You are currently browsing the category archive for the ‘fantaster’ category.

När P3 Dystopia just kommit igång var det en bekant till mig som höll upp Hans Roslings bok framför mig. Hon verkade vilja presentera utopin som en motvikt mot dystopin, eller åtminstone optimismen som en motvikt mot det mörka.

Jag blev lite förbryllad över att hon tyckte att jag verkade behöva detta, eftersom jag uppfattar mig själv som en verkligt optimistisk och hoppfull person som ända från tårna är inriktad på att söka lösningar. Sedan tänkte jag lite på saken och insåg att min inställning kanske inte är så uppenbar från utsidan, för den som inte känner mig riktigt väl.

Det där med optimism och pessimism var något som gick igen också i den panel jag lyssnade på i måndags, på Stadsbiblioteket här i Uppsala. Där var litteraturvetaren Jerry Määttä, fantastikförfattaren Anna Jakobsson Lund och zombieöverlevnadsexperten Herman Geijer, som pratade om dystopier och vad de betyder i vår tid.

Mycket av det som sades var sådant som sagts många gånger förr, men några saker var lite nya för mig och fastnade i min anteckningsbok. Det här blir inte så mycket ett refereat av vad panelen sade, som en sammanfattning av saker jag tänkte på under panelsamtalet.

Låt mig börja med själva ordet. En dystopi är egentligen en anti-utopi, och brukar handa om ett samhälle som blivit dåligt. Många gånger klumpas alla mörka framtidsskildringar ihop och kallas för dystopier, fastän de kanske egentligen är katastrofberättelser eller postapokalyptiska historier. Jerry Määttä föreslog att det kan vara en språklig association, att ”dystopi” förknippas med ”dyster” — det är något jag aldrig har tänkt på, men det kan ju vara en koppling som gör att ordet oftare används så.

När vi började jobba med P3 Dystopia var det här en av mina invändningar. Min inre akademiker och ordmärkare ville gärna påpeka att avsnitten om övervakning och om fascism passar jättebra in i dystopi-etiketten, men att klimatatförändringar, antibiotikaresistens och krig snarare är katastrofer. Men jag släppte det, för det är ju kanske inte så noga. Fiktionens dystopier utnyttjar dessutom ofta resursbrist eller krig eller andra sådana omständigheter för att hålla folk i schack. Katastrofen blir den grund varpå Dystopia vilar.

(Dessutom handlar i grund och botten nästan alltihop om hur vi agerar som samhälle. Det finns katastrofer som människor inte kan kontrollera eller förebygga, som vulkanutbrott, men de är få. I övrigt är det ju vår civilisation som är den starkaste naturkraften och med störst potential att förstöra våra livsvillkor.)

Anna Jakobsson Lund diskuterade sin egen ingång till dystopierna, som handlade ganska mycket om en önskan att ta tag i saker och fixa så att det blir bra. Det gömmer sig nog en möjlig dystopi bakom varje utopisk strävan. Särskilt om de börjar handla om att förbjuda och rensa ut sådant man tycker att mänskligheten inte får innehålla.

Det är i och för sig inte en helt ny tankegång, men intressant. Här är min egen lilla fundering: att bygga ett någorlunda gott och fungerande samhälle är en aktiv balansakt, lite som att cykla — det går nästan inte att stå stilla. Det behövs lite spänningar, lite oenigheter, lite skilda strävanden, för att upprätthålla styrfart och balans så att inte alltihop tippar. Det betyder att ett renodlat Utopia är utom räckhåll i denna världen, men att vi åtminstone kan undvika det totala eländet om vi bara kommer överens om att fortsätta cykla tillsammans. (Jaja, metaforen haltar lite här, men ni kan säkert hänga med i hur jag menar.)

Både Jerry och Anna var flera gånger inne på hur de dystopiska berättelserna nästan alltid rymmer en optimism och en kampglöd och en vilja att förändra. Det är ofta människans inneboende natur som ger det hoppingivande elementet — det finns en strävan efter kärlek eller rättvisa eller något liknande, som bryter dystopins ramar och hittar en öppning. Herman Geijer kommenterade det med att det är kul att biologin då står för det positiva, medan den i zombieberättelserna nästan alltid är något negativt. När samhället raseras av horderna av vandöda blir överlevarna typiskt egoistiska barbarer. (Undantag finns såklart.)

Civilisationskritik är nog bra, men lite uppskattning av människans förmågor och civilisationens välsignelser behövs också ibland. Spänning och balans, återigen.

Det handlar kanske om grundläggande människosyn, men också personlig läggning hos både läsare/tittare och författare. Somliga blir deppiga av dystopier, andra blir peppade av dem. Jag har märkt att somliga inte pallar att lyssna på P3 Dystopia över huvud taget, andra längtar efter nästa avsnitt.

Jag gillar att läsa och höra dystopier, men jag är ingen pessimist. Kanske finns det katastrofer vi inte kan undvika, men jag tror att det går att klara även många svåra utmaningar med hjälp av de mänskliga superkrafterna: samarbete, berättande och kultur.

Annonser

Under helgen som gick hade jag behövt sätta ihop en föreläsning. Nåja, jag har lite tid på mig än. Om jag bara kan sortera lite bland alla andra saker jag sysslar med jämt.

Hur som helst, kommer du på vår sf- och fantasyhelg 10-11 februari har du chans att höra mig prata om raketdrömmar genom tiderna, från Frau im Mond (som vi talade om i podden för ett tag sen!) till Elon Musk.

Det händer förstås en massa annat också. Så den som känner för det kan komma dit och låta bli att lyssna på mig, och det blir bra det med.

Vi människor är mottagliga för omprogrammering av våra egna hjärnor, i viss mån, och på vissa sätt. En enda mening som landar på rätt sätt kan definiera om ens livsmål eller syn på världen. Andra grundläggande saker går inte att ändra, och åter andra är mycket svåra att komma åt. Om jag kunde programmera om mig själv på lite djupare nivå skulle jag sätta in funktionen att kunna sova längre på morgonen om jag inte behöver ha bråttom nånstans.

Just nu är jag alltså på Worldcon 75 i Helsingfors tillsammans med tusentals andra fantastikfantaster, och vaknar mycket tidigare på morgonen än vad som är praktiskt.

Det där med att programmera sig själv, att ha root access till sin egen mjukvara/våtvara, var en av de saker vi pratade om igår när jag var på författarfika (kaffeeklatsch) med Annalee Newitz. Det är något AI får göra när de blir myndiga i hennes roman, som kommer ut i höst.

Hela samtalet var fullständigt fantastiskt jätteroligt, och drog över tiden med minst en halvtimme för att det bara rullade på. Sådär som det kan vara när likasinnade hamnar på samma ställe, och upptäcker intressanta tankespår att följa. Sådär som de allra bästa sf-pubmötena kan vara, fast nu med helt andra personer som jag aldrig träffat förr.

Sånt är det jag älskar med sf-fandom. Kärleken till idéer. Den höga nivån på samtalen. Och sen den fullständigt tramsiga nivå som går att växla över till som omväxling och avkoppling.

Den här världskongressen sprudlar av energi. Tyvärr puttrar lite frustration också, på grund av att lokalerna är lite för små. Det har inte drabbat mig, just, för jag hade fullt upp första dagen. Jag funderar också på att följa Cheryl Morgans exempel och undvika att trängas på programpunkter för att släppa fram dem som inte varit på så många kongresser förr. Detta är min fjärde Worldcon, men tydligen är en tredjedel (!) av de >6000 medlemmarna sådana som aldrig varit på någon tidigare världskongress. Det är framgången i att locka nya som gjort detta till en så rekordstor kongress, för att äga rum utanför ett engelskspråkigt land. Nu har de varit tvungna att sluta sälja medlemskap i dörren. Ingen Worldcon har tidigare behövt sätta ett tak för antalet medlemmar.

Wow.

För egen del har jag hållit mina första två programpunkter, och kommit ut på andra sidan med en riktigt bra känsla i kroppen. Faktum är att jag blev rent förbluffad när jag insåg att panelen ”Obsolete science ideas” hade blivit tilldelad en av de största salarna. Och det var proppfullt. Vi hade blivit av med en panelist och var bara två personer, men med hjälp av lite förberedelser och spånande lyckades jag faktiskt inte bara låta bli att humma och komma av mig, utan säga riktigt vettiga saker. Publiken verkade ha roligt, av vad jag kunde se. (Och jag sprang inte helt ifrån min medpanelist heller.)

Utöver det höll jag en liten verkstad för barn, och lärde ut att göra små pappersaskar. Sånt är svårt. Barn, särskilt barn man inte känner, är rätt svårflörtade. Efter diverse försök som hjälpledare på scouter och annat har jag snappat upp en del knep, så jag tror faktiskt att det inte gick så illa det här heller.

Ny dag nu. Vilka människor träffar jag idag? Vilka nya idéer landar i min hjärna, och vilka nya böcker på min läslista? Vilka gamla och nya vänner kommer jag att dricka öl med? Jag ser fram emot det.

Hoppas bara att jag håller mig vaken.


Jag blir förälskad i häftiga idéer, spännande tankar och fantastiska infall. De är mitt dagliga bränsle, som får mig att vilja göra saker.

Som student läste jag Peter Nilsons fina essäböcker om universum. Han hade ett fint sätt att fånga och förmedla förundran. Men medan Peter Nilson fortfarande katalogiserade galaxer som doktorand vid observatoriet fanns här i Uppsala en annan profil som vidgade Sveriges vyer mot planetrymderna: matematikern och vetenskapsskribenten Tord Hall.

Den första tisdagen i april har jag lovat att berätta om Tord Hall för alla som vill höra. Det blir i källaren på puben O’Neill’s, mittemot antikvariatet Röda rummet på Dragarbrunnsgatan i Uppsala. Där träffas science fiction-fans för att umgås och ha trevligt, och just denna kväll kommer det också att spånas på programmet till vår sf-kongress Kontur i maj. Men strax efter klockan åtta den kvällen ställer jag mig upp och håller ett litet miniföredrag.

Tord Hall skrev om naturvetenskap på ett smittande sätt. Hans första bok, Atomer och stjärnor, täcker in det mesta som var hett och häftigt på 50-talet: raketer, cybernetik, universums utveckling, atomkraft. Han var också en av dem som såg hur science fiction kunde tolka samtiden och dess teknologiska drömmar. När tidskriften Galaxy höll en tävling om att hitta på ett svensk beteckning för science fiction bidrog Tord Hall med ordet vetsaga. Det vann inte, utan förlorade mot faktasi, men eftersom Tord Hall själv använde ordet vetsaga i sina skriverier fick det nog mer spridning än vinnarbidraget.

Tord Hall skrev också om hur rymdfarten skulle ändra människans syn på sin planet, långt innan någon astronaut hade drabbats av the overview effect. Det var på den vägen han hamnade i samtalet i radions rymdstudio som fick mig att ta reda på vem Tord Hall faktiskt var. Nu har jag precis börjat läsa hans bok om naturvetenskapen i Aniara.

Jag är lite lustig på det viset att jag alltid vill prata med andra om saker som snurrar i mina tankar. Jag sitter och studsar i ett soffhörn och vill berätta om något som är coolt eller spännande eller bara en ny tanke för mig. Sån är jag bara. Att lära mig att släppa fram det här på ett sätt som inte tråkar ut min omgivning är något jag strävar efter i livet. Kom och lyssna på mig den 4 april, jag lovar att jag ska fatta mig kort! Men jag hoppas också att jag kan smitta av mig lite av den fascination inför verkligheten — och dikten — som jag uppfattar hos Tord Hall.

Jag vaknade med ett ryck. Våren är i antågande. Att det är ljust betyder inte att jag måste gå upp, men det har kroppen inte lärt sig än.

Drömmen jag just befann mig i utspelade sig i ett klassrum. Upsalafandom var tydligen på jakt efter en lokal att hålla till i utanför de vanliga pubmötena. Bänkarna var fulla av fans, många av dem unga. Olika personer turades om att gå fram till katedern och berätta om saker, och fans i bänkarna räckte upp handen och kom med egna inlägg.

Jag förevisade en banderoll med små texter och bilder som var gjord på ett möte med sexåringar, så uppenbarligen hade fandomverksamheten expanderat ordentligt ned i åldrarna. Vi funderade på om vi skulle kunna få sätta lite egen prägel på rummet, trots att det användes till skolundervisning på dagtid. Johan Anglemark pekade ut olika bilder och spånade om hur vi skulle kunna integrera vår verksamhet med olika skolämnen.

Sedan vidtog högläsning ur en bok, som verkade vara en antologi med essäer eller fanzinetexter. Den lärda och detaljerade texten handlade om hur en känd sf-fan hade översatt Book of the New Sun under hård tidspress, och hade tagit vilda friheter med språket. Det blev inte en bra översättning, men där fanns massor av roliga språkliga innovationer, och stämningen i salen antydde att några av de här uttrycken skulle fastna i vår interna jargong från och med nu. Tyvärr minns jag inte ett enda exempel. (Observera att detta var en dröm, och säger inget om verklighetens översättning av just detta verk!)

Efter det upplöstes mötet i fria aktiviteter, och Ante och jag delade på en alldeles för liten stol medan vi försökte packa färgglada saker i en låda.

Drömmen var nog influerad av mödorna med Karlsro Scoutkår (som nu snart står utan lokal), och med Uppsala Makerspace (som nyligen flyttat in och börjar få ordning, men det tog ett antal turer innan det klaffade).

Jag skulle gärna ta med lite av den glada känslan från drömmen till Upsalafandoms pubmöte på O’Neills ikväll, men jag hinner och orkar inte komma den här månaden. Första tisdagen i april, däremot! Då har jag till och med lovat att hålla ett litet kort föredrag. Om Tord Hall, som skrev essäer om naturvetenskap och kultur, och som jag just nu ser lite som en föregångare till Peter Nilson.

Men vi kanske ses på Uppsala English Bookshop i morgon, 8 mars! Då håller vi nämligen en temakväll om feminism i fantastiken.

Jag kommer troligtvis inte att skriva någon ordentlig kongressrapport, men efter att ha suttit och glott på internet en stund känner jag att jag ska bubbla ur mig några intryck i alla fall. Jag har ju tillbringat fyra dagar på Archipelacon, tillsammans med minst 700 till. (De sålde ju slut, 800 medlemmar, och tydligen var det en stor andel av dem som faktiskt dök upp.)

En av panelerna jag lyssnade på var ”A life in fandom”, med George R. R. Martin, fanhedersgästen Parris McBride (som också råkar vara gift med GRRM) och Gary K. Wolfe. Det var väldigt trevligt att lyssna på, även om de snubblade lite väl nära ”det var bättre förr”-träsket. (Fint att Parris styrde upp det på slutet och fick det att handla om här och nu.) En sak jag tog till mig var att de talade varmt för synen på sf-kongresser som fest med vännerna, mer än något annat. Ja!

Jag brukar ju säga att en sf-kongress är som en akademisk konferens fast roligare. Men det säger jag ju mest för att kontrastera det mot stora mässor och såna jippon. Rent socialt är det mer som en fest. Och på Archipelacon var det bokstavligen fest, på kvällarna. Svenska kongresser brukar vara lite fattigare på den fronten. Finland är väldigt bra för sånt här, helt enkelt.

[Kapade lite text som fanns här från början, för att jag tyckte att det blev lite mycket namedropping för att passa i bloggen. ]

Den där Mad Scientists-panelen som jag satt i var skoj, men det kändes som om den blev lite tam. Framför allt för att det fanns så många fler kul och galna saker vi kunde ha pratat om. Men det är väl ofta så det är med den typen av väldigt öppna ämnen.

Jag höll mig till min självpåtagna begränsning för bokinköp. Men en av de böcker jag lade vantarna på var Billion Year Spree av Brian Aldiss, en klassisk historik över sf. Signerad av författaren, med personlig hälsning till en svensk sf-personlighet! Den blir en del av bakgrundsläsningen ifall jag nånsin gör allvar av min vaga idé att göra en kort poddserie som presenterar sf för nybörjare! (Idén är alltså att prata om tematik, genresnårigheter, undergenrer, historik, och så lästips förstås, allt på ett sätt som funkar som introduktion för den som inte kan science fiction på sina fem fingrar. Och så skulle det ge mig en ursäkt att kolla upp grejer jag tycker att jag vill ha koll på, men inte har.)

Vad mer? Jag köpte och åt choklad. Lyssnade på en massa kul grejer, som sig bör. Kom Fantastisk podd till undsättning med min bandare, när deras inspelningsdator, vägrade ta in ljudsignalen. Strosade i ett soligt men kallt Mariehamn. Missade en del fantastiskt intressanta saker, för att det aldrig går att se och höra allt. Men testade Oculus Rift!

Summa summarum: jag hade jättetrevligt i fyra dagar.

deepsecret Häromdagen var jag sådär urtrött som jag bara kan känna mig när jag är ledig och hinner känna efter. Jag satt i en soffa och orkade inte resa mig, så jag sträckte mig efter den närmaste boken — vilket råkade vara Deep Secret av Dianna Wynne Jones, som jag just hade lånat av en kompis. Jag somnade faktiskt över boken, men först efter att jag läst ett par kapitel.

Anledningen att jag lånade den var faktiskt att jag hört att den delvis utspelade sig på en science fiction-kongress, och det visar sig att det är en påskkongress — det passade ju extra bra att läsa precis nu. Samtidigt ser jag tweets i mitt flöde från folk som är på årets Eastercon, Dysprosium i London. Eastercon är Storbritanniens motsvarighet till Swecon i Sverige, och en påskkongress var också den första sf-kongress jag var på utomlands (i Liverpool 1999).

Boken handlar om en magid, som sköter magiska förehavanden i olika världar. Han ska utse en ny magid, eftersom hans egen lärare har dött och de behöver vara ett konstant antal, och det är medan han försöker hitta de kända kandidaterna som han hamnar på den här kongressen. Det hela verkar mycket kuriöst.

A book-lovers convention, Mr Alfred Douglas told me. Science fiction and fantasy — or he believed the term might be speculative fiction. That kind of area, sir, anyway.

Men framstegsrapporten är riktigt underlig:

‘”Hobbits will be mustering with Gandalf as usual in the Ops Room,”‘ I read out to him. ‘”Esoterica with the Master Mage is in a dimension yet to be fixed … Filking will be in the Home Universe this year … Writer’s Circle is rounding nicely in the hands of Wendy the Willow but thereare rumours of another, Watch this space … Bumpkin has agreed to handle Games and Games Workshop /…/” Stan, who are these people?’

Det låter lite mer lustifierande än jag är van vid, men jag kan tänka mig att detta är det intryck en ny person kan få av sf-fandom. Undrar hur mycket satir det här kommer att vara? Det blir säkert ett skojigt läs, hur som helst.

nature-futuresEn av mina egenheter är att jag på sätt och vis betraktar alla som tycker om science fiction som mina potentiella vänner.

Det gick upp för mig under hösten att jag jobbar (deltid) på en väldigt stor arbetsplats och att där måste finnas många som är intresserade av sf och att prata om sf-idéer. Under november och december testade jag helt enkelt att bjuda in folk till att prata science fiction över lunch varje fredag, i ett stort lunchrum där det nästan aldrig är fullsatt. Det har kommit minst en person varje gång, någon gång så många som sju.

Första gången skickade jag ut ett meddelande till alla på hela bygget. De som svarade och var intresserade får inbjudan varje vecka, och resten slipper att bli spammade av mig.

Formen är hemskt enkel. På torsdagen skickar jag ut ett mejl, med en länk till veckans Nature Futures-novell. På fredagen går till lunchrummet lite i förväg och paxar ett bord genom att lägga en hög med böcker på det. Folk dyker upp med sina matlådor, och mellan 12:15 och 13:00 pratar vi om novellen och om allt möjligt annat som dyker upp. Senast spårade det in på förutsättningarna för liv på andra himlakroppar i vårt solsystem, och även lite om vad artificiell intelligens egentligen är och kan bli. Ett par gånger har vi testat att göra boktipsrundor, då alla som vill får rekommendera något de tycker är bra.

Det är jättetrevligt, och kräver verkligen minimalt med förberedelser. Futures-novellerna är så korta — en sida — att alla kan hinna läsa en sådan på kafferasten på förmiddagen om inte förr. Samtalen kan spåra in på allt möjligt spännande och kul, och det är intressant att det ibland också kan förekomma helt olika tolkningar av en och samma berättelse.

Jag kan verkligen rekommendera det här, om du tror att det kan funka där du jobbar.

Ante framför de apokalyptiskt förfallna byggnaderna mittemot konferenscentret Excel London. Jean Michel Jarre lär ha hållit någon konsert på andra sidan floden med de här byggnaderna som bakgrund.

Ante framför de apokalyptiskt förfallna byggnaderna mittemot konferenscentret Excel London. Jean Michel Jarre lär ha hållit någon konsert på andra sidan floden med de här byggnaderna som bakgrund.

Den här gången tar vi med er till World Science Fiction Convention 2014: Loncon 3. Världskongressen, som vi brukar säga på svenska. Äntligen har vi tagit tag i att göra något med det material vi spelade in när vi var där. Vi vill ge en känsla av hur det var att vara där. Det varvas också med glatt prat om allt möjligt vi stötte på, och det handlar bland annat om konst av Alastair Reynolds, teater som berättarmedium, George R.R. Martins senaste verk och möjliga framtidsprojekt, och så vidare. Håll till godo!

Lyssna direkt

Eller ladda ner ljudfilen. Som vanligt kan du välja mellan två olika ljudformat:

Vi har förstås RSS, och så finns vi på iTunes.

Vi finns numera också på twitter under namnet @idagigen.

Läs vidare för massor av länkar till saker vi pratar om

En dag på jobbet. Folk är försenade till ett möte, och jag har inte värmt upp min utåtriktade sida utan är långt borta i tankarna. Jag står där ensam och väntar, och när en person till dyker upp svarar jag enstavigt på det artiga småpratet. Småprat är inte min bästa gren, särskilt inte med människor jag inte känner. I ett sånt läge kan jag av någon anledning bli lite misstänksam när jag blir ihopkopplad med mitt sf-intresse.

Den här mannen frågar alltså: ”Är det du som är intresserad av science fiction.”

Jo, det kan jag ju inte neka till.

Och så visar det sig att hans favoritförfattare är Jack Vance, och han undrar om jag var inblandad i arbetet med Vance Integral Edition, projektet där författarens hela produktion restaurerades och gavs ut i en nyutgåva. Det var många frivilliga i det arbetet, och jag känner ett par — men jag var inte med själv. intresserad har jag faktiskt inte varit av Jack Vance. Han verkar vara en författare som har en del hemskt hängivna läsare.

Jag har åtminstone läst tillräckligt för att ha lagt märke till hur intresserad Vance verkade vara av att använda ovanliga och intressanta ord. I någon bok jag läste tyckte jag att det verkade som om han plötsligt kunde upptäcka ett ord och använda det flera gånger inom loppet av några dussin sidor, för att sedan inte ha med det alls någon mer gång. Kanske var det bara så det kändes för mig, men att han hade en förkärlek för ord är i alla fall välbekant.

Den här mannen som nu började prata med mig berättade en lustig anekdot, nämligen om ordet nuncupatory, som han lärt sig i Vances böcker. När han sedan försökte använda ordet i en ansökan om forskningsmedel förklarade hans medarbetare att det ordet måste han ta bort det ordet, för det är inte ett riktigt engelskt ord! I alla fall inte i den betydelsen han använder det.

Jag kollade upp det där och hittade en insatt diskussion av ordet nuncupatory, och hur det lämpligen ska tolkas. ”The question is nuncupatory” betyder tydligen att frågan är nonsens, slöseri med tid, överflödigt struntprat.

För den som är riktigt intresserad av Vances ordförråd går det tydligen att registrera sig och söka i en databas online, som täcker in hela Vance Integral Edition. Fantastiskt!

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Twitter

Arkiv juli 2007 till nu

Annonser