You are currently browsing the category archive for the ‘böcker’ category.

En av de bra sakerna med att städa är att hitta alla gamla skatter som blivit undanstuvade och som jag riskerar att glömma bort. Det finns ju ingen mening med att spara en massa roliga grejer om jag inte tar fram dem någon gång då och då.

Evas kalender är en sådan skatt. Jag har fått dem av min mamma, som hade en sådan varje år under en period när hon var ung. De är ett fascinerande och delvis osmickrande tidsdokument. Särskilt mycket till just kalender var de inte, men här finns allt från skönhetstips till politik. Nu när jag har dem framme igen tänker jag att det vore kul att blogga mig igenom dem.

Först ut är årgång 1964.

Boken riktar sig till tonårsflickor. Den är indelad i kapitel för varje månad, och där finns olika pyssel- och handarbetstips, skönhetsråd, och blandade — ofta ganska beskäftiga — råd om olika situationer i livet. Ett uppslag handlar om hur man blir en perfekt sekreterare. Sedan finns det horoskop och nyckel till blomsterspråket och liknande utfyllnad. Jag har personligen omåttligt roligt med det lilla pop-lexikon de har totat ihop. Och tipsen om att läsa pocket-books är inte alls dumma.

Två saker slår mig särskilt, med mitt perspektiv från år 2020.

1) Det här med handarbete tas seriöst! Vid sidan av de enklare pysseltipsen finns klänningsmönster och tips på hur varje Eva kan lägga upp sin egen kjol så att fållen blir jämn runt om. Stickmönster också, kanske inte så avancerade men i alla fall över nybörjarnivå.

2) Redaktionen tyckte att det var en bra idé att ha en vinjett för varje månad där en känd man i taget får ge unga flickor goda råd. Det ter sig lite absurt för mig. En del av dem är ganska trevliga, andra riktigt pinsamma. Fotografen som berättar varför svenskan ”är vackrast bland kvinnovarelser” tar priset som töntigast. Men vad mera är, redaktionen har på ett uppslag samlat ihop en panel av gymnasiegrabbar, som ”ser på flickor och berättar här för oss hur de tycker flickor skall vara och se ut”. Vem tyckte att detta var en bra idé?

Målgruppen är unga tjejer som är ganska osäkra på om de duger, och denna utgåva av Evas kalender rymmer ett helt års budskap om att de som avgör vem som duger, det är pojkarna och männen. Fantastiskt.

Pojkarna i panelen har fått uttala sig om hår och smink (”make-up”), kläder och smycken och hållning och sätt. Flickor skall alltid ha nagellack! Under varje punkt finns en särskild underrubrik för Det värsta de vet. Exempel på det värsta:

  • Axelremsväskor — okvinnligt!
  • Tuggummi-idisslande!
  • Färgat år, pojkklippning, hellugg och ”hövolmar”
  • Smycken till långbyxor

Det är inte lätt att navigera i denna värld, så full av fallgropar. Du strävar efter att vara ”söt” och att ”utveckla din egen personlighet”, så att du inte ska bli ensam. Men minsta lilla sak kan diskvalificera dig, kom ihåg det! Bär du smycken till långbyxor, då kanske du aldrig får någon pojkvän.

När jag gick i högstadiet var jag en tafatt person, ganska långt efter mina jämnåriga i den sociala utvecklingen men med huvudet fullt av stora tankar som jag inte kunde dela med någon. Det fanns egentligen bara en bok som riktigt beskrev det här tillståndet av att vara ensam och konstig men utan att vara mobbad eller ha någon särskilt udda egenskap som går att peka ut. Jag gillade verkligen Att spela människa, en ungdomsbok av Ursula K. Le Guin som varken är fantasy eller sf utan bara handlar om Owen som inte vill vara den normala amerikanska tonårsgrabb som hans föräldrar hoppas. Han är intellektuell. Har för mycket hjärna.

Det finns ingen som gillar hjärnor. Hjärnor är fulla grejor. En del gillar att äta dem stekta i smör, men nästan inga amerikaner.

När jag hittade boken på Fantastikbokhandeln köpte jag den bara för nostalgin. Den svenska utgåvan har dessutom jättefina helsidesillustrationer av Inger Edelfeldt.

SPOILERS FÖLJER

Att spela människa är också en ovanlig kärlekshistoria, som inte slutar med att de unga tu lever lyckliga tillsammans. I stället uppmuntrar de varandra att leva sina egna liv. Och det bådar liksom gott för framtiden.

Det är också lite annorlunda att de blir ett par först när Owen slutar att försöka spela rollen av förälskad tonåring. Han och Natalie hittar sitt egna sätt att vara, i stället för att försöka följa någon mall. Det rimmar med berättelsens hela tema, om att låta bli att försöka vara som andra förväntar sig, och hitta sitt eget sätt att vara.

Berättelsen innehåller en del funderingar om gränsen mellan vänskap och förälskelse. Det talade antagligen starkt till mig som femtonåring. Att umgås med människor var redan superkomplicerat, och en romans verkade vara överkurs. Jag hade lätt prioriterat att ha en vän att tala med över att få någon att pussa på, oavsett hur förälskad jag var.

—–

Nuförtiden beklagar jag mig ofta över att jag liksom inte har någon kreativ energi över till fritiden. När jag kommer hem efter att ha ägnat en hel dag åt att tänka och formulera mig blir det inte längre av att jag tänker långa tankar till slut och formulerar till exempel ett blogginlägg när jag är ledig. Men jag slutade ju inte med fritidsskrivandet så fort jag började jobba som journalist. Inte med poddandet heller. Det är bara något som glidit undan mig det senaste året. Innan dess tyckte jag fortfarande att det var skönt att skriva helt fritt och opretentiöst på min blogg, som variation mot jobbskrivandet. Och jag saknar det faktiskt, så jag tar och gör ett försök nu.

Jag har skrivit en bok! Det var nog en ganska otypisk skriva bok-upplevelse, eftersom det är en konstbok med ganska korta texter. Hur som helst är det väldigt kul, och något av en milstolpe. I fredags fick jag hålla i den för första gången, och signera några stycken på SF-Bokhandeln i Stockholm. Nu har jag provat det också!

I morgon, måndag 25/3, är den officiella utgivningsdagen. Då blir det boksläpp på Evolutionsmuseet här i Uppsala, kl 17-19. Jag och Simon Stålenhag är där, och folk från Evolutionsmuseet som kan berätta om de häftiga fossil de har där.

Efter en intressant korridorsdiskussion på Worldcon 75 har jag tänkt en del på något man skulle kunna kalla vetenskapsfantasy, alltså fantasy med magi och sånt, men också med en sort naturvetenskaplig infallsvinkel på såväl magisystemet som världsbygget. Det var därför jag skaffade ljudboken The Rise and Fall of D.O.D.O. av Neal Stephenson (!) och Nicole Galland. (Detta är för övrigt en typisk bok jag aldrig skulle ha läst på papper. Riktigt stora tegelstenar klarar jag lätt av i ljudboksform, men på papper blir de inte lästa — för otympliga att släpa med mig, och jobbiga att hålla i.)

Det är en rätt invecklad tidsresekomedi, som lyckades vara tillräckligt underhållande för att hålla mig kvar genom hela den något för långdragna berättelsen, trots ett par riktigt underliga luckor. (Hur kan samtidiga händelser i parallella tidslinjer ha en sekventiell ordning, va? Antingen händer de väl samtidigt, eller också inte. Liksom. Och det där med ”vikingen” Magnus ska vi bara inte börja diskutera.)

Nu så här lite efter att jag läst boken är det dock nåt helt annat som finns kvar i mina tankar. Här har vi nämligen minst två kvinnor som är mycket explicit attraherade av män, samtidigt som inga av de manliga berättarrösterna beskriver några särskilt involverade tankar om sex. Det känns skönt på nåt vis. Jag antar att vi har Nicole Galland att tacka för detta, för det påminner inte om något jag minns från Neal Stephensons andra böcker (de som jag har läst, vilket inte är alla). Det kontrasterar också på ett lite skumt sätt med Artemis, den nya boken av The Martian-författaren Andy Weir, som jag läste ungefär samtidigt.

Artemis har nämligen också en kvinnlig berättare, en och samma genom hela boken. Jasmine ”Jazz” Bashara är också en heterosexuell kvinna som tänker en hel del på sex. Hon berättar dock inte om hur hon dras till män, utan diskuterar sina egna fysiska företräden. Lite i förbigående sådär, men det är definitivt antydningar om att hon själv ser rätt bra ut. I D.O.D.O. får vi bara veta att Melisande är ganska alldaglig brevid en rätt slående annan kvinna — men hon berättar tydligt att hon tycker att Tristan Lyons är ”a looker” och att hon inte har något emot att han hamnar i hennes synfält efter tidsresorna när kläderna inte följer med. Och Gráinne, den irländska 1600-talshäxan, brer på rätt ordentligt med sina beskrivningar av attraktiva män.

Lustigt då att Jazz liksom beskriver sig själv som sexobjekt. Eller olustigt, med tanke på att hon är skriven av en manlig författare. Det är väl den manliga blicken igen, den där som jag emellanåt blir nästan blind för i kultur för att den finns överallt. Det kändes dock extra unket i kontrast mot kvinnorna i The Rise and Fall of D.O.D.O.. Från mitt perspektiv är de mer rimliga.

Den här skillnaden ger mig också helt olika vibbar när Melisande klär ut sig till prostituerad jämfört med när Jazz gör det. Ingen av dem behöver fullfölja (det gör dock Gráinne, utan samvetsbetänkligheter), men hela grejen blir något annat när personen beskrivs som en person med drifter som kommer inifrån, snarare än något som kommer utifrån.

Det blir kanske olika när män beskriver kvinnor som gillar män, jämfört med kvinnor som beskriver kvinnor som gillar män?

I heard the sunrise music that the crystal peaks make above Throon when Canopus comes to warm them. /../ I saw the ships die like swarming fireflies off the shores of the Hercules cluster… /../

I’ve shot the Orion Nebula. I have been into the cloud, where the drowned suns burn in a haze of darkness. I’ve killed men, Doctor. And in that last battle, I…

När John Gordon berättar detta för sin terapeut i Edmond Hamiltons novell ”Kingdoms of the Stars”* byter han för min inre syn utseende fullständigt. I stället för att se ut som en lite försoffad version av Blixt Gordon (namnet, ju) ser jag honom som en mer städad och förlägen Roy Batty. Såklart.

Men det får mig också att tänka på hur den berömda monologen både är skapad enligt ett rätt simpelt recept och mycket mer genialisk än John Gordons famlande svammel. Mycket av det är framförandet. Det som gör den bra är också på att den är så samlad och koncis. Och det är ju, som ni nog vet, Rutger Hauers förtjänst. Han tog något som var väldigt likt John Gordons lilla anförande och styrde upp det till de kondenserade rader så många av oss har citerat vid varje lämpligt tillfälle.

I’ve seen things you people wouldn’t believe. Attack ships on fire off the shoulder of Orion. I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhäuser Gate. All those moments will be lost in time, like tears in rain. Time to die.

——
* Novellen är en sorts uppföljare på romanen The Star Kings från 1947. I den rycks John Gordon in i en avlägsen framtid, där han får låna rymdhärskaren Zarth Arns kropp. Terry Carrs lilla förord till novellen förtäljer historien om en psykiatripatient som var helt övertygad om att boken handlade om honom, och att han faktiskt själv hade upplevt alltsammans. Novellen är nog inspirerad av detta, men vränger alltihop ett varv till. Här har romanfiguren kommit hem till sin egen kropp och håller på att deppa ihop av samtidens tråkighet i jämförelse med rymdäventyren, trots att han blir övertygad om att de är vanföreställningar. Sen bär det av genom tid och rum igen, såklart.

Gammal space opera känns otroligt exotisk och uppfriskande för mig just nu. Faktiskt har jag nästan aldrig läst sånt särskilt mycket, och det är rätt kul att se varifrån alltihop kommer efter att ha konsumerat så mycket Star Wars och The Culture och så vidare.

Igår klättrade jag upp till översta hyllan vid sängen och tog ned min gamla läsjournal. Jo, det stämde som jag mindes det: jag har läst Ancillary Justice förut. Det var mindre än tre år sedan. Ändå känns allting helt nytt. Hur kunde jag glömma bort den fantastiska vintriga planeten med uråldriga mystiska glasbroar från en glömd civilisation? Mina minnen av boken är så vaga att de inte är mer än en baksidestext avslöjar.

Det märkligaste av allt var att jag sedan läste vidare och stötte på en detalj som jag faktiskt känner igen, och det var ingenting av det som är riktigt häftigt. Inget om neurologiska implantat och livet som en del av ett skepps medvetande, eller om märkliga seder, eller om te, eller om maktspel. Nej, det jag kände igen handlade om dekoren i ett rum på en rymdstation. Där är golvet falskt trä, som beskrivs som att det skulle ha sett riktigt bra ut om konstnären hade sett något annat än imitationer av andra imitationer.

Hur kan en sådan detalj kännas så intensivt bekant när allting annat helt har flytt ur mitt huvud? Min hjärna är uppenbarligen ganska konstig.

Det hade väl varit en sak om boken hade varit dålig eller tråkig, men det är den inte heller. Jag är riktigt sugen på att fortsätta med uppföljarna på en gång: Ancillary Sword och Ancillary Mercy. Jag vill ju ha dem i minnet när Ann Leckie kommer som hedersgäst på Kontur i maj!

I en tid då det finns interstellär rymdfart och i princip obegränsad tillgång på energi närmar sig en ung student planeten Trantor, centrum för det galaktiska imperiet. Han har dock ingen aning om att det inte går att få se planeten från rymdskeppet. Inte heller att befolkningen inte bryr sig särskilt mycket om utsidan av sin planet, för alla bor under det tak som täcker hela klotet. Det är helt enkelt en världsomspännande stad. Men den unge resenären har aldrig sett video därifrån, och verkar ha väldigt vaga begrepp om saker.

Kanske är detta mest ett klumpigt författargrepp för att visa något för läsaren, lite i linje med den sortens dialog som brukar kallas ”As you know, Bob”. Om jag inte missminner mig är det i någon av Lucky Starr-böckerna som samme Isaac Asimov låter en av huvudpersonerna förklara för en annan hur deras telefoner fungerar. Det är ett styltigt sätt att redovisa saker för läsaren, som sf-författare sedermera har lärt sig att klara sig utan.

Men som nutida läsare känner jag en djupare dissonans än så när jag läser den här sf-klassikern, för det finns ett genomgående fel.

Informationssvälten, liksom. Att det går att komma till huvudstaden utan att veta något om hur det är där. Utan att ha motsvarigheten till hundra youtubeklipp och några varv med interaktiva kartor och satellitbilder.

Det slutar ju inte där heller. Hela upplägget för Stiftelsen i bokens titel är att grunda en koloni med etthundratusen forskare och vetenskapsskribenter som ska sammanställa en encyklopedi, men som dock undanhålls viss strategisk information. Ingen i Stiftelsen har tillgång till själva den centrala vetenskapliga disciplinen: psykohistorian. (Som alla allmänbildade sf-läsare vet är psykohistoria en gren av matematiken som kan förutsäga viktiga drag i den historiska utvecklingen, men på en övergripande nivå. Psykohistorian vet inte vad den enskilda myran gör, men kan avgöra hur deras färdiga stack kommer att se ut.) Men jag kan inte begripa hur de kan vara precis lagom ovetande för att inte kunna återuppfinna psykohistorian från de grundläggande principerna. De vet ju att en sådan disciplin existerar, de känner till den store matematikern Hari Seldon och så vidare. Etthundratusen vetgiriga människor, och ingen har tänkt på att få med sig grunderna till psykohistorisk teori?

Och sen är det grejen med att anlända till en ny planet, köpa en tidning och sätta sig på en bänk och läsa sportsidorna för att fördriva lite tid.

Det är helt uppenbart att Isaac Asimov anno 1951 hade tänkt väldigt mycket på ”atomkraft” och väldigt lite på informationsteknologi. Eller nyfikenhet och informationsspridning i största allmänhet.

Jag har absolut inga minnen kvar från någon tidigare läsning av Stiftelsetrilogin, och denna gång läste jag bara första volymen. Det räcker liksom, för så bra är det inte. Den första volymen är en serie berättelser om hur den ena gubben efter den andra flyter ovanpå det historiska flödet, är ensam om att se precis vad som är det enda rätta att göra, och sen göra det. Inte ens kraftfält och strålpistoler räcker för att krydda upp det till något aptitligt.

Det är väldigt märkligt att de ursprungliga böckerna om Stiftelsen fortfarande ges ut på nytt och på nytt — den finns i flera olika utgåvor i SF-Bokhandelns hyllor såg jag för bara några dagar sedan. Ingen är tvungen läsa sf-klassiker, och ska man ändå göra det finns det ju bra böcker att läsa. Det här känns möjligen lite kul på grund av 40-talssmaken, och för att jag gillar att se hur sf-idéer har uttryckts längre tillbaka.

Men jag lever ändå i framtiden, och i informationsåldern. Från det här perspektivet är det inte rimligt med ett högteknologiskt samhälle — utan extrem tankekontroll — där människor inte har tillgång till lättillgänglig information om det mesta. Det känns som något som måste förklaras mer grundligt för att kunna bli trovärdigt. Och bara det säger nog något grundläggande om skillnaden mellan 2010-talet och 1940-talet, något som jag kanske inte har tänkt så noga på tidigare.

Som förmodligen alla läsare av min blogg vet (eftersom jag antar att de som läser en sån här blogg också har läst Liftarens guide till galaxen åtminstone nån gång i livet), blev Zaphod Beeblebrox president över galaxen mest för att han var bra på att ställa till skandaler och dra bort uppmärksamheten från den egentliga makten.

Det finns inte så många likheter med den där andra presidenten som alla pratar om idag. Men av någon anleding tänker jag på Zaphod nu. Förmodligen nåt med hur det kändes att läsa den där stora intervjun som var i DN i morse.

Sån här var Zaphod:

Ett av dom större problemen för Trillian i hennes umgänge med Zaphod var att lära sig skilja på: när han spelade dum för att få folk att komma av sig; när han spelade dum för att han inte ville tänka själv utan tyckte att någon annan kunde göra det åt honom; när han spelade outsägligt dum för att dölja det faktum att han inte fattade vad som pågick; och när han inte spelade dum utan verkligen var dum. Han var känd för att vara enastående klyftig, och uppenbarligen var han väl det — men inte hela tiden, vilket i viss mån oroade honom, och troligen var detta en förklaring till hans agerande. Det var bättre, tyckte han, att folk blev förvirrade än att dom såg ned på honom.

Det finns ett alternativ till, tänker jag, nämligen att spela dum för att dölja sina egentliga avsikter och planer. Det skulle vara en möjlighet, till exempel för den som vill bli president för att sno ett superhäftigt rymdskepp.

Som någon sorts bokbloggare ska jag väl ta mig i kragen och försöka summera läsningen under 2016. Som vanligt kan jag inte mäta mig med de riktigt snabbläsande bokslukarna, men böcker är nu hur som helst ett stort intresse och det finns ständigt fler som jag verkligen vill läsa. Kul då, att se att jag faktiskt lagt grundnivån lite högre än tidigare. Inräknat högläsning har jag läst 55 böcker, och utöver det ett helt gäng seriealbum.

Det finns kanske inget egenvärde i att pressa mig igenom tio böcker extra, men det betyder att jag har lagt mer tid och energi på något jag verkligen vill göra. Det är därför det är så tillfredsställande att räkna lästa böcker.

Nåväl. Jag tänker inte lista allt jag läst, utan bara diskutera några av de böcker som känns lite extra roliga att prata om.

Läs hela inlägget här »

Nu har jag läst del två av Lars Wilderängs bokserie om ett postapokalyptiskt Sverige. (Jag väntade tills den kom i pocket.)

Eftersom jag hade så många funderingar när jag hade läst Stjärnklart känner jag att jag måste följa upp med ett inlägg nu när jag har läst nästa bok, Stjärnfall.

Jag har flera vänner och bekanta som tycker om den här bokserien, och som har berättat för mig att jag borde läsa vidare. Mindre av de saker som irriterade mig i första boken (sammanfattning: mest att människor skildrades som så pass dumma och obenägna att hjälpas åt med konstruktiva lösningar när katastrofen kom), och mer av de science fiction-element som vagt antyddes i första boken. Här i del två får vi nämligen svaret på vad som orsakat den stora katastrof som lade vår civilisation i spillror — och lät de överlevande se en himmel opåverkad av ljusföroreningar — i Stjärnklart.

Faktum är att jag dessutom tycker att jag i åtminstone någon grad kan sympatisera med alla människor som skildras. Filip Stenvik, preppern, har efter tio år skaffat sig normala relationer med människor och beskrivs inte som så där njuggt överlägsen, trots att han fortfarande har samma sätt att förbereda sig på möjliga katastrofer. Krigaren Joakim Sorbin har upplevt och gjort otäcka saker, och lider väl av PTSD, men beskrivs aldrig som om han föraktar vanliga människor. Forskaren Anna Ljungberg är också äldre och mognare, och inte lika Lisbet Salander-aktig. Och barnmorskan Lena Svensson spelar en viktig roll. Den ende som ibland tycks se ner på folk omkring sig är den välvillige diktatorn Gustaf Silverbane — han gör mycket som är bra men impopulärt, men dessutom skjuter han upp alla ambitioner att få vanligt folk att känna sig involverade. Han är dryg men högst begriplig, och i klassisk mening tragisk eftersom det är hans starka sidor som också är hans svagheter.
Det finns fortfarande dumma folkmassor, men de förekommer bara väldigt kort, så jag hinner inte bli så irriterad på dem.

Eftersom jag är en sån läsare som blir rätt påverkad av lidande och död tycker jag att en del av den här boken är ganska ansträngande. Det är inte dåligt, inte alls, men det får mig att läsa fortare för att komma förbi den jobbiga biten. Ibland utstöter jag plågade ljud när jag läser sådana saker, till min omgivnings blandade irritation och förnöjelse, på samma sätt som jag skrattar när något är lustigt. Sån är jag, antar jag.

Den här serien har drag av flera sub-genrer. Jag ska nog inte exakt lista vilka, eftersom det möjligen kan ses som spoilers. Föga förvånande (efter första delen) spelar i alla fall militären en stor roll i denna bok. I mitt stilla sinne funderar jag på om det påverkar min läsning att jag nyligen avslutade The Red-trilogin av Linda Nagata (bloggar nog om den också snart, här finns min recension av den första delen). Militär-sf är annars inte en form av berättelser som jag läser så väldigt mycket av.

Tredje delen, Stjärndamm, ska snart komma ut. Jag får se om jag väntar på pocketutgåvan igen, eller om jag läser den innan dess. (Det finns rätt mycket på min läshög, som vanligt, så jag lider ingen brist.)

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Twitter

  • RT @seanmcarroll: Infinitely more revealing than course evaluations. twitter.com/elilevensonfal… Liten anteckning 1 hour ago
  • @EmilBramer Nåt speciellt verk du rekommenderar? (Jag kan stå ut med diverse bara det finns idéer jag tycker är spännande!) Liten anteckning 1 hour ago
  • Apropå sf med biologi vill jag tipsa om Rosewater av Tade Thompson. Mycket intressant variant av alien cyber-bio-tech, eller så. Svampar! Liten anteckning 10 hours ago

Arkiv juli 2007 till nu