You are currently browsing the category archive for the ‘science fiction’ category.

I heard the sunrise music that the crystal peaks make above Throon when Canopus comes to warm them. /../ I saw the ships die like swarming fireflies off the shores of the Hercules cluster… /../

I’ve shot the Orion Nebula. I have been into the cloud, where the drowned suns burn in a haze of darkness. I’ve killed men, Doctor. And in that last battle, I…

När John Gordon berättar detta för sin terapeut i Edmond Hamiltons novell ”Kingdoms of the Stars”* byter han för min inre syn utseende fullständigt. I stället för att se ut som en lite försoffad version av Blixt Gordon (namnet, ju) ser jag honom som en mer städad och förlägen Roy Batty. Såklart.

Men det får mig också att tänka på hur den berömda monologen både är skapad enligt ett rätt simpelt recept och mycket mer genialisk än John Gordons famlande svammel. Mycket av det är framförandet. Det som gör den bra är också på att den är så samlad och koncis. Och det är ju, som ni nog vet, Rutger Hauers förtjänst. Han tog något som var väldigt likt John Gordons lilla anförande och styrde upp det till de kondenserade rader så många av oss har citerat vid varje lämpligt tillfälle.

I’ve seen things you people wouldn’t believe. Attack ships on fire off the shoulder of Orion. I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhäuser Gate. All those moments will be lost in time, like tears in rain. Time to die.

——
* Novellen är en sorts uppföljare på romanen The Star Kings från 1947. I den rycks John Gordon in i en avlägsen framtid, där han får låna rymdhärskaren Zarth Arns kropp. Terry Carrs lilla förord till novellen förtäljer historien om en psykiatripatient som var helt övertygad om att boken handlade om honom, och att han faktiskt själv hade upplevt alltsammans. Novellen är nog inspirerad av detta, men vränger alltihop ett varv till. Här har romanfiguren kommit hem till sin egen kropp och håller på att deppa ihop av samtidens tråkighet i jämförelse med rymdäventyren, trots att han blir övertygad om att de är vanföreställningar. Sen bär det av genom tid och rum igen, såklart.

Gammal space opera känns otroligt exotisk och uppfriskande för mig just nu. Faktiskt har jag nästan aldrig läst sånt särskilt mycket, och det är rätt kul att se varifrån alltihop kommer efter att ha konsumerat så mycket Star Wars och The Culture och så vidare.

Igår klättrade jag upp till översta hyllan vid sängen och tog ned min gamla läsjournal. Jo, det stämde som jag mindes det: jag har läst Ancillary Justice förut. Det var mindre än tre år sedan. Ändå känns allting helt nytt. Hur kunde jag glömma bort den fantastiska vintriga planeten med uråldriga mystiska glasbroar från en glömd civilisation? Mina minnen av boken är så vaga att de inte är mer än en baksidestext avslöjar.

Det märkligaste av allt var att jag sedan läste vidare och stötte på en detalj som jag faktiskt känner igen, och det var ingenting av det som är riktigt häftigt. Inget om neurologiska implantat och livet som en del av ett skepps medvetande, eller om märkliga seder, eller om te, eller om maktspel. Nej, det jag kände igen handlade om dekoren i ett rum på en rymdstation. Där är golvet falskt trä, som beskrivs som att det skulle ha sett riktigt bra ut om konstnären hade sett något annat än imitationer av andra imitationer.

Hur kan en sådan detalj kännas så intensivt bekant när allting annat helt har flytt ur mitt huvud? Min hjärna är uppenbarligen ganska konstig.

Det hade väl varit en sak om boken hade varit dålig eller tråkig, men det är den inte heller. Jag är riktigt sugen på att fortsätta med uppföljarna på en gång: Ancillary Sword och Ancillary Mercy. Jag vill ju ha dem i minnet när Ann Leckie kommer som hedersgäst på Kontur i maj!


Jag blir förälskad i häftiga idéer, spännande tankar och fantastiska infall. De är mitt dagliga bränsle, som får mig att vilja göra saker.

Som student läste jag Peter Nilsons fina essäböcker om universum. Han hade ett fint sätt att fånga och förmedla förundran. Men medan Peter Nilson fortfarande katalogiserade galaxer som doktorand vid observatoriet fanns här i Uppsala en annan profil som vidgade Sveriges vyer mot planetrymderna: matematikern och vetenskapsskribenten Tord Hall.

Den första tisdagen i april har jag lovat att berätta om Tord Hall för alla som vill höra. Det blir i källaren på puben O’Neill’s, mittemot antikvariatet Röda rummet på Dragarbrunnsgatan i Uppsala. Där träffas science fiction-fans för att umgås och ha trevligt, och just denna kväll kommer det också att spånas på programmet till vår sf-kongress Kontur i maj. Men strax efter klockan åtta den kvällen ställer jag mig upp och håller ett litet miniföredrag.

Tord Hall skrev om naturvetenskap på ett smittande sätt. Hans första bok, Atomer och stjärnor, täcker in det mesta som var hett och häftigt på 50-talet: raketer, cybernetik, universums utveckling, atomkraft. Han var också en av dem som såg hur science fiction kunde tolka samtiden och dess teknologiska drömmar. När tidskriften Galaxy höll en tävling om att hitta på ett svensk beteckning för science fiction bidrog Tord Hall med ordet vetsaga. Det vann inte, utan förlorade mot faktasi, men eftersom Tord Hall själv använde ordet vetsaga i sina skriverier fick det nog mer spridning än vinnarbidraget.

Tord Hall skrev också om hur rymdfarten skulle ändra människans syn på sin planet, långt innan någon astronaut hade drabbats av the overview effect. Det var på den vägen han hamnade i samtalet i radions rymdstudio som fick mig att ta reda på vem Tord Hall faktiskt var. Nu har jag precis börjat läsa hans bok om naturvetenskapen i Aniara.

Jag är lite lustig på det viset att jag alltid vill prata med andra om saker som snurrar i mina tankar. Jag sitter och studsar i ett soffhörn och vill berätta om något som är coolt eller spännande eller bara en ny tanke för mig. Sån är jag bara. Att lära mig att släppa fram det här på ett sätt som inte tråkar ut min omgivning är något jag strävar efter i livet. Kom och lyssna på mig den 4 april, jag lovar att jag ska fatta mig kort! Men jag hoppas också att jag kan smitta av mig lite av den fascination inför verkligheten — och dikten — som jag uppfattar hos Tord Hall.

I en tid då det finns interstellär rymdfart och i princip obegränsad tillgång på energi närmar sig en ung student planeten Trantor, centrum för det galaktiska imperiet. Han har dock ingen aning om att det inte går att få se planeten från rymdskeppet. Inte heller att befolkningen inte bryr sig särskilt mycket om utsidan av sin planet, för alla bor under det tak som täcker hela klotet. Det är helt enkelt en världsomspännande stad. Men den unge resenären har aldrig sett video därifrån, och verkar ha väldigt vaga begrepp om saker.

Kanske är detta mest ett klumpigt författargrepp för att visa något för läsaren, lite i linje med den sortens dialog som brukar kallas ”As you know, Bob”. Om jag inte missminner mig är det i någon av Lucky Starr-böckerna som samme Isaac Asimov låter en av huvudpersonerna förklara för en annan hur deras telefoner fungerar. Det är ett styltigt sätt att redovisa saker för läsaren, som sf-författare sedermera har lärt sig att klara sig utan.

Men som nutida läsare känner jag en djupare dissonans än så när jag läser den här sf-klassikern, för det finns ett genomgående fel.

Informationssvälten, liksom. Att det går att komma till huvudstaden utan att veta något om hur det är där. Utan att ha motsvarigheten till hundra youtubeklipp och några varv med interaktiva kartor och satellitbilder.

Det slutar ju inte där heller. Hela upplägget för Stiftelsen i bokens titel är att grunda en koloni med etthundratusen forskare och vetenskapsskribenter som ska sammanställa en encyklopedi, men som dock undanhålls viss strategisk information. Ingen i Stiftelsen har tillgång till själva den centrala vetenskapliga disciplinen: psykohistorian. (Som alla allmänbildade sf-läsare vet är psykohistoria en gren av matematiken som kan förutsäga viktiga drag i den historiska utvecklingen, men på en övergripande nivå. Psykohistorian vet inte vad den enskilda myran gör, men kan avgöra hur deras färdiga stack kommer att se ut.) Men jag kan inte begripa hur de kan vara precis lagom ovetande för att inte kunna återuppfinna psykohistorian från de grundläggande principerna. De vet ju att en sådan disciplin existerar, de känner till den store matematikern Hari Seldon och så vidare. Etthundratusen vetgiriga människor, och ingen har tänkt på att få med sig grunderna till psykohistorisk teori?

Och sen är det grejen med att anlända till en ny planet, köpa en tidning och sätta sig på en bänk och läsa sportsidorna för att fördriva lite tid.

Det är helt uppenbart att Isaac Asimov anno 1951 hade tänkt väldigt mycket på ”atomkraft” och väldigt lite på informationsteknologi. Eller nyfikenhet och informationsspridning i största allmänhet.

Jag har absolut inga minnen kvar från någon tidigare läsning av Stiftelsetrilogin, och denna gång läste jag bara första volymen. Det räcker liksom, för så bra är det inte. Den första volymen är en serie berättelser om hur den ena gubben efter den andra flyter ovanpå det historiska flödet, är ensam om att se precis vad som är det enda rätta att göra, och sen göra det. Inte ens kraftfält och strålpistoler räcker för att krydda upp det till något aptitligt.

Det är väldigt märkligt att de ursprungliga böckerna om Stiftelsen fortfarande ges ut på nytt och på nytt — den finns i flera olika utgåvor i SF-Bokhandelns hyllor såg jag för bara några dagar sedan. Ingen är tvungen läsa sf-klassiker, och ska man ändå göra det finns det ju bra böcker att läsa. Det här känns möjligen lite kul på grund av 40-talssmaken, och för att jag gillar att se hur sf-idéer har uttryckts längre tillbaka.

Men jag lever ändå i framtiden, och i informationsåldern. Från det här perspektivet är det inte rimligt med ett högteknologiskt samhälle — utan extrem tankekontroll — där människor inte har tillgång till lättillgänglig information om det mesta. Det känns som något som måste förklaras mer grundligt för att kunna bli trovärdigt. Och bara det säger nog något grundläggande om skillnaden mellan 2010-talet och 1940-talet, något som jag kanske inte har tänkt så noga på tidigare.

”Science fiction är inte så mycket en genre /…/ som en pågående diskussion”, skriver Farah Mendlesohn i The Cambridge Companion to Science Fiction. Idéer återanvänds, teman återbesöks från olika håll, och samtalet pågår både inom och kring själva sf-litteraturen. Ett roligt exempel på det är en av framtidens evergreens.

I vårt senaste poddavsnitt diskuterade Ante och jag novellen ”Shambleau” (1933) av C.L. Moore. Huvudpersonen där, Northwest Smith, visslar på något som verkar vara en välkänd sång i hans värld och tid: The Green Hills of Earth. Det här är bara en detalj som nämns i förbifarten. Men Catherine Moore skrev fler berättelser om Northwest Smith, och i ”The Quest of the Starstone” (1937) kommer sången tillbaka igen.

Där möter Nortwest Smith en annan av Catherine Moores återkommande figurer, nämligen den svärdssvingande och demonbetvingande Jirel av Joiry. Det var när jag nu läste en antologi med alla Jirel-berättelser som jag stötte på den här sången igen, och tyckte att den verkade så välbekant. Någon måste ha tonsatt och sjungit den!

Så jag började kolla upp det, och blev lite mer sf-allmänbildad. Den första som gjorde den här sången riktigt populär var rymdpoeten och sångaren Rhysling i Robert Heinleins novell som heter just ”The Green Hills of Earth” (1947).

Trots att den antologiserats och återpublicerats ett stort antal gånger har jag aldrig läst den här Heinlein-novellen. Men det finns förstås en Wikipedia-artikel om The Green Hills of Earth, och där länkas till två radiodramatiseringar. Jag lyssnade nu på bägge, och enligt mig är den bästa den som kan hittas som nr 77 i serien CBS Radio Workshop.

I bägge dramatiseringarna får vi höra delar av sången sjungas. Det faller sig naturligt att musikaliska sf-fans har tagit sig an utmaningen att bygga ut sången till fullständigt och sångbart skick, och det har gjorts ett antal gånger. Här finns ett exempel på hur en lång version kan se ut. Och på YouTube finns flera varianter insjungna. Här är en med en hel kör:

Den fiktiga poeten Rhysling har för övrigt gett namn åt ett pris för sf-poesi som delats ut sen 70-talet, och en krater på månen. Och han har blivit citerad av verkliga astronauter.

Det verkar helt realistiskt att den som beger sig ut i rymden skulle vilja sjunga om hemplaneten. Många astronauter talar om den nya känslan de fått för jorden efter att ha sett den utifrån och upplevt lite av rymdens ogästvänlighet.

Nu har jag läst del två av Lars Wilderängs bokserie om ett postapokalyptiskt Sverige. (Jag väntade tills den kom i pocket.)

Eftersom jag hade så många funderingar när jag hade läst Stjärnklart känner jag att jag måste följa upp med ett inlägg nu när jag har läst nästa bok, Stjärnfall.

Jag har flera vänner och bekanta som tycker om den här bokserien, och som har berättat för mig att jag borde läsa vidare. Mindre av de saker som irriterade mig i första boken (sammanfattning: mest att människor skildrades som så pass dumma och obenägna att hjälpas åt med konstruktiva lösningar när katastrofen kom), och mer av de science fiction-element som vagt antyddes i första boken. Här i del två får vi nämligen svaret på vad som orsakat den stora katastrof som lade vår civilisation i spillror — och lät de överlevande se en himmel opåverkad av ljusföroreningar — i Stjärnklart.

Faktum är att jag dessutom tycker att jag i åtminstone någon grad kan sympatisera med alla människor som skildras. Filip Stenvik, preppern, har efter tio år skaffat sig normala relationer med människor och beskrivs inte som så där njuggt överlägsen, trots att han fortfarande har samma sätt att förbereda sig på möjliga katastrofer. Krigaren Joakim Sorbin har upplevt och gjort otäcka saker, och lider väl av PTSD, men beskrivs aldrig som om han föraktar vanliga människor. Forskaren Anna Ljungberg är också äldre och mognare, och inte lika Lisbet Salander-aktig. Och barnmorskan Lena Svensson spelar en viktig roll. Den ende som ibland tycks se ner på folk omkring sig är den välvillige diktatorn Gustaf Silverbane — han gör mycket som är bra men impopulärt, men dessutom skjuter han upp alla ambitioner att få vanligt folk att känna sig involverade. Han är dryg men högst begriplig, och i klassisk mening tragisk eftersom det är hans starka sidor som också är hans svagheter.
Det finns fortfarande dumma folkmassor, men de förekommer bara väldigt kort, så jag hinner inte bli så irriterad på dem.

Eftersom jag är en sån läsare som blir rätt påverkad av lidande och död tycker jag att en del av den här boken är ganska ansträngande. Det är inte dåligt, inte alls, men det får mig att läsa fortare för att komma förbi den jobbiga biten. Ibland utstöter jag plågade ljud när jag läser sådana saker, till min omgivnings blandade irritation och förnöjelse, på samma sätt som jag skrattar när något är lustigt. Sån är jag, antar jag.

Den här serien har drag av flera sub-genrer. Jag ska nog inte exakt lista vilka, eftersom det möjligen kan ses som spoilers. Föga förvånande (efter första delen) spelar i alla fall militären en stor roll i denna bok. I mitt stilla sinne funderar jag på om det påverkar min läsning att jag nyligen avslutade The Red-trilogin av Linda Nagata (bloggar nog om den också snart, här finns min recension av den första delen). Militär-sf är annars inte en form av berättelser som jag läser så väldigt mycket av.

Tredje delen, Stjärndamm, ska snart komma ut. Jag får se om jag väntar på pocketutgåvan igen, eller om jag läser den innan dess. (Det finns rätt mycket på min läshög, som vanligt, så jag lider ingen brist.)

John-Henri Holmberg har tittat igenom Svensk Bokhandels höstboksnummer och listat de böcker som tycks kunna vara science fiction. Eftersom beskrivningarna inte alltid är så tydliga kan det hända att han har missat något, säger John-Henri. Men det är intressant hur som helst, så jag bad att få lägga ut hans lista här för att fler ska kunna få tillgång till den.

  • Åsa Avdic; Isola. Alternativhistoria där muren inte revs. Natur & Kultur
  • Don DeLillo: Noll K. Nedfrysning av sjuka. Oktober, Bonniers
    Philip K. Dick: Motursvärlden. November, Bakhåll
  • Dmitrij Glumchovskij: Metro 2035. Tunnelbanevärlden hotad. Oktober, Coltso
  • Matt Haig: Människorna. Utomjording på besök. September, Massolit
  • Anna Kavan: Is. Nyutgåva. Modernista
  • Stephen King: Sista vakten. Sf-deckare om psikrafter. Oktober, Bonniers
  • Mèzieres & Christin: Linda och Valentin album 6. Sf-serie. September, Cobolt
  • Eirikur Örn Nordahl: Dumhet. Dystopi från Island. November, Rámus
  • Alexandra Olivia: Ensam kvar. Katastrofroman. Oktober, Bonniers
  • Conny Palmkvist: Vintern. Sverige efter asteroidnedslag. September, Mormor

Har du hört talas om Left Behind? Det är en bokserie som också filmatiserats, som handlar om världen efter ”uppryckningen” — alltså efter att de rättfärdiga har tagits upp till himmelen och resten av människorna är kvar. Detta är inte någon jättevanlig vision av händelserna vid tidens slut, sett till hur teologer genom tiderna har talat om sådant. Men det finns en gren av protestantisk kristenhet där den här tankegången odlas. En mjuk liten introduktion till sådana funderingar presenterades för ett tag sedan under strecket i SvD.

Left Behind är ett märkligt fenomen, inte minst för att det blivit så oerhört stort. Det finns spin-offs i form av datorspel, filmer, hörspel och ungdomsböcker. Jag har inte läst någon av böckerna, och känner ingen lust att göra det heller — men jag fick en grundkurs i både premilennialism och amerikansk evangelikal subkultur genom att läsa Fred Clarks utmärkta närläsning (sida för sida!) av första boken. Han har sedan fortsatt med att gå igenom både den första filmen och fler böcker, men jag har inte följt med längre än till del ett.

Det bästa är att Fred Clark förstår sig på både science fiction och religion, och kan sätta förstoringsglaset på exakt var författarna till de här böckerna gör båda delarna väldigt dåligt. Jag är ingen fantast av obarmhärtiga sågningar, men när det görs på detta smarta sätt är det väldigt kul. Faktiskt skratta-högt-vid-datorn-kul, samtidigt som det är extremt lärorikt. (Och det är ju inte någon liten stackars trevande och ensam amatörförfattare som blir utsatt, utan personer som gjort sig stora pengar på böckerna.)

Här kommer länken igen, den är väl värd att ta en titt på:
Left Behind Index (the whole thing). Det enda dumma är att sidorna kör något dumt script som ger min webbläsare svår hicka, men det kanske ordnas med tiden.

Nairobis silhuett genom storstadsdis. Plus struts! Nairobi National Park. Foto: Anna Davour (Åka).

Nairobis silhuett genom storstadsdis. Plus struts! Nairobi National Park. Foto: Anna Davour (Åka).

Uppdatering: Geoff Ryman har träffat och pratat med en rad sf-författare i Nairobi för Tor.com, vilket ger en mycket bredare bild av sf-scenen där än min ytterst smala och personliga upplevelse.

Efter en vecka i Kenya är tidig april i Mellansverige en märkvärdigt färglös uppenbarelse. De kala träden ser nästan onaturliga ut efter Nairobis prunkande trädgårdar. Fågelsången är i alla fall lika glad och energisk här i Norden, och intygar att det finns liv här också.

Huvudet är förstås fullt av tankar och intryck. Något som verkligen kändes i märgen är hur Kenya är ett land som förändras väldigt mycket och snabbt. Överallt såg vi byggplatser, och jag lyssnade lite på ett radioprogram som diskuterade vad det innebär att Kenya är en växande ekonomi som drar till sig framför allt asiatiska investerare. Men det var inte långt mellan stadskärnans blänkande skyskrapor och de potthålsärriga vägarna på landet där åsnekärror stod för transporterna. Själva staden var också full av kontraster. Det kändes märkligt för mig att se den tjusiga inhägnade shoppinggallerian med säkerhetskontroll vid entrén, inte långt från de många butiker som hade varorna (flaskor, krukor, trädgårdsväxter och nysnickrade möbler) utställda på marken brevid vägen. Människor fanns överallt, även längs de stora bilvägarna, och så gott som alla var väldigt snyggt och storstadsmässigt klädda och friserade även om de bodde i slumområden. Och överallt betalades det med M-Pesa, på mobilelefonen, som tas emot nästan överallt. Kopieringsbutiker och internetcaféer (cyber cafés) var vanliga, tydligen växte de upp som svampar ur jorden.

Det här får mig att tänka på den typ av framtidschock som Kim Stanley Robinson har talat om ibland, den ständiga och kraftiga förändring som science fiction kan vara så bra på att tolka och skildra. Så hur ser science fiction ut i Kenya?

Läs hela inlägget här »

transmetropolitan-liten

Nyligen tog jag mig för att läsa om den gamla favoriten Transmetropolitan. Det här är en tecknad serie av Warren Ellis om journalisten Spider Jerusalem och hans duster med makten i ett framtida USA. Serien är smutsig post-cyberpunk med mycket nanoteknologi, transhumanism och politisk ilska.

Spider Jerusalem själv är långt ifrån någon hjältetyp. Han är en obehaglig, otrevlig och våldsam person. Han klampar omkring i Staden i sina hästskosulade kängor, använder alla språkets mindre fina ord, kedjeröker och tar diverse skumma droger. När det hettar till drar han sitt favoritvapen, en ”bowel disruptor”, som får den träffade att skita på sig. Mot slutet av serien tar han allt oftare till våld, även dödligt våld, för att få fram den information han är ute efter.

Han är inte en god förebild.

Men han är också Stadens samvete och sanningssägare. En passionerad sökare efter hur det verkligen förhåller sig. Han är den som går ut och tittar hur det ser ut på de ställen där de fattiga och fula stuvas undan, undersöker hur minoriteter behandlas, och hur polisen egentligen jobbar. Han hänger ut politikernas smutsiga byk till allmän beskådan, och drar upp de obehagliga saker som många inte vill veta.

På det här viset uppfyller Spider Jerusalem den klassiska profetrollen: att skaka om och få människor att se sig om och rannsaka sig och sin egen roll i att låta saker få vara så här. Ibland är det nästan komiskt övertydligt, som när han drar in i en mässhall och röjer upp bland dem som utnyttjar vilsna människors sökande för att sko sig själva. Eller när han upprepar Jesus försvar av äktenskapsbryterskan och räddar en kille från att bli stenad av fanatiker för otukt.

Kanske har vi svårt för att lita till frälsare i vår tid, men det är fortfarande något universellt tilltalande med någon som faktiskt ställer sig upp och talar klarspråk mot makten och pengarna. En figur som agerar för de små och vanliga människorna. Det är nog därför Spider Jerusalem fungerar — genom att han är så diametralt olik Jesus, och så uttalad motståndare mot religioners baksidor, kan han få ta på sig Jesusrollen och driva ut månglarna ur templet utan att det blir smörigt.

På många sätt är Spider Jerusalem också mycket mer lättsmält än Jesus. Det blir aldrig några svåra frågor om att älska sina fiender eller bli en bättre människa, bara rak kamp mot yttre fiender och problem.

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Twitter

Arkiv juli 2007 till nu