You are currently browsing the category archive for the ‘rymden’ category.


Jag blir förälskad i häftiga idéer, spännande tankar och fantastiska infall. De är mitt dagliga bränsle, som får mig att vilja göra saker.

Som student läste jag Peter Nilsons fina essäböcker om universum. Han hade ett fint sätt att fånga och förmedla förundran. Men medan Peter Nilson fortfarande katalogiserade galaxer som doktorand vid observatoriet fanns här i Uppsala en annan profil som vidgade Sveriges vyer mot planetrymderna: matematikern och vetenskapsskribenten Tord Hall.

Den första tisdagen i april har jag lovat att berätta om Tord Hall för alla som vill höra. Det blir i källaren på puben O’Neill’s, mittemot antikvariatet Röda rummet på Dragarbrunnsgatan i Uppsala. Där träffas science fiction-fans för att umgås och ha trevligt, och just denna kväll kommer det också att spånas på programmet till vår sf-kongress Kontur i maj. Men strax efter klockan åtta den kvällen ställer jag mig upp och håller ett litet miniföredrag.

Tord Hall skrev om naturvetenskap på ett smittande sätt. Hans första bok, Atomer och stjärnor, täcker in det mesta som var hett och häftigt på 50-talet: raketer, cybernetik, universums utveckling, atomkraft. Han var också en av dem som såg hur science fiction kunde tolka samtiden och dess teknologiska drömmar. När tidskriften Galaxy höll en tävling om att hitta på ett svensk beteckning för science fiction bidrog Tord Hall med ordet vetsaga. Det vann inte, utan förlorade mot faktasi, men eftersom Tord Hall själv använde ordet vetsaga i sina skriverier fick det nog mer spridning än vinnarbidraget.

Tord Hall skrev också om hur rymdfarten skulle ändra människans syn på sin planet, långt innan någon astronaut hade drabbats av the overview effect. Det var på den vägen han hamnade i samtalet i radions rymdstudio som fick mig att ta reda på vem Tord Hall faktiskt var. Nu har jag precis börjat läsa hans bok om naturvetenskapen i Aniara.

Jag är lite lustig på det viset att jag alltid vill prata med andra om saker som snurrar i mina tankar. Jag sitter och studsar i ett soffhörn och vill berätta om något som är coolt eller spännande eller bara en ny tanke för mig. Sån är jag bara. Att lära mig att släppa fram det här på ett sätt som inte tråkar ut min omgivning är något jag strävar efter i livet. Kom och lyssna på mig den 4 april, jag lovar att jag ska fatta mig kort! Men jag hoppas också att jag kan smitta av mig lite av den fascination inför verkligheten — och dikten — som jag uppfattar hos Tord Hall.

"Walk not the Earth, but fly through space". En nebulosa. Bild: NASA/JPL-Caltech

”Walk not the Earth, but fly through space”. En nebulosa. Bild: NASA/JPL-Caltech

Jo, science fiction i P1.

Det är nästan lite overkligt att höra de här programmen som verkligen tar sig an science fiction på allvar. På något sätt känner jag mig lite uppspelt över att höra om de där sakerna jag brukar knåpa med i mitt lilla hörn av tillvaron, men denna gång i riksradio. De talar om den kluriga lilla kultklassikern Sagan om den stora datamaskinen, som jag läste bara för några dagar sedan (och skrev på twitter att jag ville prata om i vår egen podd – nu får jag veta att den kommer i nyutgåva!). Och gäst i alla tre programmen är Jerry Määttä, som jag för länge sen blev kontaktad av för att skaffa fram källmaterial till hans avhandlingsarbete (på den tiden satt jag nämligen och katalogiserade en jättestor fanzinesamling), och som jag haft kontakt med av och till sedan dess. En annan gäst är författaren Karin Tidbeck, vars böcker jag ofta rekommenderar och som jag alltid brukar försöka komma åt att konversera lite med när jag träffar henne på kongresser. Dessutom har de besökt Gefle Science-Fiction och deras filmfestival (Gårdagens värld idag igen stod för det samlade pressuppbådet inför deras första festival).

Alltihop är saker som ligger nära mig. Och jag älskar som vanligt när det talas om science fiction, och särskilt när det är människor som vet vad de talar om.

Ja, och så fick jag vara med på ett hörn, och det tycker jag också är roligt. Jag skulle stå för kopplingen mellan science fiction och rymden, men hade förstås tankar om annat också.

Morgonen efter att det första programmet hade sänts vaknade jag med en låtrad av Hawkwind i huvudet: ”Walk not the Earth, but fly through space”. Jag fick för mig att någon hade sagt detta i programmet, och kände mig förvirrad över att jag först något dygn senare hade plockat referensen. Men det var kanske så att jag drömde på natten, att jag fick vara med i en ny omgång av program från Kulturradion och prata om rymdvisioner.

Lyssna du med! Följ länkarna här:

Del 1, mycket om Star Wars men också om rymden och Aniara och sf i Sverige. Här var jag med.

Del 2, om utopier, med bland andra Karin Tidbeck.

Del 3, om dystopier, där vännerna i Gävle får höras.

När det kommer en ny storfilm är det något så pass många lägger märke till att det går att ta som förevändning och gemensam referensram för att prata om vetenskap och liknande saker. Just nu känns det som om alla jag följer på internet pratar och skriver om Mars och The Martian. Det finns ju mycket att vända och vrida på där, eftersom författaren Andy Weir verkligen gått in för att beskriva saker som är tekniskt möjliga.

Vetenskapsradions veckomagasin (bra program, lyssna på det!) pratade med Ella Carlsson Sjöberg, hon som skrivit boken Framåt Mars. Det har också träffat astronauten Chris Hadfield, som säger något om att han känner igen astronautattityden hos huvudpersonen Mark Watney. Chris Hadfields egen bok handlar ju också rätt mycket om att ”work the problem” som de säger på NASA-språk.

När Scientific American tar sig an filmen handlar det mer om hur avlägset det är att få till ett sådant scenario med bemannade färder som beskrivs i filmen. Kanske kommer människor först att skickas till någon av Mars månar istället, står det — även om jag tycker att Phobos och Deimos verkar vara ganska ointressanta platser att komma till i jämförelse med planeten! Artikeln tar också upp en del om olika delar som kanske inte är helt realistiska: styrkan av stormarna, problemet med bakgrundsstrålning, och så där.

Scientific American påpekar också att många blandar ihop vetenskap och teknik när de pratar om boken och filmen. Det är liksom inte forskaren Mark Watney som överlever, utan ingenjören Mark Watney — oavsett alla citat om att ”I’m going to have to science the shit out of this”. Han använder sina kunskaper, inhämtade från vetenskapen, för att utforma praktiska lösningar. Det är tillämpning: teknik.

Skillnaden melan vetenskap och teknik är till exempel luddig i den här artikeln från Slate som diskuterar risken att ge folk för höga förväntningar på vetenskapen, vetenskapsdyrkan och bilden forskaren som universalgeni. Det är intressant att fundera på, fast jag blev på olika sätt lite irriterad på hur det gjordes i denna artikel. (Får kanske lov att läsa om den nån gång.)

Det finns förstås forskning om teknologi också, vilket säkert bidrar till sammanblandningen. Farming on Mars is not science fiction skriver en forskare som ägnat sig åt sådant. Det stryker mig mothårs, för jag blir lite irriterad över tankefiguren att något inte kan vara science fiction om det finns i verkligheten, men det kanske bara är jag. Hur som helst en väldigt intressant artikel! Den här Bruce Bugbee tror inte riktigt på Mark Watneys potatisodling, och det stora problemet tycks vara belysningen. Men han påpekar också det psykologiska värdet av växter, nåt som jag inte riktigt har tänkt på.

I verkligheten kanske nybyggarna på Mars kommer att ha växter som ett sätt att göra sin livsmiljö trevligare, men förlita sig till viss del på mat producerad av mikroorganismer. Och bygga saker med hjälp av mikroorganismer. Här finns ett intressant radioprogram om att använda syntetisk biologi på Mars.

En aspekt som jag annars saknar nästan överallt där folk pratar om The Martian är just psykologin. För mig känns Mark Watneys goda humör och klara huvud som den mest otroliga och orimliga delen av detta. Människor är inte gjorda för isolering, och att vara så där fruktansvärt långt från alla andra människor under så pass lång tid måste vara slitsamt. Den enda artikel som jag hittills läst som tagit upp detta med ensamheten på allvar är den där Ars Technica pratat med Matt Damon (som spelar Mark Watney som du säkert vet). Där framgår det att författaren Andy Weir medvetet valt bort att ta med detta:

One particularly interesting aspect of Mark Watney’s character is that he seems oddly immune to the crippling depression that would take hold of just about any other person marooned on Mars. While stuck by himself on the red planet, Watney is very literally the most isolated person to ever live—about a thousand times farther away from any other human being than the Apollo astronauts were when they visited the Moon.

Weir made a conscious decision to avoid dealing with a lot of that. ”I didn’t want the book to be a deep character study of crippling loneliness and depression,” he explained to Ars. ”I just said like, ‘Nope, that’s not how Mark Watney rolls.'”

Det förklarar saken. Fast jag skulle gärna vilja läsa något som går in litegrann på de psykologiska effekterna. En sak jag själv upplevt på extrema platser, och som jag kan tänka mig skulle påverka astronauter på Mars (och månen!) är en sorts inledande eufori bara över att vara där, och att ha ett uppdrag av något slag. Men att vara ensam, hu, jag kan tänka mig att jag skulle drabbas av lappsjuka inom någon timme, och så småningom känna mig förlamande betryckt. Hoppas att jag aldrig behöver testa.

Tillägg 4/10: Nu har jag också läst en artikel i Inside Science om färden dit och hem, där två personer som faktiskt jobbar med att planera rutter för rymdfärder har räknat på hur Hermes räddningsexpedition faktiskt skulle kunna funka. Intressant!

NeutronStarBookHär har vi ett exempel på riktigt ”hård sf”, rotad i aktuell forskning och vetenskaplig spekulation. Berättelsen utspelar sig i Larry Nivens framtidshistoria i Known Space, och huvudpersonen Beowulf Schaeffer får sitt uppdrag av puppeteers, några av de märkligaste aliens jag nånsin läst om. Men det som jag tycker är särskilt intressant är att den fick en Hugo 1967, bara några månader innan Jocelyn Bell upptäckte den första pulsaren.

En pulsar är alltså en företeelse i universum som skickar ut snabba och mycket regelbundna pulser av radiovågor. I början fanns det faktiskt spekulationer om att det var en utomjordisk civilisation som sände signaler, men ganska snart övergavs den funderingen (här kan du höra Jocelyn Bell själv berätta om hur det gick till). Det fanns flera pulsarer, och alla gav de väldigt täta signaler — den första hade en period på en och en tredjedels sekund. Men sedan upptäcktes några som var mycket snabbare.

Vad i universum kan ge så regelbundna signaler? Det måste vara något som roterar! Det avgörande var upptäckten av en pulsar i mitten av Krabbnebulosan, som pulserade ungefär 30 gånger i sekunden. Men vad, vad kan rotera så snabbt, och samtidigt ge ifrån sig så tydliga signaler? Det enda fenomen som astronomerna kunde tänka sig var en neutronstjärna. Redan i slutet av 1968 var det etablerat. Så den här novellen låg rätt i tiden, kan man säga.

Ända sen 1930-talet hade det funnits spekulationer om neutronstjärnor, rester av döda stjärnor som var så kompakta att protoner och elektroner pressats samman och bildat neutroner, som kan packas mycket tätare än materia normalt kan. Ofantligt tätt faktiskt, så tätt att en neutronstjärna med en massa som en och en halv gånger vår sol är ungefär en mil i diameter.

(En rolig detalj är att det var Fritz Zwicky, känd som mannen som först gjorde mätningar av osynlig massa i galaxkluster (numera känd som mörk materia), som tillsammans med Walter Baade presenterade idén om neutronstjärnor: Cosmic Rays from Super-Novae (1934). De nämner där att de skulle utveckla den här hypotesen ”in another place”, men det har jag inte kunnat hitta just nu.)

Larry Nivens neutronstjärna i novellen roterar ett varv på två och en halv minut, vilket beskrivs som halsbrytande och nästan orimligt hastigt. Och det är det ju, för ett objekt som väger mer än solen! Men verkligheten överträffar dikten.

Själva berättelsen är väl kanske som novell inte riktigt den typ jag själv skulle rösta på. Jag klarar inte att uppnå ”suspension of disbelief” när jag läser om en enmansexpedition till en neutronstjärna, för att undersöka vad som händer om man kommer nära. Känns som ganska uppenbart jobb för en smart teoretiker i sitt bekväma arbetsrum, och inte nåt som man faktiskt börjar med att bara testa ens om det finns möjlighet. Men det skulle ju knappast bli nån berättelse, så okej. Och som klurighetsnovell är den helt okej. Men jag insåg förstås vad som var grejen så fort skeppet blev bundet med nosen mot målet och inte kunde vridas — men det är också en del av poängen, att läsaren kan få känna sig lite smart.

Alltså: typiskt hård sf. Stimulerar mitt intresse för fysiken, men är inte särskilt njutbart som litteratur. Jag börjar leta referenser, för sjutton! Jag uppskattar sånt, men det är ju knappast en historia jag behöver läsa flera gånger. Det är, som jag ser det, både fördelen och problemet med den här sortens hård sf: det krävs en särskild typ av inställning hos läsaren.

Och med detta inlägg har jag faktiskt kommit ikapp med min föresats att blogga om en hugovinnande novell i veckan!

Det kommer hela tiden filmer jag vill se, men jag kommer väldigt sällan iväg på bio. Nu har ju Iron Sky haft premiär, men jag vet inte riktigt när jag kommer mig för att se den. Jag lyssade i alla fall på förra veckans Vetenskapsradion: Historia, som handlade bland annat om den. Och om nazister i populärkulturen. Men också om astrobiologi.

Ville bara rekommendera det. Det var kul, och allmänt hörvärt (även om möjligtvis skulle kunna klaga på att skillnaden mellan H.G. Wells och Orson Welles inte riktigt framgick, när det handlade om Världarnas krig).

(Liten parentes först: jag har svåra datorproblem just nu, och är därför väldigt tyst och trög på nätet.)

Häromdagen fick jag senaste numret av Populär Astronomi, som är en väldigt trevlig tidskrift. Detta nummer innehåller en artikel av Peter Ekberg om UFO och utomjordiskt liv — mest om hur de saker som tas för utomjordiska farkoster egentligen är något helt annat. Det var en rätt trevlig artikel, men det fanns ett stycke som jag inte kan låta bli att haka upp mig lite på. Så här skriver Ekberg:

Jag läste någonstans att över 70 procent av USA:s befolkning tror att jorden regelbundet är besökt av varelser från främmande stjärnor. George Lucas Stjärnornas krig har förstås hjälpt till att forma denna uppfattning, liksom Star Trek och andra filmer, noveller och radioshower […].

Alltså, var i Stjärnornas krig får man uppfattningen att några utomjordingar skulle besöka jorden? Av att titta mycket på Star Trek kan man förstås visserligen få uppfattningen att universum är befolkat mest lite överallt, men inte ens om man ser på det på ett rätt naivt sätt följer det automatiskt att man har lättare att se gröna gubbar i närmaste buske. Om det nu är så att den här sortens berättelser underblåser folks UFO-tro kan den i alla fall inte ha uppstått genom att man tittar på den här sortens rymdfantasy eller episod-sf.

Men det är klart, berättelser om utomjordingar får folk att tänka mer på utomjordingar, och tolka in såna i underliga upplevelser.

Plötsligt förstår jag också vilken öm tå det här har varit i science fiction-kretsar. Man vill till varje pris undvika att buntas ihop med de där UFO-tomtarna. Nog för att UFO-Sverige är en seriös organisation (i alla fall numera, vad vet jag om deras historia), men det finns diverse andra mer och mindre överspända människor. Kopplas man ihop med dem kan de ju få det där med science fiction att se ut som problem med verklighetsuppfattningen. (Och nu ska vi inte prata om Philip K Dick… Fast han har ju blivit gullgosse bland dem som tar sf på stort allvar, trots sin egen underlighet. Det kan ju hjälpa att han inte lever längre och inte sitter på konferenser och utvecklar sin världsbild.)

Lite kul saker jag hittat på nätet och känner för att dela med mig av.

Först ut: SF Signal har gjort en av sina Mind Melds (där de ställer samma fråga till flera olika personer och presenterar svaren tillsammans), denna gång om sf och fantasy i kortare format: Memorable Short Stories to Add to Your Reading list Part 1, Part 2.

Och så hittade jag en liten artikel med tips om var man ska börja om man är nyfiken på att läsa Steampunk-litteratur. (Börja med antologin Steampunk av paret Vandermeer, undvik till exempel The Steampunk Trilogy av Paul Di Filippo tills du är mer bekant med subgenren.)

Sen har det väl inte undgått någon att internet är fullt av mångalenskap just nu. Ett par röster i vimlet: James Nicoll listar en del som USA åstadkommit i rymden utan att skicka folk till andra himlakroppar, och Stan Robinson skriver om vad han ser som poängen med bemannade rymdfärder. Alla länkar ju också till allt som Tor.com publicerade på sin ettårsdag, tillika årsdagen av månlandningen, och jag gör det också ifall någon har missat detta. En översikt över bidragen och länkar till dem finns på Making Light. (Jag ska också läsa några fler av dessa vid tillfälle…)

Jag kände mig lite lat idag, så jag tog bussen hem från jobbet. När jag stod på busshållplatsen hade jag jättefin utsikt över det enda som lyste igenom det tunna molndiset på himlen: månen och venus, nästan rakt ovanför varandra. Det var riktigt tjusigt. Jag pekade ut det för killen som stod brevid, och det tog en liten stund för honom att förstå vad jag menade. Andra runt omkring tittade också upp. Någon såg riktigt förtjust ut, han frågade mig hur jag visste att det var venus vi såg. Tja, det finns ingenting annat som lyser så starkt, särskilt inte på den delen av himlen. Venus har varit rätt dominerande ett tag nu, står ovanligt högt (långt från solen), och jag vet var jag förväntar mig att se den. Men om man inte brukar titta på himlen har man förstås inte tänkt på det, och man har kanske inte ens koll på var man har väderstrecken.

Tittar folk inte uppåt? Alla på busshållplatsen verkade lite förvånade över att man kunde se något på himlen (fast det kan förstås delvis förklaras med att man inte väntar sig se något när det är mulet). Jag tror tyvärr ofta att folk i stan helt enkelt inte lägger märke till himlen, när det finns så mycket starka ljust nära inpå. Såg en gång ett häftigt norrsken i Uppsala, som ingen annan jag träffade hade upptäckt.

Då är det kanske inte så konstigt att det finns folk som inte märkt att jorden snurrar (alltså att stjärnorna, utom polstjärnan förstås, inte syns i samma riktning hela natten), även om jag tycker att det är jättemärkligt. Det finns tydligen folk som tror att månens faser orsakas av jordens skugga också — de kan aldrig ha tittat särskilt noga på var månen står i förhållande till solen.

Jag är väl heller inte mycket till amatörastronom. Men jag tittar i alla fall lite, och jag kan inte låta bli att tycka att det faktiskt är en förlust om man inte lägger märke till stjärnhimlen över huvud taget. Även inne i stan kan man ju faktiskt se en del, trots ljusföroreningar. Det är ju bara att titta uppåt!

Jag läste vad Rymden i dag hade för spekulationer om rymdfärder i Nextopia.

Jag har inte läst på ordentligt om Nextopia, men det verkar vara en sorts beskrivning av den sorts förväntningssamhälle vi lever i, där man hela tiden är på jakt efter nästa grej, nästa upplevelse, nästa kick. I den här intervjun i DN med Micael Dahlén, mannen bakom begreppet verkar han vilja upphöja detta tillstånd till ett ideal, ett sätt att uppnå lycka och långt liv.

Visst, att sträva efter det nya är väldigt mänskligt, men Dahlén verkar upphöja till ideal att aldrig hålla fast vid något, att ständigt hoppa vidare från det ena till det andra. Förutom att jag gärna skulle vilja höra vad en seriös psykolog säger om den här vägen till lycka (mer om lycka och lyckoforskning i en senare postning hoppas jag), har jag en annan invändning. Så här säger Dahlén i slutet av intervjun:

vem har sagt att långt och svårt är bättre än kort och lätt?

Det är nog ganska lätt att säga att det om man ser till hela samhället är rätt fördelaktigt om människor ibland tar sig för med långsiktiga planer, och försöker göra svåra saker. Man kan inte bygga en rymdhiss om man förväntar sig omedelbar succé och belöning, och man skulle aldrig kunna påbörja några stora projekt över huvud taget. Inga romaner skulle bli skrivna, för att inte tala om forskning. Säga vad man vill, men forskning är inte roligt varje dag, hela tiden. Man måste kunna harva på med de trista bitarna för att komma någonvart — och då blir det desto roligare. Det är en futtig mänsklighet att bara ägna sig åt ytliga och snabba kickar, och inte kan fördröja belöningen mer än tre månader för att uppnå något större.

Bara min spontana reaktion. Ska man se evolutionärt på vad vi som människor har för potential och förutsättningar att bli lyckliga (och framgångsrika som individer och som art) så ska man nog se lite djupare. Som Frank i Stan Robinsons senaste trilogi. Han är en tragikomisk figur, som ändå verkar vara något på spåren där han försöker hitta en människoanpassad (enligt stenåldersmönster) livsstil i storstaden.

Det är mycket Kina nu. Och mer lär det bli. Shenzhou VII har lyft, och kommenteras av Populär Astronomi, Rymden idag, och Blogge Bloggelito (och säkert fler, om jag skulle leta).

Det ska bli väldigt intressant att se vad Kina får för inflytande på vår kultur, när de börjar exportera mer sådant (mer än de filmer som hittills blivit stora, och OS) mer än bara billigt tillverkade pryttlar. Det är inte konstigt, med tanke på den explosionsartade ekonomiska tillväxten där borta, att framtidsvisionerna och drömmen om rymden lever och frodas ungefär som den gjorde här på 50- och 60-talen. Det blir kanske kolonisation av rymden, trots allt, och Kina kommer att vara med — så kommer vi att få höra kinesiska med amerikansk brytning i rymden, precis som i Firefly! (Joss Whedon tog förstås inte detta ur luften.)

Jag har alltid varit nyfiken på Kina (jag har faktiskt lite kinesiskt blod bland mina förfäder, vilket jag alltid har tyckt varit spännande), och nu passar jag på att läsa en del av alla de böcker som kommit ut i samband med OS. Får väl se om jag skriver mer om det någon annan gång.

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Twitter

  • RT @Swecon2017: Planerar du att komma på Kontur? Anmäl dig innan 1 april och ha chansen att vinna utlottningen av fina priser! https://t.co… Liten anteckning 47 minutes ago
  • @UlrikaMHedman Jo. Men det är ändå nån sorts ideal för mig. Eller, egentligen är mitt ideal att proffs och privatpersoner samexisterar. Liten anteckning 3 hours ago
  • @UlrikaMHedman Som jag ju förstås själv sysslar en massa med. Men men. Det är både och. Liten anteckning 4 hours ago

Arkiv juli 2007 till nu