You are currently browsing the category archive for the ‘fantastik’ category.

Jag fick en fråga på twitter:

Mitt första svar skulle vara: läs noveller! Ta en sån bok som När allt förändrades, där John-Henri Holmberg har sammanställt en lång rad jättebra noveller som ger lite smakprov av olika författare och science fiction-motiv.

Men sedan skulle jag vilja göra ett eget urval av några böcker jag själv gillar. Ett urval som visar på science fictions bredd och möjligheter, och på att sf-litteraturen existerar idag och inte bara är nåt som fanns förr.

Det är här svårt på många sätt. Vilken bok som passar bäst i ett visst läge beror så mycket på vem det är som frågar. Science fiction kan också vara så många olika saker. (Obs att jag dessutom är också en sådan som tycker att saker inte behöver vara antingen eller. Science fiction existerar i en zon där ett visst verk kan graderas som mer eller mindre science fiction-artat enligt en rad olika skalor och kriterier.)

Ann Leckie: Ancillary Justice
Det här är första boken av tre i en rymdoperaserie. Det jättelika Radch-imperiet knakar i fogarna. Det har länge levt på att ständigt expandera, ständigt lägga nya världars resurser till sina totala tillgångar. Och det är beroende av besegrade fiender för att göra ”ancillaries” till sina skepp: de mänskliga kroppar som kopplas ihop med skeppets AI och blir en del av dess sinnesapparat och ett gränssnitt för att samarbeta med människor. Vi får också följa Breq, en mycket intressant personlighet, som räddar livet på Seivarden som hon inte ens tycker om.

Jag vill rekommendera den här boken (och dess uppföljare) som ett exempel på vad space opera kan vara nuförtiden. Det har hänt mycket sedan Stiftelsen (som jag för övrigt finner nära nog oläsbar), och det är värt att ha vittring på den stora våg av ”ny space opera” som tog sin början på 1990-talet. För den som vill nysta vidare i den undergenren är det värt att ta en titt på Iain M. Banks produktion, för hans Culture-böcker är en sorts referenspunkt.

Ann Leckies böcker har blivit väldigt populära, och det är kul att ha läst något rätt så nytt som det finns god chans att stöta på andra som känner till! Dessutom tycker jag att den här serien gör lite intressanta saker med den gamla sf-skräcken att uppslukas av en svärmintelligens och förlora sin identitet. Och även med idén att dela upp sin personlighet i flera olika kroppar.

Ann Leckie är också en av hedersgästerna på årets stora sf-kongress, här i Uppsala.

Ted Chiang: Stories of Your Life and Others

En samling noveller av en av de finaste sf-författarna som lever idag. Han förtjänar att vara mycket mer känd. Jag hoppades att människor skulle börja prata en massa om Chiangs geni efter filmen Arrival, som bygger på novellen ”Story of Your Life” i den här samlingen. Varenda en av berättelserna här är en perfekt slipad ”vad skulle hända om det vore så här”-ädelsten.

Det finns människor som tycker att Ted Chiang skriver torrt. Det handlar inte så mycket om människor och att porträttera dem, utan det handlar om att fundera över hur saker hänger ihop. Flera av de här novellerna är helt orealistiska, men de smakar mycket starkare av science fiction än av fantasy. Hur skulle det vara om den babylonska kosmologin stämde och beskrev hur universum fungerade? Vad skulle då hända om Babels torn faktiskt byggdes?

Den här boken förtjänar att finnas i varje sf-älskares bibliotek. Och i många andras också!

Jo Walton: Among Others

Apropå sf-älskare. Detta är en fantasybok, som handlar om att växa upp som science fiction-läsare och älska alla de böcker som Jo Walton själv har en nära relation till. Den som är yngre än hon kan fortfarande känna igen en del titlar. Och för andra, som bara har nosat på Asimov och Clarke, kan detta bli en fiktionaliserad introduktion till lite genre-historia.

Samtidigt är det en fin berättelse i sig själv. Fantasyinslagen är ganska nedtonade och skulle kunna tolkas metaforiskt av en läsare som inte är inläst på genrelitteratur. Det utspelar sig i en värld som ligger rätt nära vår egen, precis som i annan nutidsfantasy.

Linda Nagata: The Red

Åter till häftig och samtida science fiction. The Red-trilogin handlar om militären, i en nära framtid, där krigen domineras av en privat marknad för högteknologiska vapensystem. Den övergripande historien handlar om vem som styr världen, och hur och varför. Men i förgrunden finns många kortare episoder av handling och dramatik.

Jag är inte så jätteintresserad av att läsa om krig, men jag förstår att lockelsen till stor del är att det ger extrema situationer som ställer frågor om moral och identitet på sin spets. Ännu mer så i den här framtiden. Soldaterna har implantat i hjärnan, som ger dem gränssnitt mot sina vapen och direkt kommunikation med varandra. Allt de ser och upplever kan spelas in.

Jag har förstått att somliga tycker att den första boken i trilogin har problem med att tempot varierar kraftigt. Det börjar häftigt, och sedan blir det en lång bit då allt rör sig mycket långsammare. Det kan nog stämma. Men jag tyckte om den lugnare biten också. Det handlar ganska mycket om hur det funkar att vara en ung person och ha olika sorters relationer utan något som helst privatliv.

Dessutom tycker jag att det är intressant med cyborghistorier. Huvudpersonen James Shelley äger inte sina egna ben, de är militärens. Det gör honom till något mer än han var från början, men gör honom också mindre till sin egen.

Peter Watts: Blindsight

Det finns människor som har fungerande ögon, men som inte medvetet kan uppfatta synintrycken. Det är det här fenomenen som ligger bakom bokens titel. Här får vi följa en mycket egendomlig besättning som ska ta kontakt med den första utomjordiska intelligens som mänskligheten har stött på.

Det här är en bok med mycket tuggmotstånd, och ganska mörk. Men också en berättelse som ställer stora frågor om vad medvetandet är och vad det är bra för, till exempel. Den används som kursbok på vissa universitetskurser, så vitt jag förstår.

Kim Stanley Robinson: Aurora

En intressant sak med att läsa mycket science fiction är att kunna se hur vissa ämnen stöts och blöts, bollas fram och tillbaka mellan olika författare, och hanteras på nya sätt och ur nya vinklar. Ett motiv som hängt med genom en stor del av genren är tanken om generationsstjärnskepp, som kan vara ett hem för människor under hundratals år medan de färdas mot något nytt stjärnsystem att befolka.

Kim Stanley Robinson är en i grunden mycket optimistisk författare — det är en av anledningarna till att jag har varit väldigt förtjust i hans författarskap väldigt länge — så det känns intressant att se honom göra en så nedslående tolkning av det här temat. Aurora ifrågasätter hela tanken med generationsstjärnskepp, och gör det väldigt grundligt. Det ger många infallsvinklar på vad som egentligen behövs för att människor ska kunna klara sig, och hur sårbart och viktigt livet är. Samtidigt ger boken anledningar att bli lite kär i själva mänskligheten och jorden vi bor på, så den är långt ifrån svart och pessimistisk.

Detta är också en berättelse om att berätta historier. Och huvudpersonen är egentligen själva skeppet. Det är intressant att följa hur skeppets AI försöker få fatt på hur det ska bete sig för att skildra resan och livet ombord. ”Scribble ergo sum”. Jag säger inte mer.


Jag blir förälskad i häftiga idéer, spännande tankar och fantastiska infall. De är mitt dagliga bränsle, som får mig att vilja göra saker.

Som student läste jag Peter Nilsons fina essäböcker om universum. Han hade ett fint sätt att fånga och förmedla förundran. Men medan Peter Nilson fortfarande katalogiserade galaxer som doktorand vid observatoriet fanns här i Uppsala en annan profil som vidgade Sveriges vyer mot planetrymderna: matematikern och vetenskapsskribenten Tord Hall.

Den första tisdagen i april har jag lovat att berätta om Tord Hall för alla som vill höra. Det blir i källaren på puben O’Neill’s, mittemot antikvariatet Röda rummet på Dragarbrunnsgatan i Uppsala. Där träffas science fiction-fans för att umgås och ha trevligt, och just denna kväll kommer det också att spånas på programmet till vår sf-kongress Kontur i maj. Men strax efter klockan åtta den kvällen ställer jag mig upp och håller ett litet miniföredrag.

Tord Hall skrev om naturvetenskap på ett smittande sätt. Hans första bok, Atomer och stjärnor, täcker in det mesta som var hett och häftigt på 50-talet: raketer, cybernetik, universums utveckling, atomkraft. Han var också en av dem som såg hur science fiction kunde tolka samtiden och dess teknologiska drömmar. När tidskriften Galaxy höll en tävling om att hitta på ett svensk beteckning för science fiction bidrog Tord Hall med ordet vetsaga. Det vann inte, utan förlorade mot faktasi, men eftersom Tord Hall själv använde ordet vetsaga i sina skriverier fick det nog mer spridning än vinnarbidraget.

Tord Hall skrev också om hur rymdfarten skulle ändra människans syn på sin planet, långt innan någon astronaut hade drabbats av the overview effect. Det var på den vägen han hamnade i samtalet i radions rymdstudio som fick mig att ta reda på vem Tord Hall faktiskt var. Nu har jag precis börjat läsa hans bok om naturvetenskapen i Aniara.

Jag är lite lustig på det viset att jag alltid vill prata med andra om saker som snurrar i mina tankar. Jag sitter och studsar i ett soffhörn och vill berätta om något som är coolt eller spännande eller bara en ny tanke för mig. Sån är jag bara. Att lära mig att släppa fram det här på ett sätt som inte tråkar ut min omgivning är något jag strävar efter i livet. Kom och lyssna på mig den 4 april, jag lovar att jag ska fatta mig kort! Men jag hoppas också att jag kan smitta av mig lite av den fascination inför verkligheten — och dikten — som jag uppfattar hos Tord Hall.

2015 var ett bra år för mig på många sätt. När jag tittar tillbaka på vad jag läst under året ser det också väldigt bra ut. Jag har läst fler böcker än jag brukar, och många av dem sådana som kommer att stanna i minnet och kanske till och med kandidater för omläsning. Utan att riktigt ha haft en medveten plan för det har jag också faktiskt läst ungefär lika många böcker av kvinnor som av män. (Periodvis har jag nästan bara läst manliga författare, och det är dumt eftersom jag troligtvis missar mycket av det bästa — samt för att jag tror att kvinnor som skriver populärvetenskap och science fiction ofta säljer sämre på grund av orättvis brist på uppmärksamhet och jag vill inte vara en av dem som ignorerar dem).

Egentligen älskar jag att läsa om böcker, och vårdar föreställningen att alla riktigt bra böcker är bättre andra gången jag läser dem. Fast eftersom jag läser så långsamt och har så mycket nytt blir det tyvärr sällan av. Under detta år fick jag in några omläsningar, och dem jag är mest nöjd med är Godnatt Mister Tom (av Michelle Magorian, en favorit när jag läste den i elvaårsåldern eller när det nu kan ha varit) och Aniara.

Serier lyckas jag oftare läsa mer än en gång, och det var kul att återbesöka bland annat Linda och Valentin och Transmetropolitan.

Det vimlar ju också av klassiker som jag inte läst tidigare. Äntligen har jag läst Beowulf! (I tolkningen av Robert Nye.) Jag blev också fascinerad av H.G. Wells version av det totala kärnvapenkriget, skriven redan före första världskriget: The World Set Free. Intressant att se spekulationerna från andra sidan 1900-talets stora krig.

Något som är lite på gränsen till klassiker är Kate Wilhelms noveller, som jag skrev om nyligen. Mycket läsvärda.

Bland övrig science fiction har jag återupptäckt Justina Robson. Jag blev ganska imponerad av Glorious Angels, framför allt på grund av intressanta huvudpersoner och jättemärkliga aliens. Så jag bestämde mig för att läsa ikapp hennes tidigare romaner och plockade upp Mappa Mundi. Den var också en av de bästa jag läst i år — väldigt spekulativ neurovetenskap, men mycket bra genomförd spänningsroman och filosofisk sf. Vill du ha hemliga vapen, hotande pandemier, stora konspirationer och dessutom sympatiska människor med känslor och bakgrundshistoria, då måste jag rekommendera denna.

Dessutom läste jag och uppskattade The Martian av Andy Weir (och gav den svenska översättningen, Ensam på Mars till tioåringen som slukade den) samt Aurora av Kim Stanley Robinson. Båda har diskuterats så mycket på alla möjliga ställen att jag inte säger mer om dem här.

Den mesta fantasy jag läst under året var bra men inte något som fastnade i huvudet riktigt. Bäst var nog Jonathan Strange & Mister Norrell av Susanna Clarke, som inte precis är ny men som råkade bubbla upp till toppen av min läshög nu.

Slutligen har jag förstås hunnit med lite faktaböcker också, och de jag gillade mest har jag redan bloggat om. Där får jag väl räkna in Chris Hadfields An Astronaut’s Guide to Life on Earth, som fick mig att tänka på prestationsångest men som också var inspirerande. The Thrilling Adventures of Lovelace and Babbage kom ut lagom innan Ada Lovelaces 200-årsdag, och jag har hunnit både ge bort den till någon och rekommendera den till nästan alla jag möter. Och så måste jag nämna The Disappearing Spoon, som jag hittade i en bokbytarhylla och som fascinerat mig med mängder av anekdoter ur vetenskapshistorien.

Så där, en lista på det som just nu känns som det bästa jag läste 2015!

Med tanke på att jag använder dem flera gånger i veckan känns det konstigt att inte alla känner till dem — jag måste tipsa.

The Encyclopedia of Science Fiction kommer inte i någon mer utgåva på papper, men utvecklas och utvidgas på nätet. Detta är alltså det oundgängliga referensverket som påbörjades av John Clute och Peter Nicholls. Jag har andra utgåvan i hyllan, men det är förstås till den uppdaterade webbversionen jag går när jag verkligen vill nysta i något tema eller motiv eller veta mer om någon författare.

Internet Speculative Fiction Database (ISFDB) är en fantastiskt omfattande databas över olika verk. Här går det att se vilka antologier en viss novell blivit publicerad i, och vilka alternativa titlar en viss bok givits ut under, och så vidare. Jag har vaga minnen av att jag nog har hittat felaktigheter i ISFDB någon gång, men med tanke på hur mycket det finns där må det väl vara förlåtet ifall någon detalj missats någonstans.

Bild av mig, från Svinryggen.

Bild av mig, från Svinryggen.

Jordskott fängslar mig. Jag har ingen vana att titta på tv, och tv-serier är verkligen inte något jag brukar ta mig för att se, men när jag läste om Jordskott i tidningen bestämde jag mig för att kolla in den på SVT Play. Jag ligger inte ens jättemycket efter, jag har sett fem avsnitt av de nio som har gått.

Det finns en väldigt stark skräckkänsla i den här serien, vilket inte riktigt är det som attraherar mig normalt sett. Men det är inte något som skrämmer bort mig heller, även om jag som förälder har blivit väldigt mottaglig för allt sådant som involverar barn — det blir liksom extra läskigt. Den här serien innehåller hur som helst saker som genast fångar mig, märker jag: miljöer och natur som jag genast känner mig hemma i och vill se mer av. Bergslagen! Granskog och flyttblock och vattenfyllda gruvhål! Dessutom finns hela mysteriet, med det okända som döljer sig ute i naturen, och vad det egentligen har för relation med människorna. Sådant gillar jag.

Tempot är långsamt, säger folk, men det är inget jag stör mig på. Det är spännande hela tiden.

Och så är det vackert.

Stadsscenerna är filmade i Sala, fick jag veta. Järnvägsstationen är tydligen från Karbenning, och herrgården finns någonstans i Uppland. Naturen säger Bergslagen, eller i alla fall Svealand, men en del av landskapsvyerna är från Jämtland. Jag tog det på det där berget i bakgrunden, som jag genast tyckte var så vackert och snart ganska bekant. Jo, mycket riktigt, den här bilden fick mig att ge till ett litet tjut och pausa för att ta en skärmdump:

jordskott-hammarn-beskuren

Det är från Ragunda, och bebyggelsen här är ju Hammarstrand. Det är Indalsälven, och kraftverket där i mitten. Den här vyn kan ses inte alls långt från där jag bodde från att jag var fyra och ett halvt tills strax innan jag började i fjärde klass. Här är bildbevis från när vi var på återbesök i trakten, jag och dottern framför Ragunda kyrka och samma berg som ovan:

dsc00565

Men i Bergslagen har jag också vistats mycket. Med min farfar såg jag en hel del av Ekomuseum i Bergslagen, och i Norberg med omnejd har jag varit nästan varje sommar. Här kommer några bilder från Svinryggen — ger de inte Jordskottsvibbar så säg!

IMAG0311

IMAG0315IMAG0314

Tillägg: jag vet att jag inte är någon vidare fotograf, men de här bilderna ger i alla fall en uppfattning om hur det ser ut :)

2014-11-01_12-50-35Eftersom jag var ganska reserverad och lite skeptisk när jag skrev om den första Ninja Timmy-boken känner jag att det är på sin plats att följa upp med ett inlägg om den andra, som faktiskt undviker den första bokens problem. Faktum är att jag tycker riktigt bra om den, men för att det inte ska bli alltför tråkigt har den istället några andra saker jag hakar upp mig på.

I Ninja Timmy och de stulna skratten fanns det för få tjejer, och den tjej som fanns hade en mycket stereotyp roll. Ninja Timmy och resan till Sansoria har gjort detta mycket bättre och klarar till exempel Bechdel-testet. Här har ninjagänget utökats med två tjejer, och det finns en tuff äldre kvinnlig bibliotekarie. Dessutom är bagarens lilla dotter med på äventyret. Blandning i både ålder och kön, och en person som är rullstolsburen också. Jag gillar det.

Detta rent bortsett från att berättelsen, precis som den första, är ett roligt äventyr som lyfts lite extra av de tjusiga bilderna. Magi! Steampunk! Mystiska platser!

Men.

Här finns några små poänger som troligtvis går den yngre generationen förbi, men som jag som vuxen hakar upp mig en aning på. Eller faktiskt inte bara en aning. Det sätter myror i huvudet på mig så att jag måste skriva av mig.

Administratören i sin röda klädnad.Det har att göra med att låta skurken ta en form som är mycket lik en gammal arvfiende. Är det medvetet gjort, eller har det bara råkat bli så? Jag har ingen aning om ifall detta är tänkt som en subtil attack, eller en berättargenväg som lutar sig på nedärvda skräckbilder i vårt protestantiska hörn av världen, eller bara ett olyckligt eller aningslöst sammanträffande. Är det jag som läser in för mycket?

Jag vet inte riktigt i vilken utsträckning bilden av katolicismen som ett farligt hot egentligen traderas i vår sekulariserade omgivning, men den ligger inte oerhört långt borta rent historiskt. Vad ska jag egentligen tänka när det stora hotet i den här berättelsen är en ond svart bok full av regler, och en skurk i en röd dräkt som är väldigt lik den som bärs av katolska kardinaler.

(Spoilers följer. Varning, om du är känslig för sådant.)
Läs hela inlägget här »

En dag på jobbet. Folk är försenade till ett möte, och jag har inte värmt upp min utåtriktade sida utan är långt borta i tankarna. Jag står där ensam och väntar, och när en person till dyker upp svarar jag enstavigt på det artiga småpratet. Småprat är inte min bästa gren, särskilt inte med människor jag inte känner. I ett sånt läge kan jag av någon anledning bli lite misstänksam när jag blir ihopkopplad med mitt sf-intresse.

Den här mannen frågar alltså: ”Är det du som är intresserad av science fiction.”

Jo, det kan jag ju inte neka till.

Och så visar det sig att hans favoritförfattare är Jack Vance, och han undrar om jag var inblandad i arbetet med Vance Integral Edition, projektet där författarens hela produktion restaurerades och gavs ut i en nyutgåva. Det var många frivilliga i det arbetet, och jag känner ett par — men jag var inte med själv. intresserad har jag faktiskt inte varit av Jack Vance. Han verkar vara en författare som har en del hemskt hängivna läsare.

Jag har åtminstone läst tillräckligt för att ha lagt märke till hur intresserad Vance verkade vara av att använda ovanliga och intressanta ord. I någon bok jag läste tyckte jag att det verkade som om han plötsligt kunde upptäcka ett ord och använda det flera gånger inom loppet av några dussin sidor, för att sedan inte ha med det alls någon mer gång. Kanske var det bara så det kändes för mig, men att han hade en förkärlek för ord är i alla fall välbekant.

Den här mannen som nu började prata med mig berättade en lustig anekdot, nämligen om ordet nuncupatory, som han lärt sig i Vances böcker. När han sedan försökte använda ordet i en ansökan om forskningsmedel förklarade hans medarbetare att det ordet måste han ta bort det ordet, för det är inte ett riktigt engelskt ord! I alla fall inte i den betydelsen han använder det.

Jag kollade upp det där och hittade en insatt diskussion av ordet nuncupatory, och hur det lämpligen ska tolkas. ”The question is nuncupatory” betyder tydligen att frågan är nonsens, slöseri med tid, överflödigt struntprat.

För den som är riktigt intresserad av Vances ordförråd går det tydligen att registrera sig och söka i en databas online, som täcker in hela Vance Integral Edition. Fantastiskt!

Sommar, sommar och avkoppling. Jag har alltså riktig sommarsemester i år, och det stora läsprojektet är det här med att sätta mig in i nomineringarna för Hugo Awards. SF Signal har listan, med länkar till de verk som finns tillgängliga online. Själv har jag ju som medlem i världskongressen i år tillgång till the Hugo voter packet, med många av de nominerade verken — inklusive hela The Wheel of Time.

Jag har hört att det är många Robert Jordan-fans som har blivit medlemmar bara för att kunna rösta på just WoT, men jag vet inte hur det är med det egentligen. Själv känner jag mig faktiskt inte särskilt charmad.

Faktum är att jag har haft lite svårt att riktigt komma igång med läsningen av romanerna. Det tog ett tag bara att plöja de korta kategorierna, och jag har faktiskt ett par kortromaner (novellas) kvar. När det gäller romaner fattade jag beslutet att läsa 100 sidor av varje, och sen bestämma mig för vilka jag faktiskt vill läsa vidare i. Det ser nu ut att bli Parasite av Mira Grant, Ancillary Justice av Ann Leckie, och kanske kanske också Neptune’s Brood av Charles Stross (den kändes lite väl over the top med konstiga grejer staplade på varann, men Rymdolov intygade att den blev bättre efter sidan 130). Just nu känner jag mig alltså väldigt icke-charmerad av Wheel of Time, så den får vara.

Jag har inte mycket tid kvar på mig nu, och flera kategorier kvar att rösta i, så det blir till att fokusera lite! (Och jag är fortfarande ingen snabbläsare.)

En sak jag helt har missat hittills är att lyssna på Sommar i P1. Jag har spanat in några av värdarna, och har för avsikt att faktiskt lyssna. Det har bara inte blivit av att jag har börjat ännu.

Däremot har jag upptäckt och lyssnat igenom Signaler från Zonen, rollspelsfirman Fria Ligans egen podd. Mutant har länge varit mitt favoritrollspel, i den mån jag kan säga att jag har något, så det kändes roligt att lyssna på. (Om nån undrar vilka versioner jag spelat: originalet och M:UA.) Ljudkvaliteten svajar lite, men är aldrig olyssningsbar. Det blir ibland väldigt internt, men de pratar ju för rolllspelare och inte för dem som inget vet, så det gör inget. Jag gillar ändå när de ger sig på det bredare anslaget, som i första avsnittet där de tar ett större grepp på postapokalyps som tema — fast med utgångspunkt i sitt eget spel förstås.

Nästa grej jag är sugen att lyssna ikapp på är The Titanium Physicists.

Som vi flaggat för tidigare kommer nästa avsnitt av Gårdagens värld idag igen att ha fokus på H.P. Lovecraft. Vi tänkte att det kunde vara kul att ge er lyssnare chansen att sätta er in i de berättelser vi tänker prata om. Klurigt nog har vi valt ett par berättelser som är tillgängliga i poddformat.

Först ut är Lovecrafts ”The Dreams in the Witchhouse” (novellen följs av en diskussion, som du också kan lyssna på om du vill).

Vi tänkte ta ett litet eget grepp på detta och kontrastera denna novell med en helt annan, nämligen ”Infinities” av Vandana Singh — textversion här om du föredrar det.

(Det kommer att ta ett tag innan det här avsnittet kommer ut. Jag kommer säkert med ett till sånt här inlägg med tips om övriga verk vi kommer att prata om.)

I det här avsnittet får Ante nörda loss kring reservoarpennor. Vem vill inte skriva på ett elegant sätt, med ett personligt och tidlöst verktyg! Dessutom är februari International Correspondence Writing Month. (Mer inspiration, för den som är lagd åt att göra ännu mer med reservoarpennor, finns hos Anachroneironaut.)

Men innan dess resonerar vi lite kring problematiken att gadda ihop sig i kotterier som är negativa till andras ingång till nästan precis samma intresse. Intressesnobberi. Alla som har någon form av personlig smak kommer såklart att föredra vissa saker framför andra saker, men det behöver väl inte leda till överlägsen attityd mot dem med annan smak?

Slutligen: ”The Ones Who Walk Away from Omelas” (”De som lämnar Omelas”), den klassiska novellen av Ursula K. Le Guin. Ganska mycket filosofi i den, och vi vrider och vänder på det. Vi har också lite olika syn på novellens form och ton.

Några olika sätt att ta del av detta poddavsnitt:

1. skolpenna 2. Fountain Pen Revolution Triveni (Indien) i akryl 3. Jinhao X450 (Kina) 4. Noodler's Ahab (USA) med pistongmekanismen vi pratade om 5. Esterbrook J (USA) i celluloid 6. Royal Populär (Sverige) min morfars gamla penna med guldspets 7. Jinhao 650 Rosewood (Kina) 8. Mabie Todd "Swan" 3161 (England) i hårt gummi och guldspets 9. Waterman 92 (Kanada) med fantastisk finish av typen "moss agate" och  greppsektion i hårt gummi 10. Parker "Victory" (USA) med bitmärken 11. Lamy Safari (Tyskland)

1. skolpenna
2. Fountain Pen Revolution Triveni (Indien) i akryl
3. Jinhao X450 (Kina)
4. Noodler’s Ahab (USA) med pistongmekanismen vi pratade om
5. Esterbrook J (USA) i celluloid
6. Royal Populär (Sverige) min morfars gamla penna med guldspets
7. Jinhao 650 Rosewood (Kina)
8. Mabie Todd ”Swan” 3161 (England) i hårt gummi och guldspets
9. Waterman 92 (Kanada) med fantastisk finish av typen ”moss agate” och
greppsektion i hårt gummi
10. Parker ”Victory” (USA) med bitmärken
11. Lamy Safari (Tyskland)

Creative Commons-licens
Gårdagens värld idag igen av Ante och Åka Davour är licensierad under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 2.5 Sverige licens.

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Twitter

Arkiv juli 2007 till nu