You are currently browsing the category archive for the ‘Annien’ category.


Jag blir förälskad i häftiga idéer, spännande tankar och fantastiska infall. De är mitt dagliga bränsle, som får mig att vilja göra saker.

Som student läste jag Peter Nilsons fina essäböcker om universum. Han hade ett fint sätt att fånga och förmedla förundran. Men medan Peter Nilson fortfarande katalogiserade galaxer som doktorand vid observatoriet fanns här i Uppsala en annan profil som vidgade Sveriges vyer mot planetrymderna: matematikern och vetenskapsskribenten Tord Hall.

Den första tisdagen i april har jag lovat att berätta om Tord Hall för alla som vill höra. Det blir i källaren på puben O’Neill’s, mittemot antikvariatet Röda rummet på Dragarbrunnsgatan i Uppsala. Där träffas science fiction-fans för att umgås och ha trevligt, och just denna kväll kommer det också att spånas på programmet till vår sf-kongress Kontur i maj. Men strax efter klockan åtta den kvällen ställer jag mig upp och håller ett litet miniföredrag.

Tord Hall skrev om naturvetenskap på ett smittande sätt. Hans första bok, Atomer och stjärnor, täcker in det mesta som var hett och häftigt på 50-talet: raketer, cybernetik, universums utveckling, atomkraft. Han var också en av dem som såg hur science fiction kunde tolka samtiden och dess teknologiska drömmar. När tidskriften Galaxy höll en tävling om att hitta på ett svensk beteckning för science fiction bidrog Tord Hall med ordet vetsaga. Det vann inte, utan förlorade mot faktasi, men eftersom Tord Hall själv använde ordet vetsaga i sina skriverier fick det nog mer spridning än vinnarbidraget.

Tord Hall skrev också om hur rymdfarten skulle ändra människans syn på sin planet, långt innan någon astronaut hade drabbats av the overview effect. Det var på den vägen han hamnade i samtalet i radions rymdstudio som fick mig att ta reda på vem Tord Hall faktiskt var. Nu har jag precis börjat läsa hans bok om naturvetenskapen i Aniara.

Jag är lite lustig på det viset att jag alltid vill prata med andra om saker som snurrar i mina tankar. Jag sitter och studsar i ett soffhörn och vill berätta om något som är coolt eller spännande eller bara en ny tanke för mig. Sån är jag bara. Att lära mig att släppa fram det här på ett sätt som inte tråkar ut min omgivning är något jag strävar efter i livet. Kom och lyssna på mig den 4 april, jag lovar att jag ska fatta mig kort! Men jag hoppas också att jag kan smitta av mig lite av den fascination inför verkligheten — och dikten — som jag uppfattar hos Tord Hall.

Den 1 mars loggade jag ut från twitter. Poängen är att pröva på att vara utan ett tag och se vad twitter egentligen betyder för mig. Jag har varit inne en gång för att svara på nån grej, men annars är det enda som har kommit från mig automatiska uppdateringar från mina bloggar.

Lite oväntat är det jag saknar allra mest faktiskt att ha ett utlopp för alla spridda funderingar som dyker upp i hjärnan. Lösryckta tankar, länkar till coola saker jag råkar läsa, och små reaktioner på omgivningen. Att göra ett halvdussin uppdateringar om dagen på Facebook skulle uppfattas som väldigt påstridigt, men på twitter flödar saker och ting bara förbi och alla måste inte läsa allt. Därför går det jättebra att småprata ut i etern där, och ibland är det någon som fångar upp något, ibland inte. Så twitter ger mig ett sätt att prata för mig själv på ett socialt sätt. Eller i alla fall på ett sätt som potentiellt kan vara socialt.

Det jag saknar näst mest är känslan av att det finns folk omkring mig hela tiden. Som ett mingelparty, där jag kan välja att dyka in i ett samtal om jag snappar upp något spännande, men där jag annars kan välja att sitta för mig själv utan att det är konstigt.

Det jag inte alls saknar är den där effekten när plötsligt alla pratar om exakt samma sak. Att få hundra olika upprörda reaktioner på Trumps senaste klavertramp eller på vem som hade vilken mössa på sig. Det är rätt skönt att slippa. Jag kanske borde bli bättre på att sätta upp filter och på så sätt moderera mitt flöde.

Avhållsamheten från twitter var också tänkt att tvinga mig att prata med folk jag känner som inte är på twitter. Det har delvis lyckats. Jag har varit mer på fb och blivit mindre folkskygg där. Jag har skickat fler sms och några mejl som jag annars inte hade gjort. Och så gjorde jag en länkdump på min andra blogg, den första sån länksamling jag gjort på väldigt länge. Men dessutom har jag vänt mig till min anteckningsbok och klottrat småsaker där. Det är ju inga Vägmärken direkt, men här kommer ett gäng av de saker jag skrivit ned där. Bara för att se vad det är som fastnar i ingenstans när jag inte spottar ut det på twitter.

  • Varför måste jag alltid svara på frågan ”vad ska man ha det till”? Räcker det inte med att något är spännande i sig självt?
  • ”Det kan bli till nytta i framtidens kvantdatorer”. Eller inte. Ingen vet. Men kvantdatorn får ofta bli en ursäkt för att berätta om ny fysik.
  • Embargo för vetenskapsnyheter. Det är lite konstigt att dansa efter Natures pipa när det gäller saker som varit ute på arXiv i månader.
  • ”Science fiction bias”: tendens att leta efter och förvänta sig sådant som spekulerats om i sf.
  • Hermann Noordung var en figur med tidiga visioner om rymdstationer. Här finns hans bok inscannad!. På tyska. Den som vill hitta den på engelska kan göra det via t ex Wikipedia.
  • Det är mycket coolare att säga ”jag vet inte” än att försöka verka som en expert utan att vara det. Men det är helt rimligt att spekulera, efter att ha redovisat sin okunskap.
  • Cybernetik. Vilket fint ord! Sällan använt numera, men så mycket snyggare än ”IKT”.

Många människor har talat om för mig hur dåligt twitter är. På något sätt lyckas det passa mig i alla fall. Jag kanske har fel, är lurad, bara tror att jag gillar det fastän det egentligen är blä. Fast rimligare är att jag faktiskt gillar att vara där och ha det ständiga pratet som bubblar i bakgrunden, bland folk som jag ju faktiskt medvetet har valt att följa. Och om någon ser anledningar att följa mig så kanske jag bidrar på något sätt till någons dag — och det kanske går för sig.

Tillägg: Jag kör experimentet vidare. En vecka till, så får jag se sen.

Jag vaknade med ett ryck. Våren är i antågande. Att det är ljust betyder inte att jag måste gå upp, men det har kroppen inte lärt sig än.

Drömmen jag just befann mig i utspelade sig i ett klassrum. Upsalafandom var tydligen på jakt efter en lokal att hålla till i utanför de vanliga pubmötena. Bänkarna var fulla av fans, många av dem unga. Olika personer turades om att gå fram till katedern och berätta om saker, och fans i bänkarna räckte upp handen och kom med egna inlägg.

Jag förevisade en banderoll med små texter och bilder som var gjord på ett möte med sexåringar, så uppenbarligen hade fandomverksamheten expanderat ordentligt ned i åldrarna. Vi funderade på om vi skulle kunna få sätta lite egen prägel på rummet, trots att det användes till skolundervisning på dagtid. Johan Anglemark pekade ut olika bilder och spånade om hur vi skulle kunna integrera vår verksamhet med olika skolämnen.

Sedan vidtog högläsning ur en bok, som verkade vara en antologi med essäer eller fanzinetexter. Den lärda och detaljerade texten handlade om hur en känd sf-fan hade översatt Book of the New Sun under hård tidspress, och hade tagit vilda friheter med språket. Det blev inte en bra översättning, men där fanns massor av roliga språkliga innovationer, och stämningen i salen antydde att några av de här uttrycken skulle fastna i vår interna jargong från och med nu. Tyvärr minns jag inte ett enda exempel. (Observera att detta var en dröm, och säger inget om verklighetens översättning av just detta verk!)

Efter det upplöstes mötet i fria aktiviteter, och Ante och jag delade på en alldeles för liten stol medan vi försökte packa färgglada saker i en låda.

Drömmen var nog influerad av mödorna med Karlsro Scoutkår (som nu snart står utan lokal), och med Uppsala Makerspace (som nyligen flyttat in och börjar få ordning, men det tog ett antal turer innan det klaffade).

Jag skulle gärna ta med lite av den glada känslan från drömmen till Upsalafandoms pubmöte på O’Neills ikväll, men jag hinner och orkar inte komma den här månaden. Första tisdagen i april, däremot! Då har jag till och med lovat att hålla ett litet kort föredrag. Om Tord Hall, som skrev essäer om naturvetenskap och kultur, och som jag just nu ser lite som en föregångare till Peter Nilson.

Men vi kanske ses på Uppsala English Bookshop i morgon, 8 mars! Då håller vi nämligen en temakväll om feminism i fantastiken.

Ibland är det så skönt att skriva något bara för nöjes skull. Att strunta i att omsorgsfullt väga orden, att bara låta tankarna trilla ut ur huvudet som det vill sig.

Tyvärr har det varit lite lite av den varan i mitt liv de senaste månaderna. Det är som att alla ord i mig går åt till mitt nya jobb. Inte känner jag mig vansinnigt produktiv heller, tyvärr. Jag har en föreställning om att jag borde kunna göra mer både på betald tid och obetald tid, men det kommer kanske när jag har skaffat mig lite rutin och självförtroendet växer till.

Samtidigt är jag fortfarande lite fundersam över det där med att det jag vill göra på fritiden ofta är så likt det jag gör på jobbet.

Jag vet att det är väldigt viktigt med återhämtning, och jag vill inte riskera att bli utbränd och tappa sugen. Men å andra sidan tror jag att olika personer jobbar på olika sätt, och det är kanske inte nödvändigtvis fasta arbetstider som funkar bäst alltid. Svårt svårt att tvärt stänga av och vara ledig, när jobbet går ut på att tänka. Tankarna snurrar på, och det finns liksom ingen skarp gräns mellan det ena och det andra. Och det kanske går an, faktiskt.

Boken jag läser innan jag somnar ger mig ett uppslag till en artikel jag kanske kan skriva. Ett samtal med maken leder till ett frilansknäck (jag frilansar ju två dagar i veckan fortfarande). På kvällen när barnen har lagt sig inser jag hur jag ska fixa en knepig passage i en text jag får betalt för, och så knåpar jag lite med den.

På sätt och vis alltid har drömt om att jobba med något som ska kännas som en naturlig del av livet, i stället för att ha ett jobb som tvingar mig bort från det jag egentligen vill göra. I idealfallet betyder det ju bara att jag lever ett liv, snarare än att dela upp livet i kneg och resten. Så på det viset är det helt okej, så länge jag inte blir uppskruvad och stressad av det.

Ibland tänker jag att jag kanske borde koppla av med något mer praktiskt. Pyssla och bygga och baka. Och visst är det skönt att skruva i datorn eller bytta däck på cykeln eller ta ut en paj ur ugnen. Men det är också fantastiskt skönt att bara sitta och knacka ut ett avslappnat blogginlägg. Det är kanske ett sätt att koppla av och leka loss, så att skrivandet inte bara blir slit och släp.

Att podda blir då en avkoppling från att göra radio. Att blogga blir en avkoppling från att skriva journalistiskt eller göra väl avvägd populärvetenskap.

Så länge jag kan parera för känslor av stress och press kanske det inte gör nåt.

Jag är inte mycket till diktare, men några försök har jag gjort. De flesta av dem för mycket länge sedan, då min hjärna var marinerad i J.R.R. Tolkien och lite Karin Boye.

Den här godnattsången var en lek med två sorters rim, och de vanliga metaforerna om livet som en vandring med lägereldar att kura vid mellan strapatserna. Jag sjunger den fortfarande ibland.

Vindar vandrar vida,
strömmar störtar strida,
men ro och vila kan skymningen dig lova
och en trött får sova.

Vägen värver världen.
Flamman följer färden
– den ensam vakar, när natten åt dig sömmar
förunderliga drömmar.

Något fick mig att blicka bakåt i minnenas töcken och minnas THE GEEK CODE. En gång i tiden hade nästan alla jag kände en sådan. Jag rotade runt lite och hittade en version från 2010, men den kändes bara jättekonstig. Så jag gick tillbaka till rötterna och genererade en kod av version 3.1 från 1995.

Det kändes lite skevt och konstigt att fylla i alternativen. 1995 var en tid när det kunde vara lite udda och speciellt att hänga på WWW, när ”geekighet” handlade om datorer, och när operativsystemskartan såg helt annorlunda ut. Det finns en helt egen kod för Babylon 5 men ingenting om superhjältar (lika bra det, från mitt perspektiv).

När jag häromåret rekommenderade just B5 till någon som ville ha fler tv-serier att titta på fick jag flera ”Vad är det? Har jag aldrig hört talas om!” från människor som ändå är intresserade av tv och sf. Det som möjligen kan vara lite intressant med detta är illustrationen av hur saker förändras och referensramar förskjuts. Vi lever ju nu i en absurd cyberpunkroman: ständig uppkoppling och övervakning, mot en hotfull bakgrund med klimatförändringar, flyktingströmmar och galna politiker. Och i de lugnare delarna av tillvaron surrar robotgräsklipparna utanför sommarhusen medan barnen tittar på YouTube.

Jag var inte så supernoga när jag fyllde i kodformuläret, så några av kategorierna kan ha blivit lite fel. Och det finns alltid tolkningsmöjligheter. Men här är alltså mitt liv just nu utifrån jättegamla tankar om vilka ingredienser ett liv kan ha.

—–BEGIN GEEK CODE BLOCK—–
Version: 3.1
GS d-(–)>— s–: a+ C++ UBL+@ P+ L++ E>+ !W++ !N !o K-? !w !O !M V PS@ PE- Y+ !PGP t 5+ !X R>+ tv b+++ DI D G e++++ h- r+++ x+++
——END GEEK CODE BLOCK——

Alla som skriver har sina egna sätt att ta sig an det hela. Metoderna kretsar kring flera olika saker: att lyckas avsätta tid och fokusera på skrivandet, att faktiskt sätta ihop en text, att hålla reda på källor och bakgrundsinformation, att redigera och förbättra. Till min förundran har jag upptäckt att jag också har en rutin, och en sorts metod, som har växt fram genom åren.

För den som eventuellt inte vet det är jag numera frilansande vetenskapsjournalist. Jag skriver artiklar om fysik och astronomi och rymdteknik, och ibland om andra saker som råkar intressera både mig och någon redaktör. Redan innan jag gav mig in på den banan bloggade jag förstås, och gav ut fanzines, så jag har skrivit ganska mycket. På det viset har jag hittat sätt att jobba med text som passar mig. Skönlitteratur har jag inte gett mig in på (inte än i alla fall), men om jag skulle göra det skulle jag nog arbeta på samma sätt.

I praktiken är det en ganska rörig process, men här försöker jag bena ut de olika ingredienserna.

Läs hela inlägget här »

Omslaget till boken Fantasi och vetenskap i science fiction.

En bok som betydde mycket för mig en gång, och som jag nu vägrar läsa om. Vill stå självständig från den, men ändå ha den som ett ideal.

Den här veckan har varit rolig. Jag har bland annat jobbat med en sak jag tänkt på länge, och hoppas att det blir mer av — att få skriva om science fiction och vetenskap samtidigt, på ett seriöst sätt. Ta science fiction på allvar, men utan att släppa på frågan om vad som funkar på vår nuvarande nivå och vad som alls är realistiskt. Jag vill skriva som de bästa vetenskapsgrejerna på io9, och som boken Fantasi och vetenskap i science fiction som jag älskade i en viss ålder.

Min första riktiga artikel av det slaget handlar om kryosömn. Klicka på länken nu, du vet att du vill!

Jag vågade inte göra för obskyra referenser. Ofta finns det exempel på verk som handskats med en viss idé på ett intressantare sätt en de mest kända. Men i det här fallet vill jag välja de säkra korten och tala till en så bred läsekrets det nu går. På mina bloggar kan jag skriva hur obskyra saker som helst, om jag vill, men i professionella sammanhang tänker jag mig att jag får trippa lite försiktigare.

Nu hoppas jag på att det visar sig att det finns läsare för sådant, så att jag får göra mer. Finns det någon nisch där jag verkligen kan glänsa med min kombination av personlighet och intressen så måste det väl vara skärningspunkten mellan vetenskap och fiktion, tänker jag.

(Rubriken på artikeln har jag inte satt själv. Den blev lite för sensationslysten för min del, och det stämmer väl inte att Nasa sätter så mycket hopp till just denna teknik. Men gör den sitt jobb och drar läsare så ska jag inte klaga en massa.)

Minnestavla över Sven Hedin, med en kamel längst upp.

I Adolf Fredriks kyrka i Stockholm råkade jag se denna. Det inspirerade mig att skriva den här texten.

När jag hör talas om upptäcktsresanden Sven Hedin kan jag aldrig låta bli att tänka på min farmors historia om kaffekalaset i Peking, och de ödesdigra följderna det fick för henne. Sven Hedin själv märkte förstås ingenting av det hela, och visste inget om vilka livslånga ärr de här händelserna lämnade i själen på en liten missionärsdotter.

Min farmor Ai-Lien levde sina första nio år i Peking, där hennes mamma Elin drev ett pensionat. En gång fick de svenska fruarna i Peking veta att Sven Hedin var på väg att komma dit, och de ville ta emot den långväga gästen på det stiligaste sätt de kunde. Ett riktigt svenskt kaffekalas skulle de ställa till.

Att skrapa ihop de nödvändiga ingredienserna kan inte ha varit enkelt, och det var säkert mångas personliga förråd som ställdes till förfogande. Det bakades och ställdes i ordning ett dignande bord med många sorters kakor. Jag föreställer mig att detta var ett stort projekt som involverade mycket stolthet. Det var ju närmast ett statsbesök, här skulle den mest vittberesta och namnkunniga landsmannen tas emot med allt vad Pekings svenska enklav kunde förmå.

När allting var färdigt och förberett upptäcktes till damernas förfäran att någon varit och nallat bland kakorna. Vem kunde det vara som stulit från denna omsorgsfullt förberedda skattgömma?

Elin kände att detta låg på hennes ansvar. Det fanns ingen misstänkt, men några av damerna föreslog att det förmodligen var ett barn. För att visa att hon tog situationen på allvar drog Elin ut sin dotter och gav henne ett ordentligt kok stryk inför de övriga på pensionatet. Sedan ansågs saken vara avklarad.

Det hjälpte inte att lilla Ai-Lien, eller Dorkas som hon kallades då, grät och vädjade till sin mor med argumentet att hon inte ens tyckte om kakor och aldrig skulle göra något sådant. Någon måste få skulden, någon måste straffas.

Detta kanske var illa nog, men det kom faktiskt fram en skyldig. Ett par från ett annat europeiskt land sökte upp Elin och förklarade att de hade kommit på att det var deras son som varit på kakorna. De bad om förlåtelse och ville ersätta skadan med pengar, men de ville inte slå sin son. Detta fick Ai-Lien veta, men det var aldrig någon som bad henne om förlåtelse för att hon fått lida för någon annans brott. Och det var kanske det som gjorde ondast.

När farmor var gammal och började bli dement var det denna historia hon ältade, åtminstone för mig. Det är så sorgligt att sådant kan sitta i kroppen i sjuttio år, och orsaka ångest och ilska. Det hade kanske inte varit lika illa om hon hade fått någon sorts upprättelse, men någon sådan kom det inte. I min farmors huvud stod denna händelse som symbol och urtyp för alla oförrätter och allt som var fel mellan henne och hennes mor.

Någon gång ska jag läsa in mig på Sven Hedins resor i Kina och se när han var i Peking. Kom han till Elins pensionat? Fick han något kaffe och några kakor, och uppskattade han det tillräckligt mycket? Jag är inte säker på att han faktiskt var värd detta, men jag hoppas att det kom något gott ur den här historien också och inte bara sorg och bitterhet.

De historiska detaljerna kan mycket väl ha muterat på vägen. Jag har ganska dimmig uppfattning om det där pensionatet, och om de svenska missionärerna i Kina. Kanske var det ungefär som jag berättat, men inte alls Sven Hedin som var orsaken till händelseförloppet. Jag har hört den här berättelsen i delar och fragment, återberättad mer än sextio år efter att det hände. Men kärnan, att min farmor fick utstå en offentlig bestraffning för något hon inte gjort, den tror jag nog stämmer.

Böcker på en hylla, prislapp.

Böcker i en hylla. Hyllan går att köpa. (Ursäkta den dåliga kvaliteten på mobilfotona.)

Har du också gått omkring på Ikea och undrat över de där böckerna som står i hyllorna?

Jag är inte gjord för shopping, särskilt inte av nyttiga saker som jag egentligen inte vill lägga pengar på. Efter cirka en kvart på möbelvaruhuset drabbas jag av det tillstånd jag kallar ”Ikea-zonk”. Då är det väldigt lätt att önska att jag kunde krypa upp i en av de smakfullt utplacerade fåtöljerna och läsa en bok. Gärna den jag har i väskan. Men de som står i hyllorna runtomkring drar alltid till sig mina blickar.

Ibland ser det ut att vara jättebra böcker. Får jag köpa dem? Vad kostar de? Varför finns det så ofta mängder av samma titel?

Jag skrev faktiskt till Ikeas kundservice och frågade.

ikea-bokhylla-till

Sanningen är att de här böckerna är sorgligt utrensade av förlagen som gett ut dem, och att stå här som menlös dekor är deras alternativ till att brännas som sopor. De köps in av Ikeas serviceföretag IMS, och ställs upp på hyllorna enbart utifrån form, färg och storlek. Lite så där som människor som inte läser men som köper några fina halvfranska band på loppis för att ge lite känsla åt vardagsrummet — fast minus skinn, guldtryck och marmorerat papper då.

De här böckerna säljs inte, och byts inte ut, utan får tjäna tills de inte ser snygga ut längre. Det händer att några av dem snattas, men det är inte så vanligt. Detta är helt enkelt zombieböcker, som för en skuggtillvaro med det enda syftet att visa inredningsmedvetna människor hur bokhyllor ska användas.

Jag vet inte om det mest är sorgligt, eller om de gör en viktig samhällsservice för att upprätthålla bokhyllornas existens i den heldigitaliserade nutidsvärlden. Kanske är det en värdig uppoffring de gör, trots allt, de vandöda böckerna på möbelvaruhuset.

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Twitter

Arkiv juli 2007 till nu