You are currently browsing the category archive for the ‘science fiction’ category.

Foto av boken Best of Edmond Hamilton, redigerad av Leigh Brackett.På fredag, sade jag visst. På fredag pratar vi om ”What’s it like out there”. Nu hoppas jag att du har läst den, för nu är det fredag. Det som följer här är några av mina tankar om novellen. Sen vill jag gärna veta vad du tycker och tänker! Skriv antingen här i kommentarsfältet eller på twitter eller nån annanstans. (Missade du själva inbjudan att prata om noveller så hittar du den i föregående inlägg.)

Berättelsen är alltså utgiven 1952, och är en kraftigt omarbetad version av en cirka 20 år äldre novell som aldrig blev publicerad. Den utspelar sig i ett framtida 1960-tal där rymdfart är ett riktigt krasst industriellt företag och människor är förbrukningsvara. Rymdfarare förväntas stryka med. Raketer skickas iväg 20 stycken samtidigt, utan säkerhetsmarginaler och med brutal acceleration. Det enda syftet med att skicka människor till Mars är att utvinna naturresurser för att upprätthålla det trygga och välmående samhället av konsumenter hemmavid.

Dödligheten i både avfärd och ankomst påminner mig om det ganska omfattande sovjetiska marsprogrammet. Det handlade aldrig om att skicka kosmonauter, men de avfyrade en imponerande följd av sonder mot Mars som antingen strök med redan i uppskjutningen eller gick sönder på vägen dit. Ja, och till slut ett par som i alla fall delvis fungerade. Men skicka iväg farkoster med människor med samma attityd, det skulle förmodligen vara väldigt dålig PR.

Hur som helst handlar detta om vad som händer när huvudpersonen Frank återvänder till jorden. Han vandrar yrvaket omkring i en vardagsvärld som aldrig blir sig lik, traumatiserad som efter ett krig. Jag tänker mig att en del av läsarna vid den tiden den här novellen kom ut kunde identifiera sig med upplevelsen att återvända efter att ha varit med om saker ingen därhemma kunde begripa. Edmond Hamilton hade själv inte varit i kriget. Även om han försökte ta värvning så blev det aldrig av, men han kan nog ha tagit hjälp av stämningar i samtiden för att få till den starka känslan.

Det här scenariet framstår i skarp kontrast mot många andra berättelser, där utforskandet av rymden är ett storslaget äventyr. En av Franks gamla vänner visar sig ha haft en ganska romantisk uppfattning om uppdraget, och hade sett det fantastiska i att uppleva en ny värld. Men han kom aldrig hem igen. Frank verkar ha lite svårt att tänka sig in i upptäckarattityden. Jag undrar hur Frank tänkte innan han själv for iväg, vad som fick honom att ta jobbet.

Personerna Frank möter ställer alla titelns fråga, men egentligen vill de inte veta hur det är där ute. I stället börjar de berätta om egna upplevelser. Men Frank kan inte heller berätta. Vissa händelser är hemligstämplade, andra är bara för obehagliga för att dela med sig av.

För mig som är van vid nutidens panoptikonaktiga rymdfart (där det går att följa raketuppskjutningar i realtid och där vi får video från internationella rymdstationen) känns det lite konstigt att föreställa mig den här hemliga situationen. I novellen vet ingen på jorden någonting om hur det är på Mars, och Marsfararna får skicka hem 32 ord varannan vecka. Det ger mig en liten tankeställare, med perspektiv på min egen tid. Det är när jag läser sådant jag förstår vad det betyder att vi lever i en informationsålder.

Vad tänkte du när du läste den här novellen?

Skärmdump från filmen Frau im Mond, som visar en novelltidskrift den unge Gustav (”jag har studerat månen i hela mitt liv”) läser. Den här tidskriften har aldrig funnits i verkligheten, men dock många andra, liknande.

— Du lyser upp när du pratar om den där!

Min kompis såg tydligen nån sorts förändring hos mig när samtalsämnet växlade. Jag hade just dragit upp New York 2140 ur väskan och berättade om varför jag läser allt Kim Stanley Robinson skriver.

Det är rätt märkligt, jag blir nästan alltid glad av att prata om science fiction. En fråga om lästips kan jag sällan ignorera. Därav till exempel den högst personliga lilla listan på böcker jag gjorde häromsistens.

Jag anar att det finns nånting här. En källa att dra inspiration ur.

Nu tänker jag dra igång en liten novellcirkel här! Jag vill berätta om sf, men också prata och diskutera. Dra med mig den som har lust på ett strövtåg genom faktasilandskapet*.

Den bästa motionen är den som blir av, sägs det. Samma princip gäller också andra delar av tillvaron, så det får inte bli för krångligt. Så här tänker jag att det ska gå till:

En gång i veckan, ungefär, bjuder jag in till samtal om en novell. Det blir en del klassiker, några udda kuriositeter, och ibland nåt nytt och hett.

Jag länkar till texten om den finns på nätet, och annars upplyser jag om var och hur den går att få tag i. Efter en vecka lägger jag upp en liten kommentar, med information och anekdoter, och sen kan den som möjligtvis har lust vara med och snacka om novellen.

Kommentarsfältet här är öppet, och den som hellre vill kan ta diskussionen i nåt annat forum. Det går bra att prata på twitter (jag är @landetannien och så kan vi använda #faktasilandskapet) och jag startar en tråd i nån lämplig grupp på facebook.

Men det här borde kunna funka va?

Sagt och gjort! Nästa helg blir det samtal om ”What’s it like out there”, en novell från 1952 av Edmond Hamilton. Det är en ganska deppig historia om en rymdfarare som är tillbaka på jorden igen.

Edmond Hamilton var ett stort namn en gång i tiden, men han nämns inte så ofta nu längre. Han var med från science fictions själva födelse som genre på 1920-talet, och blev en mästare inom det som kom att kallas ”space opera”. Men ”What’s it like out there” är en annan sorts berättelse, och mycket mörkare. Den fängslade mig på flera sätt, men det återkommer jag till nästa helg. Här vill jag bara peka ut redaktörens roliga presentation av författaren, som finns i originalpublikationen (som min länk går till).

/…/ ”World-Wrecker” Ed Hamilton earned his reputation for more muscular heroes, more voluptuous gals, more spectacular disasters, more menacing villains . . . and because he has always been a good, skilful writer, he rated tops in the space-opera field.

Now science fiction has grown up. And so has Hamilton. He has adjusted his sights to the new goal, as have other seasoned scribes who really had the stuff inside of them and were just waiting around for the right audience.

Det säger en del om vad som rörde på sig i sf vid den här tiden. Hela det som ibland kallas science fictions guldålder hade utspelat sig under de senaste sisådär femton åren innan den här novellen skrevs. En del av den nya mognaden kom nog genom ålder och erfarenhet, somligt av det genom impulser från hur genren utvecklades, och en del från kreativt samarbete med hustrun. 1946 gifte sig nämligen Edmond Hamilton och sf-författaren Leigh Brackett, och jag har förstått det som att hans författarskap påverkades mycket av det.

Här hemma har vi en samling med Ed Hamiltons noveller, redigerad av hans fru (och symmetriskt nog också en samling med Leigh Brackett-historier, redigerad av Ed Hamilton). I förordet skriver Leigh Brackett bland annat att Edmond Hamilton var den förste som skrev en berättelse med rymddräkter i. Det tycker jag var intressant. Det är troligt att han själv aldrig hade läst om något sådant innan han själv skrev om det, även om internet verkar ha bestämt sig för att Edison’s Conquest of Mars av Garrett Putman Serviss (1898) var allra först.

Att vara först är förstås inte det enda som räknas. Det är svårt att hitta någon fundamentalt originell idé att skriva om, men det går alltid att göra något bättre och intressantare med en gammal sak. En stor del av science fictions historia går ut på att återvända till samma troper, uppfinningar, platser och företeelser, och tolka dem på nya sätt.

För övrigt blir jag väldigt nyfiken på world-wrecker-grejen. Det lär ha varit stort i space opera nästan ett halvsekel innan dödsstjärnan dök upp på vita duken. Egentligen är det en fundamentalt löjlig idé. Att spränga en planet är så orimligt krävande jämfört med att bara utplåna allt liv på ytan.

Det finns folk som har diskuterat fysiken kring det, om du är nyfiken. ”Bad Astronomer” Phil Plait till exempel. Och här är en fysikstudent som räknat på dödsstjärnans förmåga förutsatt att Imperiets mytiska teknologi fungerar som det sägs att den ska göra enligt Källorna till Star Wars-information.

Sen känner jag att jag inte helt och fullt förstår lockelsen med att skriva berättelser om exploderande planeter. Eller att läsa dem. Men det måste ju vara nåt, och jag känner att min sf-allmänbildning brister lite i att jag inte själv har läst några riktiga planetsprängarberättelser. Att själva grejen fortfarande är effektfull visades nyligen av Neal Stephenson i Seveneves, där vår måne råkar ut för nåt. (Obs, detta är inte en spoiler — det händer på första sidan.)

Det här är den sortens små utvikningar ni kan förvänta er framöver, i den är novellcirkeln. Läs ”What’s it like out there” (garanterat utan sprängda planeter) och kom tillbaka hit nästa vecka så beger vi oss till den första rastplatsen i faktasilandskapet.

*Faktasi är inte en felstavning. Det var det vinnande bidraget när svenska Galaxy utlyste en tävling om vad science fiction borde heta på svenska. Ordet fick aldrig fäste riktigt, men jag tycker att det är kul att plocka upp och använda konstiga ord.

Jag fick en fråga på twitter:

Mitt första svar skulle vara: läs noveller! Ta en sån bok som När allt förändrades, där John-Henri Holmberg har sammanställt en lång rad jättebra noveller som ger lite smakprov av olika författare och science fiction-motiv.

Men sedan skulle jag vilja göra ett eget urval av några böcker jag själv gillar. Ett urval som visar på science fictions bredd och möjligheter, och på att sf-litteraturen existerar idag och inte bara är nåt som fanns förr.

Det är här svårt på många sätt. Vilken bok som passar bäst i ett visst läge beror så mycket på vem det är som frågar. Science fiction kan också vara så många olika saker. (Obs att jag dessutom är också en sådan som tycker att saker inte behöver vara antingen eller. Science fiction existerar i en zon där ett visst verk kan graderas som mer eller mindre science fiction-artat enligt en rad olika skalor och kriterier.)

Ann Leckie: Ancillary Justice
Det här är första boken av tre i en rymdoperaserie. Det jättelika Radch-imperiet knakar i fogarna. Det har länge levt på att ständigt expandera, ständigt lägga nya världars resurser till sina totala tillgångar. Och det är beroende av besegrade fiender för att göra ”ancillaries” till sina skepp: de mänskliga kroppar som kopplas ihop med skeppets AI och blir en del av dess sinnesapparat och ett gränssnitt för att samarbeta med människor. Vi får också följa Breq, en mycket intressant personlighet, som räddar livet på Seivarden som hon inte ens tycker om.

Jag vill rekommendera den här boken (och dess uppföljare) som ett exempel på vad space opera kan vara nuförtiden. Det har hänt mycket sedan Stiftelsen (som jag för övrigt finner nära nog oläsbar), och det är värt att ha vittring på den stora våg av ”ny space opera” som tog sin början på 1990-talet. För den som vill nysta vidare i den undergenren är det värt att ta en titt på Iain M. Banks produktion, för hans Culture-böcker är en sorts referenspunkt.

Ann Leckies böcker har blivit väldigt populära, och det är kul att ha läst något rätt så nytt som det finns god chans att stöta på andra som känner till! Dessutom tycker jag att den här serien gör lite intressanta saker med den gamla sf-skräcken att uppslukas av en svärmintelligens och förlora sin identitet. Och även med idén att dela upp sin personlighet i flera olika kroppar.

Ann Leckie är också en av hedersgästerna på årets stora sf-kongress, här i Uppsala.

Ted Chiang: Stories of Your Life and Others

En samling noveller av en av de finaste sf-författarna som lever idag. Han förtjänar att vara mycket mer känd. Jag hoppades att människor skulle börja prata en massa om Chiangs geni efter filmen Arrival, som bygger på novellen ”Story of Your Life” i den här samlingen. Varenda en av berättelserna här är en perfekt slipad ”vad skulle hända om det vore så här”-ädelsten.

Det finns människor som tycker att Ted Chiang skriver torrt. Det handlar inte så mycket om människor och att porträttera dem, utan det handlar om att fundera över hur saker hänger ihop. Flera av de här novellerna är helt orealistiska, men de smakar mycket starkare av science fiction än av fantasy. Hur skulle det vara om den babylonska kosmologin stämde och beskrev hur universum fungerade? Vad skulle då hända om Babels torn faktiskt byggdes?

Den här boken förtjänar att finnas i varje sf-älskares bibliotek. Och i många andras också!

Jo Walton: Among Others

Apropå sf-älskare. Detta är en fantasybok, som handlar om att växa upp som science fiction-läsare och älska alla de böcker som Jo Walton själv har en nära relation till. Den som är yngre än hon kan fortfarande känna igen en del titlar. Och för andra, som bara har nosat på Asimov och Clarke, kan detta bli en fiktionaliserad introduktion till lite genre-historia.

Samtidigt är det en fin berättelse i sig själv. Fantasyinslagen är ganska nedtonade och skulle kunna tolkas metaforiskt av en läsare som inte är inläst på genrelitteratur. Det utspelar sig i en värld som ligger rätt nära vår egen, precis som i annan nutidsfantasy.

Linda Nagata: The Red

Åter till häftig och samtida science fiction. The Red-trilogin handlar om militären, i en nära framtid, där krigen domineras av en privat marknad för högteknologiska vapensystem. Den övergripande historien handlar om vem som styr världen, och hur och varför. Men i förgrunden finns många kortare episoder av handling och dramatik.

Jag är inte så jätteintresserad av att läsa om krig, men jag förstår att lockelsen till stor del är att det ger extrema situationer som ställer frågor om moral och identitet på sin spets. Ännu mer så i den här framtiden. Soldaterna har implantat i hjärnan, som ger dem gränssnitt mot sina vapen och direkt kommunikation med varandra. Allt de ser och upplever kan spelas in.

Jag har förstått att somliga tycker att den första boken i trilogin har problem med att tempot varierar kraftigt. Det börjar häftigt, och sedan blir det en lång bit då allt rör sig mycket långsammare. Det kan nog stämma. Men jag tyckte om den lugnare biten också. Det handlar ganska mycket om hur det funkar att vara en ung person och ha olika sorters relationer utan något som helst privatliv.

Dessutom tycker jag att det är intressant med cyborghistorier. Huvudpersonen James Shelley äger inte sina egna ben, de är militärens. Det gör honom till något mer än han var från början, men gör honom också mindre till sin egen.

Peter Watts: Blindsight

Det finns människor som har fungerande ögon, men som inte medvetet kan uppfatta synintrycken. Det är det här fenomenen som ligger bakom bokens titel. Här får vi följa en mycket egendomlig besättning som ska ta kontakt med den första utomjordiska intelligens som mänskligheten har stött på.

Det här är en bok med mycket tuggmotstånd, och ganska mörk. Men också en berättelse som ställer stora frågor om vad medvetandet är och vad det är bra för, till exempel. Den används som kursbok på vissa universitetskurser, så vitt jag förstår.

Kim Stanley Robinson: Aurora

En intressant sak med att läsa mycket science fiction är att kunna se hur vissa ämnen stöts och blöts, bollas fram och tillbaka mellan olika författare, och hanteras på nya sätt och ur nya vinklar. Ett motiv som hängt med genom en stor del av genren är tanken om generationsstjärnskepp, som kan vara ett hem för människor under hundratals år medan de färdas mot något nytt stjärnsystem att befolka.

Kim Stanley Robinson är en i grunden mycket optimistisk författare — det är en av anledningarna till att jag har varit väldigt förtjust i hans författarskap väldigt länge — så det känns intressant att se honom göra en så nedslående tolkning av det här temat. Aurora ifrågasätter hela tanken med generationsstjärnskepp, och gör det väldigt grundligt. Det ger många infallsvinklar på vad som egentligen behövs för att människor ska kunna klara sig, och hur sårbart och viktigt livet är. Samtidigt ger boken anledningar att bli lite kär i själva mänskligheten och jorden vi bor på, så den är långt ifrån svart och pessimistisk.

Detta är också en berättelse om att berätta historier. Och huvudpersonen är egentligen själva skeppet. Det är intressant att följa hur skeppets AI försöker få fatt på hur det ska bete sig för att skildra resan och livet ombord. ”Scribble ergo sum”. Jag säger inte mer.

I heard the sunrise music that the crystal peaks make above Throon when Canopus comes to warm them. /../ I saw the ships die like swarming fireflies off the shores of the Hercules cluster… /../

I’ve shot the Orion Nebula. I have been into the cloud, where the drowned suns burn in a haze of darkness. I’ve killed men, Doctor. And in that last battle, I…

När John Gordon berättar detta för sin terapeut i Edmond Hamiltons novell ”Kingdoms of the Stars”* byter han för min inre syn utseende fullständigt. I stället för att se ut som en lite försoffad version av Blixt Gordon (namnet, ju) ser jag honom som en mer städad och förlägen Roy Batty. Såklart.

Men det får mig också att tänka på hur den berömda monologen både är skapad enligt ett rätt simpelt recept och mycket mer genialisk än John Gordons famlande svammel. Mycket av det är framförandet. Det som gör den bra är också på att den är så samlad och koncis. Och det är ju, som ni nog vet, Rutger Hauers förtjänst. Han tog något som var väldigt likt John Gordons lilla anförande och styrde upp det till de kondenserade rader så många av oss har citerat vid varje lämpligt tillfälle.

I’ve seen things you people wouldn’t believe. Attack ships on fire off the shoulder of Orion. I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhäuser Gate. All those moments will be lost in time, like tears in rain. Time to die.

——
* Novellen är en sorts uppföljare på romanen The Star Kings från 1947. I den rycks John Gordon in i en avlägsen framtid, där han får låna rymdhärskaren Zarth Arns kropp. Terry Carrs lilla förord till novellen förtäljer historien om en psykiatripatient som var helt övertygad om att boken handlade om honom, och att han faktiskt själv hade upplevt alltsammans. Novellen är nog inspirerad av detta, men vränger alltihop ett varv till. Här har romanfiguren kommit hem till sin egen kropp och håller på att deppa ihop av samtidens tråkighet i jämförelse med rymdäventyren, trots att han blir övertygad om att de är vanföreställningar. Sen bär det av genom tid och rum igen, såklart.

Gammal space opera känns otroligt exotisk och uppfriskande för mig just nu. Faktiskt har jag nästan aldrig läst sånt särskilt mycket, och det är rätt kul att se varifrån alltihop kommer efter att ha konsumerat så mycket Star Wars och The Culture och så vidare.

Igår klättrade jag upp till översta hyllan vid sängen och tog ned min gamla läsjournal. Jo, det stämde som jag mindes det: jag har läst Ancillary Justice förut. Det var mindre än tre år sedan. Ändå känns allting helt nytt. Hur kunde jag glömma bort den fantastiska vintriga planeten med uråldriga mystiska glasbroar från en glömd civilisation? Mina minnen av boken är så vaga att de inte är mer än en baksidestext avslöjar.

Det märkligaste av allt var att jag sedan läste vidare och stötte på en detalj som jag faktiskt känner igen, och det var ingenting av det som är riktigt häftigt. Inget om neurologiska implantat och livet som en del av ett skepps medvetande, eller om märkliga seder, eller om te, eller om maktspel. Nej, det jag kände igen handlade om dekoren i ett rum på en rymdstation. Där är golvet falskt trä, som beskrivs som att det skulle ha sett riktigt bra ut om konstnären hade sett något annat än imitationer av andra imitationer.

Hur kan en sådan detalj kännas så intensivt bekant när allting annat helt har flytt ur mitt huvud? Min hjärna är uppenbarligen ganska konstig.

Det hade väl varit en sak om boken hade varit dålig eller tråkig, men det är den inte heller. Jag är riktigt sugen på att fortsätta med uppföljarna på en gång: Ancillary Sword och Ancillary Mercy. Jag vill ju ha dem i minnet när Ann Leckie kommer som hedersgäst på Kontur i maj!


Jag blir förälskad i häftiga idéer, spännande tankar och fantastiska infall. De är mitt dagliga bränsle, som får mig att vilja göra saker.

Som student läste jag Peter Nilsons fina essäböcker om universum. Han hade ett fint sätt att fånga och förmedla förundran. Men medan Peter Nilson fortfarande katalogiserade galaxer som doktorand vid observatoriet fanns här i Uppsala en annan profil som vidgade Sveriges vyer mot planetrymderna: matematikern och vetenskapsskribenten Tord Hall.

Den första tisdagen i april har jag lovat att berätta om Tord Hall för alla som vill höra. Det blir i källaren på puben O’Neill’s, mittemot antikvariatet Röda rummet på Dragarbrunnsgatan i Uppsala. Där träffas science fiction-fans för att umgås och ha trevligt, och just denna kväll kommer det också att spånas på programmet till vår sf-kongress Kontur i maj. Men strax efter klockan åtta den kvällen ställer jag mig upp och håller ett litet miniföredrag.

Tord Hall skrev om naturvetenskap på ett smittande sätt. Hans första bok, Atomer och stjärnor, täcker in det mesta som var hett och häftigt på 50-talet: raketer, cybernetik, universums utveckling, atomkraft. Han var också en av dem som såg hur science fiction kunde tolka samtiden och dess teknologiska drömmar. När tidskriften Galaxy höll en tävling om att hitta på ett svensk beteckning för science fiction bidrog Tord Hall med ordet vetsaga. Det vann inte, utan förlorade mot faktasi, men eftersom Tord Hall själv använde ordet vetsaga i sina skriverier fick det nog mer spridning än vinnarbidraget.

Tord Hall skrev också om hur rymdfarten skulle ändra människans syn på sin planet, långt innan någon astronaut hade drabbats av the overview effect. Det var på den vägen han hamnade i samtalet i radions rymdstudio som fick mig att ta reda på vem Tord Hall faktiskt var. Nu har jag precis börjat läsa hans bok om naturvetenskapen i Aniara.

Jag är lite lustig på det viset att jag alltid vill prata med andra om saker som snurrar i mina tankar. Jag sitter och studsar i ett soffhörn och vill berätta om något som är coolt eller spännande eller bara en ny tanke för mig. Sån är jag bara. Att lära mig att släppa fram det här på ett sätt som inte tråkar ut min omgivning är något jag strävar efter i livet. Kom och lyssna på mig den 4 april, jag lovar att jag ska fatta mig kort! Men jag hoppas också att jag kan smitta av mig lite av den fascination inför verkligheten — och dikten — som jag uppfattar hos Tord Hall.

I en tid då det finns interstellär rymdfart och i princip obegränsad tillgång på energi närmar sig en ung student planeten Trantor, centrum för det galaktiska imperiet. Han har dock ingen aning om att det inte går att få se planeten från rymdskeppet. Inte heller att befolkningen inte bryr sig särskilt mycket om utsidan av sin planet, för alla bor under det tak som täcker hela klotet. Det är helt enkelt en världsomspännande stad. Men den unge resenären har aldrig sett video därifrån, och verkar ha väldigt vaga begrepp om saker.

Kanske är detta mest ett klumpigt författargrepp för att visa något för läsaren, lite i linje med den sortens dialog som brukar kallas ”As you know, Bob”. Om jag inte missminner mig är det i någon av Lucky Starr-böckerna som samme Isaac Asimov låter en av huvudpersonerna förklara för en annan hur deras telefoner fungerar. Det är ett styltigt sätt att redovisa saker för läsaren, som sf-författare sedermera har lärt sig att klara sig utan.

Men som nutida läsare känner jag en djupare dissonans än så när jag läser den här sf-klassikern, för det finns ett genomgående fel.

Informationssvälten, liksom. Att det går att komma till huvudstaden utan att veta något om hur det är där. Utan att ha motsvarigheten till hundra youtubeklipp och några varv med interaktiva kartor och satellitbilder.

Det slutar ju inte där heller. Hela upplägget för Stiftelsen i bokens titel är att grunda en koloni med etthundratusen forskare och vetenskapsskribenter som ska sammanställa en encyklopedi, men som dock undanhålls viss strategisk information. Ingen i Stiftelsen har tillgång till själva den centrala vetenskapliga disciplinen: psykohistorian. (Som alla allmänbildade sf-läsare vet är psykohistoria en gren av matematiken som kan förutsäga viktiga drag i den historiska utvecklingen, men på en övergripande nivå. Psykohistorian vet inte vad den enskilda myran gör, men kan avgöra hur deras färdiga stack kommer att se ut.) Men jag kan inte begripa hur de kan vara precis lagom ovetande för att inte kunna återuppfinna psykohistorian från de grundläggande principerna. De vet ju att en sådan disciplin existerar, de känner till den store matematikern Hari Seldon och så vidare. Etthundratusen vetgiriga människor, och ingen har tänkt på att få med sig grunderna till psykohistorisk teori?

Och sen är det grejen med att anlända till en ny planet, köpa en tidning och sätta sig på en bänk och läsa sportsidorna för att fördriva lite tid.

Det är helt uppenbart att Isaac Asimov anno 1951 hade tänkt väldigt mycket på ”atomkraft” och väldigt lite på informationsteknologi. Eller nyfikenhet och informationsspridning i största allmänhet.

Jag har absolut inga minnen kvar från någon tidigare läsning av Stiftelsetrilogin, och denna gång läste jag bara första volymen. Det räcker liksom, för så bra är det inte. Den första volymen är en serie berättelser om hur den ena gubben efter den andra flyter ovanpå det historiska flödet, är ensam om att se precis vad som är det enda rätta att göra, och sen göra det. Inte ens kraftfält och strålpistoler räcker för att krydda upp det till något aptitligt.

Det är väldigt märkligt att de ursprungliga böckerna om Stiftelsen fortfarande ges ut på nytt och på nytt — den finns i flera olika utgåvor i SF-Bokhandelns hyllor såg jag för bara några dagar sedan. Ingen är tvungen läsa sf-klassiker, och ska man ändå göra det finns det ju bra böcker att läsa. Det här känns möjligen lite kul på grund av 40-talssmaken, och för att jag gillar att se hur sf-idéer har uttryckts längre tillbaka.

Men jag lever ändå i framtiden, och i informationsåldern. Från det här perspektivet är det inte rimligt med ett högteknologiskt samhälle — utan extrem tankekontroll — där människor inte har tillgång till lättillgänglig information om det mesta. Det känns som något som måste förklaras mer grundligt för att kunna bli trovärdigt. Och bara det säger nog något grundläggande om skillnaden mellan 2010-talet och 1940-talet, något som jag kanske inte har tänkt så noga på tidigare.

”Science fiction är inte så mycket en genre /…/ som en pågående diskussion”, skriver Farah Mendlesohn i The Cambridge Companion to Science Fiction. Idéer återanvänds, teman återbesöks från olika håll, och samtalet pågår både inom och kring själva sf-litteraturen. Ett roligt exempel på det är en av framtidens evergreens.

I vårt senaste poddavsnitt diskuterade Ante och jag novellen ”Shambleau” (1933) av C.L. Moore. Huvudpersonen där, Northwest Smith, visslar på något som verkar vara en välkänd sång i hans värld och tid: The Green Hills of Earth. Det här är bara en detalj som nämns i förbifarten. Men Catherine Moore skrev fler berättelser om Northwest Smith, och i ”The Quest of the Starstone” (1937) kommer sången tillbaka igen.

Där möter Nortwest Smith en annan av Catherine Moores återkommande figurer, nämligen den svärdssvingande och demonbetvingande Jirel av Joiry. Det var när jag nu läste en antologi med alla Jirel-berättelser som jag stötte på den här sången igen, och tyckte att den verkade så välbekant. Någon måste ha tonsatt och sjungit den!

Så jag började kolla upp det, och blev lite mer sf-allmänbildad. Den första som gjorde den här sången riktigt populär var rymdpoeten och sångaren Rhysling i Robert Heinleins novell som heter just ”The Green Hills of Earth” (1947).

Trots att den antologiserats och återpublicerats ett stort antal gånger har jag aldrig läst den här Heinlein-novellen. Men det finns förstås en Wikipedia-artikel om The Green Hills of Earth, och där länkas till två radiodramatiseringar. Jag lyssnade nu på bägge, och enligt mig är den bästa den som kan hittas som nr 77 i serien CBS Radio Workshop.

I bägge dramatiseringarna får vi höra delar av sången sjungas. Det faller sig naturligt att musikaliska sf-fans har tagit sig an utmaningen att bygga ut sången till fullständigt och sångbart skick, och det har gjorts ett antal gånger. Här finns ett exempel på hur en lång version kan se ut. Och på YouTube finns flera varianter insjungna. Här är en med en hel kör:

Den fiktiga poeten Rhysling har för övrigt gett namn åt ett pris för sf-poesi som delats ut sen 70-talet, och en krater på månen. Och han har blivit citerad av verkliga astronauter.

Det verkar helt realistiskt att den som beger sig ut i rymden skulle vilja sjunga om hemplaneten. Många astronauter talar om den nya känslan de fått för jorden efter att ha sett den utifrån och upplevt lite av rymdens ogästvänlighet.

Nu har jag läst del två av Lars Wilderängs bokserie om ett postapokalyptiskt Sverige. (Jag väntade tills den kom i pocket.)

Eftersom jag hade så många funderingar när jag hade läst Stjärnklart känner jag att jag måste följa upp med ett inlägg nu när jag har läst nästa bok, Stjärnfall.

Jag har flera vänner och bekanta som tycker om den här bokserien, och som har berättat för mig att jag borde läsa vidare. Mindre av de saker som irriterade mig i första boken (sammanfattning: mest att människor skildrades som så pass dumma och obenägna att hjälpas åt med konstruktiva lösningar när katastrofen kom), och mer av de science fiction-element som vagt antyddes i första boken. Här i del två får vi nämligen svaret på vad som orsakat den stora katastrof som lade vår civilisation i spillror — och lät de överlevande se en himmel opåverkad av ljusföroreningar — i Stjärnklart.

Faktum är att jag dessutom tycker att jag i åtminstone någon grad kan sympatisera med alla människor som skildras. Filip Stenvik, preppern, har efter tio år skaffat sig normala relationer med människor och beskrivs inte som så där njuggt överlägsen, trots att han fortfarande har samma sätt att förbereda sig på möjliga katastrofer. Krigaren Joakim Sorbin har upplevt och gjort otäcka saker, och lider väl av PTSD, men beskrivs aldrig som om han föraktar vanliga människor. Forskaren Anna Ljungberg är också äldre och mognare, och inte lika Lisbet Salander-aktig. Och barnmorskan Lena Svensson spelar en viktig roll. Den ende som ibland tycks se ner på folk omkring sig är den välvillige diktatorn Gustaf Silverbane — han gör mycket som är bra men impopulärt, men dessutom skjuter han upp alla ambitioner att få vanligt folk att känna sig involverade. Han är dryg men högst begriplig, och i klassisk mening tragisk eftersom det är hans starka sidor som också är hans svagheter.
Det finns fortfarande dumma folkmassor, men de förekommer bara väldigt kort, så jag hinner inte bli så irriterad på dem.

Eftersom jag är en sån läsare som blir rätt påverkad av lidande och död tycker jag att en del av den här boken är ganska ansträngande. Det är inte dåligt, inte alls, men det får mig att läsa fortare för att komma förbi den jobbiga biten. Ibland utstöter jag plågade ljud när jag läser sådana saker, till min omgivnings blandade irritation och förnöjelse, på samma sätt som jag skrattar när något är lustigt. Sån är jag, antar jag.

Den här serien har drag av flera sub-genrer. Jag ska nog inte exakt lista vilka, eftersom det möjligen kan ses som spoilers. Föga förvånande (efter första delen) spelar i alla fall militären en stor roll i denna bok. I mitt stilla sinne funderar jag på om det påverkar min läsning att jag nyligen avslutade The Red-trilogin av Linda Nagata (bloggar nog om den också snart, här finns min recension av den första delen). Militär-sf är annars inte en form av berättelser som jag läser så väldigt mycket av.

Tredje delen, Stjärndamm, ska snart komma ut. Jag får se om jag väntar på pocketutgåvan igen, eller om jag läser den innan dess. (Det finns rätt mycket på min läshög, som vanligt, så jag lider ingen brist.)

John-Henri Holmberg har tittat igenom Svensk Bokhandels höstboksnummer och listat de böcker som tycks kunna vara science fiction. Eftersom beskrivningarna inte alltid är så tydliga kan det hända att han har missat något, säger John-Henri. Men det är intressant hur som helst, så jag bad att få lägga ut hans lista här för att fler ska kunna få tillgång till den.

  • Åsa Avdic; Isola. Alternativhistoria där muren inte revs. Natur & Kultur
  • Don DeLillo: Noll K. Nedfrysning av sjuka. Oktober, Bonniers
    Philip K. Dick: Motursvärlden. November, Bakhåll
  • Dmitrij Glumchovskij: Metro 2035. Tunnelbanevärlden hotad. Oktober, Coltso
  • Matt Haig: Människorna. Utomjording på besök. September, Massolit
  • Anna Kavan: Is. Nyutgåva. Modernista
  • Stephen King: Sista vakten. Sf-deckare om psikrafter. Oktober, Bonniers
  • Mèzieres & Christin: Linda och Valentin album 6. Sf-serie. September, Cobolt
  • Eirikur Örn Nordahl: Dumhet. Dystopi från Island. November, Rámus
  • Alexandra Olivia: Ensam kvar. Katastrofroman. Oktober, Bonniers
  • Conny Palmkvist: Vintern. Sverige efter asteroidnedslag. September, Mormor

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Twitter

  • @thefajster Oh no, not again :( Liten anteckning 4 hours ago
  • RT @vildvittra: "And when he takes off his glasses, his abs are revealed." Kameron Hurley och Ann Leckie pratar om manliga karaktärer. 😂😂😂… Liten anteckning 20 hours ago
  • RT @enhorningenzine: Författarna och hedersgästerna Ann Leckie och Kameron Hurley diskuterar problemet kring män i litteraturen. Kommer “du… Liten anteckning 20 hours ago

Arkiv juli 2007 till nu