarna.

Inom fandom har kongresser alltid gjorts som forum för fans att träffas, och det har varit en miljö när fans och författare (som historiskt sett ofta var fans också, eftersom sf-världen är så liten) har varit med på i stort sett samma villkor. Att vara fan har också setts som fint, i alla fall under fanzinens tidsålder, då det verkligen odlades som en identitet. Att vara en engagerad sf-fan kan vara lika fint och bra och en minst lika viktig resurs som en författare. En läsare kan ha lika mycket att säga om litteratur som en författare.

Författare som kommer på kongress utan att vara gäster räknar jag faktiskt som fans. Men författare kan ju inte gärna vara på en kongress utan att också ikläda sig sin professionella roll. Det går inte att att komma på kongressen och plötsligt inte vara en publicerad författare. Och då blir det plötsligt professionellt arbete. Som görs gratis. Känns det lite obekvämt? Det gör det faktiskt för mig ibland. Jag känner att de här nya stora kongresserna vi har här i landet borde vara stora nog för att göra proffsen rättvisa som proffs, fastän det inte riktigt går. Ingen får nån vettig timlön av att vara på kongress, inte ens hedersgästerna, inte ens om de säljer en massa böcker. Och det går ju inte ens att låta alla författare vara gäster.

Samtidigt är jag helt ointresserad av att göra kommersiella grejer. En sf-kongress som arrangeras av amatörer på sin fritid kostar faktiskt bara en tiondel av vad en professionellt arrangerad konferens brukar kosta (om ens det). Och jag vill inte fylla kongresserna med en massa saker jag är ointresserad av bara för att få pengar att snurra.

Det känns ibland som om det här bygget som jag känner som fandom håller på att bryta samman totalt. Är det ens längre en gemenskap för en samling av entusiaster som älskar att läsa sf och fantasy? Det jag älskat mest med fandom är ju att det har varit både en gemenskap och ett sätt att vara aktivt engagerad i sina intressen. Men fanzinen finns knappt längre (i alla fall inte i Sverige), folk som går på sf-pubmöten verkar ibland mer intresserade av öl än att faktiskt göra saker (det är okej det med, men tråkigt när det blir det enda), och kongresserna vet jag inte alltid vem de är till för.

Kanske är det professionella arrangemang folk och fans vill ha?

Det är fint att vara amatör, och göra saker bara för att det verkar kul eller coolt eller bra. Den attityden har jag också odlat. Det är också fint att vara professionell, gå helt in för något och försöka leva på det. Sen finns det en till aspekten av det: ”professionell” säger man ju ofta om någon som är väldigt duktig, oavsett om hen tjänar sitt levebröd på det eller ej. Och utöver det går det att ha en professionell attityd, även som amatör — det finns ibland en berättigad kritik mot kongressarrangörer för att ha för lite av det här.

Jag vill gärna vara amatör. Den bästa sortens amatör, som gör saker för att jag vill det och för att jag tycker om det. Men jag vill också ha en professionell attityd. (Och dessutom är jag faktiskt proffs jag med, för jag försöker också leva på att skriva.)

Alla de här tankarna ställs väldigt mycket på sin spets nu när jag jobbar med årets Swecon, Steampunkfestival. Det kommer att vara en äkta sf-kongress med allt det som jag vill ha. Men den är inbäddad i ett museum, med sin högst professionella verksamhet runtomkring. Det ger oss en hel del fördelar, och är verkligen en unik och jättehäftig möjlighet. En engångshändelse som inte får missas! Men det här med att göra en sf-kongress som en del av ett större evenemang ger mig ändå en sorts kognitiv dissonans, och jag börjar tänka en massa såna här tankar. Saken är den att en massa utländska band hör av sig till mig och vill att vi ska leja in dem att komma och spela på vår festival. Som om vi har budget för sånt — men det säger ju att förväntningarna finns. Och vi ska ju ha en marknad, där kommer folk som hoppas tjäna pengar, och som jag på något sätt måste ta ansvar för. Jag gillar att försöka odla festivalkänsla, men aspekten pengar gör mig obekväm och blodigt allvarlig.

Och jag tänker att detta nog är den sista större sf-kongress jag gör. Sen fantiserar jag om göra små mysiga kongresser, som är till för fans som vill mötas. Utan hedersgäster. Utan gäster alls. Kanske till och med utan försäljare. De författare som kommer får göra det för att de vill vara med och prata litteratur och idéer, precis som vi andra.

En sf-kongress med 452 medlemmar kommer på sätt och vis att vara 452 olika kongresser. Alla ser vi olika urval av programmet, och träffar olika nya och gamla vänner. Det är därför kongressrapporter är en så Briljant Sak: det låter mig ta del av andras upplevelser. Det gör kongressen lite större, och jag får en glimt av allt det där jag själv inte hann med. Och även den som inte alls var där kan få en del små inblickar i hur det faktiskt var. (Om du inte redan har gjort det rekommenderar jag en titt på Fantastikas sida med länkar till olika rapporter.)

Här kommer några valda fragment av min upplevelse.

1.
— Umm, öh, vi börjar väl. Här sitter jag alltså med Lavie Tidhar, en av våra hedersgäster, som ni nog har märkt.

Hjälp! Jag har ingen aning om vad jag håller på med! Ja, ja, det är ju han som ska prata och säga intressanta saker, så jag behöver bara få honom att säga nåt. Men vad var det nu igen som jag tänkte mig som första fråga? Javisst ja, här står det att jag tänker mig att börja med hans relation till fantastisk litteratur och hur det intresset började.

— Vi kan väl börja med ditt namn. Var kommer det ifrån?

Men det var ju inte alls det jag skulle fråga! Och min engelska låter hemsk. Varför håller jag mig inte till manus? Det blir alltid dåligt när jag börjar improvisera och komma på stickspår … men okej, han verkar ju säga nåt vettigt. Kanske inte alla vet att han är från Israel, det är väl en bra början det med.

Efter några minuter sjunker nervositeten undan och jag börjar tycka att det är trevligt. Han är ganska lätt att få kontakt med, Lavie Tidhar.

Jag har varit på ett otal sf-kongresser, och jag har gjort ett otal intervjuer. Men att intervjua en hedersgäst på en kongress, det är något jag aldrig har gjort.

Dagarna innan har jag bara tänkt på att förbereda intervjun. Läsa ikapp så mycket jag kan av det jag inte hunnit läsa av honom. Titta igenom andra intervjuer, som finns online. Jag har till och med glömt att packa ner utställningen om science fiction-historia jag lovade ha med mig, så den har fått komma hit först idag, på lördagen.

Men när det lossnar är det här ju riktigt kul. Lavie Tidhar berättar om sin relation till nordisk litteratur. Om att läsa Astrid Lindgren på hebreiska, bland annat. Visste förresten att Selma Lagerlöf gjort sitt permanenta avtryck på israeliska barns uppväxt? Jag lyssnar förundrat på hur Lavie Tidhar berättar om den japanska animerade versionen av Nils Holgersson, som sänds i tv dubbad till hebreiska varje sommar.

Han har dock aldrig reflekterat över att det här är en brevidläsningsbok i geografi för skolbarn. Vissa saker har gått förlorade på vägen, men kanske något annat har vunnits istället.

Jag har ingen aning om ifall det är en bra intervju. Men dålig är den nog i alla fall inte.

2.
Jo Walton är ju fantastisk. Jag missar tyvärr de flesta av hennes programpunkter, men jag hör hennes föredrag och frågestund, och ser större delen av världsbyggarpanelen. Jag vill också vara så beläst som hon. Med tanke på att jag bara läser ungefär en tiondel så många böcker som hon lär det aldrig bli riktigt så. Men ändå.

Karin Tidbeck är också fantastisk. Glad att jag har sett henne förr, för jag missar henne nästan helt här på Fantastika. Fast jag passar på att prata med henne lite på söndagen, när vi träffas i fiket. Hon är så ruskigt trevlig också. Det känns som om jag känner henne, fastän vi bara har träffats några få gånger.

I största allmänhet känns det som om jag irrar omkring och smådonar med allt möjligt, och inte alls ser mycket av programmet. Det som är bra med att ha varit på många kongresser är att jag inte blir stressad av känslan att jag missar saker.

Det hade varit kul att se intervjun med Johan Anglemark i alla fall. Han såg väldigt glad ut efteråt, och tyckte att han fått roliga frågor — kanske lite överraskande saker.

3.
Hela kongressen går jag och liksom hukar mig lite, beredd att ta emot utskällningen för att barnen har ställt till med något. De är visserligen väldigt snälla, men de är ju barn. Lillen är inte mer än fyra år. Men jag vill gärna låta dem få pröva att klara sig själva litegrann och göra sin grej. Det är sådant de lär sig på, att ta ansvar och hänsyn och allt.

Så jag ger dem små tråkiga förmaningstal, och så släpper jag dem lösa i Dieselverkstan. Och så sitter jag ytterst på bänkraden när jag lyssnar på programmet, hela tiden beredd att kasta mig ut och avstyra någon katastrof.

Men katastrofen uteblir. Tror jag. På något sätt förväntar jag mig fortfarande att förebråelserna ska komma. Men samtidigt är jag väldigt stolt över mina trygga, modiga och roliga barn som ger sig ut i främmande omgivning och roar sig själva.

I grund och botten tycker jag att det är fantastiskt bra för barn att kunna få bara med i vuxna sammanhang, att inte stängas in i en barnvärld och hållas utom synhåll tills de blir vuxna. Fast det är ganska jobbigt också. För i en vuxenvärld måste barnen spela efter spelregler som de inte alltid är mogna för, och det är vi föräldrar som har ansvaret för att barnen inte gör något dumt.

Egentligen hade vi tänkt fega ur helt, och lämna bort dem till lämplig morbror eller farbror under helgen. Men släktingar kan boka utlandsresor, eller bli sjuka, eller i största allmänhet ha egna liv att ta hand om. Och det är ändå roligare att ha med familjen än att säga till maken att stanna hemma med barnen, så då blev det så att de fick följa med.

De känner ju rätt många här, och det hjälper. Flera som kan hjälpa, och förmana om det behövs.

4.
Vi vann!

Steampunkfestivalen vinner omröstningen om att få bli nästa års Swecon.

Confetti är en god motståndare, och det är rätt häftigt att Club Cosmos firar 60-årsjubilieum. Men vår kongress är så unik och så speciell att jag med gott samvete kan uppmana folk att rösta på oss ändå. Det kanske aldrig kommer att hända igen, att en sf-kongress hålls på ett museum, och integrerad i museets program.

5.
Det här är första gången jag har ätit hotellfrukost i steampunkstass. Jag har glömt mina vanliga kläder i gopherhålan på lördagskvällen.

Vi hade ju egentligen inte alls planerat att stanna över natten. Men det var så trist att behöva gå tidigt, särskilt på lördagen. Och ifall barnen skulle orka upp igen, så att Ante över huvud taget skulle kunna vara med på söndagen, då skulle han vara tvungen att ge sig av riktigt tidigt.

Så vi hugger ett hotellrum. Det är skönt att kunna improvisera ibland. Fast efter det har vi inte mycket pengar kvar alls, måste rentav låna för att äta mat på vägen hem. Det säger kanske lite om våra prioriteringar, att vi tyckte det var värt det.

Vi kunde ju passa på att sitta uppe i hotellbaren till klockan tre, som visst en del gör. Men jag är ingen nattmänniska riktigt, och går bara förbi och pratar lite med några få personer som jag inte sett på länge.

Men så får jag gå och lägga mig utan att borsta tänderna, och stiga upp och klä på mig väst och knäbyxor av modell cykeldräkt. Kaffe och lyxfrukost bland yrvakna fans och författare är dock inte helt fel.

6.
— Jag gillar inte steampunk, säger Lavie Tidhar.

— Men du har ju skrivit steampunk?

— Ja, men det var en olyckshändelse …

Lavie Tidhar ser lite besvärad ut. Men så, en stund senare kommer han plötsligt ihåg att han ju håller på att skriva steampunk igen. Nästa år kommer hans Adler, en serie (graphic novel) där han tar sin revansch på de idiotiska Sherlock Holmes-manusförfattare som förminskar Irene Adler.

Det är så där med steampunk, det finns en massa ambivalens.

Alla gillar inte steampunk, det är väl inte så konstigt. Men det finns väldigt många ingångar till det hela.

Många personer verkar ha väldigt bestämda åsikter om vad steampunk är och inte är, och de där uppfattningarna stämmer inte alltid så värst bra överens. Det är rätt intressant.

Här går jag omkring och är någon sorts officiell steampunk-ambassadör, och ska samla allas steampunkintresse till Steampunkfestival. Det är förstås inte alla sidor av steampunk som jag är så värst imponerad av själv, men jag försöker tona ner min kritiska sida. Jag vill inte förringa någon annans passion, det skulle ju vara rätt dumt. Jag tycker om att det finns människor som fascineras av andra saker än jag, och alltid finns det någon beröringspunkt. Kul att samlas och hitta det som förenar.

Men efter juni 2014, då. Då kanske, kanske att jag kommer att vara lite trött på steampunk. I alla fall vissa sidor av det hela.

Vi håller ett litet party för att puffa för vår festival, på lördagkvällen. Det känns inte så oerhört välbesökt, men när sittplatserna rullass undan är salen så stor att det går att tappa bort ganska många människor i den. Det andra partyt är det finska budet på världskongressen. De är fler än vi, och verkar ha väldigt kul. Men så är ju också en världskongress en rätt stor affär, och jag tycker att de är väldigt coola som tagit sig an en sådan sak. Jag kastar mig fram först av alla för att få betala stödjande medlemskap. Som belöning får jag fusktatueringar av den cyklande isbjörnen, till hela familjen.

Förhoppningsvis får väl också en och annat nyfiken person få svar på sina frågor om vår festival (tillika Swecon!) där och då. Vi vill ju gärna att alla som tycker att steampunk är kul och alla som tycker att sf-kongresser är kul ska komma till Gävle i sommar.

Hoppas att vi ses igen!

Många tankar i huvudet så här efter årets stora sf-kongress. Dieselverkstaden i Sickla, Stockholm. Cirka 400 personer. Tre dagar. Många intryck. Intressanta samtal. Läsinspiration! Men just nu kretsar mina tankar mycket kring vad kongresser idealiskt borde vara, och vad fandom är, och hur det bäst kan förklaras för nykomlingar och potentiellt intresserade.

Jag har halva ordförandeposten för nästa års Swecon, Steampunkfestival i Gävle 27-29 juni. Så det känns lite viktigt att fundera på detta.

Nuförtiden finns till exempel många kongressbesökare som inte ser sig själva som sf-fans. Tror jag. Eller, i alla fall pratar de mest med varann i andra sammanhang (som bokbloggar till exempel), och de använder andra ord än vi som varit med i sf-fandom länge. Det är kanske inget konstigt att kalla en panel för ett seminarium — det är ju bara en fråga om en sorts dialekt. Den som är van vid bokmässan använder inarbetade termer från programmet där.

Men det finns ett par andra saker som gnager mer i mina tankar. Som att kalla kongressen för just mässa.

Vad är en mässa?

Ja, ordet mässa kan ju syfta på en sorts gudstjänst, med nattvard.

Eller också kan det vara en sorts evenemang med utställningar, oftast där folk och företag som tillverkar något ställer ut sina produkter och säljer dem till besökarna.

Men en sf-kongress är ju inte en mässa. Det är en tillställning av sf-fans för sf-fans, där vi som älskar att umgås kring fantastisk litteratur och diskutera den framlänges och baklänges kan umgås och ha trevligt tillsammans. Vi bjuder in gäster också, och de är proffs. Men sen råkar ju en del av proffsen vara fans själva, och de betalar medlemsavgift och deltar på samma villkor som alla andra. Och vi vill odla en gemenskap, inte en idoliserande vördnad för dem som är producenter. Science fiction har haft starka drag av deltagarkultur ända sedan 1920-talet, och så vill jag gärna ha det.

Så det är faktiskt inte en mässa. Men vad händer när folk börjar använda det ordet, och det sprids bland människor som börjar dyka upp och förvänta sig just en mässa?

Fan och fandom

När jag upptäckte sf-fandom hösten 1996 fanns det bara tre sorters fans: sportfans, fans av musiker eller artister, och sf-fans. När vi pratade om bara ”fans” var det väldigt tydligt av kontexten vilken sorts fans det handlade om. En fan är en sf-fan. Och den som var en sf-läsare men inte hade hittat till fandom ännu betraktades enklast som proto-fan, eller inte alls.

Men så är det ju inte längre. Ordet används av många fler, och på många fler sätt. Eftersom det finns fler ”fandoms”. Numera är det ju vanligt att tala om en särskild fandom kring varje tv-serie, eller varje populärkulturellt fenomen. Och det är ju andra fandomar än min fandom. Som jag inte alls känner någon självklar samhörighet med, och tvärtom.

Det här är jätteförvirrande! Det är svårt att säga bara ”fandom” och vara tydlig med vad som menas. Och var hamnar egentligen den som betraktar sig själv som fan av science fiction-litteratur, men som inte har någon kontakt med vår fandom alls? (Sf-fans betraktas oftast inom vår fandom som de som vet att sf-fandom finns och har kontakt med andra sf-fans på något sätt — kongresser, epostlistor, bokbloggar, pubmöten, vad som helst.)

Socialistsimon vill införa begreppet ”fandomit”. Kanske kan något sådant vara klargörande?

Vi får väl se var det landar.

Annan inspiration

Jag måste börja läsa bokbloggar igen! Under en lång period slutade jag nästan helt att läsa bloggar, för jag kände svår informationsstress. Men det finns ju en massa människor som gillar att prata om böcker, och gör det i bloggform, och jag blev påmind om att jag älskar sånt. Här skriver jag ju mest för att det är ett sätt att tänka, men att läsa andras bloggar och kommentera på dem gör hela bloggeriet socialt på ett sätt som det nästa slutat vara för mig.

Och så måste jag läsa massor av böcker. Jo Walton imponerade (och förskräckte!) genom att berätta att hon läser ungefär 450 böcker på ett år. Mer än en om dagen! Men Johan Anglemark förklarade att han ligger på mer hanterliga 40 per år. Och där nånstans hamnar nog jag också. Men det finns så många böcker jag vill läsa, och jag hittar ju högvis med fler på kongress. Så jag ska kanske skruva upp takten lite.

Nästa år förresten, vilket kongressår det blir. Confetti, Åcon, Steampunkfestival, och så Loncon (världskongressen i London).

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Twitter

Arkiv juli 2007 till nu