You are currently browsing the category archive for the ‘Red Mars’ category.

[Jag bloggar mig igenom boken Red Mars av Kim Stanley Robinson. Men detta blir något av ett meta-inlägg.]

I morgon ska Nasa:s InSight landa på Mars, och eftersom det är 2018 kan vi följa det hela i realtid på nätet. Vi kanske får jubla, som när Curiosity landade 2012, eller sucka och sörja som när Schiaparelli kraschade 2016.

Det är hur som helst en helt annan situation än när Kim Stanley Robinson skrev Red Mars i början av 90-talet. Titta bara på Wikipedias lista över farkoster som har skickats till Mars. Visserligen hade 13 av de 30 försöken lyckats mer eller mindre väl, men det var egentligen bara Vikingsonderna och deras landare på 70-talet som var lite mer långvariga och skickade tillbaka ett antal högupplösta bilder. Det var vad Stan Robinson hade att titta på när han skrev. Jämför det med läget när Andy Weir skrev The Martian och hade tillgång till data från Spirit, Opportunity och Curiosity (samt ett antal kretsande satelliter) direkt hemifrån soffan.

Medan jag har skrivit denna korta text har jag surfat runt bland mängder med bilder från Mars. Önskar att jag hade mer tid!

I morgon ska jag i alla fall följa InSights landning. Hoppas att det går bra.

Annonser

[Jag bloggar mig igenom boken Red Mars av Kim Stanley Robinson. Det går långsamt eftersom mitt jobb tar så mycket av min läs- och skrivenergi. Här är nu sent omsider del fyra, och vi är fortfarande inte framme på Mars.]

I boken Packing for Mars skriver Mary Roach om de mindre glamorösa aspekterna av rymdfart. Bra bok, läs den! I boken reflekterar hon så här, inför kapitlet om Biosphere 2 och liknande försök med att leva under rymdreseliknande förhållanden:

The story made me think about a trip to Mars and what it would be like to spend two years trapped inside sterile, man-made structures with no way to escape one’s work and colleagues and no flowers or trees or sex and nothing to look at outside the window but empty space, or, at best, reddish dirt.

Jag fastnade för formuleringen eftersom rymdfärden i Red Mars är så full av grönska och sex. Ares är ett stort rymdskepp (så stort att ingen känner till alla skrymslen, verkar det som), och med en besättning av ”healthy animals” och en upprymd känsla av vår och nystart är det upplagt för att människorna ska para ihop sig med varandra. De har också en park ombord, som många verkar dras till och tillbringar tid i.

Kim Stanley Robinson jämför skeppet med ett jättestort konferensehotell. Jag kan tänka mig att jag skulle längta ut väldigt mycket efter bara några dagar instängd på ett hotell, och att även om det är annorlunda om jag vet att det är ett rymdskepp skulle jag också sukta efter grönska.

Det där med att inte kunna komma ifrån sitt jobb är inte heller någon grej i den här boken. Hos Stan Robinson är arbete inte något som någon vill komma undan. Arbete är centrum för personernas liv och identitet, allt annat kommer efter det. Kanske är det en del av nyckeln till att klara rymdlivet på ett bra sätt. Av vad jag har hört om astronauter är de ofta extremt hängivna sitt jobb. Kanske blir det annorlunda om det någon gång blir ganska vanligt att resa i rymden, men så länge det är en extrem specialistuppgift kommer det nog bara att vara de där arbetsnarkomanerna som lämnar vår planet.

[Jag bloggar mig igenom boken Red Mars av Kim Stanley Robinson.]

Detalj av omslaget till Red Mars, med farkosten Ares.

Skeppet Ares bär ”de första hundra” på resan.

Det är långt till Mars. I somras kom vi rätt nära grannplaneten, när jorden körde om på insidan i sin mindre bana. Då var avståndet 57,6 miljoner kilometer. Men en resa till Mars är mycket längre än så. Det går inte bara att hoppa mellan två planeter. Vi befinner oss ju i en omloppsbana kring solen — jorden rör sig med en hastighet som i genomsnitt är närmare 30 kilometer i sekunden. Den här rörelsen måste räknas in när en farkost ska lämna jorden. Sedan kommer gravitationen från solen att påverka skeppets bana under hela resan. Dessutom är resans mål också rörligt. Om skeppet Ares skulle sikta rakt mot den punkt där Mars befinner sig när resan startar skulle planeten ha hunnit långt därifrån när skeppet nådde fram.

Därav den speciella sortens bana som rymdfarkoster följer för att flytta sig från en mer eller mindre cirkulär omloppsbana (som jordens) till en annan omloppsbana (som Mars). En sådan resväg kallas för Hohmannbana, efter Walter Hohmann som tänkte ut sådant här redan på 1920-talet. Ares följer i Red Mars en Hohmannbana av typ II, vilket betyder att de hinner komma mer än halvvägs runt solen innan de når sin destination. (En bana av typ I når fram innan den har nått andra sidan solen jämfört med startpunkten.)

Resan som skildras i Red Mars tar nio månader. Det är ganska tärande att leva tätt ihop på en så lång resa. Ares är i alla fall ett rätt mäktigt skepp, med över femhundra rum. Den som vill kan alltid dra sig undan, eller rentav gömma sig helt. Skeppet jämförs i boken med ett stort hotell.

Jag gillar visionen av hur Ares är konstruerad, av gamla bränsletankar från rymdfärjor. I den framtid som skildras här har både Ryssland och USA rymdfärjor, och de använder alla en ny bränsletank på varje färd. Varför inte ta vara på dem?

Det här utspelar sig 2026-2027, och folk har redan använt sådana bränsletankar för att bygga två stora rymdstationer i (låg) omloppsbana kring jorden, en station vid Lagrangepunkt 5, och en station vid månen (ungefär som den ”Deep Space Gateway” som NASA nu pratar om att konstruera). Samt det första skeppet som tog en liten besättning till Mars. Vi får minnas att detta skrevs 1993, och hade man satsat riktigt på att följa en plan i stil med den som Wernher von Braun målade upp på 50-talet — först rymdstationer, sedan månbas, sedan färder till Mars — hade det nog kunnat gå till ungefär så här.

[Detta är ett avsnitt i mitt projekt att blogga mig igenom Red Mars av Kim Stanley Robinson. Häng med! Jag kommer att diskutera detaljer i boken, vissa av dem riktigt grundligt.]

Inledningen av Red Mars — Part 1, Festival Night — är lite av ett destillat av Kim Stanley Robinsons typiska grepp. Här finns en fest med musik och dans och upptåg. Vi får se platsen, den nya staden Nicosia och lite av miljön utanför bubbelkupolen, men ännu mer får vi känna lite av Frank Chalmers förhållande till platsen. Och så är allt strösslat med små genomtänkta detaljer, allt från den piezoelektriska polymeren i kupolen till hur John Boone reflexmässigt har dragit jackan över huvudet för att bevara en luftficka.

Sedan har vi själva sättet att berätta. Jag avundas ibland skönlitterära författare alla deras verktyg. De kan till exmpel lägga in gömda syftningar, de kan antyda saker som inte riktigt förklaras, och de kan växla ut på vad som ser ut som sidospår ibland. ”If I find one good city and I will spare the man.”

Jag älskar ju det här. Men jag kan också se varför jag vid första läsningen tyckte att boken var lite motig, kanske till och med tråkig. När jag var yngre gillade jag väldigt mycket att ha en huvudperson att följa, särskilt om det var någon jag kunde känna med och identifiera mig med. Här får jag inte riktigt det. Jag skulle kunna påstå att det är planeten som är huvudpersonen, och det tog ett tag att begripa mig på.

KSR har valt att inleda boken med en scen som utspelar sig 30 år efter att Ares-expeditionen ger sig av till Mars. Vi får en liten glimt av vad som kommer att hända, och skymtar några av de viktiga spelarna. Frank Chalmers och John Boone får vi till och med lite känsla för som personer, men vi vet inte hur de har hamnat i de positioner de befinner sig. Vi får veta att det funnits 100 personer först, men att det nu kommit många fler och att allt håller på att förändras i grunden. Staden Nicosia (varför fick den heta så? Uppkallad efter staden på Cypern?) representerar ett nytt skede i koloniseringen av planeten, och det bäddar för maktkamper.

Själva vapnet i den delen av kampen som utspelar sig den här festivalkvällen är växthuset. Det stora växthuset som förser Nicosia med mat och annat har en speciell sorts luft, med hög halt av koldioxid och inte så mycket syre. Även på jorden tillsätter somliga odlare extra koldioxid i växthus, men det är inte så enkelt som att allting växer bättre då — mer koldioxid kan faktiskt göra grödorna mindre näringsrika. Förmodligen är växterna här också speciella sorter, anpassade till att odlas på Mars. KSR säger inte hur myckt koldioxid de har i luften, men eftersom den inte är andningsbar för människor måste det vara många procent. I vanlig luft på jorden har vi ju mindre än 0,04 procent koldioxid (400 ppm), men är det över 5 procent kan man bli medvetslös. Halten i växthuset är dödlig, så den är antagligen ännu högre. Det måste vara ett stort arbete bara detta med att anpassa växtlighet till att fungera optimalt utanför jorden. I växthuset går det att skräddarsy dem för att växa snabbt — och förhoppningsvis samtidigt skapa tillräckligt med protein och ta upp tillräckiga mängder mineraler.

***

Nu har vi gjort en snabbvisit i Nicosia. Jag blir ganska sugen på att kika lite på kartor över Mars, och numera finns det ju ganska tillgängligt. Vi har till exempel NASAs interaktiva Marskarta och Google Mars.

This location gave it a tremendous view, with a distant western horizon punctuated by the broad peak of Pavonis Mons. For the Mars veterans in the crowd this was giddy stuff: they were on the surface, they were out of the trenches and mesas and craters, they could see forever! Hurrah!

I

Jag läser en bok om Mars, och njuter av att bo på en grön och levande planet.

Riktigt bra böcker blir bättre av att läsas en gång till. Och en gång till. Nu tar jag mig äntligen an ett projekt jag har tänkt på i åratal, och till och med lite halvhjärtat påbörjat en gång förut: att göra en riktigt noggrann omläsning av Red Mars.

Detta är alltså första boken i Kim Stanley Robinsons Mars-trilogi, en bokserie som tar sig an koloniseringen och terraformningen av Mars på ett väldigt grundligt sätt. Trilogin är ”hård science fiction” på det viset att den tar sin utgångspunkt i känd vetenskap, och försöker beskriva allt på ett så realistiskt sätt som möjligt. Men den är också ”mjuk science fiction” eftersom den handlar om människorna och deras relationer till planeten och till varandra, och om att bygga ett helt nytt samhälle från grunden.

Red Mars var den första bok av Kim Stanley Robinson jag läste. Han blev inte min favoritförfattare alldeles på en gång. Det var snarare så att jag lite gradvis upptäckte att jag blev entusiastisk av hans böcker och hade dem länge i huvudet.

Boken kom ut 1993, och vann bland annat Nebula-priset. När jag läste den, ungefär fem år senare, var den redan en klassiker. Nu, 25 år senare, har mycket hänt i vår kunskap om planeten Mars. Vi har alla kunnat se detaljerade fotografier från ytan, tagna av robotar som rullar omkring på planeten. Grannplaneten tycks närmare än någonsin.

För några veckor sedan var Mars också rent fysiskt närmare än den brukar vara, när jorden körde om på insidan i planetens bana. Samtidigt rasade sedan ett par månader en planetomspännande dammstorm, som lade sig på roboten Opportunitys solpaneler och fick den att tappa kontakten med jorden.

Sådant gör det ännu mer lockande att läsa om den här Mars-skildringen, och verkligen fundera på detaljerna. Hur skildras koloniseringen, och vad finns det för likheter och skillnader jämfört med tidigare och senare visioner? Skiljer sig bilden av Mars i boken från de fynd som har gjorts i verkligheten? Så många saker att fundera på.

Under de närmaste veckorna och månaderna (det kommer att ta sin tid) kommer jag att blogga mig igenom den här boken, och stanna upp vid allt jag tycker är intressant. Häng med! Det kan nog bli roligt, antingen du har läst boken eller inte.

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Twitter

Arkiv juli 2007 till nu

Annonser