You are currently browsing the category archive for the ‘fantastik på svenska’ category.

John-Henri Holmberg har tittat igenom Svensk Bokhandels höstboksnummer och listat de böcker som tycks kunna vara science fiction. Eftersom beskrivningarna inte alltid är så tydliga kan det hända att han har missat något, säger John-Henri. Men det är intressant hur som helst, så jag bad att få lägga ut hans lista här för att fler ska kunna få tillgång till den.

  • Åsa Avdic; Isola. Alternativhistoria där muren inte revs. Natur & Kultur
  • Don DeLillo: Noll K. Nedfrysning av sjuka. Oktober, Bonniers
    Philip K. Dick: Motursvärlden. November, Bakhåll
  • Dmitrij Glumchovskij: Metro 2035. Tunnelbanevärlden hotad. Oktober, Coltso
  • Matt Haig: Människorna. Utomjording på besök. September, Massolit
  • Anna Kavan: Is. Nyutgåva. Modernista
  • Stephen King: Sista vakten. Sf-deckare om psikrafter. Oktober, Bonniers
  • Mèzieres & Christin: Linda och Valentin album 6. Sf-serie. September, Cobolt
  • Eirikur Örn Nordahl: Dumhet. Dystopi från Island. November, Rámus
  • Alexandra Olivia: Ensam kvar. Katastrofroman. Oktober, Bonniers
  • Conny Palmkvist: Vintern. Sverige efter asteroidnedslag. September, Mormor
Annonser

Jag tillhör dem som gillar att läsa om katastrofer.

Death from the Skies!: These Are The Ways The World Will End är en fantastisk bok om mer eller mindre sannolika hot från rymden, hur de skulle påverka jorden om de drabbade oss, och också resonemang om hur sannolikt respektive scenario är. Under en period var jag närmast besatt av The World Without Us, om vad som skulle hända med jorden om alla människor försvann. Och även om jag inte har läst The Knowledge ännu — boken med undertiteln How to Rebuild Our World From Scratch — har jag följt författaren Lewis Dartnell sen boken kom ut, och hört alla poddintervjuer med honom som jag har kommit över. (Här är en och här är en annan.) Skönlitteratur sedan, där finns det mer än jag kan räkna upp. Vem är inte fascinerad av sådant! Att fundera på undergång av olika slag sätter fokus på så mycket av det som är viktigt och som vi oftast tar för givet, och det ger anledning att fundera på samhällets bräcklighet och vår civilisations sårbarhet.

När jag var barn gick jag igenom en period på flera år då jag såg ner på den mesiga tillvaro jag såg omkring mig, där ingen längre behärskade några praktiska förmågor utan bara litade till maskiner och fabriker. Jag läste om stenåldern och beundrade naturfolk, dem som jag uppfattade som kompetenta på ett helt annat sätt för att de kunde överleva direkt av naturen med hjälp av rätt kunskap och sina två händer. Jag dagdrömde över böcker om forntida teknik, och så småningom böcker om självhushållning och liknande. Så småningom gick det där över, när jag upptäckte framtiden, och att det fanns fler sätt att vara kompetent än att kunna leva direkt av naturen. (Och sedan blev jag som jag blev, specialiserad på att läsa och skriva och räkna istället.) Men den där känslan väcks förstås igen av att läsa till exempel The Road, och får mig att grunna lite på förutsättningarna att klara mig i utsatta lägen.

Men just på grund av att jag är så fascinerad av sådant har jag också lagt märke till en otäck tendens (även hos mig själv) att romantisera katastrofen på olika sätt, särskilt i skönlitteraturen. Med tiden har jag börjat ifrågasätta en hel del av de idéer som ofta skymtar fram i skildringarna. Jag tänker på de samtal jag haft på sf-kongresser om vilka underförstådda antaganden som ofta finns, och vilka som tillåts överleva i katastrofberättelserna. Vilka människor ses som ”överlevnadsdugliga” och vilka som ses som problem. Och sen det där med könsroller. Varför beskrivs könsrollerna under och efter apokalypsen nästan alltid som väldigt stereotypa?

Det är sådana tankar som skvalpar i bakhuvudet när jag läser Stjärnklart av Lars Wilderäng. Det är en roman där samhället brakar ihop för att all elektronik slutar fungera. För all del en bra bok på flera sätt, men den stryker mig mothårs.

Läs hela inlägget här »

Antologierna Maskinblod, volym 1-3Tidigare i år hade jag en föresats att recensera svenska noveller någotsånär regelbundet. Detta projekt kom av sig lite, och det beror till stor del på att jag tycker att det är lite svårt att läsa noveller. Jag har diskuterat det här tidigare, faktiskt redan på min första blogg. Det tar jättelång tid för mig att läsa en novellsamling, för att jag inte förmår börja läsa en ny berättelse precis efter att ha avslutat en. Varje berättelse behöver liksom smältas och läggas bakom mig innan jag tar mig an nästa.

Nu är jag snart redo att ta mig för att dissekera en eller annan novell igen, för jag har lyckats komma en bra bit genom antologiserien Maskinblod. Framöver ska jag ta mig för att recensera några av novellerna, de jag tycker att det känns intressant att försöka säga något om. I detta inlägg tänker jag bara kommentera själva böckerna, som föremål. De ser nämligen inte riktigt ut som jag är van att böcker gör.

Läs hela inlägget här »

KristallstadenEn av de saker som fick mig att fastna för just science fiction var Heinleins ungdomsböcker. Ja, jag vet. Men ändå, så var det. Och det som åtminstone i efterhand framstår som den stora aha-upplevelsen var egentligen en tvåstegsraket. Först fascinerades jag av att det kunde finnas äventyr i framtiden för den som var smart och påläst och förstod att använda huvudet (en poäng som jag var synnerligen väl disponerad att ta till mig), sedan förstod jag att det jag läste var något som hette science fiction och det gick att leta reda på mer. Det var inte så mycket av det jag hittade som verkligen var samma typ av historia — om smarta ungdomar som får uppleva fantastiska saker — men det jag hittade istället fick det ofta att svindla fullständändigt. Så blev jag fast. (Jag läste allt, inte bara det som var begripligt eller anpassat för min åldersgrupp. När jag väl identifierat mig som sf-läsare slukade jag allt som var det minsta futuristiskt under några år.)

Nu har jag läst Maths Claessons böcker om pojken Linux — Uttagningen och Kristallstaden. Den första boken utspelar sig i ett framtida Stockholm, och den andra på en rymdstation av O’Neill-typ. Linux drömmer om rymden, om att bli rymdpilot, och han lär sig allt om solsystemet. Ja, och i bok två kommer han i alla fall en bit på vägen i sin utbildning. Det är kanske orättvist att jämföra med Heinlein, men jag kan inte riktigt låta bli.

Det känns som om det finns en ambition att bli en inkörsport till science fiction, och jag tror mig minnas att Maths Claesson själv har sagt något sådant också. Fast identifikationselementet här är ett annat, kanske mindre elitistiskt än hos Heinlein: Linux är inte supersmart, men han har starka drömmar och ambitioner. Det är förmodligen bra, det blir ju ett bredare tilltal. Men i jämförelsen med Heinlein får jag lov att säga att Linux-böckerna hittills (jag har en känsla av att Kristallstaden inte är den sista) är väldigt lågmälda. Äventyrsfaktorn är inga kidnappningar av främmande varelser eller storslagna resor genom galaxen, utan Linux kamp för att klara av matten i skolan och gå igenom proven i uttagningen till rymdambassadör. Dessutom lite vardagsproblem med föräldrar och kompisar.

(MILDARE SPOILERS I RESTEN AV TEXTEN, MEST VAD GÄLLER BÖCKERNAS TEMA OCH STRUKTUR.)

Läs hela inlägget här »

angpunkantologiDetta är tredje delen i mitt projekt att läsa och skriva en grundligare recension av en svensk novell varje vecka. Hittills går det helt enligt planen, och det bådar ju gott. Lite mindre positivt är att jag hittills inte har lyckats välja någon novell som jag faktiskt tyckt riktigt bra om. Det här är den tredje och sista novellen jag tänker granska närmare från antologin I varje ångetag. De valdes en aning slumpmässigt, mest utifrån en känsla av att jag mindes lite av dem från min förra läsning av den här boken. Från och med nästa vecka tänker jag göra lite stickprov i antologiserien Maskinblod, vi får väl se hur det faller ut.

”Bångstyrig” har väl inga direkta fel egentligen, men lyfter inte riktigt heller. Skildringen av hur två unga människor söker att göra sig fria från en instängd tillvaro genom att ty sig till varandra är lite mysig. Ett par andra saker i den är också intressanta, som beskrivningen av kläder som uttryck för frihet eller fångenskap, samt en insiktsfull kommentar om teknik i steampunkberättelser. Det tråkiga med novellen är att den är förutsägbar. Huvudpersonerna möter heller inga riktiga svårigheter.

SPOILERVARNING här, för nu går jag in på detaljerna.

Läs hela inlägget här »

angpunkantologiDetta är en del i mitt projekt att skriva en lite mer grundlig recension av en svensk novell varje vecka, välvillig men uppriktig. Jag börjar med tre verk ur antologin I varje ångetag, och detta är den andra novellen jag ger mig på. ”Uppdrag i Småland” kändes bra skriven, och innehåller en del intressanta saker både om samhället och när det gäller visioner av ångdriven högteknologi, men jag tyckte inte om den ändå. Här försöker jag bena ut varför.

SPOILERVARNING här, för den som bryr sig om sådant. Jag vill analysera novellen ordentligt, och då kan jag inte hålla tillbaka något av handlingen.

Läs hela inlägget här »

Detta är inledningen till mitt projekt att skriva hårda men vänliga recensioner av svenska noveller. Jag tänker på hur Robert Silverberg beskriver i Science Fiction 101 hur han själv studerade noveller i de magasin han läste på 50-talet, tills han själv behärskade konsten att komponera bra berättelser i det formatet. Tänk vad jag kan lära mig! Jag kanske till och med kommer mig för att skriva någon egen novell till slut.

angpunkantologiNär jag började fundera på det här bloggprojektet drog jag mig också till minnes ett samtal jag hade med en bekant för närmare ett år sedan, om antologin I varje ångetag. Jag kände mig lite otillfredsställd av novellerna, trots att jag gillar idén om att samla originalnoveller till en ”oscariansk steampunkantologi” som baksidestexten säger. Den här andra personen tyckte att den var riktigt bra, och motiverade det med att den var snyggt gjord och inte innehöll en massa korrekturfel. (Det kan hända att jag missade någon del av hans argument, men detta framstod som den tunga poängen.) Detta tycker inte jag räcker riktigt. Lite högre krav har jag på litteratur än att den ska vara bra korrekturläst. Men vad var det egentligen jag själv tyckte? Det framstår väldigt vagt i mitt minne, och jag kan inte riktigt förklara varför jag inte kände mig helnöjd.

Därför tänker jag värma upp lite, för mina försök att förstå mig på novellkonsten, med att ta en närmare titt på tre av novellerna i den här antologin, lite slumpmässigt valda. Först ut blir ”Klon som fångade en fjäder”.

SPOILERVARNING utfärdas här, för den som bryr sig om sådant. Jag tänker dissekera berättelsen fullständigt, och diskutera bland annat hur upplösningen hanteras.

Läs hela inlägget här »

Nu när mitt projekt att läsa alla noveller som vunnit Hugon har gått i mål tänkte jag börja på en ny serie blogginlägg där jag tittar närmare på svensk fantastik.

Det finns alltfler småförlag och egenutgivare som ger sig på fantastisk litteratur i Sverige. Det är roligt, men alldeles för ofta tror jag att reaktionerna är begränsade till antingen tystnad eller allmänna glada hejarop. Det är för sällan som oberoende recensenter ger sig på att faktiskt ta de här berättelserna på allvar, och faktiskt läsa och granska dem på samma villkor som den ”fina” litteraturen. Hur ofta får författarna konkret och specifik feedback från läsare på språk och form? Jag tycker att de vore värda det.

Min plan är att ta mig an att försöka plocka upp en del relativt nyutgiven svensk fantastik, både från mindre och större förlag, och försöka ta mig en riktigt nära titt på dem. Då tänker jag vara ganska hård, men på ett konstruktivt sätt. Jag vill inte såga någon, men jag vill tala om exakt vad jag tycker funkar och inte, och hur det skulle kunna bli bättre. Det är sådant som jag själv som skribent vill veta om mina texter, sådant som ibland gör lite ont men som nästan alltid (i 99% av fallen) faktiskt gör en text bättre och gör att jag själv blir bättre på att skriva.

Ett problem i sammanhanget är förstås att science fiction och fantasy i Sverige är en ganska liten krets, och det är väldigt stor sannolikhet att träffa dem som har skrivit berättelserna. Kanske känner jag dem redan, rentav. Bekantskaper är svåra, det är så mycket lättare att tilltala någon jag inte känner alls, eller någon jag känner väldigt väl. Jag ska verkligen försöka att inte bry mig så mycket om detta, utan försöka anlägga en så objektiv attityd som möjligt. Välvillig är jag alltid, men det är inte värt att vara alldeles för snäll.

Jag är nu ingen särskilt sofistikerad litteraturkritiker, men jag har i alla fall läst väldigt mycket, så jag tror att jag kan säga hyfsat rimliga saker.

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Twitter

Arkiv juli 2007 till nu

Annonser