You are currently browsing the category archive for the ‘faktasilandskapet’ category.

Jag utlovade diskussion om en novell idag, men sen kom livet emellan och jag hann inte riktigt lägga ut en pratstart. Förrän nu, framåt kvällen. Så kan det vara.

Novellen på programmet denna gång är som sagt ”Love is the Plan, the Plan is Death” av James Tiptree Jr.

Formatet för den här novellcirkeln är inte hugget i sten, och jag tar gärna emot förslag. Nu har jag till exempel fått höra att om jag säger allt intressant som finns att säga så finns det inget att tillägga och det blir inte så kul att ge sig in i samtalet. Hmm. Värt att tänka på.

Den här gången tänker jag därför inte skriva så mycket. Bara några korta reaktioner och reflektioner.

Jag är oerhört fascinerad av den här novellen. Den är snyggt och suggestivt skriven. (Old one told you, The cold, the cold wind will hold you. Chill cold! Kill cold. In the cold I killed you. Det är ju poesi!) Och så får jag medkänsla med de här varelserna, trots att de är så oerhört främmande. Är de tillräckligt smarta, har de tillräckligt språk och tillräcklig kultur för att kunna hitta ett sätt att klara av de smygande klimatförändringarna?

En helt annan fundering som också väcks i mig är det här med hur science fiction fungerar och ska läsas. Något som definierar sf och skiljer den från vissa andra andra sorters litteratur är att det som beskrivs i texten ska tolkas precis som det är. Står det att det handlar om en varelse med svart pansar och sex ben så handlar det verkligen om en varelse med svart pansar och sex ben, och det ska inte förstås som en metafor för något annat. Men samtidigt tänker jag ofta på hur science fiction har en stark metaforisk funktion, som en sorts renodlad och extrem version av upplevelsen av att leva i en föränderlig och svårtolkad värld — som dock går att förstå och navigera. Det finns inget som hindrar att det går att göra både en rak skildring av något främmande och avlägset, och samtidigt en berättelse som fångar känslan av att vara människa här och nu. Det som är bokstavligt kan ha en metaforisk (eller, hädiska tanke, rentav allegorisk!) funktion, i alla fall om läsaren är lagd åt det hållet.

För visst kan den här berättelsen också handla om instinkter och känslor kontra förnuft. Alla som har gått igenom puberteten kan känna igen sig, på något sätt, i det där med nyvaknade drifter och plötslig längtan att göra saker som man till att börja med inte riktigt begriper sig på.

I det finns också nåt intressant, apropå metaforer, nämligen det där med hur vi någonsin ska kunna förstå den som inte är som oss själva. Det gäller att försöka närma sig via upplevelser och erfarenheter som på något sätt påminner, något som kan ge någon gemensam beröringspunkt. Så länge man aktar sig för att anta att en upplevelse är helt ekvivalent med en annan är det här det enda sättet för människor att närma sig varandra, och börja bygga förståelse och gemenskap.

Vad tänker du? Kanske något helt annat än jag tänkte på! Skriv i kommentarsfältet här nedanför, eller i nån tråd på fejan eller twitter eller vad du nu känner för.

(Jag fortsätter väl göra detta, inte varje vecka men kanske varannan, och hoppas att det är flera som vill vara med och prata om en novell ibland. Välkommen åter.)

Annonser

Dags att läsa en novell igen. Den här gången har jag tänkt ge mig in på något av James Tiptree Jr, som i sitt liv utanför författandet hette Alice Sheldon. En av hennes mest kända berättelser är proto-cyberpunknovellen ”The Girl Who Was Plugged In”. Den finns på svenska i ett specialnummer av Nova Science Fiction helt ägnat åt denna författare: dubbelumret 10/11 som kanske går att få tag på antikvariskt.

Hon var en fantastiskt intressant person, och för den som råkar sitta på en samling av gamla Nova Science Fiction från 80-talet kan jag verkligen rekommendera att leta reda på nummer 6 från 198,3 där det finns en intervju med henne gjord av Charles Platt. I samma nummer finns också (om jag minns rätt) en svensk översättning av ”Love Is the Plan the Plan Is Death”, novellen som jag tänker att vi ska diskutera nu på söndag. Annars finns den alltså även online, på engelska.

James Tiptree Jr har också gett namn till Tiptree-priset, som delas ut till verk som utforskar och breddar könsroller.

När jag före sommaren kläckte idén om att ta med mig alla som har lust på en sorts strövtåg i faktasilandskapet (alltså science fiction-fältet) tänkte jag att jag skulle ta till en vecka för att hinna läsa berättelsen. Sedan tänkte jag att det kanske var bättre att ha lite kortare tid, men jag får väl pröva mig fram! Säg gärna till om du har några åsikter om formen. Det går ju också att komma senare och hoppa in i diskussionstråden där man känner för det. Speciellt ifall en del av samtalet faktiskt finns här på bloggen.

Men nu tänker jag mig alltså att vi kör igång snacket om ”Love Is the Plan the Plan Is Death” nu på söndag den 10/9. Läs novellen och kika tillbaka här då!

Detta är ett avsnitt i min novellcirkel, Strövtåg i faktasilandskapet. Denna gång diskuterar vi Melancholy Elephants av Spider Robinson.

Novellen ”Melancholy Elephants” är den där sortens berättelse som dyker upp i mitt huvud då och då. Det där är precis som i ”Melancholy Elephants”, tänker jag. Men det är ju inte en jättebra berättelse egentligen. På så sätt är det en typisk sf-novell, den bärs av sin idé och lutar sig inte alltför tungt på formen och de normala kraven på en berättelse.

Den är kompetent genomförd, absolut, men tänk lite på upplägget. Kan du föreställa dig en värld som har de problem som beskrivs i novellen, men där inte denna fråga redan har diskuterats från alla vinklar i alla medier? Hur kan det vara möjligt att tanken på vad det perfekta plagiatkontrollsystemet har för effekt på kreativiteten, formulerad på detta vis, slår ner som en bomb i huvudet på senatorn?

Efter att ha läst fysikern Sören Holsts bok om tankeexperiment, Tankar som ändrar allt, tolkar jag den här sortens berättelser som ett utslag av hur den mänskliga hjärnan är bättre på att hantera konkreta exempel än abstrakta resonemang. Novellen är effektiv för att den sätter läsaren i en känslomässigt spänd situation, där mycket står på spel. Det som står på spel är egentligen inte huvudpersonernas omedelbara väl och ve, utan hela mänsklighetens kreativitet. Det är en torr och byråkratisk fråga, men den omvandlas till viktiga beslut för personerna i förgrunden.

Sen finns det detaljer som är värda att fästa sig vid också. Det är en väldigt nutida känsla, inte bara i tematiken utan i en del av bakgrundsdetaljerna. Den självparkerande bilen, till exempel. Ligger det något i det där att det inte händer något nytt inom konsten? Fanns allt redan på 80-talet? Eller är det helt enkelt så att den som hade fingret på pulsen kunde se sånt redan då och vi borde höja blicken lite mer?

Hur som helst tänker jag, om konstens väl och ve, att den också har en bruksfunktion. Det handlar inte bara om att vara nyskapande till varje pris, utan det handlar om att vara medskapare och medtolkare av sin samtid. Även om varenda melodi redan var skriven och så att säga otillgänglig skulle människor vilja göra de gamla trudelutterna till sina egna. De skulle betyda något nytt, mixas om och användas på nya sätt. Ingenting som lever är statiskt.

Så jag har nog gott hopp om både musik och litteratur, även i en sådan värld där allt redan är gjort.

Men sen finns det nog anledningar att oroa sig för det perfekta kulturella minnet ändå. Eller vad tänker du om det?

Före sommaren gjorde jag ett litet försök med en online-novellcirkel, som jag kallade för ”Strövtåg i faktasilandskapet” (valt bland annat för att vara googlingsbart, om nån undrar). Om du undrar vad det här går ut på och hur det funkar kan du följa länken och kika tillbaka på vad vi gjorde sist.

Nu tänkte jag köra igång igen, utan speciellt långa förklaringar. Denna gång har jag valt en novell som belönades med en Hugo 1983: ”Melancholy Elephants” av Spider Robinson. Den finns alltså tillgänglig online, men missa inte att den är i två TRE delar — läs hela! (Detta säger jag vis av skadan efter att ha gett studenter på en kurs i uppdrag att läsa en sån berättelse som fortsatte i flera sidor. De flesta missade helt och hållet att det fanns mer än sida ett.)

På fredag gör jag ett inlägg där jag drar igång diskussonen, och så hälsar jag välkommen till kommentarsfältet!

Jag hoppas att det är nån mer än jag som har lust att fortsätta strövtågen i faktasilandskapet. Det blir dock en paus nu. Den här veckan ägnar jag mig åt årets Swecon. Sen kanske pausen fortsätter en vecka till, på grund av jobb och liv. Men sen återkommer jag. Vi ses i alla fall i helgen, hoppas jag!

Foto av boken Best of Edmond Hamilton, redigerad av Leigh Brackett.På fredag, sade jag visst. På fredag pratar vi om ”What’s it like out there”. Nu hoppas jag att du har läst den, för nu är det fredag. Det som följer här är några av mina tankar om novellen. Sen vill jag gärna veta vad du tycker och tänker! Skriv antingen här i kommentarsfältet eller på twitter eller nån annanstans. (Missade du själva inbjudan att prata om noveller så hittar du den i föregående inlägg.)

Berättelsen är alltså utgiven 1952, och är en kraftigt omarbetad version av en cirka 20 år äldre novell som aldrig blev publicerad. Den utspelar sig i ett framtida 1960-tal där rymdfart är ett riktigt krasst industriellt företag och människor är förbrukningsvara. Rymdfarare förväntas stryka med. Raketer skickas iväg 20 stycken samtidigt, utan säkerhetsmarginaler och med brutal acceleration. Det enda syftet med att skicka människor till Mars är att utvinna naturresurser för att upprätthålla det trygga och välmående samhället av konsumenter hemmavid.

Dödligheten i både avfärd och ankomst påminner mig om det ganska omfattande sovjetiska marsprogrammet. Det handlade aldrig om att skicka kosmonauter, men de avfyrade en imponerande följd av sonder mot Mars som antingen strök med redan i uppskjutningen eller gick sönder på vägen dit. Ja, och till slut ett par som i alla fall delvis fungerade. Men skicka iväg farkoster med människor med samma attityd, det skulle förmodligen vara väldigt dålig PR.

Hur som helst handlar detta om vad som händer när huvudpersonen Frank återvänder till jorden. Han vandrar yrvaket omkring i en vardagsvärld som aldrig blir sig lik, traumatiserad som efter ett krig. Jag tänker mig att en del av läsarna vid den tiden den här novellen kom ut kunde identifiera sig med upplevelsen att återvända efter att ha varit med om saker ingen därhemma kunde begripa. Edmond Hamilton hade själv inte varit i kriget. Även om han försökte ta värvning så blev det aldrig av, men han kan nog ha tagit hjälp av stämningar i samtiden för att få till den starka känslan.

Det här scenariet framstår i skarp kontrast mot många andra berättelser, där utforskandet av rymden är ett storslaget äventyr. En av Franks gamla vänner visar sig ha haft en ganska romantisk uppfattning om uppdraget, och hade sett det fantastiska i att uppleva en ny värld. Men han kom aldrig hem igen. Frank verkar ha lite svårt att tänka sig in i upptäckarattityden. Jag undrar hur Frank tänkte innan han själv for iväg, vad som fick honom att ta jobbet.

Personerna Frank möter ställer alla titelns fråga, men egentligen vill de inte veta hur det är där ute. I stället börjar de berätta om egna upplevelser. Men Frank kan inte heller berätta. Vissa händelser är hemligstämplade, andra är bara för obehagliga för att dela med sig av.

För mig som är van vid nutidens panoptikonaktiga rymdfart (där det går att följa raketuppskjutningar i realtid och där vi får video från internationella rymdstationen) känns det lite konstigt att föreställa mig den här hemliga situationen. I novellen vet ingen på jorden någonting om hur det är på Mars, och Marsfararna får skicka hem 32 ord varannan vecka. Det ger mig en liten tankeställare, med perspektiv på min egen tid. Det är när jag läser sådant jag förstår vad det betyder att vi lever i en informationsålder.

Vad tänkte du när du läste den här novellen?

Skärmdump från filmen Frau im Mond, som visar en novelltidskrift den unge Gustav (”jag har studerat månen i hela mitt liv”) läser. Den här tidskriften har aldrig funnits i verkligheten, men dock många andra, liknande.

— Du lyser upp när du pratar om den där!

Min kompis såg tydligen nån sorts förändring hos mig när samtalsämnet växlade. Jag hade just dragit upp New York 2140 ur väskan och berättade om varför jag läser allt Kim Stanley Robinson skriver.

Det är rätt märkligt, jag blir nästan alltid glad av att prata om science fiction. En fråga om lästips kan jag sällan ignorera. Därav till exempel den högst personliga lilla listan på böcker jag gjorde häromsistens.

Jag anar att det finns nånting här. En källa att dra inspiration ur.

Nu tänker jag dra igång en liten novellcirkel här! Jag vill berätta om sf, men också prata och diskutera. Dra med mig den som har lust på ett strövtåg genom faktasilandskapet*.

Den bästa motionen är den som blir av, sägs det. Samma princip gäller också andra delar av tillvaron, så det får inte bli för krångligt. Så här tänker jag att det ska gå till:

En gång i veckan, ungefär, bjuder jag in till samtal om en novell. Det blir en del klassiker, några udda kuriositeter, och ibland nåt nytt och hett.

Jag länkar till texten om den finns på nätet, och annars upplyser jag om var och hur den går att få tag i. Efter en vecka lägger jag upp en liten kommentar, med information och anekdoter, och sen kan den som möjligtvis har lust vara med och snacka om novellen.

Kommentarsfältet här är öppet, och den som hellre vill kan ta diskussionen i nåt annat forum. Det går bra att prata på twitter (jag är @landetannien och så kan vi använda #faktasilandskapet) och jag startar en tråd i nån lämplig grupp på facebook.

Men det här borde kunna funka va?

Sagt och gjort! Nästa helg blir det samtal om ”What’s it like out there”, en novell från 1952 av Edmond Hamilton. Det är en ganska deppig historia om en rymdfarare som är tillbaka på jorden igen.

Edmond Hamilton var ett stort namn en gång i tiden, men han nämns inte så ofta nu längre. Han var med från science fictions själva födelse som genre på 1920-talet, och blev en mästare inom det som kom att kallas ”space opera”. Men ”What’s it like out there” är en annan sorts berättelse, och mycket mörkare. Den fängslade mig på flera sätt, men det återkommer jag till nästa helg. Här vill jag bara peka ut redaktörens roliga presentation av författaren, som finns i originalpublikationen (som min länk går till).

/…/ ”World-Wrecker” Ed Hamilton earned his reputation for more muscular heroes, more voluptuous gals, more spectacular disasters, more menacing villains . . . and because he has always been a good, skilful writer, he rated tops in the space-opera field.

Now science fiction has grown up. And so has Hamilton. He has adjusted his sights to the new goal, as have other seasoned scribes who really had the stuff inside of them and were just waiting around for the right audience.

Det säger en del om vad som rörde på sig i sf vid den här tiden. Hela det som ibland kallas science fictions guldålder hade utspelat sig under de senaste sisådär femton åren innan den här novellen skrevs. En del av den nya mognaden kom nog genom ålder och erfarenhet, somligt av det genom impulser från hur genren utvecklades, och en del från kreativt samarbete med hustrun. 1946 gifte sig nämligen Edmond Hamilton och sf-författaren Leigh Brackett, och jag har förstått det som att hans författarskap påverkades mycket av det.

Här hemma har vi en samling med Ed Hamiltons noveller, redigerad av hans fru (och symmetriskt nog också en samling med Leigh Brackett-historier, redigerad av Ed Hamilton). I förordet skriver Leigh Brackett bland annat att Edmond Hamilton var den förste som skrev en berättelse med rymddräkter i. Det tycker jag var intressant. Det är troligt att han själv aldrig hade läst om något sådant innan han själv skrev om det, även om internet verkar ha bestämt sig för att Edison’s Conquest of Mars av Garrett Putman Serviss (1898) var allra först.

Att vara först är förstås inte det enda som räknas. Det är svårt att hitta någon fundamentalt originell idé att skriva om, men det går alltid att göra något bättre och intressantare med en gammal sak. En stor del av science fictions historia går ut på att återvända till samma troper, uppfinningar, platser och företeelser, och tolka dem på nya sätt.

För övrigt blir jag väldigt nyfiken på world-wrecker-grejen. Det lär ha varit stort i space opera nästan ett halvsekel innan dödsstjärnan dök upp på vita duken. Egentligen är det en fundamentalt löjlig idé. Att spränga en planet är så orimligt krävande jämfört med att bara utplåna allt liv på ytan.

Det finns folk som har diskuterat fysiken kring det, om du är nyfiken. ”Bad Astronomer” Phil Plait till exempel. Och här är en fysikstudent som räknat på dödsstjärnans förmåga förutsatt att Imperiets mytiska teknologi fungerar som det sägs att den ska göra enligt Källorna till Star Wars-information.

Sen känner jag att jag inte helt och fullt förstår lockelsen med att skriva berättelser om exploderande planeter. Eller att läsa dem. Men det måste ju vara nåt, och jag känner att min sf-allmänbildning brister lite i att jag inte själv har läst några riktiga planetsprängarberättelser. Att själva grejen fortfarande är effektfull visades nyligen av Neal Stephenson i Seveneves, där vår måne råkar ut för nåt. (Obs, detta är inte en spoiler — det händer på första sidan.)

Det här är den sortens små utvikningar ni kan förvänta er framöver, i den är novellcirkeln. Läs ”What’s it like out there” (garanterat utan sprängda planeter) och kom tillbaka hit nästa vecka så beger vi oss till den första rastplatsen i faktasilandskapet.

*Faktasi är inte en felstavning. Det var det vinnande bidraget när svenska Galaxy utlyste en tävling om vad science fiction borde heta på svenska. Ordet fick aldrig fäste riktigt, men jag tycker att det är kul att plocka upp och använda konstiga ord.

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Twitter

  • Nu har jag sett Fahrenheit 451 på Uppsala Stadsteater. Det är inte ofta jag är på teatern! Liten anteckning 4 hours ago
  • @Anguche Det är en hemskt fin komplimang. Tack! Liten anteckning 12 hours ago
  • @Anguche Fast jag är nog ganska trygg ändå ;) Liten anteckning 12 hours ago

Arkiv juli 2007 till nu