You are currently browsing the category archive for the ‘böcker’ category.

I heard the sunrise music that the crystal peaks make above Throon when Canopus comes to warm them. /../ I saw the ships die like swarming fireflies off the shores of the Hercules cluster… /../

I’ve shot the Orion Nebula. I have been into the cloud, where the drowned suns burn in a haze of darkness. I’ve killed men, Doctor. And in that last battle, I…

När John Gordon berättar detta för sin terapeut i Edmond Hamiltons novell ”Kingdoms of the Stars”* byter han för min inre syn utseende fullständigt. I stället för att se ut som en lite försoffad version av Blixt Gordon (namnet, ju) ser jag honom som en mer städad och förlägen Roy Batty. Såklart.

Men det får mig också att tänka på hur den berömda monologen både är skapad enligt ett rätt simpelt recept och mycket mer genialisk än John Gordons famlande svammel. Mycket av det är framförandet. Det som gör den bra är också på att den är så samlad och koncis. Och det är ju, som ni nog vet, Rutger Hauers förtjänst. Han tog något som var väldigt likt John Gordons lilla anförande och styrde upp det till de kondenserade rader så många av oss har citerat vid varje lämpligt tillfälle.

I’ve seen things you people wouldn’t believe. Attack ships on fire off the shoulder of Orion. I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhäuser Gate. All those moments will be lost in time, like tears in rain. Time to die.

——
* Novellen är en sorts uppföljare på romanen The Star Kings från 1947. I den rycks John Gordon in i en avlägsen framtid, där han får låna rymdhärskaren Zarth Arns kropp. Terry Carrs lilla förord till novellen förtäljer historien om en psykiatripatient som var helt övertygad om att boken handlade om honom, och att han faktiskt själv hade upplevt alltsammans. Novellen är nog inspirerad av detta, men vränger alltihop ett varv till. Här har romanfiguren kommit hem till sin egen kropp och håller på att deppa ihop av samtidens tråkighet i jämförelse med rymdäventyren, trots att han blir övertygad om att de är vanföreställningar. Sen bär det av genom tid och rum igen, såklart.

Gammal space opera känns otroligt exotisk och uppfriskande för mig just nu. Faktiskt har jag nästan aldrig läst sånt särskilt mycket, och det är rätt kul att se varifrån alltihop kommer efter att ha konsumerat så mycket Star Wars och The Culture och så vidare.

Igår klättrade jag upp till översta hyllan vid sängen och tog ned min gamla läsjournal. Jo, det stämde som jag mindes det: jag har läst Ancillary Justice förut. Det var mindre än tre år sedan. Ändå känns allting helt nytt. Hur kunde jag glömma bort den fantastiska vintriga planeten med uråldriga mystiska glasbroar från en glömd civilisation? Mina minnen av boken är så vaga att de inte är mer än en baksidestext avslöjar.

Det märkligaste av allt var att jag sedan läste vidare och stötte på en detalj som jag faktiskt känner igen, och det var ingenting av det som är riktigt häftigt. Inget om neurologiska implantat och livet som en del av ett skepps medvetande, eller om märkliga seder, eller om te, eller om maktspel. Nej, det jag kände igen handlade om dekoren i ett rum på en rymdstation. Där är golvet falskt trä, som beskrivs som att det skulle ha sett riktigt bra ut om konstnären hade sett något annat än imitationer av andra imitationer.

Hur kan en sådan detalj kännas så intensivt bekant när allting annat helt har flytt ur mitt huvud? Min hjärna är uppenbarligen ganska konstig.

Det hade väl varit en sak om boken hade varit dålig eller tråkig, men det är den inte heller. Jag är riktigt sugen på att fortsätta med uppföljarna på en gång: Ancillary Sword och Ancillary Mercy. Jag vill ju ha dem i minnet när Ann Leckie kommer som hedersgäst på Kontur i maj!

I en tid då det finns interstellär rymdfart och i princip obegränsad tillgång på energi närmar sig en ung student planeten Trantor, centrum för det galaktiska imperiet. Han har dock ingen aning om att det inte går att få se planeten från rymdskeppet. Inte heller att befolkningen inte bryr sig särskilt mycket om utsidan av sin planet, för alla bor under det tak som täcker hela klotet. Det är helt enkelt en världsomspännande stad. Men den unge resenären har aldrig sett video därifrån, och verkar ha väldigt vaga begrepp om saker.

Kanske är detta mest ett klumpigt författargrepp för att visa något för läsaren, lite i linje med den sortens dialog som brukar kallas ”As you know, Bob”. Om jag inte missminner mig är det i någon av Lucky Starr-böckerna som samme Isaac Asimov låter en av huvudpersonerna förklara för en annan hur deras telefoner fungerar. Det är ett styltigt sätt att redovisa saker för läsaren, som sf-författare sedermera har lärt sig att klara sig utan.

Men som nutida läsare känner jag en djupare dissonans än så när jag läser den här sf-klassikern, för det finns ett genomgående fel.

Informationssvälten, liksom. Att det går att komma till huvudstaden utan att veta något om hur det är där. Utan att ha motsvarigheten till hundra youtubeklipp och några varv med interaktiva kartor och satellitbilder.

Det slutar ju inte där heller. Hela upplägget för Stiftelsen i bokens titel är att grunda en koloni med etthundratusen forskare och vetenskapsskribenter som ska sammanställa en encyklopedi, men som dock undanhålls viss strategisk information. Ingen i Stiftelsen har tillgång till själva den centrala vetenskapliga disciplinen: psykohistorian. (Som alla allmänbildade sf-läsare vet är psykohistoria en gren av matematiken som kan förutsäga viktiga drag i den historiska utvecklingen, men på en övergripande nivå. Psykohistorian vet inte vad den enskilda myran gör, men kan avgöra hur deras färdiga stack kommer att se ut.) Men jag kan inte begripa hur de kan vara precis lagom ovetande för att inte kunna återuppfinna psykohistorian från de grundläggande principerna. De vet ju att en sådan disciplin existerar, de känner till den store matematikern Hari Seldon och så vidare. Etthundratusen vetgiriga människor, och ingen har tänkt på att få med sig grunderna till psykohistorisk teori?

Och sen är det grejen med att anlända till en ny planet, köpa en tidning och sätta sig på en bänk och läsa sportsidorna för att fördriva lite tid.

Det är helt uppenbart att Isaac Asimov anno 1951 hade tänkt väldigt mycket på ”atomkraft” och väldigt lite på informationsteknologi. Eller nyfikenhet och informationsspridning i största allmänhet.

Jag har absolut inga minnen kvar från någon tidigare läsning av Stiftelsetrilogin, och denna gång läste jag bara första volymen. Det räcker liksom, för så bra är det inte. Den första volymen är en serie berättelser om hur den ena gubben efter den andra flyter ovanpå det historiska flödet, är ensam om att se precis vad som är det enda rätta att göra, och sen göra det. Inte ens kraftfält och strålpistoler räcker för att krydda upp det till något aptitligt.

Det är väldigt märkligt att de ursprungliga böckerna om Stiftelsen fortfarande ges ut på nytt och på nytt — den finns i flera olika utgåvor i SF-Bokhandelns hyllor såg jag för bara några dagar sedan. Ingen är tvungen läsa sf-klassiker, och ska man ändå göra det finns det ju bra böcker att läsa. Det här känns möjligen lite kul på grund av 40-talssmaken, och för att jag gillar att se hur sf-idéer har uttryckts längre tillbaka.

Men jag lever ändå i framtiden, och i informationsåldern. Från det här perspektivet är det inte rimligt med ett högteknologiskt samhälle — utan extrem tankekontroll — där människor inte har tillgång till lättillgänglig information om det mesta. Det känns som något som måste förklaras mer grundligt för att kunna bli trovärdigt. Och bara det säger nog något grundläggande om skillnaden mellan 2010-talet och 1940-talet, något som jag kanske inte har tänkt så noga på tidigare.

Som förmodligen alla läsare av min blogg vet (eftersom jag antar att de som läser en sån här blogg också har läst Liftarens guide till galaxen åtminstone nån gång i livet), blev Zaphod Beeblebrox president över galaxen mest för att han var bra på att ställa till skandaler och dra bort uppmärksamheten från den egentliga makten.

Det finns inte så många likheter med den där andra presidenten som alla pratar om idag. Men av någon anleding tänker jag på Zaphod nu. Förmodligen nåt med hur det kändes att läsa den där stora intervjun som var i DN i morse.

Sån här var Zaphod:

Ett av dom större problemen för Trillian i hennes umgänge med Zaphod var att lära sig skilja på: när han spelade dum för att få folk att komma av sig; när han spelade dum för att han inte ville tänka själv utan tyckte att någon annan kunde göra det åt honom; när han spelade outsägligt dum för att dölja det faktum att han inte fattade vad som pågick; och när han inte spelade dum utan verkligen var dum. Han var känd för att vara enastående klyftig, och uppenbarligen var han väl det — men inte hela tiden, vilket i viss mån oroade honom, och troligen var detta en förklaring till hans agerande. Det var bättre, tyckte han, att folk blev förvirrade än att dom såg ned på honom.

Det finns ett alternativ till, tänker jag, nämligen att spela dum för att dölja sina egentliga avsikter och planer. Det skulle vara en möjlighet, till exempel för den som vill bli president för att sno ett superhäftigt rymdskepp.

Som någon sorts bokbloggare ska jag väl ta mig i kragen och försöka summera läsningen under 2016. Som vanligt kan jag inte mäta mig med de riktigt snabbläsande bokslukarna, men böcker är nu hur som helst ett stort intresse och det finns ständigt fler som jag verkligen vill läsa. Kul då, att se att jag faktiskt lagt grundnivån lite högre än tidigare. Inräknat högläsning har jag läst 55 böcker, och utöver det ett helt gäng seriealbum.

Det finns kanske inget egenvärde i att pressa mig igenom tio böcker extra, men det betyder att jag har lagt mer tid och energi på något jag verkligen vill göra. Det är därför det är så tillfredsställande att räkna lästa böcker.

Nåväl. Jag tänker inte lista allt jag läst, utan bara diskutera några av de böcker som känns lite extra roliga att prata om.

Läs hela inlägget här »

Nu har jag läst del två av Lars Wilderängs bokserie om ett postapokalyptiskt Sverige. (Jag väntade tills den kom i pocket.)

Eftersom jag hade så många funderingar när jag hade läst Stjärnklart känner jag att jag måste följa upp med ett inlägg nu när jag har läst nästa bok, Stjärnfall.

Jag har flera vänner och bekanta som tycker om den här bokserien, och som har berättat för mig att jag borde läsa vidare. Mindre av de saker som irriterade mig i första boken (sammanfattning: mest att människor skildrades som så pass dumma och obenägna att hjälpas åt med konstruktiva lösningar när katastrofen kom), och mer av de science fiction-element som vagt antyddes i första boken. Här i del två får vi nämligen svaret på vad som orsakat den stora katastrof som lade vår civilisation i spillror — och lät de överlevande se en himmel opåverkad av ljusföroreningar — i Stjärnklart.

Faktum är att jag dessutom tycker att jag i åtminstone någon grad kan sympatisera med alla människor som skildras. Filip Stenvik, preppern, har efter tio år skaffat sig normala relationer med människor och beskrivs inte som så där njuggt överlägsen, trots att han fortfarande har samma sätt att förbereda sig på möjliga katastrofer. Krigaren Joakim Sorbin har upplevt och gjort otäcka saker, och lider väl av PTSD, men beskrivs aldrig som om han föraktar vanliga människor. Forskaren Anna Ljungberg är också äldre och mognare, och inte lika Lisbet Salander-aktig. Och barnmorskan Lena Svensson spelar en viktig roll. Den ende som ibland tycks se ner på folk omkring sig är den välvillige diktatorn Gustaf Silverbane — han gör mycket som är bra men impopulärt, men dessutom skjuter han upp alla ambitioner att få vanligt folk att känna sig involverade. Han är dryg men högst begriplig, och i klassisk mening tragisk eftersom det är hans starka sidor som också är hans svagheter.
Det finns fortfarande dumma folkmassor, men de förekommer bara väldigt kort, så jag hinner inte bli så irriterad på dem.

Eftersom jag är en sån läsare som blir rätt påverkad av lidande och död tycker jag att en del av den här boken är ganska ansträngande. Det är inte dåligt, inte alls, men det får mig att läsa fortare för att komma förbi den jobbiga biten. Ibland utstöter jag plågade ljud när jag läser sådana saker, till min omgivnings blandade irritation och förnöjelse, på samma sätt som jag skrattar när något är lustigt. Sån är jag, antar jag.

Den här serien har drag av flera sub-genrer. Jag ska nog inte exakt lista vilka, eftersom det möjligen kan ses som spoilers. Föga förvånande (efter första delen) spelar i alla fall militären en stor roll i denna bok. I mitt stilla sinne funderar jag på om det påverkar min läsning att jag nyligen avslutade The Red-trilogin av Linda Nagata (bloggar nog om den också snart, här finns min recension av den första delen). Militär-sf är annars inte en form av berättelser som jag läser så väldigt mycket av.

Tredje delen, Stjärndamm, ska snart komma ut. Jag får se om jag väntar på pocketutgåvan igen, eller om jag läser den innan dess. (Det finns rätt mycket på min läshög, som vanligt, så jag lider ingen brist.)

John-Henri Holmberg har tittat igenom Svensk Bokhandels höstboksnummer och listat de böcker som tycks kunna vara science fiction. Eftersom beskrivningarna inte alltid är så tydliga kan det hända att han har missat något, säger John-Henri. Men det är intressant hur som helst, så jag bad att få lägga ut hans lista här för att fler ska kunna få tillgång till den.

  • Åsa Avdic; Isola. Alternativhistoria där muren inte revs. Natur & Kultur
  • Don DeLillo: Noll K. Nedfrysning av sjuka. Oktober, Bonniers
    Philip K. Dick: Motursvärlden. November, Bakhåll
  • Dmitrij Glumchovskij: Metro 2035. Tunnelbanevärlden hotad. Oktober, Coltso
  • Matt Haig: Människorna. Utomjording på besök. September, Massolit
  • Anna Kavan: Is. Nyutgåva. Modernista
  • Stephen King: Sista vakten. Sf-deckare om psikrafter. Oktober, Bonniers
  • Mèzieres & Christin: Linda och Valentin album 6. Sf-serie. September, Cobolt
  • Eirikur Örn Nordahl: Dumhet. Dystopi från Island. November, Rámus
  • Alexandra Olivia: Ensam kvar. Katastrofroman. Oktober, Bonniers
  • Conny Palmkvist: Vintern. Sverige efter asteroidnedslag. September, Mormor

the-knowledge-uk-paperbackOm vår civilisation skulle raseras av någon katastrof kommer de överlevande förmodligen att vilja bygga upp sitt nya samhälle med hjälp av en del av de tekniska hjälpmedel vi har. Men det är smärtsamt tydligt att det inte är så väldigt enkelt att börja om från grunden. Du kanske kan odla fin basilika på balkongen, men kan du driva ett jordbruk? Du kanske mekar med din bil, men kan du bygga en kvarn?

Det är detta boken The Knowledge handlar om. I flera intervjuer som jag har hört säger författaren Lewis Dartnell att en del av poängen med boken är att få syn på vad det är för kunskaper och tekniker som ligger till grund för vårt vardagsliv och mycket av det vi tar för givet. Det är verkligen många sådana tankar som kretsar i mitt huvud nu när jag har läst den.

Men min fantasi kittlades också på andra sätt. Till exempel av det här stycket i början av boken:

To us, Civilization 2.0 might look like a mishmash of technologies from different eras, not unlike the genre of fiction known as steampunk. Steampunk narratives are set in an alternative history that has followed a different pattern of development and is often characterised by a fusion of Victorian technology with other applications. A post-apocalyptic reboot with very different rates of progress in separate fields of science and technology is likely to lead to such an anachronistic patchwork.

”Anakronistiskt lapptäcke”, det där känner jag igen från alla möjliga postapokalyptiska berättelser. En scen från The Wild Shore av Kim Stanley Robinson har blivit kvar i mitt minne, där huvudpersonen besöker en marknad där gamla mikrovågsugnar drivs med trampad generator.

Men det finns ju de som har gjort mer med den mer steampunkiga varianten av detta. Kugghjul och stora frustande maskiner, gärna kombinerat med mustascher och en färgskala i brunt och mässing.

Rollspelt Mutant, särskilt i inkarnationen Mutant: undergångens arvtagare, spelar emellanåt rätt mycket på precis den här estetiken. Det är arbetare på manufakturen, och patron i väst och cylinderhatt, och hagelbrakare och en och annan ångpanna. Lite skruvad western-känsla ibland. (Jag minns ett äventyr när min spelgrupp helt plötsligt fann sig involverad i att starta en fackförening. Så kan det gå.)

Men de som renodlat postapokalypsens steampunkpotenial allra mest är naturligtvis Steampunk Magazine, som gjorde ett specialnummer om hur steampunkens attityd blir till hjälp efter katastrofen. Det finns att ladda ner bland de övriga numren av Steampunk Magazine. Även för den som inte tycker att hattarna är så väldigt viktiga efter katstrofen finns det diverse kul saker att hämta i A SteamPunk’s Guide to the Apocalypse.

Fast om jag ska ha ha en volym i bakfickan när jag ska grunda min nya civilisation, då är det nog The Knowledge. Det första jag ska göra när jag har uppfunnit nässelpapper och fjäderpenna är dock att författa ett appendix till boken med massor av varningar. Var försiktig när du försöker tillämpa destilleringsprocessen, träsprit kan göra dig blind. Se upp med kreosot, det lär vara cancerframkallande har jag hört. Jo, för det är först i kaptiel 11 om avancerad kemi som det finns någon sorts tydliga anvisning om att processer kan gå fel eller vara farliga vid fel hantering. Och ganska mycket värdefull kunskap handlar trots allt om att undvika de där dåliga misstagen som kan göra tilvaron mycket mindre rolig.

Jag förstår att Lewis Dartnell inte ville skriva en bok som bara handlar om att allt kan vara farligt. Det är rent av rätt befriande att den får vara så fri från pekpinnar. Uppfostrad i laboratorier med rigorösa säkerhetsföreskrifter tänker jag ändå rätt mycket på att dessa också är en oumbärlig del av en civilisation som tar människors värde på allvar. Och det ska vi göra, när jag håller i tömmarna.

Och naturligtvis ska coola hattar uppmuntras.

Böcker på en hylla, prislapp.

Böcker i en hylla. Hyllan går att köpa. (Ursäkta den dåliga kvaliteten på mobilfotona.)

Har du också gått omkring på Ikea och undrat över de där böckerna som står i hyllorna?

Jag är inte gjord för shopping, särskilt inte av nyttiga saker som jag egentligen inte vill lägga pengar på. Efter cirka en kvart på möbelvaruhuset drabbas jag av det tillstånd jag kallar ”Ikea-zonk”. Då är det väldigt lätt att önska att jag kunde krypa upp i en av de smakfullt utplacerade fåtöljerna och läsa en bok. Gärna den jag har i väskan. Men de som står i hyllorna runtomkring drar alltid till sig mina blickar.

Ibland ser det ut att vara jättebra böcker. Får jag köpa dem? Vad kostar de? Varför finns det så ofta mängder av samma titel?

Jag skrev faktiskt till Ikeas kundservice och frågade.

ikea-bokhylla-till

Sanningen är att de här böckerna är sorgligt utrensade av förlagen som gett ut dem, och att stå här som menlös dekor är deras alternativ till att brännas som sopor. De köps in av Ikeas serviceföretag IMS, och ställs upp på hyllorna enbart utifrån form, färg och storlek. Lite så där som människor som inte läser men som köper några fina halvfranska band på loppis för att ge lite känsla åt vardagsrummet — fast minus skinn, guldtryck och marmorerat papper då.

De här böckerna säljs inte, och byts inte ut, utan får tjäna tills de inte ser snygga ut längre. Det händer att några av dem snattas, men det är inte så vanligt. Detta är helt enkelt zombieböcker, som för en skuggtillvaro med det enda syftet att visa inredningsmedvetna människor hur bokhyllor ska användas.

Jag vet inte om det mest är sorgligt, eller om de gör en viktig samhällsservice för att upprätthålla bokhyllornas existens i den heldigitaliserade nutidsvärlden. Kanske är det en värdig uppoffring de gör, trots allt, de vandöda böckerna på möbelvaruhuset.

2015 var ett bra år för mig på många sätt. När jag tittar tillbaka på vad jag läst under året ser det också väldigt bra ut. Jag har läst fler böcker än jag brukar, och många av dem sådana som kommer att stanna i minnet och kanske till och med kandidater för omläsning. Utan att riktigt ha haft en medveten plan för det har jag också faktiskt läst ungefär lika många böcker av kvinnor som av män. (Periodvis har jag nästan bara läst manliga författare, och det är dumt eftersom jag troligtvis missar mycket av det bästa — samt för att jag tror att kvinnor som skriver populärvetenskap och science fiction ofta säljer sämre på grund av orättvis brist på uppmärksamhet och jag vill inte vara en av dem som ignorerar dem).

Egentligen älskar jag att läsa om böcker, och vårdar föreställningen att alla riktigt bra böcker är bättre andra gången jag läser dem. Fast eftersom jag läser så långsamt och har så mycket nytt blir det tyvärr sällan av. Under detta år fick jag in några omläsningar, och dem jag är mest nöjd med är Godnatt Mister Tom (av Michelle Magorian, en favorit när jag läste den i elvaårsåldern eller när det nu kan ha varit) och Aniara.

Serier lyckas jag oftare läsa mer än en gång, och det var kul att återbesöka bland annat Linda och Valentin och Transmetropolitan.

Det vimlar ju också av klassiker som jag inte läst tidigare. Äntligen har jag läst Beowulf! (I tolkningen av Robert Nye.) Jag blev också fascinerad av H.G. Wells version av det totala kärnvapenkriget, skriven redan före första världskriget: The World Set Free. Intressant att se spekulationerna från andra sidan 1900-talets stora krig.

Något som är lite på gränsen till klassiker är Kate Wilhelms noveller, som jag skrev om nyligen. Mycket läsvärda.

Bland övrig science fiction har jag återupptäckt Justina Robson. Jag blev ganska imponerad av Glorious Angels, framför allt på grund av intressanta huvudpersoner och jättemärkliga aliens. Så jag bestämde mig för att läsa ikapp hennes tidigare romaner och plockade upp Mappa Mundi. Den var också en av de bästa jag läst i år — väldigt spekulativ neurovetenskap, men mycket bra genomförd spänningsroman och filosofisk sf. Vill du ha hemliga vapen, hotande pandemier, stora konspirationer och dessutom sympatiska människor med känslor och bakgrundshistoria, då måste jag rekommendera denna.

Dessutom läste jag och uppskattade The Martian av Andy Weir (och gav den svenska översättningen, Ensam på Mars till tioåringen som slukade den) samt Aurora av Kim Stanley Robinson. Båda har diskuterats så mycket på alla möjliga ställen att jag inte säger mer om dem här.

Den mesta fantasy jag läst under året var bra men inte något som fastnade i huvudet riktigt. Bäst var nog Jonathan Strange & Mister Norrell av Susanna Clarke, som inte precis är ny men som råkade bubbla upp till toppen av min läshög nu.

Slutligen har jag förstås hunnit med lite faktaböcker också, och de jag gillade mest har jag redan bloggat om. Där får jag väl räkna in Chris Hadfields An Astronaut’s Guide to Life on Earth, som fick mig att tänka på prestationsångest men som också var inspirerande. The Thrilling Adventures of Lovelace and Babbage kom ut lagom innan Ada Lovelaces 200-årsdag, och jag har hunnit både ge bort den till någon och rekommendera den till nästan alla jag möter. Och så måste jag nämna The Disappearing Spoon, som jag hittade i en bokbytarhylla och som fascinerat mig med mängder av anekdoter ur vetenskapshistorien.

Så där, en lista på det som just nu känns som det bästa jag läste 2015!

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Twitter

  • @mjomark Å vad kul! Jag hade ingen aning om att det fanns landskapsmossor. Måste spana efter Upplands :) Liten anteckning 6 hours ago
  • @Anguche Även lönnar, lindar, askar, almar, kastanjer! Och plataner, när jag reser ännu längre söderut. Liten anteckning 7 hours ago
  • @Anguche Jag gillar träd, så jag tittar på dem och snappar upp efterhand. Stora lövträd har alltid fascinerat mig.… twitter.com/i/web/status/8… Liten anteckning 7 hours ago

Arkiv juli 2007 till nu