You are currently browsing the category archive for the ‘övrigt’ category.

Utsikt mot Tivoli från hotellrummet där jag sov över.


Pulsen stiger. Det går långsamt. Ur vägen, alla framförvarande tåg, vi är redan sena! Jag måste komma fram nu!

Äntligen, äntligen, går dörren upp och jag tumlar ut på platformen. Var är jag? Vart ska jag? De flesta som stiger av tar det väldigt lugnt. Okej, okej, två minuter, kanske lite mer, tills mitt anslutande tåg går. Någon går åt det ena hållet, någon går åt andra. Var är själva stationen? Det borde vara åt vänster.

Här är en informationsskylt. Mitt tåg är på spåret brevid. Några män vid den andra plattformen skrålar högljutt, kanske en hejaramsa av nåt slag. Men jag vill dit ändå. Varför går rulltrappan så långsamt, varför står det folk framför mig? Jag håller kjolen med en hand, lyfter väskan och springer i trappan och DÄR!

Där stängs dörrarna på sista vagnen. Mitt framför mig.

Jag stirrar dumt på vagnsdörren framför mig. Lyfter handen som om det skulle finnas något sätt att öppna den, men den glider obönhörligt iväg. Först sakta, sedan snopet fort. Sista anslutningen. Det är natt. Vad ska jag i Köpenhamn att göra?

*

Jag är i Pisa för att göra ett reportage. En av mina tankar med den här resan var att testa hur det funkar att göra jobbresor inom Europa på marken i stället för med flyg. Jag är hyfsat nöjd så här långt, men har onekligen lärt mig några saker. Till exempel att tänka efter lite själv.

Byten!
Lektion 1: se till att ta till lite extra marginal för bytena. Sådant som tågförseningar existerar (ja, inte bara i Sverige heller), och tio minuters försening kan kasta hela planeringen i papperskorgen. Nu hade jag faktiskt tagit till en extra dag i mitt schema, för att vara säker på att komma i tid till mina uppgjorda möten. Tanken var att hinna sova ut efter att ha suttit på tåg i över ett dygn. Nu blev det inte så. Jag fick sova på hotell, en natt i Köpenhamn och sen en natt i München, och kom fram nästan ett dygn senare än jag hade tänkt. Men hyggligt utsövd, i vilket fall som helst. Så planen funkade rätt okej.

Interrail
Jag reser med Interrailkort. Det är prisvärt och ger viss flexibilitet. Men det gäller ändå att boka platsbiljetter. Alla snabbtåg och nästan alla långdistanståg verkar ha krav på platsbiljett. Och det blir fullt, det fick jag veta när jag skulle hitta ett nytt sätt att ta mig fram efter att jag missat tåget.

Resebyrån vet inget
Jobbets resebyrå vet absolut inget om tågresor. Jag lät dem boka min rutt, och de tänkte lika lite som jag på att ta till ordentliga marginaler för byten. På resan tillbaka skulle jag ha åtta minuter på mig för ett byte mellan två resor som var sju timmar respektive nästan tolv timmar långa. Det är ju inte vettigt! Jag gick in på järnvägsstationen i Pisa och fick hjälp att boka nytt, så att jag inte riskerar att missa anslutningen till nattåget på resan tillbaka också.

Att boka nytt
Resebyrån kan heller inte göra något alls för mig efter att jag har rest iväg. Till exempel kan de inte boka nya platsbiljetter när jag missat det tåg jag borde ha varit på, eftersom de inte kan skicka mig de fysiska biljetterna. Det ledde till ytterligare stress när biljettkontoret i Köpenhamn var stängt. Nu gick det att åka med tåget därifrån på bara Interrailkortet, så det ordnade sig. Jag lärde mig dock av en medpassagerare senare under resan att DB har en app där det går att boka platsbiljett papperslöst. Åtminstone på tyska tåg. Jag har inte testat än, och har ingen aning om vad det finns för begränsningar, men detta ska jag absolut utforska om jag reser så här igen.

Gamla datorer från en broschyr, 1969.

Retro-Computing Society of Rhode Island – scan of Honeywell product brochure – H316 General Purpose Digital Computer, November 1969.

Internet of things är en sån där grej som teknikintresserade människor pratar om emellanåt. Nästa stora grej, och så där. Det typiska exemplet på vad det ska vara bra för är att kylskåpet kan vara uppkopplat till internet, och hålla reda på vad som finns hemma och vad som behöver köpas.

Jag blev påmind om det där idag, och ställer samma fråga som alltid dyker upp i mitt huvud i sammanhanget: hur uppkommer de här köksexemplen? När jag var liten pratades det om vad hemdatorer kunde vara bra till, och något som nämndes då var att hålla reda på hushållsekonomin och att lagra och indexera recept. Och mycket längre tillbaka fanns ju det konstigaste exemplet av dem alla köksdatorn Honeywell 316 med inbyggd skärbräda, som dock tydligen aldrig såldes i ett enda exemplar.

Att detta inte blev någon stor succé förstår jag ännu mer nu när jag funderar närmare på hur den ser ut. Den har ingen skärm, utan visar information i binär kod i en rad lampor, precis som datorn i Tintins rymdraket. Och inget tangentbord, informationen matas in med en rad av strömbrytare.

För att handskas med en sådan köksdator behöver hemmafrun vara en Heinlein-hjältinna, en ingenjör och rymdpilot som stannar hemma och sköter barnen för att det är den viktigaste uppgiften för mänskligheten. Eller nåt. Jag har verkligen svårt att tänka mig en värld där detta hade tagit skruv på riktigt.

Fast med tanke på vad den kostade kanske kockingenjören i fråga egentligen inte skulle vilja råka skvätta köttsaft över lamporan eller kontaminera skärbrädan med löklukt. Tänker jag i alla fall.

Tänk ändå hur fantastiskt roligt det skulle vara om det fanns ett reportage från ett hushåll 1969 där den faktiskt användes.

schweiz-flaggaEn man på radion hade massor av intressanta saker att säga, men jag kunde omöjligt uppfatta vad han pratade om. Det handlade om ”Sveitsch”, det där lustiga europeiska landet som svenskar hittar mellan gommen och övre tandraden. Det är något skumt med hur det så väldigt ofta kommer ut på fel sätt ur munnen — så pass lätt att många inte ens tycks märka att det är något konstigt.

Vi blir nippriga på att personer från andra kontinenter blandar ihop Schweiz med vårt land. Är det därför vi inte bryr oss om att säga namnet rätt? Det verkar ganska orimligt. Det är något annat. En snabb enkäkt då.

— Kan du säga Schweiz?

— Schweiz, svarade tioåringen tvärsäkert.

— Sveitsch, sade sexåringen, utan att tveka.

Då så. Nästa steg: fråga twitter.

Johan Jönsson till undsättning! Det är svårare att uttala kombinationer av språkljud som man aldrig annars säger, förklarar han. Den som inte talar något språk där ”Sch” kan komma direkt före konsonanten ”v”, eller något liknande ljud, har alltså lite svårt att säga ”schv” för att det inte passar in i svenskans normala ljudpussel. Det kan bli svårt även för någon som kan tyska när ordet ska sägas i ett svenskt sammanhang.

Hmm. Jag har alltid tyckt att ”tsch” i slutet av ”Sveitsch” också låter jättekonstigt och lite fel, men jag kan snabbt komma på flera exempel på den ljudkombinationen i svenska. Här har vi förklaringen altså! Svenskar har svårt att uttala Schweiz för att ordet innehåller ljudföljder vi inte brukar säga, och approximerar med något som munnen känner igen.

Men varför envisas med att försöka då, när det blir fel hälften av gångerna? Vi kan ju ha svenska namn på Ryssland och Nederländerna, då vore det väl smart att bara säga Svejs, eller Sveits, och bestämma att det heter så på svenska.

Johan Jönsson och hans uppslagsverk visste besked om att våra grannar både i Norge och Danmark har varit mycket mer rationella när det gäller detta. Eller som en annan person föreslog: vi kunde bara gå över till att prata om Edsförbundet i stället. Fast det skulle kräva en stor folkbildningskampanj är jag rädd.

Nu har jag hur som helst lärt mig att fonotax är språkvetarnas ord för det här med hur ljud kan kombineras i ett språk. Det här är förmodligen sådant som conlangers (de som sysslar med konstruerade språk) har full koll på.

Nästa problem är att att lyckas lyssna på vad människor säger och inte bara på hur de uttalar namnet på något centraleuropeiskt land utan kust.

stats-haermskrika

Det finns ett inlägg på denna blogg som har blivit läst mångdubbelt mer än de övriga, nämligen Vad är en härmskrika för sorts fågel? Bilden här ovanför visar träffstatistiken för det inlägget, och det är fascinerande hur tydligt det går att se när filmerna har haft premiär! Inlägget skrevs den 15 maj 2012, ett par månader efter att den första filmen kom. Den första toppen är jag osäker på, men den sammanfaller ganska bra med när filmen kom på DVD (18 augusti). Sen kom en film den 20 november 2013, och en den 21 november 2014. Jag börjar ana en ny topp, som väl hänger ihop med den film som har premiär imorgon!

Det talas oproportionerligt ofta om Arthur C. Clarke och hur han uppfann kommunikationssatelliten. Varför så lite ära och glans åt de sf-författare som gjort mer jordnära insatser för sådant som spelar roll för oss alla?

Gene Wolfe, till exempel. Han uppfann maskinen som gör Pringles-chips (eller bidrog i alla fall signifikant till den). Det kallar jag att göra ett avtryck i tillvaron.

E. E. ”Doc” Smith i sin tur lär ha jobbat som livsmedelskemist på doughnutföretag (innan han uppfann space opera och förändrade det litterära landskapet). Enligt envisa rykten var det han som kom på hur man ska få socker att fastna på ytan på flottyrmunkar (måste använda det ordet, det har en skön klang!). Tyvärr har detta tydligen inte kunnat bekräftas, men det hindrar inte mig att tänka lite på honom när jag äter sockrade munkar.

Finns det inte något vansinnigt lockande i knasiga teorier om tillvaron? Särskilt om de har att göra med en nära förestående undergång som tryggt kan sorteras undan som osannolik. Jag förstår att det kanske inte är ett helt oskyldigt nöje att fnissa åt sådana spekulationer, för ibland leder de till väldigt otrevliga följder — rent bortsett från att de gör folk oroliga i onödan.

Men jag kan inte låta bli att bli road och fascinerad i alla fall.

Jag läste nyligen Jennifer Ouelettes sågning av en tidningsskribent som menar att CERN kan orsaka jordens undergång så tidigt som idag (torsdag 24/9). Hon har naturligtvis helt rätt i sitt sunda avvisande av galenskaperna, men jag kan inte avhålla mig från att läsa originalartikeln och fundera på varifrån de här högst oväntade idéerna kommer.

Det börjar med hänvisningar till Hollywoodfilmer — eller snarare tv-serier — som på klassiskt konspirationsteoretikervis kan luskammas efter ödestecken. Datumet 24 september 2015 har tydligen planterats i ett antal av dem: Simpsons, Third Rock from the Sun, och en trailer för Heroes. Det här är ju underbart, det måste vara folk med fotografiskt minne och sinne för mönster som noterar sådana sammanträffanden. Det hade förstås varit ännu bättre om det hade sammanfallit med Tillbaka till framtiden-dagen, men det är inte förrän en knapp månad senare (21 oktober).

Den smågalne skribenten kan möjligtvis driva med alla läsare, helt enkelt, men det är knasigt nog för att vara kul. Han hänvisar också till YouTube, så jag snokade upp den första videon han hänvisar till (men min stolthet hindrar mig från att länka till den — vill du se den kan du hitta den själv).

Tydligen baseras detta på en skrift av Stephen Hawking som fler har misstolkat, i förordet till en bok som publicerades förra året av vetenskapsfestivalen Starmus.

Men det finns hänvisningar till fler guldkorn på YouTube, som till exempel ”The CERN Hadron Collider Was Built To Annihilate Humanity / Invade Earth”. Denna video är alltså humor/satir, vilket också får mig att tänka att skribenten i fråga bara driver med sina läsare — men den här tidningen i Michigan som publicerade det hela verkar ha lite konstiga idéer om redaktionellt urval.

Hur som helst: vantolka och överdriv en aning, blanda med valfria andra lustiga och kuriösa iakttagelser, och du kan också koka ihop en festlig undergångsteori! Har du riktig otur kan du få någon lokaltidning att publicera den också, precis som det här exemplet visar. Alltid roar det någon, som till exempel mig som gärna ägnar en halvtimme någon kväll åt att försöka följa de kreativa resonemangen och dess rötter på internet.

hadfields-bokDet lockar, det där att vara en del av mänsklighetens gemensamma drömmar och att utforska och tänja på gränserna för tillvaron. Vi är många som någon gång har fantiserat om att bli astronauter. Det syns inte minst på hur många ansökningar det kommer in så fort rymdorganisationerna rekryterar. När Andreas Mogensen blev uttagen som astronaut för ESA var det 8413 ansökande, och då är de ansöknade bara en bråkdel av alla som någon gång stått och kikat upp mot stjärnhimlen och lekt med tanken.

Som tonåring läste jag på en massa om vad som krävdes för att bli astronaut. Jag minns att jag konstaterade att jag var nätt och jämnt lång nog, och att det jag grubblade mest på var det där med stresstålighet. Vad betyder det att vara stresstålig, och hur ska jag veta ifall jag är det?

Ganska nyligen läste jag Chris Hadfields bok, och den gjorde en hård landning i min för närvarande lite trötta hjärna som slits mellan olika kreativa impulser och internets snabba kickar. Jag vill så mycket, men att jobba så målmedvetet som en astronaut verkar förkrossande hårt och svårt. Samtidigt har jag många gånger tänkt att allt som är värt något är krävande. Att bara flyta på ger inget, men att jobba alltför mycket kan knäcka även de starka. Kan astronauter inte bli utbrända?

Läs hela inlägget här »

Skylt till Hack Green Secret Nuclear Bunker

Ordet ”atombunker” ser konstigare och mer obegripligt ut ju mer jag stirrar på det — alla bunkrar är förstås gjorda av atomer. Skillnaden är då att somliga byggdes för att människor skulle överleva efter ett kärnvapenkrig och jag tror att de flesta begriper att det är en sådan jag syftar på. (”Kärnbunker” låter inte som ett riktigt ord det heller, men ”atombunker” har jag åtminstone hört förr.)

För någon vecka sedan var jag i Manchester på konferens (jag skrev om den på min andra blogg: Att se till att inte vem som helst sätter igång med att klyva atomkärnor), och i samband med det ordnades en utflykt till Hack Green Nuclear Bunker. Vem kan tacka nej till ett besök i en bunker? Särskilt en som var tänkt att fungera som ett centrum för att återstarta centralbyråkratin (regeringen alltså) och civilförsvaret i händelse av att hela samhället slagits i spillror.

Det var faktiskt en väldigt säregen plats, och en märklig upplevelse. Inte minst berodde det på hur hela stället ramades in med information i ett tonläge som jag inte riktigt förstår mig på. Anstrykningen av humor har kanske funktionen att ta udden av det läskiga, men för mig blir effekten mest att det känns som om det här handlar om påhittade historier och rekvisita man sett på film.

skylt-i-bunkermatsalen

Exempel: foldern som beskriver museet (som det ju är nuförtiden) innehåller fantastiska, märkliga formuleringar. ”The only thing missing from the experience is the radiation sickness and a slow lingering death!” Eller framsidan. ”Now declassified. Experience the cold war and see ‘awesome weapons of mass destruction’”.

Jo, för ett ganska stort utrymme av utställningen upptas av helt riktiga kärnvapen. Fast med själva laddningen borttagen då.

Guiden som visade runt var glad och frejdig, även om han till största delen avhöll sig från att skämta. Han vallade proffsigt omkring den stora gruppen, från mässen med orange plaststolar, genom de olika rum som fyllts med utställningsmontrar, förbi luftsluss en och dekontaminationsutrymmet och ner i kommunikationsrummen två våningar under jord. Tre månader skulle folk kunna klara sig här, beräknades det när stället byggdes i sin nuvarande form på 80-talet. De vitmålade betongväggarna kändes väldigt nära i de smala gångarna och de små rummen, jag hade svårt att tänka mig hur de skulle kännas efter några veckor. Starka och trygga eller tryckande och klaustrofobiframkallande? Och så att andas filtrerad luft, i en atmosfär med lätt övertryck för att radioaktivt damm inte skulle kunna tränga sig in. Jag misstänkte att bunkern inte är särskilt lufttät längre, för i rummet brevid mässen droppade vatten från en spricka i taket ner på heltäckningsmattan brevid de uniformerade skyltdockorna, och det luktade kraftigt nysningsframkallande av mögel.

Platsen anlades redan före andra världskriget, berättade guiden. Först var där en falsk järnvägsknut, som skulle locka tyska bombplan bort från de riktiga, och strategiskt viktiga, järnvägsstationerna i närheten. Tyvärr fungerade den idén inte alls, eftersom tyskarna föga förvånande hade kartor och visste hur de skulle användas, och här låg alltså en stor kuliss i trä helt i onödan. Under kriget förlades här istället en radarstation, och personalen eldade upp träanläggningarna för att hålla sig varma.

Det var heller inte första gången här satsades stort på något som aldrig kom till nytta. Under 50-talet byggdes här en enorm radaranläggning för att kunna bevaka luftrummet för att upptäcka om något hotfullt närmade sig från Sovjetunionen. Samtidigt hade förstås supermakterna utvecklat interkontinentala missiler, och då var inte den här anläggningen funktionell längre. Den stängdes ner 80 dagar efter att den togs i bruk (om jag uppfattade guiden rätt). Vilken märklig historia.

En del av den kapaciteten kom trots allt till nytta, men inte för att vakta på Sovjet utan för att se till att flygvapnets övningar inte kolliderade med det framväxande trafikflyget. Det var tydligen nära några gånger, men det hölls väldigt hemligt.

Under 1979-1983 byggdes den nuvarande bunkern, som en del i Regional Government Headquarters Network som skulle fungera som centrum för att återskapa eller upprätthålla centralregeringens byråkrati och förhindra totalt sammanbrott ifall landet skulle slås ut av en kärnvapenattack. 1992 stängdes det ned

Det här var civilförsvarets kontrollrum för återuppbyggnaden, om jag förstått saken rätt. Kolla imponanspanelerna!

civilförsvarets kontrollrum

Men en sån här bunker kan användas inte bara mot yttre hot, utan för att styra upp saker internt. Den gången det var nära att bunkern togs i bruk var 1985, i slutskedet av den stora gruvarbetarstrejken, och det är nog så läskigt bara det. Regeringen hade beslutat att de skulle sätta in militären och utfärda undantagstillstånd, och någon officiell representant hade redan stationerats i bunkern. Då mattades oroligheterna av, och det hela avblåstes.

Det här besöket var som sagt en rätt speciell upplevelse. På väggarna hängde civilförsvarsaffischer och inramade tidningsurklipp om Hiroshima, och i entrén fanns en ganska udda souvenirshop med föremål från kalla kriget. Här kunde vi bland annat köpa sovjetiska partiböcker från 80-talet, äkta med fotografi och allt. Eller sovjetiska vykort. Vår guide förklarade stolt hur den här bunkern numera används till filminspelningar.

Jag lämnade bunkern både road och oroad, med mögeldoften envist hängande kvar i näsan. På något vis kändes det kalla kriget mer avlägset än någonsin, samtidigt som minnena av hur jag som barn låg vaken på natten och var rädd för Bomben hade krupit ut ur de inre gömslena och lurade strax under huden.

Tillägg: Notera att faktakollen bakom detta inlägg inte var särskilt rigorös. Jag har skrivit om min upplevelse, och om vad guiden sade. Vill du ha de historiska detaljerna rätt gör du bäst i att hitta oberoende källor.

Det som följer här är några personliga och rätt spontana funderingar, så jag hoppas att jag inte ser ut att klanka ner på någon annans syn på eller upplevelse av kärlek och relationer. Det handlar i alla fall lite om hur vissa sorters kärlek syns mer än andra i olika former av berättelser.

En typ vi ser väldigt lite av i populärkulturen är ”personer som varit ihop jättelänge och som trivs med varandra och gör saker tillsammans”. Varför kan inte sådana huvudpersoner också vara med om intressanta saker?

Jag är nog i grunden ganska romantiskt lagd, även om jag döljer det väl, men jag är ganska ointresserad av berättelser där kärleken är huvudpoängen. Vanligast är väl skildringar av folk som söker efter den rätta och sen ska livet bli fantastiskt — men där vi aldrig får veta vad som hände sen. (Av de här sagosluten får jag bara en olustkänsla i maggropen som säger mig att relationen aldrig kan leva upp till de glittrande förväntningarna.) Det finns en annan typ av berättelser som är rätt vanlig, nämligen den om folk som ledsnat på sitt stagnerande förhållande och bryter sig lös eller hittar en ny (eller eventuellt trasslar till det med vänsterprassel). Jag förstår att folk ropar efter skildringar av polyamori, det är i alla fall något annat än det vanliga. Det jag själv skulle vilja se mer av är huvudpersoner som faktiskt hänger ihop och är vana vid varandra, och agerar som par. Den där mogna kärleken, den som innehåller all ömsesidig uppskattning och ömhet men som inte behöver vara förälskelsesvindel mer än nån gång emellanåt. Detta känns väldigt ovanligt både i böcker och på film, jag kan faktiskt på rak arm inte komma på ett enda exempel. (Ge mig gärna några tips. Helst där relationen inte är i fokus för handlingen, utan bara finns där.)

Jag vet inte riktigt när man blir medelålders. Det är väl typ mellan ung och äldre. Jag slutade känna mig som ungdom för rätt länge sen, men sen har aldrig ungdom varit något personligt ideal för mig heller. Jag vill ju bli vis, eller åt minstone livserfaren. Samla på mig kunskaper och färdigheter. Men allra helt vill jag göra det i sällskap med någon, för det är vad jag upplever i gemenskap som betyder mest — det är min teori om kärlek i medelåldern, och då är det med bakgrund av att ha varit gift i alla fall i tretton år. Kärlek är det dagliga småpratet, länkar och bilder som skickas, det där gemensamma klurandet och samtalen som kan tas upp igen och fortsätta över lång tid. Att känna varandras dåliga sidor men inte haka upp sig på dem eftersom de goda sidorna spelar större roll. Att planera tillsammans, att minnas tillsammans. Att se något och tänka ”det måste jag berätta för honom, det där är något han skulle gilla”. Att vara bästa vänner. Att emellanåt plötsligt känna sig kära i varandra igen, men att inte behöva luta sig mot stormande känslor hela tiden eftersom där finns så mycket annat.

För övrigt är ett av de bästa äktenskapsråd jag hört det där om att vara föreberedd på att någon i paret blir förälskad i någon annan. För det händer. Den som har tänkt sig att leva monogamt (det är väl det som är tanken när två personer gifter sig) måste vara redo för detta, och inte tro att det nödvändigtvis betyder att något är fel. Kärlek är något man gör, inte bara en känsla. Förälskelser händer. Är den relation du byggt upp genom år eller decennier värd mer eller mindre än att springa efter den här känslan? Det där kan vara olika, beroende på hur varje förhållande ser ut. Men jag blir förbryllad över hur ofta folk verkar bli förvånade när den där situationen uppkommer.

Den här blandade röran av funderingar triggades förstås den här krönikan — och folks kommentarer till den. Och bara så att jag har det sagt: jag skulle inte vänta om min man ville lämna mig ett tag på prov. Det finns i min värld inte ”paus” i en relation, det finns ”på” eller ”av”. Och att bli min mans mamma har jag för övrigt värjt mig emot varje gång någon verkar tycka att jag borde. Skulle jag komma ihåg hans släktingars födelsedagar, eller köpa kläder åt honom, eller styra hans sociala liv? Aldrig. Vi är två vuxna människor som står vid varandras sida. Inte är det perfekt varje dag, men min sammantagna uppfattning hittills är att det faktiskt är en väldigt Bra Sak.

Internet och bilder är en explosiv kombination. Bilder är en av de saker som gör internet roligt. Samtidigt kopierar folk roliga och snygga bilder till höger och vänster och återpublicerar dem — för humoristisk effekt, eller för att få uppmärksamhet, eller för att dela med sig av något de tycker är häftigt. Oavsett anledning blir det ofta som viskleken: ursprunget tappas bort och tolkningarna muterar.

Jag har också råkat sprida bilder som inte är mina utan att länka till ursprunget, och jag har också trillat dit på att tro att en bild är något som den inte är. Det var kul när det snöade i Egypten, och folk skickade omkring bilder på sfinxen i snö — men just den bilden var tagen i Japan. Detta är bara ett exempel, som jag råkade komma ihåg.

Jag påstår alltså inte att jag är perfekt i det här avseendet. Men det gör mig frustrerad, eftersom jag ju faktiskt har både forskarutbildning och journalistutbildning, och borde vara lite av en expert på källkritik. Hur ofta lurar då inte folk på internet både sig själva och varandra genom att dela bilder utan att kolla varifrån de kommer och vad de egentligen föreställer (och hur manipulerade de är)?

Nu kanske du som läser detta har full koll, men om du inte har det ska jag ge några tips. När du ser en bild, kolla om det finns en länk till någon sorts källa. Om det finns, är det den ursprungliga källan, och vad säger den i så fall om bilden? Om det inte finns någon länk, eller om länken bara går till någon annan som också skickar omkring en bild utan att ha tagit den själv, då får du ta till en bildsökning.

Det verkar som om inte alla har gjort detta, så jag ska berätta hur man gör. Det finns tydligen nån plugin för bildsökning, men om du ska göra det direkt från google så går du till ”images”, bildsökningen. Där finns en liten kamerasymbol, som på bilden här:

Det är den här symbolen du ska klicka på för att ange en bild och söka efter likadana eller liknande bilder.

Det är den här symbolen du ska klicka på för att ange en bild och söka efter likadana eller liknande bilder.

Du kan klistra in en länk till en bild (om du ser en bild på en webbplats måste du först högerklicka och välja ”view image” eller ”visa bild” eller vad din webbläsare nu kallar det), eller ladda upp en bild.

Överkursen handlar sen om att bedöma vad folk säger om sina egna bilder. Vad var syftet med bilden från början? Det finns ju också sådant som konst — och humor — som ofta inte behandlar sanningen bokstavligt. När en attributmakare visar en bild på något (säg, en vampyrjägarutrustning, för att ta ett exempel ur luften :) ) och säger att det är från 1800-talet är det inte riktigt samma sak som om en museiintendent säger att ett föremål är från 1800-talet. Det är värt att komma ihåg.

Min poäng här är att folk — nästan alla — är ganska naiva när det gäller bilder, och benägna att tro på vad de ser. Och därför är det nyttigt att öva sig i att fundera på varifrån bilder kommer och om de är vad de (eller den som sprider dem) säger att de är. Det är väldigt lätt att luras! Min tumregel är att alltid länka till källan, så att det går att se varifrån bilden kommer. (Och sen kan det vara värt att veta att det strikt taget är brott mot upphovsrätten att använda andras bilder utan deras tillåtelse. Även om du inte bryr dig så noga om det så tycker jag att det är hyggligt att åtminstone ge cred till den som skapat en bild.)

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Twitter

  • @mjomark Å vad kul! Jag hade ingen aning om att det fanns landskapsmossor. Måste spana efter Upplands :) Liten anteckning 6 hours ago
  • @Anguche Även lönnar, lindar, askar, almar, kastanjer! Och plataner, när jag reser ännu längre söderut. Liten anteckning 7 hours ago
  • @Anguche Jag gillar träd, så jag tittar på dem och snappar upp efterhand. Stora lövträd har alltid fascinerat mig.… twitter.com/i/web/status/8… Liten anteckning 7 hours ago

Arkiv juli 2007 till nu