You are currently browsing the category archive for the ‘läsning’ category.

Foto av boken Best of Edmond Hamilton, redigerad av Leigh Brackett.På fredag, sade jag visst. På fredag pratar vi om ”What’s it like out there”. Nu hoppas jag att du har läst den, för nu är det fredag. Det som följer här är några av mina tankar om novellen. Sen vill jag gärna veta vad du tycker och tänker! Skriv antingen här i kommentarsfältet eller på twitter eller nån annanstans. (Missade du själva inbjudan att prata om noveller så hittar du den i föregående inlägg.)

Berättelsen är alltså utgiven 1952, och är en kraftigt omarbetad version av en cirka 20 år äldre novell som aldrig blev publicerad. Den utspelar sig i ett framtida 1960-tal där rymdfart är ett riktigt krasst industriellt företag och människor är förbrukningsvara. Rymdfarare förväntas stryka med. Raketer skickas iväg 20 stycken samtidigt, utan säkerhetsmarginaler och med brutal acceleration. Det enda syftet med att skicka människor till Mars är att utvinna naturresurser för att upprätthålla det trygga och välmående samhället av konsumenter hemmavid.

Dödligheten i både avfärd och ankomst påminner mig om det ganska omfattande sovjetiska marsprogrammet. Det handlade aldrig om att skicka kosmonauter, men de avfyrade en imponerande följd av sonder mot Mars som antingen strök med redan i uppskjutningen eller gick sönder på vägen dit. Ja, och till slut ett par som i alla fall delvis fungerade. Men skicka iväg farkoster med människor med samma attityd, det skulle förmodligen vara väldigt dålig PR.

Hur som helst handlar detta om vad som händer när huvudpersonen Frank återvänder till jorden. Han vandrar yrvaket omkring i en vardagsvärld som aldrig blir sig lik, traumatiserad som efter ett krig. Jag tänker mig att en del av läsarna vid den tiden den här novellen kom ut kunde identifiera sig med upplevelsen att återvända efter att ha varit med om saker ingen därhemma kunde begripa. Edmond Hamilton hade själv inte varit i kriget. Även om han försökte ta värvning så blev det aldrig av, men han kan nog ha tagit hjälp av stämningar i samtiden för att få till den starka känslan.

Det här scenariet framstår i skarp kontrast mot många andra berättelser, där utforskandet av rymden är ett storslaget äventyr. En av Franks gamla vänner visar sig ha haft en ganska romantisk uppfattning om uppdraget, och hade sett det fantastiska i att uppleva en ny värld. Men han kom aldrig hem igen. Frank verkar ha lite svårt att tänka sig in i upptäckarattityden. Jag undrar hur Frank tänkte innan han själv for iväg, vad som fick honom att ta jobbet.

Personerna Frank möter ställer alla titelns fråga, men egentligen vill de inte veta hur det är där ute. I stället börjar de berätta om egna upplevelser. Men Frank kan inte heller berätta. Vissa händelser är hemligstämplade, andra är bara för obehagliga för att dela med sig av.

För mig som är van vid nutidens panoptikonaktiga rymdfart (där det går att följa raketuppskjutningar i realtid och där vi får video från internationella rymdstationen) känns det lite konstigt att föreställa mig den här hemliga situationen. I novellen vet ingen på jorden någonting om hur det är på Mars, och Marsfararna får skicka hem 32 ord varannan vecka. Det ger mig en liten tankeställare, med perspektiv på min egen tid. Det är när jag läser sådant jag förstår vad det betyder att vi lever i en informationsålder.

Vad tänkte du när du läste den här novellen?

Annonser

Skärmdump från filmen Frau im Mond, som visar en novelltidskrift den unge Gustav (”jag har studerat månen i hela mitt liv”) läser. Den här tidskriften har aldrig funnits i verkligheten, men dock många andra, liknande.

— Du lyser upp när du pratar om den där!

Min kompis såg tydligen nån sorts förändring hos mig när samtalsämnet växlade. Jag hade just dragit upp New York 2140 ur väskan och berättade om varför jag läser allt Kim Stanley Robinson skriver.

Det är rätt märkligt, jag blir nästan alltid glad av att prata om science fiction. En fråga om lästips kan jag sällan ignorera. Därav till exempel den högst personliga lilla listan på böcker jag gjorde häromsistens.

Jag anar att det finns nånting här. En källa att dra inspiration ur.

Nu tänker jag dra igång en liten novellcirkel här! Jag vill berätta om sf, men också prata och diskutera. Dra med mig den som har lust på ett strövtåg genom faktasilandskapet*.

Den bästa motionen är den som blir av, sägs det. Samma princip gäller också andra delar av tillvaron, så det får inte bli för krångligt. Så här tänker jag att det ska gå till:

En gång i veckan, ungefär, bjuder jag in till samtal om en novell. Det blir en del klassiker, några udda kuriositeter, och ibland nåt nytt och hett.

Jag länkar till texten om den finns på nätet, och annars upplyser jag om var och hur den går att få tag i. Efter en vecka lägger jag upp en liten kommentar, med information och anekdoter, och sen kan den som möjligtvis har lust vara med och snacka om novellen.

Kommentarsfältet här är öppet, och den som hellre vill kan ta diskussionen i nåt annat forum. Det går bra att prata på twitter (jag är @landetannien och så kan vi använda #faktasilandskapet) och jag startar en tråd i nån lämplig grupp på facebook.

Men det här borde kunna funka va?

Sagt och gjort! Nästa helg blir det samtal om ”What’s it like out there”, en novell från 1952 av Edmond Hamilton. Det är en ganska deppig historia om en rymdfarare som är tillbaka på jorden igen.

Edmond Hamilton var ett stort namn en gång i tiden, men han nämns inte så ofta nu längre. Han var med från science fictions själva födelse som genre på 1920-talet, och blev en mästare inom det som kom att kallas ”space opera”. Men ”What’s it like out there” är en annan sorts berättelse, och mycket mörkare. Den fängslade mig på flera sätt, men det återkommer jag till nästa helg. Här vill jag bara peka ut redaktörens roliga presentation av författaren, som finns i originalpublikationen (som min länk går till).

/…/ ”World-Wrecker” Ed Hamilton earned his reputation for more muscular heroes, more voluptuous gals, more spectacular disasters, more menacing villains . . . and because he has always been a good, skilful writer, he rated tops in the space-opera field.

Now science fiction has grown up. And so has Hamilton. He has adjusted his sights to the new goal, as have other seasoned scribes who really had the stuff inside of them and were just waiting around for the right audience.

Det säger en del om vad som rörde på sig i sf vid den här tiden. Hela det som ibland kallas science fictions guldålder hade utspelat sig under de senaste sisådär femton åren innan den här novellen skrevs. En del av den nya mognaden kom nog genom ålder och erfarenhet, somligt av det genom impulser från hur genren utvecklades, och en del från kreativt samarbete med hustrun. 1946 gifte sig nämligen Edmond Hamilton och sf-författaren Leigh Brackett, och jag har förstått det som att hans författarskap påverkades mycket av det.

Här hemma har vi en samling med Ed Hamiltons noveller, redigerad av hans fru (och symmetriskt nog också en samling med Leigh Brackett-historier, redigerad av Ed Hamilton). I förordet skriver Leigh Brackett bland annat att Edmond Hamilton var den förste som skrev en berättelse med rymddräkter i. Det tycker jag var intressant. Det är troligt att han själv aldrig hade läst om något sådant innan han själv skrev om det, även om internet verkar ha bestämt sig för att Edison’s Conquest of Mars av Garrett Putman Serviss (1898) var allra först.

Att vara först är förstås inte det enda som räknas. Det är svårt att hitta någon fundamentalt originell idé att skriva om, men det går alltid att göra något bättre och intressantare med en gammal sak. En stor del av science fictions historia går ut på att återvända till samma troper, uppfinningar, platser och företeelser, och tolka dem på nya sätt.

För övrigt blir jag väldigt nyfiken på world-wrecker-grejen. Det lär ha varit stort i space opera nästan ett halvsekel innan dödsstjärnan dök upp på vita duken. Egentligen är det en fundamentalt löjlig idé. Att spränga en planet är så orimligt krävande jämfört med att bara utplåna allt liv på ytan.

Det finns folk som har diskuterat fysiken kring det, om du är nyfiken. ”Bad Astronomer” Phil Plait till exempel. Och här är en fysikstudent som räknat på dödsstjärnans förmåga förutsatt att Imperiets mytiska teknologi fungerar som det sägs att den ska göra enligt Källorna till Star Wars-information.

Sen känner jag att jag inte helt och fullt förstår lockelsen med att skriva berättelser om exploderande planeter. Eller att läsa dem. Men det måste ju vara nåt, och jag känner att min sf-allmänbildning brister lite i att jag inte själv har läst några riktiga planetsprängarberättelser. Att själva grejen fortfarande är effektfull visades nyligen av Neal Stephenson i Seveneves, där vår måne råkar ut för nåt. (Obs, detta är inte en spoiler — det händer på första sidan.)

Det här är den sortens små utvikningar ni kan förvänta er framöver, i den är novellcirkeln. Läs ”What’s it like out there” (garanterat utan sprängda planeter) och kom tillbaka hit nästa vecka så beger vi oss till den första rastplatsen i faktasilandskapet.

*Faktasi är inte en felstavning. Det var det vinnande bidraget när svenska Galaxy utlyste en tävling om vad science fiction borde heta på svenska. Ordet fick aldrig fäste riktigt, men jag tycker att det är kul att plocka upp och använda konstiga ord.

Som någon sorts bokbloggare ska jag väl ta mig i kragen och försöka summera läsningen under 2016. Som vanligt kan jag inte mäta mig med de riktigt snabbläsande bokslukarna, men böcker är nu hur som helst ett stort intresse och det finns ständigt fler som jag verkligen vill läsa. Kul då, att se att jag faktiskt lagt grundnivån lite högre än tidigare. Inräknat högläsning har jag läst 55 böcker, och utöver det ett helt gäng seriealbum.

Det finns kanske inget egenvärde i att pressa mig igenom tio böcker extra, men det betyder att jag har lagt mer tid och energi på något jag verkligen vill göra. Det är därför det är så tillfredsställande att räkna lästa böcker.

Nåväl. Jag tänker inte lista allt jag läst, utan bara diskutera några av de böcker som känns lite extra roliga att prata om.

Läs hela inlägget här »

2015 var ett bra år för mig på många sätt. När jag tittar tillbaka på vad jag läst under året ser det också väldigt bra ut. Jag har läst fler böcker än jag brukar, och många av dem sådana som kommer att stanna i minnet och kanske till och med kandidater för omläsning. Utan att riktigt ha haft en medveten plan för det har jag också faktiskt läst ungefär lika många böcker av kvinnor som av män. (Periodvis har jag nästan bara läst manliga författare, och det är dumt eftersom jag troligtvis missar mycket av det bästa — samt för att jag tror att kvinnor som skriver populärvetenskap och science fiction ofta säljer sämre på grund av orättvis brist på uppmärksamhet och jag vill inte vara en av dem som ignorerar dem).

Egentligen älskar jag att läsa om böcker, och vårdar föreställningen att alla riktigt bra böcker är bättre andra gången jag läser dem. Fast eftersom jag läser så långsamt och har så mycket nytt blir det tyvärr sällan av. Under detta år fick jag in några omläsningar, och dem jag är mest nöjd med är Godnatt Mister Tom (av Michelle Magorian, en favorit när jag läste den i elvaårsåldern eller när det nu kan ha varit) och Aniara.

Serier lyckas jag oftare läsa mer än en gång, och det var kul att återbesöka bland annat Linda och Valentin och Transmetropolitan.

Det vimlar ju också av klassiker som jag inte läst tidigare. Äntligen har jag läst Beowulf! (I tolkningen av Robert Nye.) Jag blev också fascinerad av H.G. Wells version av det totala kärnvapenkriget, skriven redan före första världskriget: The World Set Free. Intressant att se spekulationerna från andra sidan 1900-talets stora krig.

Något som är lite på gränsen till klassiker är Kate Wilhelms noveller, som jag skrev om nyligen. Mycket läsvärda.

Bland övrig science fiction har jag återupptäckt Justina Robson. Jag blev ganska imponerad av Glorious Angels, framför allt på grund av intressanta huvudpersoner och jättemärkliga aliens. Så jag bestämde mig för att läsa ikapp hennes tidigare romaner och plockade upp Mappa Mundi. Den var också en av de bästa jag läst i år — väldigt spekulativ neurovetenskap, men mycket bra genomförd spänningsroman och filosofisk sf. Vill du ha hemliga vapen, hotande pandemier, stora konspirationer och dessutom sympatiska människor med känslor och bakgrundshistoria, då måste jag rekommendera denna.

Dessutom läste jag och uppskattade The Martian av Andy Weir (och gav den svenska översättningen, Ensam på Mars till tioåringen som slukade den) samt Aurora av Kim Stanley Robinson. Båda har diskuterats så mycket på alla möjliga ställen att jag inte säger mer om dem här.

Den mesta fantasy jag läst under året var bra men inte något som fastnade i huvudet riktigt. Bäst var nog Jonathan Strange & Mister Norrell av Susanna Clarke, som inte precis är ny men som råkade bubbla upp till toppen av min läshög nu.

Slutligen har jag förstås hunnit med lite faktaböcker också, och de jag gillade mest har jag redan bloggat om. Där får jag väl räkna in Chris Hadfields An Astronaut’s Guide to Life on Earth, som fick mig att tänka på prestationsångest men som också var inspirerande. The Thrilling Adventures of Lovelace and Babbage kom ut lagom innan Ada Lovelaces 200-årsdag, och jag har hunnit både ge bort den till någon och rekommendera den till nästan alla jag möter. Och så måste jag nämna The Disappearing Spoon, som jag hittade i en bokbytarhylla och som fascinerat mig med mängder av anekdoter ur vetenskapshistorien.

Så där, en lista på det som just nu känns som det bästa jag läste 2015!

Min hjärna kan så mycket som jag inte är medveten om. Att knuffa in de där dolda förmågorna i synfältet och återupptäcka dem på nytt är väldigt kul, för det får mig ofta att känna mig lite smart. Titta vad jag kan!

Som det där med att dansa. Lindy hop ser så komplicerat ut, och jag skulle aldrig kunna förklara hur det funkar, men när jag väl kommer ut på dansgolvet är det som att kroppen blir en del av musiken och jag kan följa turer jag inte ens känner igen. (Nåja, åtminstone ibland. Det händer också att det känns som om jag har två vänsterfötter och skor av bly. Men nu pratar vi om de där idealiska fallen.) Om det har gått några månader sedan jag dansade senast kan jag bli så uppriktigt förvånad — förbluffad! — av detta.

Medvetandet har ju ganska liten bandbredd, och är också väldigt långsamt. Som du säkert vet lever vi alla till stor del i en illusion av kontroll, eftersom det finns så mycket vi gör först och blir medvetna om sedan. Dans är ett väldigt tydligt exempel på sådana förmågor som funkar helt utan analys, och där medvetandet själv vet om att det upplever snarare än styr.

På sistone har jag roat min hjärna med att lyssna på en tysk ljudbok. Egentligen älskar jag språk, men är jag lite för lat för att plugga. Det är svårt att lära mig ett nytt språk, och kräver så mycket tidsinvestering att jag helt enkelt inte kommer mig för att göra det på min fritid. Tyska läste jag dock i skolan, och det har fördelen att var ett språk som är tillräckligt likt svenska för att jag ska ha lätt att förstå mig på det. Jag kan absolut inte prata tyska, men det är inget fel på min passiva förståelse. Jag har ett stående löfte till mig själv att läsa minst en bok på tyska om året, för att inte tappa den där förmågan. Ibland tittar jag på något avsnitt av Raumpatrouille Orion också. Varje gång blir jag liksom glatt förvånad över att jag faktiskt kan förstå nästan allt.

Det är något besynnerligt stimulerande med alla saker som befinner sig i den magiska zonen att vara svårt, men inte för svårt. Det här med att lyssna på 23 timmar tysk ljudbok har en tämligen fantastisk inverkan på mitt huvud. I början är jag tvungen att spela den på lägre hastighet för att hänga med, men så småningom börjar jag riktigt känna hur kopplingar förstärks och växer till mellan hjärncellerna. Jag vaknar med rytmen av verb som skjuts upp mot slutet av meningar, så där som tyska språket beter sig. Det viskar i utkanten av mina tankar, särskilt på morgonen och kvällen när jag är lite trött. … ausgetauscht worden … mit den Fingern hätte schnippen müssen … nicht reinschauen können … erzählt hatte …

Enskilda ord studsar också omkring i huvudet som intressanta ljudkombinationer.
Plötsligt, när jag är helt uppe i något annat, bubblar ett ord upp till ytan och jag kan höra mig själv mumla fram något bara för att känna hur det känns i munnen. Schublade. Knochenmark. Jag undrar lite över min hjärnas mystiska urval. Vad är det som gör att vissa ord fastnar så där? Är det att de är lagom nya och ovanliga för att behöva bearbetas ett par extra varv, eller är det något med själva ljuden?

Nu när jag har nått fram till upplösningen av boken har mitt språksinne kommit så långt att jag till och med börjar formulera konstiga slumpmeningar. Wahrscheinlich völlig ungrammatische Übungen. Men det är himla roligt. Det får mig verkligen att lägga märke till de där smarta subrutinerna som ständigt jobbar i huvudet vid sidan av de medvetna tankarna.

Självmedvetandet är ofta lite stöddigt, och tror att det är hela personligheten och identiteten eftersom det sitter där i huvudet och tittar på sig självt hela tiden. Men det finns så mycket mer, som också är jag.

Här kommer ett av mina utlovade inlägg i repris från min första blogg, ”läst och tänkt i Annien”. Det här känns fortfarande relevant, strax över tio år senare (ursprungligen publicerades det den 10 april 2005). Och en av länkarna som fanns i inlägget funkar fortfarande!

Folk klagar ibland över att många böcker är för långa. Varför köper folk jättetjocka tegelstenar, och oändligt långa bokserier?

En del av svaret är förstås uppenbart: somliga gillar inte den där lite sorgsna känslan man kan få av att läsa ut en bok och lämna en värld bakom sig. Det är behagligare att bara låta det fortsätta, och man är nöjd med att ha något att läsa.

Den som hellre vill bli överraskad och upptäcka nya saker läser inte på det sättet, men det är ju uppenbart en smaksak.

Det som verkar vara svårare att begripa är varför många inte verkar vilja läsa noveller. Man tänker sig att noveller borde vara väl anpassade för vår hektiska tidsålder, små munsbitar av litteratur som man snabbt kommer igenom — kanske på en enda busstur.

För min del har jag inte alls svårt att förstå varför man hellre har en roman på tunnelbanan än en novellsamling. Noveller är mer kondenserade, och kräver lite mer. I en novellsamling med femton noveller måste man dessutom börja om från början femton gånger. Att komma in i en berättelse är ju faktiskt lite av en uppförsbacke. En roman börjar man på en enda gång, och om den är hyfsat flytande i stilen kan man lägga ifrån sig den när som helst och sedan ta upp den igen. Inte konstigt då om folk föredrar lättlästa men tjocka böcker med mycket luft i — man måste inte ha uppmärksamheten på topp hela tiden, och de funkar att läsa i många korta pass.

När jag har läst ut en historia, lång eller kort, vill jag lägga ifrån mig den och tänka lite på den innan jag är beredd att ta till mig en ny. Även om pauserna kan bli rätt korta har jag svårt att läsa en novellsamling i ett svep. En roman kan jag däremot sträckläsa, åtminstone om jag har ro i kroppen. (Långa tågresor! Jag älskar dem!)

Jag gillar noveller, men faktum är att de är jobbigare att läsa om man räknar per sida. Ser man däremot till antalet berättelser man kan ta till sig är noveller helt klart bättre. Det är en avvägning.

Apropå detta vill jag passa på att länka till den Matt Cheneys intressanta funderingar om läsvanor och korta och långa berättelser: Short Stories, Long Tails. Jag har inget särskilt att tillägga. Jag är säker på att alla konsumtionsmönster förändras med tiden och jag tyckte att det där med att fler hittar vad de gillar utanför hitlåtar och bestsellers verkar stämma med mina erfarenheter.

För övrigt upptäckte jag i veckan att det inte verkar bättre än att jag är jämnårig med Matt Cheney. Nu undrar jag bara när jag ska börja känna mig så där klok och initierad.

Jag älskar böcker, men ja, jag läser långsamt. Ibland ser jag bokbloggare som summerar sin läsning varje månad — för mig är det knappast någon mening att göra det. Mitt personliga mål är att läsa 50 böcker per år, knappt en bok i veckan. Detta är tyvärr redan det mycket mindre än jag egentligen vill. Jag tänker på böcker, staplar böcker, suktar efter att läsa böcker. Plockandet med högen brevid sängen är en ständig källa till både pepp och en del stress.

Min nya vurm för omläsning ger mig en hel del läsglädje, men bidrar inte heller till att jag läser fler olika böcker. Jag försöker tänka att det viktiga inte är hur många jag har läst, utan vad jag får ut av att läsa dem.

Elizabeth på Books and Pieces har också haft en ovanligt dålig månad för läsning. Två böcker på en månad skulle inte vara så uselt för min del, men jag sympatiserar med det hon säger om pressen som kan uppstå i sällskap där många läser enorma mängder med böcker.

Så jag säger så här: jag läser inte heller så mycket. Det är okej. Jag är en bokälskare ändå, och vi långsamläsare får också vara med :)

Nu när mitt projekt att läsa alla noveller som vunnit Hugon har gått i mål tänkte jag börja på en ny serie blogginlägg där jag tittar närmare på svensk fantastik.

Det finns alltfler småförlag och egenutgivare som ger sig på fantastisk litteratur i Sverige. Det är roligt, men alldeles för ofta tror jag att reaktionerna är begränsade till antingen tystnad eller allmänna glada hejarop. Det är för sällan som oberoende recensenter ger sig på att faktiskt ta de här berättelserna på allvar, och faktiskt läsa och granska dem på samma villkor som den ”fina” litteraturen. Hur ofta får författarna konkret och specifik feedback från läsare på språk och form? Jag tycker att de vore värda det.

Min plan är att ta mig an att försöka plocka upp en del relativt nyutgiven svensk fantastik, både från mindre och större förlag, och försöka ta mig en riktigt nära titt på dem. Då tänker jag vara ganska hård, men på ett konstruktivt sätt. Jag vill inte såga någon, men jag vill tala om exakt vad jag tycker funkar och inte, och hur det skulle kunna bli bättre. Det är sådant som jag själv som skribent vill veta om mina texter, sådant som ibland gör lite ont men som nästan alltid (i 99% av fallen) faktiskt gör en text bättre och gör att jag själv blir bättre på att skriva.

Ett problem i sammanhanget är förstås att science fiction och fantasy i Sverige är en ganska liten krets, och det är väldigt stor sannolikhet att träffa dem som har skrivit berättelserna. Kanske känner jag dem redan, rentav. Bekantskaper är svåra, det är så mycket lättare att tilltala någon jag inte känner alls, eller någon jag känner väldigt väl. Jag ska verkligen försöka att inte bry mig så mycket om detta, utan försöka anlägga en så objektiv attityd som möjligt. Välvillig är jag alltid, men det är inte värt att vara alldeles för snäll.

Jag är nu ingen särskilt sofistikerad litteraturkritiker, men jag har i alla fall läst väldigt mycket, så jag tror att jag kan säga hyfsat rimliga saker.

Sommar, sommar och avkoppling. Jag har alltså riktig sommarsemester i år, och det stora läsprojektet är det här med att sätta mig in i nomineringarna för Hugo Awards. SF Signal har listan, med länkar till de verk som finns tillgängliga online. Själv har jag ju som medlem i världskongressen i år tillgång till the Hugo voter packet, med många av de nominerade verken — inklusive hela The Wheel of Time.

Jag har hört att det är många Robert Jordan-fans som har blivit medlemmar bara för att kunna rösta på just WoT, men jag vet inte hur det är med det egentligen. Själv känner jag mig faktiskt inte särskilt charmad.

Faktum är att jag har haft lite svårt att riktigt komma igång med läsningen av romanerna. Det tog ett tag bara att plöja de korta kategorierna, och jag har faktiskt ett par kortromaner (novellas) kvar. När det gäller romaner fattade jag beslutet att läsa 100 sidor av varje, och sen bestämma mig för vilka jag faktiskt vill läsa vidare i. Det ser nu ut att bli Parasite av Mira Grant, Ancillary Justice av Ann Leckie, och kanske kanske också Neptune’s Brood av Charles Stross (den kändes lite väl over the top med konstiga grejer staplade på varann, men Rymdolov intygade att den blev bättre efter sidan 130). Just nu känner jag mig alltså väldigt icke-charmerad av Wheel of Time, så den får vara.

Jag har inte mycket tid kvar på mig nu, och flera kategorier kvar att rösta i, så det blir till att fokusera lite! (Och jag är fortfarande ingen snabbläsare.)

En sak jag helt har missat hittills är att lyssna på Sommar i P1. Jag har spanat in några av värdarna, och har för avsikt att faktiskt lyssna. Det har bara inte blivit av att jag har börjat ännu.

Däremot har jag upptäckt och lyssnat igenom Signaler från Zonen, rollspelsfirman Fria Ligans egen podd. Mutant har länge varit mitt favoritrollspel, i den mån jag kan säga att jag har något, så det kändes roligt att lyssna på. (Om nån undrar vilka versioner jag spelat: originalet och M:UA.) Ljudkvaliteten svajar lite, men är aldrig olyssningsbar. Det blir ibland väldigt internt, men de pratar ju för rolllspelare och inte för dem som inget vet, så det gör inget. Jag gillar ändå när de ger sig på det bredare anslaget, som i första avsnittet där de tar ett större grepp på postapokalyps som tema — fast med utgångspunkt i sitt eget spel förstås.

Nästa grej jag är sugen att lyssna ikapp på är The Titanium Physicists.

technologistsJag tror att det var Paul di Filippo som en gång beskrev technothrillern som science fictions sexigare lillasyster. Sedan jag läste det har jag funderat på vad det ska betyda egentligen. Kanske att technothrillern tilltalar en bredare läsekrets, eller att den som genre spelar mer på sådant som är lättsålt: våld, mysterier, action.

Jag vet inte riktigt. Men nu har jag återigen läst en technothriller som jag hade tyckt hemskt mycket bättre om ifall den hade varit mer som science fiction. I detta fall: mer som rigorös alternativhistoria, plus realistisk hantering av fysik och teknik (som i hård sf, alltså).

Det roliga med The Technologists av Matthew Pearl är att den utspelar sig i Boston 1868 och låter några personer ur den första avgångsklassen från MIT ta itu med de högteknologiska terroristattacker som drabbar staden. Det låter ju underbart. 1800-talsteknik, typ realistisk men tagen till sin extrem. Och så den akademiska miljön, och smarta ungdomar som handskas med problem genom att förstå världen och behärska sina verktyg. Det faller så nära många av mina käraste ämnen, och det borde vara bra.

Men det gnisslar en smula. De där teknologiska attackerna, de som borde vara närmast steampunkiga i sitt överdådiga lössläppande av uppfinningsrikedom, de funkar inte. De kunde ha varit häftiga, om de bara hade varit antingen möjliga att alls tro på, eller ännu mer skruvade. Antingen ska tekniska extrapolationer vara helt magiska och överdrivna, så att det blir kul, eller också ska de vara genomarbetade och realistiska. Annars funkar det åtminstone inte på mig.

I början var jag beredd att försöka tro på teknobabblet och de ytliga förklaringarna, och att det skulle kunna finnas någon fungerande förklaring under. Det skulle kanske kunna vara någon typ av väldigt stark elektromagnet som stör ut alla kompasser i hamnen. (Fast … skulle det verkligen leda till den typen av seriekrock och massförstörelse som det beskrivs som? Jag vet inte.) Men det där med att analysera den kemiska sammansättningen av en gas genom att studera hur snabbt den bredde ut sig, det känns lite sådär. Och sen blev det värre, är jag rädd. Jag ska inte gå in på detaljerna i slutuppgörelsen, men jag kan säga att det inte fanns någon vettig fysik i det någonstans.

Det här har uppenbarligen att göra med mitt sätt att tänka. Jag vill så gärna att det ska finnas något intressant djupare tanke med just hanteringen av teknik och fysik. Jag är så att säga präglad på en sådan litterär tradition, utöver att jag är skolad i att tänka på just sådana saker. Men jag tänker mig att andra läsare kanske också förväntar sig något mer än dimridåer.

Personskildringen och miljöerna var däremot riktigt trevliga att läsa om. Författaren har uppenbarligen gjort sin hemläxa ordentligt, och kan 1800-talets Boston. Kärleksmotivet hanterades på ett helt okej sätt, enligt mig som har lite svårt för att engagera mig i romantik i romaner. Och motivet med kvinnorna som på olika sätt försöker ta sig in i naturvetenskapens och teknikens värld, det tyckte jag var intressant. Ellen Swallow, den första kvinnliga studenten på MIT, kändes kanske en smula överdriven som isolerat supergeni, men det kan jag faktiskt leva med eftersom hon utöver det hade mänskliga och roliga personlighetsdrag.

The Technologists är en bok jag trots allt tyckte rätt bra om att läsa. Ändå känner jag inte att jag kan rekommendera den.

Det är lite sorgligt med en bok som får mig att önska att den hade skrivits av någon annan författare.

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Twitter

  • Nu har jag sett Fahrenheit 451 på Uppsala Stadsteater. Det är inte ofta jag är på teatern! Liten anteckning 4 hours ago
  • @Anguche Det är en hemskt fin komplimang. Tack! Liten anteckning 12 hours ago
  • @Anguche Fast jag är nog ganska trygg ändå ;) Liten anteckning 12 hours ago

Arkiv juli 2007 till nu