You are currently browsing the category archive for the ‘Annien’ category.

Jag var ungefär 14 år och gick mellan skolkorridorens tråkfärgade vävtapeter med tårarna rinnande nerför kinderna. Jag ville inte gråta, men när jag nu inte kunde hindra tårarna (jag har alltid haft fånigt lätt för att gråta) ville jag åtminstone inte att någon skulle se dem. Det var bara en person som upptäckte mig där, och det var Monika. Jag är osäker på vilket ämne hon undervisade i, för min klass hade aldrig henne. Nu såg hon mig, och lät mig gömma mig i ett tomt klassrum. Där satt hon och pratade med mig en stund.

För Monika berättade jag om hur det var. Att jag svämmade över av längtan efter att göra saker tillsammans med andra, men att mina enda två kompisar var så olika mig och de förstod sig inte på saker jag tänkte på. Jag ville prata om rymden och mänskliga rättigheter och antimateria och Gud och hur allt hänger ihop. De ville prata om husdjur och killar och, tja, jag vet inte riktigt. Vi förstod inte varandra. Och jag kände mig avgrundsdjupt ensam och konstig.

Vad Monika sade kommer jag inte riktigt ihåg nu längre, men det var en sak som verkligen landade i mig: många andra i min ålder kände precis som jag. Monika verkade bra på att uppfatta vad som rörde sig bland högstadieeleverna, och hon visste. Hon visste att många andra, även de som verkade framåt och populära, kände sig väldigt ensamma. Udda. Överblivna.

När jag hade gråtit färdigt gick jag därifrån. Nästa dag fick jag ett brunt kuvert från Monika, som innehöll en fotostatkopia av Karin Boyes dikt ”I rörelse”. Jag tror inte att jag pratade med Monika någon mer gång, men den där stunden betydde jättemycket för mig. Dikten lärde jag mig utantill.

Det var inte så att jag förmådde ändra min situation för det. Att hitta nya kompisar tog några år och en flytt, och sen var det fortfarande inte enkelt. Men det var rätt viktigt att förstå att det inte bara var jag. Alla är ensamma. Och det är jättesvårt men väldigt värdefullt att nå fram till varandra.

I just den där åldern är det extra svårt. Alla försöker upptäcka vilka de är, alla söker efter något sammanhang som de kan höra till, och alla drivs av mer eller mindre odefinierad längtan efter något mer än det var att vara barn. Allt som händer betyder så mycket.

Jag tänkte på det här när jag läste en tidningsartikel idag, där någon sade att många unga idag bär på ensamhetskänslor. Jo, så är det nog. Så var det för 20 år sedan också, och så kommer det alltid att vara. Men det finns viktiga gradskillnader. Ensamheten behöver faktiskt inte förbli så där fullständigt ogenomtränglig. Vi människor måste hjälpa varandra att hitta sammanhang och gemenskap, och mildra varandras ensamhet där det går.

Som Monika. Jag hoppas att jag kan vara som Monika för någon, någon gång.

Annonser

När P3 Dystopia just kommit igång var det en bekant till mig som höll upp Hans Roslings bok framför mig. Hon verkade vilja presentera utopin som en motvikt mot dystopin, eller åtminstone optimismen som en motvikt mot det mörka.

Jag blev lite förbryllad över att hon tyckte att jag verkade behöva detta, eftersom jag uppfattar mig själv som en verkligt optimistisk och hoppfull person som ända från tårna är inriktad på att söka lösningar. Sedan tänkte jag lite på saken och insåg att min inställning kanske inte är så uppenbar från utsidan, för den som inte känner mig riktigt väl.

Det där med optimism och pessimism var något som gick igen också i den panel jag lyssnade på i måndags, på Stadsbiblioteket här i Uppsala. Där var litteraturvetaren Jerry Määttä, fantastikförfattaren Anna Jakobsson Lund och zombieöverlevnadsexperten Herman Geijer, som pratade om dystopier och vad de betyder i vår tid.

Mycket av det som sades var sådant som sagts många gånger förr, men några saker var lite nya för mig och fastnade i min anteckningsbok. Det här blir inte så mycket ett refereat av vad panelen sade, som en sammanfattning av saker jag tänkte på under panelsamtalet.

Låt mig börja med själva ordet. En dystopi är egentligen en anti-utopi, och brukar handa om ett samhälle som blivit dåligt. Många gånger klumpas alla mörka framtidsskildringar ihop och kallas för dystopier, fastän de kanske egentligen är katastrofberättelser eller postapokalyptiska historier. Jerry Määttä föreslog att det kan vara en språklig association, att ”dystopi” förknippas med ”dyster” — det är något jag aldrig har tänkt på, men det kan ju vara en koppling som gör att ordet oftare används så.

När vi började jobba med P3 Dystopia var det här en av mina invändningar. Min inre akademiker och ordmärkare ville gärna påpeka att avsnitten om övervakning och om fascism passar jättebra in i dystopi-etiketten, men att klimatatförändringar, antibiotikaresistens och krig snarare är katastrofer. Men jag släppte det, för det är ju kanske inte så noga. Fiktionens dystopier utnyttjar dessutom ofta resursbrist eller krig eller andra sådana omständigheter för att hålla folk i schack. Katastrofen blir den grund varpå Dystopia vilar.

(Dessutom handlar i grund och botten nästan alltihop om hur vi agerar som samhälle. Det finns katastrofer som människor inte kan kontrollera eller förebygga, som vulkanutbrott, men de är få. I övrigt är det ju vår civilisation som är den starkaste naturkraften och med störst potential att förstöra våra livsvillkor.)

Anna Jakobsson Lund diskuterade sin egen ingång till dystopierna, som handlade ganska mycket om en önskan att ta tag i saker och fixa så att det blir bra. Det gömmer sig nog en möjlig dystopi bakom varje utopisk strävan. Särskilt om de börjar handla om att förbjuda och rensa ut sådant man tycker att mänskligheten inte får innehålla.

Det är i och för sig inte en helt ny tankegång, men intressant. Här är min egen lilla fundering: att bygga ett någorlunda gott och fungerande samhälle är en aktiv balansakt, lite som att cykla — det går nästan inte att stå stilla. Det behövs lite spänningar, lite oenigheter, lite skilda strävanden, för att upprätthålla styrfart och balans så att inte alltihop tippar. Det betyder att ett renodlat Utopia är utom räckhåll i denna världen, men att vi åtminstone kan undvika det totala eländet om vi bara kommer överens om att fortsätta cykla tillsammans. (Jaja, metaforen haltar lite här, men ni kan säkert hänga med i hur jag menar.)

Både Jerry och Anna var flera gånger inne på hur de dystopiska berättelserna nästan alltid rymmer en optimism och en kampglöd och en vilja att förändra. Det är ofta människans inneboende natur som ger det hoppingivande elementet — det finns en strävan efter kärlek eller rättvisa eller något liknande, som bryter dystopins ramar och hittar en öppning. Herman Geijer kommenterade det med att det är kul att biologin då står för det positiva, medan den i zombieberättelserna nästan alltid är något negativt. När samhället raseras av horderna av vandöda blir överlevarna typiskt egoistiska barbarer. (Undantag finns såklart.)

Civilisationskritik är nog bra, men lite uppskattning av människans förmågor och civilisationens välsignelser behövs också ibland. Spänning och balans, återigen.

Det handlar kanske om grundläggande människosyn, men också personlig läggning hos både läsare/tittare och författare. Somliga blir deppiga av dystopier, andra blir peppade av dem. Jag har märkt att somliga inte pallar att lyssna på P3 Dystopia över huvud taget, andra längtar efter nästa avsnitt.

Jag gillar att läsa och höra dystopier, men jag är ingen pessimist. Kanske finns det katastrofer vi inte kan undvika, men jag tror att det går att klara även många svåra utmaningar med hjälp av de mänskliga superkrafterna: samarbete, berättande och kultur.

”Vi kan bara hänga en stund”, sa Sam när vi gick ner i källaren hemma hos henom. ”För sen måste jag ägna mig åt ondskans ämne: Fysik.”

”Gud, vad jag hatade fysik”, sa jag.

”You know nothing, Tamar Lominadze”, sa Sam och slängde sig i soffan. ”Högstadiefysiken var ingenting. Om högstadiefysiken var Snape så är gymnasiefysiken Sauron.”

(Ur Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren.)

Varför tycker inte människor att fysik är kul, eller åtminstone spännande och intressant? Jag frågade på twitter, och flera personer svarade varianter på att det lärs ut tråkigt. Det tycker jag är synd. Fysik handlar om det minsta och det största, om att kunna se samband och förstå hur saker funkar och hänger ihop. Och bäst av allt: att förstå hur vi kan begripa något om sådant som ligger utanför vad våra fem sinnen kan uppfatta.

Jag har flera tydliga minnen av fysik från högstadiet. Det jag minns är det som kittlade, det som fick mig att bry mig om ämnet. Det var för min del en fråga om kombinationen av min egen läsning och de duktiga lärarna vi hade på Bräcke skola: Jörgen och Björn. NO-undervisningen gick efter teman, och inte uppdelat i biologi, fysik och kemi separat, och därför minns jag inte vilken av lärarna det var som sade vad. Men tråkigt var det i alla fall inte.

1.
Läraren höll upp en tennisboll. Om en atom skulle förstoras så att atomkärnan var så stor som den här bollen, var skulle elektronerna vara då? Olika gissningar från klassen, ingen var rätt. På andra sidan Revsundssjön, förklarade läraren och pekade ut genom fönstret. Jag tittade över till andra stranden. Det snurrade till i huvudet. Atomer är tomma! De består av nästan ingenting alls! Och vi är uppbyggda av atomer.

2.
Jag styrde den fullastade bokvagnen förbi kortkatalogen, och bort mot väggen med Hcg och fakta för barn. Där lutade jag mig bakåt och drog ganska hårt för att sakta in framåtrörelsen och vända vagnen åt vänster. Sedan måste jag skjuta på för att ge fart i den nya riktningen.

Jag jobbade fyra timmar i veckan med att sätta upp böcker i hyllorna på biblioteket, och bokvagnen blev min simulering av en rymdfarkost där friktion och luftmotstånd kunde ignoreras och krafterna blev kännbara. I Heinleins böcker kunde alltid huvudpersonerna massor av saker i huvudet, och känsla för tröghet och acceleration ingick i den mentala verktygslådan. Kunskap gav nycklar till äventyr. Jag ville också vara sådan.

3.
Temperatur har att göra med hur mycket materiens smådelar rör sig, förklarade läraren. Vi kan inte se molekylerna dansa omkring, men vi kan bränna oss på en het plåt. Vi kan inte se molekylerna sakta in, men vi kan se fasövergångar. Och om allt skulle stå helt stilla, då skulle det vara så kallt som det över huvud taget kan bli. Absoluta nollpunkten! -273 grader (och några bråkdelar).

Detta tänkte jag rätt mycket på, och memorerade nån siffra för världsrekordet för den allra lägsta uppnådda temperaturen, bara för att det var häftigt.

4.
En friluftsdag skulle en del av klassen ut och vandra i naturen. Per-Erik i min klass visade sig ha läst den underbara boken Fantasi och vetenskap i science fiction, en bok jag älskade. Vi gick och pratade om märkliga saker, bland annat antimateria. Ett kilo antimateria som kolliderar med ett kilo materia skulle förintas i en explosion lika stor som 43 vätebomber. Ganska maxat.

Det var för övrigt en av de få gånger under min högstadietid som jag faktiskt hade någon att prata med om något som jag verkligen var intresserad av.

5.
Läraren höll upp ett papprör. I ena änden stoppade han in en flirtkula, och i andra änden ramlade en annan flirtkula ut. Hur kan strömmen i en elledning röra sig med ljusets hastighet, medan elektronerna rör sig ganska sakta? Elektroner i atomer är inte riktigt som flirtkulor, men principen påminner.

Det här slog ned som en blixt i huvudet. Jag kunde fatta något av vad det var som hände i den osynliga mikrovärlden! Hemma i mitt rum tände jag lyset och föreställde mig elektronerna som stretar fram, hoppande från atom till atom. Och när de kom fram till glödlampan, då skulle de tränga sig fram genom den tröga glödtråden, och knuffas så att själva atomerna började röra sig och tråden blev glödhet och lyste.

Mamma tyckte inte att tv:n behövde stängas av med strömbrytaren. Den drog ingen ström på stand by-läget, för ”då står det ju bara ström i den”. Men mamma! Ström kan inte stå stilla! Då är det ju inte _ström_.

***

I gymnasiet hade jag två olika fysiklärare. En av dem hade en sorts slagord eller affirmation som han upprepade då och då: ”Fysik är lätt och roligt!” Det hjälper förstås inte att bara säga så. För den som verkligen tycker att fysik är svårt och tråkigt känns det nog mest som ett hån. Men jag önskar att fler kunde få känna att fysik verkligen är coolt.

Under helgen som gick hade jag behövt sätta ihop en föreläsning. Nåja, jag har lite tid på mig än. Om jag bara kan sortera lite bland alla andra saker jag sysslar med jämt.

Hur som helst, kommer du på vår sf- och fantasyhelg 10-11 februari har du chans att höra mig prata om raketdrömmar genom tiderna, från Frau im Mond (som vi talade om i podden för ett tag sen!) till Elon Musk.

Det händer förstås en massa annat också. Så den som känner för det kan komma dit och låta bli att lyssna på mig, och det blir bra det med.

Vi människor är mottagliga för omprogrammering av våra egna hjärnor, i viss mån, och på vissa sätt. En enda mening som landar på rätt sätt kan definiera om ens livsmål eller syn på världen. Andra grundläggande saker går inte att ändra, och åter andra är mycket svåra att komma åt. Om jag kunde programmera om mig själv på lite djupare nivå skulle jag sätta in funktionen att kunna sova längre på morgonen om jag inte behöver ha bråttom nånstans.

Just nu är jag alltså på Worldcon 75 i Helsingfors tillsammans med tusentals andra fantastikfantaster, och vaknar mycket tidigare på morgonen än vad som är praktiskt.

Det där med att programmera sig själv, att ha root access till sin egen mjukvara/våtvara, var en av de saker vi pratade om igår när jag var på författarfika (kaffeeklatsch) med Annalee Newitz. Det är något AI får göra när de blir myndiga i hennes roman, som kommer ut i höst.

Hela samtalet var fullständigt fantastiskt jätteroligt, och drog över tiden med minst en halvtimme för att det bara rullade på. Sådär som det kan vara när likasinnade hamnar på samma ställe, och upptäcker intressanta tankespår att följa. Sådär som de allra bästa sf-pubmötena kan vara, fast nu med helt andra personer som jag aldrig träffat förr.

Sånt är det jag älskar med sf-fandom. Kärleken till idéer. Den höga nivån på samtalen. Och sen den fullständigt tramsiga nivå som går att växla över till som omväxling och avkoppling.

Den här världskongressen sprudlar av energi. Tyvärr puttrar lite frustration också, på grund av att lokalerna är lite för små. Det har inte drabbat mig, just, för jag hade fullt upp första dagen. Jag funderar också på att följa Cheryl Morgans exempel och undvika att trängas på programpunkter för att släppa fram dem som inte varit på så många kongresser förr. Detta är min fjärde Worldcon, men tydligen är en tredjedel (!) av de >6000 medlemmarna sådana som aldrig varit på någon tidigare världskongress. Det är framgången i att locka nya som gjort detta till en så rekordstor kongress, för att äga rum utanför ett engelskspråkigt land. Nu har de varit tvungna att sluta sälja medlemskap i dörren. Ingen Worldcon har tidigare behövt sätta ett tak för antalet medlemmar.

Wow.

För egen del har jag hållit mina första två programpunkter, och kommit ut på andra sidan med en riktigt bra känsla i kroppen. Faktum är att jag blev rent förbluffad när jag insåg att panelen ”Obsolete science ideas” hade blivit tilldelad en av de största salarna. Och det var proppfullt. Vi hade blivit av med en panelist och var bara två personer, men med hjälp av lite förberedelser och spånande lyckades jag faktiskt inte bara låta bli att humma och komma av mig, utan säga riktigt vettiga saker. Publiken verkade ha roligt, av vad jag kunde se. (Och jag sprang inte helt ifrån min medpanelist heller.)

Utöver det höll jag en liten verkstad för barn, och lärde ut att göra små pappersaskar. Sånt är svårt. Barn, särskilt barn man inte känner, är rätt svårflörtade. Efter diverse försök som hjälpledare på scouter och annat har jag snappat upp en del knep, så jag tror faktiskt att det inte gick så illa det här heller.

Ny dag nu. Vilka människor träffar jag idag? Vilka nya idéer landar i min hjärna, och vilka nya böcker på min läslista? Vilka gamla och nya vänner kommer jag att dricka öl med? Jag ser fram emot det.

Hoppas bara att jag håller mig vaken.

Utsikt mot Tivoli från hotellrummet där jag sov över.


Pulsen stiger. Det går långsamt. Ur vägen, alla framförvarande tåg, vi är redan sena! Jag måste komma fram nu!

Äntligen, äntligen, går dörren upp och jag tumlar ut på platformen. Var är jag? Vart ska jag? De flesta som stiger av tar det väldigt lugnt. Okej, okej, två minuter, kanske lite mer, tills mitt anslutande tåg går. Någon går åt det ena hållet, någon går åt andra. Var är själva stationen? Det borde vara åt vänster.

Här är en informationsskylt. Mitt tåg är på spåret brevid. Några män vid den andra plattformen skrålar högljutt, kanske en hejaramsa av nåt slag. Men jag vill dit ändå. Varför går rulltrappan så långsamt, varför står det folk framför mig? Jag håller kjolen med en hand, lyfter väskan och springer i trappan och DÄR!

Där stängs dörrarna på sista vagnen. Mitt framför mig.

Jag stirrar dumt på vagnsdörren framför mig. Lyfter handen som om det skulle finnas något sätt att öppna den, men den glider obönhörligt iväg. Först sakta, sedan snopet fort. Sista anslutningen. Det är natt. Vad ska jag i Köpenhamn att göra?

*

Jag är i Pisa för att göra ett reportage. En av mina tankar med den här resan var att testa hur det funkar att göra jobbresor inom Europa på marken i stället för med flyg. Jag är hyfsat nöjd så här långt, men har onekligen lärt mig några saker. Till exempel att tänka efter lite själv.

Byten!
Lektion 1: se till att ta till lite extra marginal för bytena. Sådant som tågförseningar existerar (ja, inte bara i Sverige heller), och tio minuters försening kan kasta hela planeringen i papperskorgen. Nu hade jag faktiskt tagit till en extra dag i mitt schema, för att vara säker på att komma i tid till mina uppgjorda möten. Tanken var att hinna sova ut efter att ha suttit på tåg i över ett dygn. Nu blev det inte så. Jag fick sova på hotell, en natt i Köpenhamn och sen en natt i München, och kom fram nästan ett dygn senare än jag hade tänkt. Men hyggligt utsövd, i vilket fall som helst. Så planen funkade rätt okej.

Interrail
Jag reser med Interrailkort. Det är prisvärt och ger viss flexibilitet. Men det gäller ändå att boka platsbiljetter. Alla snabbtåg och nästan alla långdistanståg verkar ha krav på platsbiljett. Och det blir fullt, det fick jag veta när jag skulle hitta ett nytt sätt att ta mig fram efter att jag missat tåget.

Resebyrån vet inget
Jobbets resebyrå vet absolut inget om tågresor. Jag lät dem boka min rutt, och de tänkte lika lite som jag på att ta till ordentliga marginaler för byten. På resan tillbaka skulle jag ha åtta minuter på mig för ett byte mellan två resor som var sju timmar respektive nästan tolv timmar långa. Det är ju inte vettigt! Jag gick in på järnvägsstationen i Pisa och fick hjälp att boka nytt, så att jag inte riskerar att missa anslutningen till nattåget på resan tillbaka också.

Att boka nytt
Resebyrån kan heller inte göra något alls för mig efter att jag har rest iväg. Till exempel kan de inte boka nya platsbiljetter när jag missat det tåg jag borde ha varit på, eftersom de inte kan skicka mig de fysiska biljetterna. Det ledde till ytterligare stress när biljettkontoret i Köpenhamn var stängt. Nu gick det att åka med tåget därifrån på bara Interrailkortet, så det ordnade sig. Jag lärde mig dock av en medpassagerare senare under resan att DB har en app där det går att boka platsbiljett papperslöst. Åtminstone på tyska tåg. Jag har inte testat än, och har ingen aning om vad det finns för begränsningar, men detta ska jag absolut utforska om jag reser så här igen.

Jag hoppas att det är nån mer än jag som har lust att fortsätta strövtågen i faktasilandskapet. Det blir dock en paus nu. Den här veckan ägnar jag mig åt årets Swecon. Sen kanske pausen fortsätter en vecka till, på grund av jobb och liv. Men sen återkommer jag. Vi ses i alla fall i helgen, hoppas jag!


Jag blir förälskad i häftiga idéer, spännande tankar och fantastiska infall. De är mitt dagliga bränsle, som får mig att vilja göra saker.

Som student läste jag Peter Nilsons fina essäböcker om universum. Han hade ett fint sätt att fånga och förmedla förundran. Men medan Peter Nilson fortfarande katalogiserade galaxer som doktorand vid observatoriet fanns här i Uppsala en annan profil som vidgade Sveriges vyer mot planetrymderna: matematikern och vetenskapsskribenten Tord Hall.

Den första tisdagen i april har jag lovat att berätta om Tord Hall för alla som vill höra. Det blir i källaren på puben O’Neill’s, mittemot antikvariatet Röda rummet på Dragarbrunnsgatan i Uppsala. Där träffas science fiction-fans för att umgås och ha trevligt, och just denna kväll kommer det också att spånas på programmet till vår sf-kongress Kontur i maj. Men strax efter klockan åtta den kvällen ställer jag mig upp och håller ett litet miniföredrag.

Tord Hall skrev om naturvetenskap på ett smittande sätt. Hans första bok, Atomer och stjärnor, täcker in det mesta som var hett och häftigt på 50-talet: raketer, cybernetik, universums utveckling, atomkraft. Han var också en av dem som såg hur science fiction kunde tolka samtiden och dess teknologiska drömmar. När tidskriften Galaxy höll en tävling om att hitta på ett svensk beteckning för science fiction bidrog Tord Hall med ordet vetsaga. Det vann inte, utan förlorade mot faktasi, men eftersom Tord Hall själv använde ordet vetsaga i sina skriverier fick det nog mer spridning än vinnarbidraget.

Tord Hall skrev också om hur rymdfarten skulle ändra människans syn på sin planet, långt innan någon astronaut hade drabbats av the overview effect. Det var på den vägen han hamnade i samtalet i radions rymdstudio som fick mig att ta reda på vem Tord Hall faktiskt var. Nu har jag precis börjat läsa hans bok om naturvetenskapen i Aniara.

Jag är lite lustig på det viset att jag alltid vill prata med andra om saker som snurrar i mina tankar. Jag sitter och studsar i ett soffhörn och vill berätta om något som är coolt eller spännande eller bara en ny tanke för mig. Sån är jag bara. Att lära mig att släppa fram det här på ett sätt som inte tråkar ut min omgivning är något jag strävar efter i livet. Kom och lyssna på mig den 4 april, jag lovar att jag ska fatta mig kort! Men jag hoppas också att jag kan smitta av mig lite av den fascination inför verkligheten — och dikten — som jag uppfattar hos Tord Hall.

Den 1 mars loggade jag ut från twitter. Poängen är att pröva på att vara utan ett tag och se vad twitter egentligen betyder för mig. Jag har varit inne en gång för att svara på nån grej, men annars är det enda som har kommit från mig automatiska uppdateringar från mina bloggar.

Lite oväntat är det jag saknar allra mest faktiskt att ha ett utlopp för alla spridda funderingar som dyker upp i hjärnan. Lösryckta tankar, länkar till coola saker jag råkar läsa, och små reaktioner på omgivningen. Att göra ett halvdussin uppdateringar om dagen på Facebook skulle uppfattas som väldigt påstridigt, men på twitter flödar saker och ting bara förbi och alla måste inte läsa allt. Därför går det jättebra att småprata ut i etern där, och ibland är det någon som fångar upp något, ibland inte. Så twitter ger mig ett sätt att prata för mig själv på ett socialt sätt. Eller i alla fall på ett sätt som potentiellt kan vara socialt.

Det jag saknar näst mest är känslan av att det finns folk omkring mig hela tiden. Som ett mingelparty, där jag kan välja att dyka in i ett samtal om jag snappar upp något spännande, men där jag annars kan välja att sitta för mig själv utan att det är konstigt.

Det jag inte alls saknar är den där effekten när plötsligt alla pratar om exakt samma sak. Att få hundra olika upprörda reaktioner på Trumps senaste klavertramp eller på vem som hade vilken mössa på sig. Det är rätt skönt att slippa. Jag kanske borde bli bättre på att sätta upp filter och på så sätt moderera mitt flöde.

Avhållsamheten från twitter var också tänkt att tvinga mig att prata med folk jag känner som inte är på twitter. Det har delvis lyckats. Jag har varit mer på fb och blivit mindre folkskygg där. Jag har skickat fler sms och några mejl som jag annars inte hade gjort. Och så gjorde jag en länkdump på min andra blogg, den första sån länksamling jag gjort på väldigt länge. Men dessutom har jag vänt mig till min anteckningsbok och klottrat småsaker där. Det är ju inga Vägmärken direkt, men här kommer ett gäng av de saker jag skrivit ned där. Bara för att se vad det är som fastnar i ingenstans när jag inte spottar ut det på twitter.

  • Varför måste jag alltid svara på frågan ”vad ska man ha det till”? Räcker det inte med att något är spännande i sig självt?
  • ”Det kan bli till nytta i framtidens kvantdatorer”. Eller inte. Ingen vet. Men kvantdatorn får ofta bli en ursäkt för att berätta om ny fysik.
  • Embargo för vetenskapsnyheter. Det är lite konstigt att dansa efter Natures pipa när det gäller saker som varit ute på arXiv i månader.
  • ”Science fiction bias”: tendens att leta efter och förvänta sig sådant som spekulerats om i sf.
  • Hermann Noordung var en figur med tidiga visioner om rymdstationer. Här finns hans bok inscannad!. På tyska. Den som vill hitta den på engelska kan göra det via t ex Wikipedia.
  • Det är mycket coolare att säga ”jag vet inte” än att försöka verka som en expert utan att vara det. Men det är helt rimligt att spekulera, efter att ha redovisat sin okunskap.
  • Cybernetik. Vilket fint ord! Sällan använt numera, men så mycket snyggare än ”IKT”.

Många människor har talat om för mig hur dåligt twitter är. På något sätt lyckas det passa mig i alla fall. Jag kanske har fel, är lurad, bara tror att jag gillar det fastän det egentligen är blä. Fast rimligare är att jag faktiskt gillar att vara där och ha det ständiga pratet som bubblar i bakgrunden, bland folk som jag ju faktiskt medvetet har valt att följa. Och om någon ser anledningar att följa mig så kanske jag bidrar på något sätt till någons dag — och det kanske går för sig.

Tillägg: Jag kör experimentet vidare. En vecka till, så får jag se sen.

Jag vaknade med ett ryck. Våren är i antågande. Att det är ljust betyder inte att jag måste gå upp, men det har kroppen inte lärt sig än.

Drömmen jag just befann mig i utspelade sig i ett klassrum. Upsalafandom var tydligen på jakt efter en lokal att hålla till i utanför de vanliga pubmötena. Bänkarna var fulla av fans, många av dem unga. Olika personer turades om att gå fram till katedern och berätta om saker, och fans i bänkarna räckte upp handen och kom med egna inlägg.

Jag förevisade en banderoll med små texter och bilder som var gjord på ett möte med sexåringar, så uppenbarligen hade fandomverksamheten expanderat ordentligt ned i åldrarna. Vi funderade på om vi skulle kunna få sätta lite egen prägel på rummet, trots att det användes till skolundervisning på dagtid. Johan Anglemark pekade ut olika bilder och spånade om hur vi skulle kunna integrera vår verksamhet med olika skolämnen.

Sedan vidtog högläsning ur en bok, som verkade vara en antologi med essäer eller fanzinetexter. Den lärda och detaljerade texten handlade om hur en känd sf-fan hade översatt Book of the New Sun under hård tidspress, och hade tagit vilda friheter med språket. Det blev inte en bra översättning, men där fanns massor av roliga språkliga innovationer, och stämningen i salen antydde att några av de här uttrycken skulle fastna i vår interna jargong från och med nu. Tyvärr minns jag inte ett enda exempel. (Observera att detta var en dröm, och säger inget om verklighetens översättning av just detta verk!)

Efter det upplöstes mötet i fria aktiviteter, och Ante och jag delade på en alldeles för liten stol medan vi försökte packa färgglada saker i en låda.

Drömmen var nog influerad av mödorna med Karlsro Scoutkår (som nu snart står utan lokal), och med Uppsala Makerspace (som nyligen flyttat in och börjar få ordning, men det tog ett antal turer innan det klaffade).

Jag skulle gärna ta med lite av den glada känslan från drömmen till Upsalafandoms pubmöte på O’Neills ikväll, men jag hinner och orkar inte komma den här månaden. Första tisdagen i april, däremot! Då har jag till och med lovat att hålla ett litet kort föredrag. Om Tord Hall, som skrev essäer om naturvetenskap och kultur, och som jag just nu ser lite som en föregångare till Peter Nilson.

Men vi kanske ses på Uppsala English Bookshop i morgon, 8 mars! Då håller vi nämligen en temakväll om feminism i fantastiken.

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Twitter

Arkiv juli 2007 till nu

Annonser