You are currently browsing the category archive for the ‘science fiction’ category.

[Jag bloggar mig igenom boken Red Mars av Kim Stanley Robinson. Men detta blir något av ett meta-inlägg.]

I morgon ska Nasa:s InSight landa på Mars, och eftersom det är 2018 kan vi följa det hela i realtid på nätet. Vi kanske får jubla, som när Curiosity landade 2012, eller sucka och sörja som när Schiaparelli kraschade 2016.

Det är hur som helst en helt annan situation än när Kim Stanley Robinson skrev Red Mars i början av 90-talet. Titta bara på Wikipedias lista över farkoster som har skickats till Mars. Visserligen hade 13 av de 30 försöken lyckats mer eller mindre väl, men det var egentligen bara Vikingsonderna och deras landare på 70-talet som var lite mer långvariga och skickade tillbaka ett antal högupplösta bilder. Det var vad Stan Robinson hade att titta på när han skrev. Jämför det med läget när Andy Weir skrev The Martian och hade tillgång till data från Spirit, Opportunity och Curiosity (samt ett antal kretsande satelliter) direkt hemifrån soffan.

Medan jag har skrivit denna korta text har jag surfat runt bland mängder med bilder från Mars. Önskar att jag hade mer tid!

I morgon ska jag i alla fall följa InSights landning. Hoppas att det går bra.

Annonser

[Jag bloggar mig igenom boken Red Mars av Kim Stanley Robinson. Det går långsamt eftersom mitt jobb tar så mycket av min läs- och skrivenergi. Här är nu sent omsider del fyra, och vi är fortfarande inte framme på Mars.]

I boken Packing for Mars skriver Mary Roach om de mindre glamorösa aspekterna av rymdfart. Bra bok, läs den! I boken reflekterar hon så här, inför kapitlet om Biosphere 2 och liknande försök med att leva under rymdreseliknande förhållanden:

The story made me think about a trip to Mars and what it would be like to spend two years trapped inside sterile, man-made structures with no way to escape one’s work and colleagues and no flowers or trees or sex and nothing to look at outside the window but empty space, or, at best, reddish dirt.

Jag fastnade för formuleringen eftersom rymdfärden i Red Mars är så full av grönska och sex. Ares är ett stort rymdskepp (så stort att ingen känner till alla skrymslen, verkar det som), och med en besättning av ”healthy animals” och en upprymd känsla av vår och nystart är det upplagt för att människorna ska para ihop sig med varandra. De har också en park ombord, som många verkar dras till och tillbringar tid i.

Kim Stanley Robinson jämför skeppet med ett jättestort konferensehotell. Jag kan tänka mig att jag skulle längta ut väldigt mycket efter bara några dagar instängd på ett hotell, och att även om det är annorlunda om jag vet att det är ett rymdskepp skulle jag också sukta efter grönska.

Det där med att inte kunna komma ifrån sitt jobb är inte heller någon grej i den här boken. Hos Stan Robinson är arbete inte något som någon vill komma undan. Arbete är centrum för personernas liv och identitet, allt annat kommer efter det. Kanske är det en del av nyckeln till att klara rymdlivet på ett bra sätt. Av vad jag har hört om astronauter är de ofta extremt hängivna sitt jobb. Kanske blir det annorlunda om det någon gång blir ganska vanligt att resa i rymden, men så länge det är en extrem specialistuppgift kommer det nog bara att vara de där arbetsnarkomanerna som lämnar vår planet.

[Jag bloggar mig igenom boken Red Mars av Kim Stanley Robinson.]

Detalj av omslaget till Red Mars, med farkosten Ares.

Skeppet Ares bär ”de första hundra” på resan.

Det är långt till Mars. I somras kom vi rätt nära grannplaneten, när jorden körde om på insidan i sin mindre bana. Då var avståndet 57,6 miljoner kilometer. Men en resa till Mars är mycket längre än så. Det går inte bara att hoppa mellan två planeter. Vi befinner oss ju i en omloppsbana kring solen — jorden rör sig med en hastighet som i genomsnitt är närmare 30 kilometer i sekunden. Den här rörelsen måste räknas in när en farkost ska lämna jorden. Sedan kommer gravitationen från solen att påverka skeppets bana under hela resan. Dessutom är resans mål också rörligt. Om skeppet Ares skulle sikta rakt mot den punkt där Mars befinner sig när resan startar skulle planeten ha hunnit långt därifrån när skeppet nådde fram.

Därav den speciella sortens bana som rymdfarkoster följer för att flytta sig från en mer eller mindre cirkulär omloppsbana (som jordens) till en annan omloppsbana (som Mars). En sådan resväg kallas för Hohmannbana, efter Walter Hohmann som tänkte ut sådant här redan på 1920-talet. Ares följer i Red Mars en Hohmannbana av typ II, vilket betyder att de hinner komma mer än halvvägs runt solen innan de når sin destination. (En bana av typ I når fram innan den har nått andra sidan solen jämfört med startpunkten.)

Resan som skildras i Red Mars tar nio månader. Det är ganska tärande att leva tätt ihop på en så lång resa. Ares är i alla fall ett rätt mäktigt skepp, med över femhundra rum. Den som vill kan alltid dra sig undan, eller rentav gömma sig helt. Skeppet jämförs i boken med ett stort hotell.

Jag gillar visionen av hur Ares är konstruerad, av gamla bränsletankar från rymdfärjor. I den framtid som skildras här har både Ryssland och USA rymdfärjor, och de använder alla en ny bränsletank på varje färd. Varför inte ta vara på dem?

Det här utspelar sig 2026-2027, och folk har redan använt sådana bränsletankar för att bygga två stora rymdstationer i (låg) omloppsbana kring jorden, en station vid Lagrangepunkt 5, och en station vid månen (ungefär som den ”Deep Space Gateway” som NASA nu pratar om att konstruera). Samt det första skeppet som tog en liten besättning till Mars. Vi får minnas att detta skrevs 1993, och hade man satsat riktigt på att följa en plan i stil med den som Wernher von Braun målade upp på 50-talet — först rymdstationer, sedan månbas, sedan färder till Mars — hade det nog kunnat gå till ungefär så här.

[Detta är ett avsnitt i mitt projekt att blogga mig igenom Red Mars av Kim Stanley Robinson. Häng med! Jag kommer att diskutera detaljer i boken, vissa av dem riktigt grundligt.]

Inledningen av Red Mars — Part 1, Festival Night — är lite av ett destillat av Kim Stanley Robinsons typiska grepp. Här finns en fest med musik och dans och upptåg. Vi får se platsen, den nya staden Nicosia och lite av miljön utanför bubbelkupolen, men ännu mer får vi känna lite av Frank Chalmers förhållande till platsen. Och så är allt strösslat med små genomtänkta detaljer, allt från den piezoelektriska polymeren i kupolen till hur John Boone reflexmässigt har dragit jackan över huvudet för att bevara en luftficka.

Sedan har vi själva sättet att berätta. Jag avundas ibland skönlitterära författare alla deras verktyg. De kan till exmpel lägga in gömda syftningar, de kan antyda saker som inte riktigt förklaras, och de kan växla ut på vad som ser ut som sidospår ibland. ”If I find one good city and I will spare the man.”

Jag älskar ju det här. Men jag kan också se varför jag vid första läsningen tyckte att boken var lite motig, kanske till och med tråkig. När jag var yngre gillade jag väldigt mycket att ha en huvudperson att följa, särskilt om det var någon jag kunde känna med och identifiera mig med. Här får jag inte riktigt det. Jag skulle kunna påstå att det är planeten som är huvudpersonen, och det tog ett tag att begripa mig på.

KSR har valt att inleda boken med en scen som utspelar sig 30 år efter att Ares-expeditionen ger sig av till Mars. Vi får en liten glimt av vad som kommer att hända, och skymtar några av de viktiga spelarna. Frank Chalmers och John Boone får vi till och med lite känsla för som personer, men vi vet inte hur de har hamnat i de positioner de befinner sig. Vi får veta att det funnits 100 personer först, men att det nu kommit många fler och att allt håller på att förändras i grunden. Staden Nicosia (varför fick den heta så? Uppkallad efter staden på Cypern?) representerar ett nytt skede i koloniseringen av planeten, och det bäddar för maktkamper.

Själva vapnet i den delen av kampen som utspelar sig den här festivalkvällen är växthuset. Det stora växthuset som förser Nicosia med mat och annat har en speciell sorts luft, med hög halt av koldioxid och inte så mycket syre. Även på jorden tillsätter somliga odlare extra koldioxid i växthus, men det är inte så enkelt som att allting växer bättre då — mer koldioxid kan faktiskt göra grödorna mindre näringsrika. Förmodligen är växterna här också speciella sorter, anpassade till att odlas på Mars. KSR säger inte hur myckt koldioxid de har i luften, men eftersom den inte är andningsbar för människor måste det vara många procent. I vanlig luft på jorden har vi ju mindre än 0,04 procent koldioxid (400 ppm), men är det över 5 procent kan man bli medvetslös. Halten i växthuset är dödlig, så den är antagligen ännu högre. Det måste vara ett stort arbete bara detta med att anpassa växtlighet till att fungera optimalt utanför jorden. I växthuset går det att skräddarsy dem för att växa snabbt — och förhoppningsvis samtidigt skapa tillräckligt med protein och ta upp tillräckiga mängder mineraler.

***

Nu har vi gjort en snabbvisit i Nicosia. Jag blir ganska sugen på att kika lite på kartor över Mars, och numera finns det ju ganska tillgängligt. Vi har till exempel NASAs interaktiva Marskarta och Google Mars.

This location gave it a tremendous view, with a distant western horizon punctuated by the broad peak of Pavonis Mons. For the Mars veterans in the crowd this was giddy stuff: they were on the surface, they were out of the trenches and mesas and craters, they could see forever! Hurrah!

I

Jag läser en bok om Mars, och njuter av att bo på en grön och levande planet.

Riktigt bra böcker blir bättre av att läsas en gång till. Och en gång till. Nu tar jag mig äntligen an ett projekt jag har tänkt på i åratal, och till och med lite halvhjärtat påbörjat en gång förut: att göra en riktigt noggrann omläsning av Red Mars.

Detta är alltså första boken i Kim Stanley Robinsons Mars-trilogi, en bokserie som tar sig an koloniseringen och terraformningen av Mars på ett väldigt grundligt sätt. Trilogin är ”hård science fiction” på det viset att den tar sin utgångspunkt i känd vetenskap, och försöker beskriva allt på ett så realistiskt sätt som möjligt. Men den är också ”mjuk science fiction” eftersom den handlar om människorna och deras relationer till planeten och till varandra, och om att bygga ett helt nytt samhälle från grunden.

Red Mars var den första bok av Kim Stanley Robinson jag läste. Han blev inte min favoritförfattare alldeles på en gång. Det var snarare så att jag lite gradvis upptäckte att jag blev entusiastisk av hans böcker och hade dem länge i huvudet.

Boken kom ut 1993, och vann bland annat Nebula-priset. När jag läste den, ungefär fem år senare, var den redan en klassiker. Nu, 25 år senare, har mycket hänt i vår kunskap om planeten Mars. Vi har alla kunnat se detaljerade fotografier från ytan, tagna av robotar som rullar omkring på planeten. Grannplaneten tycks närmare än någonsin.

För några veckor sedan var Mars också rent fysiskt närmare än den brukar vara, när jorden körde om på insidan i planetens bana. Samtidigt rasade sedan ett par månader en planetomspännande dammstorm, som lade sig på roboten Opportunitys solpaneler och fick den att tappa kontakten med jorden.

Sådant gör det ännu mer lockande att läsa om den här Mars-skildringen, och verkligen fundera på detaljerna. Hur skildras koloniseringen, och vad finns det för likheter och skillnader jämfört med tidigare och senare visioner? Skiljer sig bilden av Mars i boken från de fynd som har gjorts i verkligheten? Så många saker att fundera på.

Under de närmaste veckorna och månaderna (det kommer att ta sin tid) kommer jag att blogga mig igenom den här boken, och stanna upp vid allt jag tycker är intressant. Häng med! Det kan nog bli roligt, antingen du har läst boken eller inte.

Håkan Lindgren frågar i UNT: I vems intresse görs Blade Runner 2049?

Den frågan har många olika svar. Men texten irriterar mig. Den innehåller en poäng jag tycker är viktig, men den försvinner genom att bäddas in i något som antyder konspirationstänkande.

Det handlar om maskiner. Tänkande maskiner som väcker vår sympati. Det är ett mycket gammalt motiv. Science fiction har handskats med syntetiska människor så länge genren har funnits. Räknar vi med Frankenstein som fröet eller föregångaren (som somliga gör) har vi detta motiv i själva kärnan.

Håkan Lindgren tycker sig däremot se något skifte, något som sker just nu:

Den populärkulturella industrin satsar just nu enorma resurser på att lära oss att älska maskiner.

På att lära oss att rikta vår inlevelse mot maskiner, så att vi omfattar dem med samma inlevelse som levande människor.

Redan de här första två meningarna i texten skorrar och skär sig. Alltså, ja, visst satsar den populärkulturella industrin enorma resurser. Jo, de vill tjäna pengar, och har sett att vissa teman går hem. Kanske känns de som något som ligger rätt i tiden. Men i själva verket är det ingen större skillnad på sympatin för androiden/replikanten/roboten i en berättelse som Blade Runner 2049 jämfört med många tidigare verk. (Det ligger rätt nära till hands att jämföra med en annan film, en ganska gammal en, som hette Blade Runner.)

Berättelser om androider eller robotar har ofta fungerat på flera olika plan. Konstgjorda varelser med intelligens och känslor kan få vara en sorts spegel, eller kanske skrattspegel, för oss själva. De sätter en strålkastare på frågan om vad en människa är. Utöver det handlar det om det mänskliga ansvaret för våra handlingar och skapelser. En av de allra viktigaste funktionerna som androider har är också som en sorts metafor för de människor som stöts ut, som inte ges samma möjligheter och samma människovärde som andra. Androider är ofta slavar, inte bara i Blade Runners värld.

Som Encyclopedia of Science Fiction formulerar det: ”Sf writers almost invariably take the side of the androids against their human masters, sometimes eloquently”.

Eftersom det går att berätta många starka historier med hjälp av den här sortens grepp har det blivit väldigt populärt. Det är knappast något nytt.

Men Håkan Lindgren känner att någon försöker uppfostra honom. Det kanske inte är någon medveten plan, men han uppfattar kanske någon sorts didaktisk grundton? Jag vet inte. Jag förstår nämligen inte riktigt resonemanget. Skulle det finnas ett inlindat budskap som försöker fösa biobesökarna i en och samma riktning?

Grundbudskapet som jag uppfattar i filmen skulle väl vara att det är väldigt otrevligt att förtrycka tänkande och kännande varelser — och att det blir inte bättre om vi själva har skapat dessa varelser. Men det är inte det krönikan handlar om.

Det budskap som stannar kvar på botten av dig är att detta kommer att bli verklighet.

Att maskinen har samma rätt till sina känslor som du. Några alternativ finns inte. Det enda du kan göra är att vara duktig och börja anpassa dig till det redan i förväg.

Det är här Håkan Lindgrens text börjar snudda vid det jag tycker är riktigt intressant. Men han halkar genast bort från det igen, och in på något resonemang om kommersialism. Kanske omedveten kommersialism, men dock.

Att populärkulturen så ofta uppfostrar oss till lydiga konsumenter beror inte på någon illvillig plan, det beror lika gärna på att både populärkulturen och kommersialismen är lika oansvariga och lika kortsiktiga.

Jag skulle vilja komma längre, komma åt något djupare.

Jag med. Men det jag vill komma åt är något helt annat. Något som handlar om vad vi ger upp i när vi går in i vår willing suspension of disbelief, men glömmer att plocka upp igen när vi lämnar fiktionens värld. Det är gömt i en bisats i krönikans mitt, och plockas inte upp igen: ”trots att det du förväntas acceptera ännu inte har hänt och kanske aldrig kommer att bli verklighet”.

I varje given tid finns någon eller några former av teknologi som får en sorts mytologi omkring sig. Ett tydligt exempel finns i det som brukar betecknas atomåldern, och som präglas av en speciell typ av estetik, och en speciell typ av framtidsoptimism. I sf från den här tiden läser vi om fantastiska miniatyriserad kraftkällor, och de ofantliga krafter och möjligheter som atomkärnans kraft skulle ge när den hade tämjts och fanns i varje persons ficka.

Mycket av det där blev faktiskt verklighet. Men långt ifrån allt. Och än viktigare: det som blev av blev inte riktigt som i de fantastiska visionerna. Fysiken angav randvillkoren: strålskydd, materialtjocklekar, säkerhetsavstånd. Det blev något, men inte precis på det viset som berättelserna vande oss vid att tänka på det.

Samma sak är det med de drexlerska visionerna om nanoteknologi. De tog skruv i sf-litteraturen, och vi har läst massor om assemblers och grey goo och programmerbara utility fogs. Det där är nog gott och väl, och vissa av de där sakerna kan fortfarande visa sig vara möjliga. Men nanoteknologin som den utvecklar sig i verkligheten är än så länge mycket mer lik kemi än visionen om mikroskopiska monteringsrobotar. På atomskala uppför sig materian så pass annorlunda att den mekanik vi annars tänker oss inte riktigt funkar. Annorlunda uttryckt: atomer är inte som legobitar. (Det här är ett ämne som skulle kunna utvecklas mycket mer, men det får bli en annan gång.)

Det jag skulle vilja säga är ett riktigt problem med de starka visionerna i sf är att de får oss att tänka lite fel om tekniken. Vi borde oftare hålla i minnet att det som beskrivs kanske är möjligt till viss del, men att praktiska begränsningar och obekväma naturlagar kommer att sätta käppar i hjulet på sätt vi inte så lätt kan förutsäga.

Var lite skeptisk, vill jag säga. Förutsätt inte att saker måste bli på ett visst sätt bara för att du har exponerats för många fantastiska och häftiga berättelser om det. Det gäller såklart också AI och människolika maskiner. Mycket är möjligt, men det kommer helt säkert inte att bli exakt som i berättelserna. Och det måste vi vara beredda på, det också.

I vems intresse utvecklas de här myterna, de här stora berättelserna om framtida möjligheter? I ingen särskild och alla möjligas. I grund och botten tror jag att de bara blir. Det är något som ligger i luften, och historieberättarna snappar upp det. Någon kan förmodligen dra nytta av sådana saker för egen vinning — men det tror jag mest är en bieffekt, inte resultatet av någon listig plan.

Det är i alla fall värt att se tillbaka på genrehistorien och de tidigare exemplen på att saker inte blir exakt så som visionärerna målar upp dem. Vi bör ta de grandiosa förutsägelserna och de andlöst entusiastiska visionerna för vad de är, och inte behandla dem som faktiska spådomar.

Alla gissar. Några önskar. Ingen vet hur det blir. Det är den viktiga poängen som jag skulle vilja föra fram.

Det där med att bli ”uppfostrad” till att acceptera maskinens inneboende värde, det tror jag är ett villospår. Rent bortsett från att Håkan Lindgrens text tycks kretsa kring ett grundläggande missförstånd av hur androidberättelser fungerar.

I vems intresse? I människors intresse, i vår värld där alla människor fortfarande är samma sorts biologiska varelser. Det är under dessa förutsättningar de här berättelserna har kommit till. Vad de betyder i en värld där det finns syntetiska människor och helt människolika androider, det kan vi diskutera då. Det är långt dit, om vi ens någonsin kommer dithän. Tills vidare handlar det om att vara människa.

Det är alltid värt att fråga vem som tjänar på saker och ting, men i det här fallet tror jag inte att vi kommer att upptäcka någon djupare än så här.

Detta är ett avsnitt i min novellcirkel, Strövtåg i faktasilandskapet. Denna gång diskuterar vi Melancholy Elephants av Spider Robinson.

Novellen ”Melancholy Elephants” är den där sortens berättelse som dyker upp i mitt huvud då och då. Det där är precis som i ”Melancholy Elephants”, tänker jag. Men det är ju inte en jättebra berättelse egentligen. På så sätt är det en typisk sf-novell, den bärs av sin idé och lutar sig inte alltför tungt på formen och de normala kraven på en berättelse.

Den är kompetent genomförd, absolut, men tänk lite på upplägget. Kan du föreställa dig en värld som har de problem som beskrivs i novellen, men där inte denna fråga redan har diskuterats från alla vinklar i alla medier? Hur kan det vara möjligt att tanken på vad det perfekta plagiatkontrollsystemet har för effekt på kreativiteten, formulerad på detta vis, slår ner som en bomb i huvudet på senatorn?

Efter att ha läst fysikern Sören Holsts bok om tankeexperiment, Tankar som ändrar allt, tolkar jag den här sortens berättelser som ett utslag av hur den mänskliga hjärnan är bättre på att hantera konkreta exempel än abstrakta resonemang. Novellen är effektiv för att den sätter läsaren i en känslomässigt spänd situation, där mycket står på spel. Det som står på spel är egentligen inte huvudpersonernas omedelbara väl och ve, utan hela mänsklighetens kreativitet. Det är en torr och byråkratisk fråga, men den omvandlas till viktiga beslut för personerna i förgrunden.

Sen finns det detaljer som är värda att fästa sig vid också. Det är en väldigt nutida känsla, inte bara i tematiken utan i en del av bakgrundsdetaljerna. Den självparkerande bilen, till exempel. Ligger det något i det där att det inte händer något nytt inom konsten? Fanns allt redan på 80-talet? Eller är det helt enkelt så att den som hade fingret på pulsen kunde se sånt redan då och vi borde höja blicken lite mer?

Hur som helst tänker jag, om konstens väl och ve, att den också har en bruksfunktion. Det handlar inte bara om att vara nyskapande till varje pris, utan det handlar om att vara medskapare och medtolkare av sin samtid. Även om varenda melodi redan var skriven och så att säga otillgänglig skulle människor vilja göra de gamla trudelutterna till sina egna. De skulle betyda något nytt, mixas om och användas på nya sätt. Ingenting som lever är statiskt.

Så jag har nog gott hopp om både musik och litteratur, även i en sådan värld där allt redan är gjort.

Men sen finns det nog anledningar att oroa sig för det perfekta kulturella minnet ändå. Eller vad tänker du om det?

Drömmar om rymden. Det handlar ofta om förundran och nyfikenhet och en vilja att utforska, men kanske ungefär lika ofta om att vilja skapa nya samhällen. Science fiction skildrar många nya sätt att leva, både på andra himlakroppar och i rymdstationer och skepp. Ibland handlar det bara om att transplantera en sorts amerikansk nybyggarkultur till Mars — så uppfattar jag till exempel den enda boken av Kage Baker jag läst. Andra gånger handlar det om olika försök att drömma ihop helt nya sätt att organisera samhället. I Kim Stanley Robinsons Mars-trilogi byggs samhället upp ur en forskningsbas, och det präglar hur det fungerar. The Moon is a Harsh Mistress av Robert A. Heinlein har vi lite av båda: såväl en känsla av amerikansk självtillräcklighet och självständighetsförklaring, som experiment med nya familjestrukturer och sådant. (Sedan är det roligaste i den sistnämnda boken inte alls detta, utan AI:n. Tycker jag. Men det var en parentes.)

Nu råkade jag läsa lite blandade saker som fick mig att tänka på de fina dagdrömmar jag haft, särskilt när jag var yngre, om fantastiska nya världar där allt ska byggas upp från grunden och göras bättre. Men egentligen tror jag inte riktigt på det. Naturligtvis kommer gammalt kulturellt bagage att följa med till den skinande nya O’Neill-cylindern. Naturligtvis kommer nya konflikter att uppstå.

Det som kändes lite som en ny tanke för mig just idag var att omgivningarna kommer att sätta randvillkor för kulturen som uppstår. Varför har jag inte tänkt på det? Uttrycket ”att göra dygd av nödvändigheten” har alltid irriterat mig, just för att jag tror att i princip alla dygder bottnar i olika sorters nödvändigheter. Om flit är en dygd är det för att det lätt går dåligt för den som är lat, och så vidare. De dygder som betonas i ett visst samhälle kommer såklart att bottna i det som är viktigt för livet just där.

Vad betyder det i rymden? Vad kommer att värderas i samhällen som börjar som små och bräckliga utposter, omgjordade av skyddsmekanismer mot vakuum, strålning och meteoriter? Jag tänker på den hårda sociala kontrollen på Aurora, Kim Stanley Robinsons generationsstjärnskepp, där det är extremt viktigt att upprätthålla en konstant och balanserad befolkning. Tänk hur småstadsaktigt livet i ett sådant skepp måste bli. För att inte tala om de små självständiga kolonierna kring bruna dvärgstjärnor i Permancence av Karl Schroeder. Men sedan finns också motsatsen. Jag tänker på den myllrande och mångsidiga befolkningen i solsystemet i KSR:s 2312, där människor har utvecklats och anpassat sina kroppar för att leva på olika sätt.

När jag läste de här verken hade jag inte ögonen öppna för hur författaren tänker om hur livsmiljön påverkar idealen. Hur tänkte Ursula LeGuin om vad förutsättningarna på Urras och Anarres har för effekter på värderingarna i de respektive kulturerna?

Det här måste jag tänka på när jag läser om andra världar.

Foto av boken Best of Edmond Hamilton, redigerad av Leigh Brackett.På fredag, sade jag visst. På fredag pratar vi om ”What’s it like out there”. Nu hoppas jag att du har läst den, för nu är det fredag. Det som följer här är några av mina tankar om novellen. Sen vill jag gärna veta vad du tycker och tänker! Skriv antingen här i kommentarsfältet eller på twitter eller nån annanstans. (Missade du själva inbjudan att prata om noveller så hittar du den i föregående inlägg.)

Berättelsen är alltså utgiven 1952, och är en kraftigt omarbetad version av en cirka 20 år äldre novell som aldrig blev publicerad. Den utspelar sig i ett framtida 1960-tal där rymdfart är ett riktigt krasst industriellt företag och människor är förbrukningsvara. Rymdfarare förväntas stryka med. Raketer skickas iväg 20 stycken samtidigt, utan säkerhetsmarginaler och med brutal acceleration. Det enda syftet med att skicka människor till Mars är att utvinna naturresurser för att upprätthålla det trygga och välmående samhället av konsumenter hemmavid.

Dödligheten i både avfärd och ankomst påminner mig om det ganska omfattande sovjetiska marsprogrammet. Det handlade aldrig om att skicka kosmonauter, men de avfyrade en imponerande följd av sonder mot Mars som antingen strök med redan i uppskjutningen eller gick sönder på vägen dit. Ja, och till slut ett par som i alla fall delvis fungerade. Men skicka iväg farkoster med människor med samma attityd, det skulle förmodligen vara väldigt dålig PR.

Hur som helst handlar detta om vad som händer när huvudpersonen Frank återvänder till jorden. Han vandrar yrvaket omkring i en vardagsvärld som aldrig blir sig lik, traumatiserad som efter ett krig. Jag tänker mig att en del av läsarna vid den tiden den här novellen kom ut kunde identifiera sig med upplevelsen att återvända efter att ha varit med om saker ingen därhemma kunde begripa. Edmond Hamilton hade själv inte varit i kriget. Även om han försökte ta värvning så blev det aldrig av, men han kan nog ha tagit hjälp av stämningar i samtiden för att få till den starka känslan.

Det här scenariet framstår i skarp kontrast mot många andra berättelser, där utforskandet av rymden är ett storslaget äventyr. En av Franks gamla vänner visar sig ha haft en ganska romantisk uppfattning om uppdraget, och hade sett det fantastiska i att uppleva en ny värld. Men han kom aldrig hem igen. Frank verkar ha lite svårt att tänka sig in i upptäckarattityden. Jag undrar hur Frank tänkte innan han själv for iväg, vad som fick honom att ta jobbet.

Personerna Frank möter ställer alla titelns fråga, men egentligen vill de inte veta hur det är där ute. I stället börjar de berätta om egna upplevelser. Men Frank kan inte heller berätta. Vissa händelser är hemligstämplade, andra är bara för obehagliga för att dela med sig av.

För mig som är van vid nutidens panoptikonaktiga rymdfart (där det går att följa raketuppskjutningar i realtid och där vi får video från internationella rymdstationen) känns det lite konstigt att föreställa mig den här hemliga situationen. I novellen vet ingen på jorden någonting om hur det är på Mars, och Marsfararna får skicka hem 32 ord varannan vecka. Det ger mig en liten tankeställare, med perspektiv på min egen tid. Det är när jag läser sådant jag förstår vad det betyder att vi lever i en informationsålder.

Vad tänkte du när du läste den här novellen?

Skärmdump från filmen Frau im Mond, som visar en novelltidskrift den unge Gustav (”jag har studerat månen i hela mitt liv”) läser. Den här tidskriften har aldrig funnits i verkligheten, men dock många andra, liknande.

— Du lyser upp när du pratar om den där!

Min kompis såg tydligen nån sorts förändring hos mig när samtalsämnet växlade. Jag hade just dragit upp New York 2140 ur väskan och berättade om varför jag läser allt Kim Stanley Robinson skriver.

Det är rätt märkligt, jag blir nästan alltid glad av att prata om science fiction. En fråga om lästips kan jag sällan ignorera. Därav till exempel den högst personliga lilla listan på böcker jag gjorde häromsistens.

Jag anar att det finns nånting här. En källa att dra inspiration ur.

Nu tänker jag dra igång en liten novellcirkel här! Jag vill berätta om sf, men också prata och diskutera. Dra med mig den som har lust på ett strövtåg genom faktasilandskapet*.

Den bästa motionen är den som blir av, sägs det. Samma princip gäller också andra delar av tillvaron, så det får inte bli för krångligt. Så här tänker jag att det ska gå till:

En gång i veckan, ungefär, bjuder jag in till samtal om en novell. Det blir en del klassiker, några udda kuriositeter, och ibland nåt nytt och hett.

Jag länkar till texten om den finns på nätet, och annars upplyser jag om var och hur den går att få tag i. Efter en vecka lägger jag upp en liten kommentar, med information och anekdoter, och sen kan den som möjligtvis har lust vara med och snacka om novellen.

Kommentarsfältet här är öppet, och den som hellre vill kan ta diskussionen i nåt annat forum. Det går bra att prata på twitter (jag är @landetannien och så kan vi använda #faktasilandskapet) och jag startar en tråd i nån lämplig grupp på facebook.

Men det här borde kunna funka va?

Sagt och gjort! Nästa helg blir det samtal om ”What’s it like out there”, en novell från 1952 av Edmond Hamilton. Det är en ganska deppig historia om en rymdfarare som är tillbaka på jorden igen.

Edmond Hamilton var ett stort namn en gång i tiden, men han nämns inte så ofta nu längre. Han var med från science fictions själva födelse som genre på 1920-talet, och blev en mästare inom det som kom att kallas ”space opera”. Men ”What’s it like out there” är en annan sorts berättelse, och mycket mörkare. Den fängslade mig på flera sätt, men det återkommer jag till nästa helg. Här vill jag bara peka ut redaktörens roliga presentation av författaren, som finns i originalpublikationen (som min länk går till).

/…/ ”World-Wrecker” Ed Hamilton earned his reputation for more muscular heroes, more voluptuous gals, more spectacular disasters, more menacing villains . . . and because he has always been a good, skilful writer, he rated tops in the space-opera field.

Now science fiction has grown up. And so has Hamilton. He has adjusted his sights to the new goal, as have other seasoned scribes who really had the stuff inside of them and were just waiting around for the right audience.

Det säger en del om vad som rörde på sig i sf vid den här tiden. Hela det som ibland kallas science fictions guldålder hade utspelat sig under de senaste sisådär femton åren innan den här novellen skrevs. En del av den nya mognaden kom nog genom ålder och erfarenhet, somligt av det genom impulser från hur genren utvecklades, och en del från kreativt samarbete med hustrun. 1946 gifte sig nämligen Edmond Hamilton och sf-författaren Leigh Brackett, och jag har förstått det som att hans författarskap påverkades mycket av det.

Här hemma har vi en samling med Ed Hamiltons noveller, redigerad av hans fru (och symmetriskt nog också en samling med Leigh Brackett-historier, redigerad av Ed Hamilton). I förordet skriver Leigh Brackett bland annat att Edmond Hamilton var den förste som skrev en berättelse med rymddräkter i. Det tycker jag var intressant. Det är troligt att han själv aldrig hade läst om något sådant innan han själv skrev om det, även om internet verkar ha bestämt sig för att Edison’s Conquest of Mars av Garrett Putman Serviss (1898) var allra först.

Att vara först är förstås inte det enda som räknas. Det är svårt att hitta någon fundamentalt originell idé att skriva om, men det går alltid att göra något bättre och intressantare med en gammal sak. En stor del av science fictions historia går ut på att återvända till samma troper, uppfinningar, platser och företeelser, och tolka dem på nya sätt.

För övrigt blir jag väldigt nyfiken på world-wrecker-grejen. Det lär ha varit stort i space opera nästan ett halvsekel innan dödsstjärnan dök upp på vita duken. Egentligen är det en fundamentalt löjlig idé. Att spränga en planet är så orimligt krävande jämfört med att bara utplåna allt liv på ytan.

Det finns folk som har diskuterat fysiken kring det, om du är nyfiken. ”Bad Astronomer” Phil Plait till exempel. Och här är en fysikstudent som räknat på dödsstjärnans förmåga förutsatt att Imperiets mytiska teknologi fungerar som det sägs att den ska göra enligt Källorna till Star Wars-information.

Sen känner jag att jag inte helt och fullt förstår lockelsen med att skriva berättelser om exploderande planeter. Eller att läsa dem. Men det måste ju vara nåt, och jag känner att min sf-allmänbildning brister lite i att jag inte själv har läst några riktiga planetsprängarberättelser. Att själva grejen fortfarande är effektfull visades nyligen av Neal Stephenson i Seveneves, där vår måne råkar ut för nåt. (Obs, detta är inte en spoiler — det händer på första sidan.)

Det här är den sortens små utvikningar ni kan förvänta er framöver, i den är novellcirkeln. Läs ”What’s it like out there” (garanterat utan sprängda planeter) och kom tillbaka hit nästa vecka så beger vi oss till den första rastplatsen i faktasilandskapet.

*Faktasi är inte en felstavning. Det var det vinnande bidraget när svenska Galaxy utlyste en tävling om vad science fiction borde heta på svenska. Ordet fick aldrig fäste riktigt, men jag tycker att det är kul att plocka upp och använda konstiga ord.

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Twitter

Arkiv juli 2007 till nu

Annonser