You are currently browsing the category archive for the ‘Annien’ category.

Utsikt mot Tivoli från hotellrummet där jag sov över.


Pulsen stiger. Det går långsamt. Ur vägen, alla framförvarande tåg, vi är redan sena! Jag måste komma fram nu!

Äntligen, äntligen, går dörren upp och jag tumlar ut på platformen. Var är jag? Vart ska jag? De flesta som stiger av tar det väldigt lugnt. Okej, okej, två minuter, kanske lite mer, tills mitt anslutande tåg går. Någon går åt det ena hållet, någon går åt andra. Var är själva stationen? Det borde vara åt vänster.

Här är en informationsskylt. Mitt tåg är på spåret brevid. Några män vid den andra plattformen skrålar högljutt, kanske en hejaramsa av nåt slag. Men jag vill dit ändå. Varför går rulltrappan så långsamt, varför står det folk framför mig? Jag håller kjolen med en hand, lyfter väskan och springer i trappan och DÄR!

Där stängs dörrarna på sista vagnen. Mitt framför mig.

Jag stirrar dumt på vagnsdörren framför mig. Lyfter handen som om det skulle finnas något sätt att öppna den, men den glider obönhörligt iväg. Först sakta, sedan snopet fort. Sista anslutningen. Det är natt. Vad ska jag i Köpenhamn att göra?

*

Jag är i Pisa för att göra ett reportage. En av mina tankar med den här resan var att testa hur det funkar att göra jobbresor inom Europa på marken i stället för med flyg. Jag är hyfsat nöjd så här långt, men har onekligen lärt mig några saker. Till exempel att tänka efter lite själv.

Byten!
Lektion 1: se till att ta till lite extra marginal för bytena. Sådant som tågförseningar existerar (ja, inte bara i Sverige heller), och tio minuters försening kan kasta hela planeringen i papperskorgen. Nu hade jag faktiskt tagit till en extra dag i mitt schema, för att vara säker på att komma i tid till mina uppgjorda möten. Tanken var att hinna sova ut efter att ha suttit på tåg i över ett dygn. Nu blev det inte så. Jag fick sova på hotell, en natt i Köpenhamn och sen en natt i München, och kom fram nästan ett dygn senare än jag hade tänkt. Men hyggligt utsövd, i vilket fall som helst. Så planen funkade rätt okej.

Interrail
Jag reser med Interrailkort. Det är prisvärt och ger viss flexibilitet. Men det gäller ändå att boka platsbiljetter. Alla snabbtåg och nästan alla långdistanståg verkar ha krav på platsbiljett. Och det blir fullt, det fick jag veta när jag skulle hitta ett nytt sätt att ta mig fram efter att jag missat tåget.

Resebyrån vet inget
Jobbets resebyrå vet absolut inget om tågresor. Jag lät dem boka min rutt, och de tänkte lika lite som jag på att ta till ordentliga marginaler för byten. På resan tillbaka skulle jag ha åtta minuter på mig för ett byte mellan två resor som var sju timmar respektive nästan tolv timmar långa. Det är ju inte vettigt! Jag gick in på järnvägsstationen i Pisa och fick hjälp att boka nytt, så att jag inte riskerar att missa anslutningen till nattåget på resan tillbaka också.

Att boka nytt
Resebyrån kan heller inte göra något alls för mig efter att jag har rest iväg. Till exempel kan de inte boka nya platsbiljetter när jag missat det tåg jag borde ha varit på, eftersom de inte kan skicka mig de fysiska biljetterna. Det ledde till ytterligare stress när biljettkontoret i Köpenhamn var stängt. Nu gick det att åka med tåget därifrån på bara Interrailkortet, så det ordnade sig. Jag lärde mig dock av en medpassagerare senare under resan att DB har en app där det går att boka platsbiljett papperslöst. Åtminstone på tyska tåg. Jag har inte testat än, och har ingen aning om vad det finns för begränsningar, men detta ska jag absolut utforska om jag reser så här igen.

Jag hoppas att det är nån mer än jag som har lust att fortsätta strövtågen i faktasilandskapet. Det blir dock en paus nu. Den här veckan ägnar jag mig åt årets Swecon. Sen kanske pausen fortsätter en vecka till, på grund av jobb och liv. Men sen återkommer jag. Vi ses i alla fall i helgen, hoppas jag!


Jag blir förälskad i häftiga idéer, spännande tankar och fantastiska infall. De är mitt dagliga bränsle, som får mig att vilja göra saker.

Som student läste jag Peter Nilsons fina essäböcker om universum. Han hade ett fint sätt att fånga och förmedla förundran. Men medan Peter Nilson fortfarande katalogiserade galaxer som doktorand vid observatoriet fanns här i Uppsala en annan profil som vidgade Sveriges vyer mot planetrymderna: matematikern och vetenskapsskribenten Tord Hall.

Den första tisdagen i april har jag lovat att berätta om Tord Hall för alla som vill höra. Det blir i källaren på puben O’Neill’s, mittemot antikvariatet Röda rummet på Dragarbrunnsgatan i Uppsala. Där träffas science fiction-fans för att umgås och ha trevligt, och just denna kväll kommer det också att spånas på programmet till vår sf-kongress Kontur i maj. Men strax efter klockan åtta den kvällen ställer jag mig upp och håller ett litet miniföredrag.

Tord Hall skrev om naturvetenskap på ett smittande sätt. Hans första bok, Atomer och stjärnor, täcker in det mesta som var hett och häftigt på 50-talet: raketer, cybernetik, universums utveckling, atomkraft. Han var också en av dem som såg hur science fiction kunde tolka samtiden och dess teknologiska drömmar. När tidskriften Galaxy höll en tävling om att hitta på ett svensk beteckning för science fiction bidrog Tord Hall med ordet vetsaga. Det vann inte, utan förlorade mot faktasi, men eftersom Tord Hall själv använde ordet vetsaga i sina skriverier fick det nog mer spridning än vinnarbidraget.

Tord Hall skrev också om hur rymdfarten skulle ändra människans syn på sin planet, långt innan någon astronaut hade drabbats av the overview effect. Det var på den vägen han hamnade i samtalet i radions rymdstudio som fick mig att ta reda på vem Tord Hall faktiskt var. Nu har jag precis börjat läsa hans bok om naturvetenskapen i Aniara.

Jag är lite lustig på det viset att jag alltid vill prata med andra om saker som snurrar i mina tankar. Jag sitter och studsar i ett soffhörn och vill berätta om något som är coolt eller spännande eller bara en ny tanke för mig. Sån är jag bara. Att lära mig att släppa fram det här på ett sätt som inte tråkar ut min omgivning är något jag strävar efter i livet. Kom och lyssna på mig den 4 april, jag lovar att jag ska fatta mig kort! Men jag hoppas också att jag kan smitta av mig lite av den fascination inför verkligheten — och dikten — som jag uppfattar hos Tord Hall.

Den 1 mars loggade jag ut från twitter. Poängen är att pröva på att vara utan ett tag och se vad twitter egentligen betyder för mig. Jag har varit inne en gång för att svara på nån grej, men annars är det enda som har kommit från mig automatiska uppdateringar från mina bloggar.

Lite oväntat är det jag saknar allra mest faktiskt att ha ett utlopp för alla spridda funderingar som dyker upp i hjärnan. Lösryckta tankar, länkar till coola saker jag råkar läsa, och små reaktioner på omgivningen. Att göra ett halvdussin uppdateringar om dagen på Facebook skulle uppfattas som väldigt påstridigt, men på twitter flödar saker och ting bara förbi och alla måste inte läsa allt. Därför går det jättebra att småprata ut i etern där, och ibland är det någon som fångar upp något, ibland inte. Så twitter ger mig ett sätt att prata för mig själv på ett socialt sätt. Eller i alla fall på ett sätt som potentiellt kan vara socialt.

Det jag saknar näst mest är känslan av att det finns folk omkring mig hela tiden. Som ett mingelparty, där jag kan välja att dyka in i ett samtal om jag snappar upp något spännande, men där jag annars kan välja att sitta för mig själv utan att det är konstigt.

Det jag inte alls saknar är den där effekten när plötsligt alla pratar om exakt samma sak. Att få hundra olika upprörda reaktioner på Trumps senaste klavertramp eller på vem som hade vilken mössa på sig. Det är rätt skönt att slippa. Jag kanske borde bli bättre på att sätta upp filter och på så sätt moderera mitt flöde.

Avhållsamheten från twitter var också tänkt att tvinga mig att prata med folk jag känner som inte är på twitter. Det har delvis lyckats. Jag har varit mer på fb och blivit mindre folkskygg där. Jag har skickat fler sms och några mejl som jag annars inte hade gjort. Och så gjorde jag en länkdump på min andra blogg, den första sån länksamling jag gjort på väldigt länge. Men dessutom har jag vänt mig till min anteckningsbok och klottrat småsaker där. Det är ju inga Vägmärken direkt, men här kommer ett gäng av de saker jag skrivit ned där. Bara för att se vad det är som fastnar i ingenstans när jag inte spottar ut det på twitter.

  • Varför måste jag alltid svara på frågan ”vad ska man ha det till”? Räcker det inte med att något är spännande i sig självt?
  • ”Det kan bli till nytta i framtidens kvantdatorer”. Eller inte. Ingen vet. Men kvantdatorn får ofta bli en ursäkt för att berätta om ny fysik.
  • Embargo för vetenskapsnyheter. Det är lite konstigt att dansa efter Natures pipa när det gäller saker som varit ute på arXiv i månader.
  • ”Science fiction bias”: tendens att leta efter och förvänta sig sådant som spekulerats om i sf.
  • Hermann Noordung var en figur med tidiga visioner om rymdstationer. Här finns hans bok inscannad!. På tyska. Den som vill hitta den på engelska kan göra det via t ex Wikipedia.
  • Det är mycket coolare att säga ”jag vet inte” än att försöka verka som en expert utan att vara det. Men det är helt rimligt att spekulera, efter att ha redovisat sin okunskap.
  • Cybernetik. Vilket fint ord! Sällan använt numera, men så mycket snyggare än ”IKT”.

Många människor har talat om för mig hur dåligt twitter är. På något sätt lyckas det passa mig i alla fall. Jag kanske har fel, är lurad, bara tror att jag gillar det fastän det egentligen är blä. Fast rimligare är att jag faktiskt gillar att vara där och ha det ständiga pratet som bubblar i bakgrunden, bland folk som jag ju faktiskt medvetet har valt att följa. Och om någon ser anledningar att följa mig så kanske jag bidrar på något sätt till någons dag — och det kanske går för sig.

Tillägg: Jag kör experimentet vidare. En vecka till, så får jag se sen.

Jag vaknade med ett ryck. Våren är i antågande. Att det är ljust betyder inte att jag måste gå upp, men det har kroppen inte lärt sig än.

Drömmen jag just befann mig i utspelade sig i ett klassrum. Upsalafandom var tydligen på jakt efter en lokal att hålla till i utanför de vanliga pubmötena. Bänkarna var fulla av fans, många av dem unga. Olika personer turades om att gå fram till katedern och berätta om saker, och fans i bänkarna räckte upp handen och kom med egna inlägg.

Jag förevisade en banderoll med små texter och bilder som var gjord på ett möte med sexåringar, så uppenbarligen hade fandomverksamheten expanderat ordentligt ned i åldrarna. Vi funderade på om vi skulle kunna få sätta lite egen prägel på rummet, trots att det användes till skolundervisning på dagtid. Johan Anglemark pekade ut olika bilder och spånade om hur vi skulle kunna integrera vår verksamhet med olika skolämnen.

Sedan vidtog högläsning ur en bok, som verkade vara en antologi med essäer eller fanzinetexter. Den lärda och detaljerade texten handlade om hur en känd sf-fan hade översatt Book of the New Sun under hård tidspress, och hade tagit vilda friheter med språket. Det blev inte en bra översättning, men där fanns massor av roliga språkliga innovationer, och stämningen i salen antydde att några av de här uttrycken skulle fastna i vår interna jargong från och med nu. Tyvärr minns jag inte ett enda exempel. (Observera att detta var en dröm, och säger inget om verklighetens översättning av just detta verk!)

Efter det upplöstes mötet i fria aktiviteter, och Ante och jag delade på en alldeles för liten stol medan vi försökte packa färgglada saker i en låda.

Drömmen var nog influerad av mödorna med Karlsro Scoutkår (som nu snart står utan lokal), och med Uppsala Makerspace (som nyligen flyttat in och börjar få ordning, men det tog ett antal turer innan det klaffade).

Jag skulle gärna ta med lite av den glada känslan från drömmen till Upsalafandoms pubmöte på O’Neills ikväll, men jag hinner och orkar inte komma den här månaden. Första tisdagen i april, däremot! Då har jag till och med lovat att hålla ett litet kort föredrag. Om Tord Hall, som skrev essäer om naturvetenskap och kultur, och som jag just nu ser lite som en föregångare till Peter Nilson.

Men vi kanske ses på Uppsala English Bookshop i morgon, 8 mars! Då håller vi nämligen en temakväll om feminism i fantastiken.

Ibland är det så skönt att skriva något bara för nöjes skull. Att strunta i att omsorgsfullt väga orden, att bara låta tankarna trilla ut ur huvudet som det vill sig.

Tyvärr har det varit lite lite av den varan i mitt liv de senaste månaderna. Det är som att alla ord i mig går åt till mitt nya jobb. Inte känner jag mig vansinnigt produktiv heller, tyvärr. Jag har en föreställning om att jag borde kunna göra mer både på betald tid och obetald tid, men det kommer kanske när jag har skaffat mig lite rutin och självförtroendet växer till.

Samtidigt är jag fortfarande lite fundersam över det där med att det jag vill göra på fritiden ofta är så likt det jag gör på jobbet.

Jag vet att det är väldigt viktigt med återhämtning, och jag vill inte riskera att bli utbränd och tappa sugen. Men å andra sidan tror jag att olika personer jobbar på olika sätt, och det är kanske inte nödvändigtvis fasta arbetstider som funkar bäst alltid. Svårt svårt att tvärt stänga av och vara ledig, när jobbet går ut på att tänka. Tankarna snurrar på, och det finns liksom ingen skarp gräns mellan det ena och det andra. Och det kanske går an, faktiskt.

Boken jag läser innan jag somnar ger mig ett uppslag till en artikel jag kanske kan skriva. Ett samtal med maken leder till ett frilansknäck (jag frilansar ju två dagar i veckan fortfarande). På kvällen när barnen har lagt sig inser jag hur jag ska fixa en knepig passage i en text jag får betalt för, och så knåpar jag lite med den.

På sätt och vis alltid har drömt om att jobba med något som ska kännas som en naturlig del av livet, i stället för att ha ett jobb som tvingar mig bort från det jag egentligen vill göra. I idealfallet betyder det ju bara att jag lever ett liv, snarare än att dela upp livet i kneg och resten. Så på det viset är det helt okej, så länge jag inte blir uppskruvad och stressad av det.

Ibland tänker jag att jag kanske borde koppla av med något mer praktiskt. Pyssla och bygga och baka. Och visst är det skönt att skruva i datorn eller bytta däck på cykeln eller ta ut en paj ur ugnen. Men det är också fantastiskt skönt att bara sitta och knacka ut ett avslappnat blogginlägg. Det är kanske ett sätt att koppla av och leka loss, så att skrivandet inte bara blir slit och släp.

Att podda blir då en avkoppling från att göra radio. Att blogga blir en avkoppling från att skriva journalistiskt eller göra väl avvägd populärvetenskap.

Så länge jag kan parera för känslor av stress och press kanske det inte gör nåt.

Jag är inte mycket till diktare, men några försök har jag gjort. De flesta av dem för mycket länge sedan, då min hjärna var marinerad i J.R.R. Tolkien och lite Karin Boye.

Den här godnattsången var en lek med två sorters rim, och de vanliga metaforerna om livet som en vandring med lägereldar att kura vid mellan strapatserna. Jag sjunger den fortfarande ibland.

Vindar vandrar vida,
strömmar störtar strida,
men ro och vila kan skymningen dig lova
och en trött får sova.

Vägen värver världen.
Flamman följer färden
– den ensam vakar, när natten åt dig sömmar
förunderliga drömmar.

Något fick mig att blicka bakåt i minnenas töcken och minnas THE GEEK CODE. En gång i tiden hade nästan alla jag kände en sådan. Jag rotade runt lite och hittade en version från 2010, men den kändes bara jättekonstig. Så jag gick tillbaka till rötterna och genererade en kod av version 3.1 från 1995.

Det kändes lite skevt och konstigt att fylla i alternativen. 1995 var en tid när det kunde vara lite udda och speciellt att hänga på WWW, när ”geekighet” handlade om datorer, och när operativsystemskartan såg helt annorlunda ut. Det finns en helt egen kod för Babylon 5 men ingenting om superhjältar (lika bra det, från mitt perspektiv).

När jag häromåret rekommenderade just B5 till någon som ville ha fler tv-serier att titta på fick jag flera ”Vad är det? Har jag aldrig hört talas om!” från människor som ändå är intresserade av tv och sf. Det som möjligen kan vara lite intressant med detta är illustrationen av hur saker förändras och referensramar förskjuts. Vi lever ju nu i en absurd cyberpunkroman: ständig uppkoppling och övervakning, mot en hotfull bakgrund med klimatförändringar, flyktingströmmar och galna politiker. Och i de lugnare delarna av tillvaron surrar robotgräsklipparna utanför sommarhusen medan barnen tittar på YouTube.

Jag var inte så supernoga när jag fyllde i kodformuläret, så några av kategorierna kan ha blivit lite fel. Och det finns alltid tolkningsmöjligheter. Men här är alltså mitt liv just nu utifrån jättegamla tankar om vilka ingredienser ett liv kan ha.

—–BEGIN GEEK CODE BLOCK—–
Version: 3.1
GS d-(–)>— s–: a+ C++ UBL+@ P+ L++ E>+ !W++ !N !o K-? !w !O !M V PS@ PE- Y+ !PGP t 5+ !X R>+ tv b+++ DI D G e++++ h- r+++ x+++
——END GEEK CODE BLOCK——

Alla som skriver har sina egna sätt att ta sig an det hela. Metoderna kretsar kring flera olika saker: att lyckas avsätta tid och fokusera på skrivandet, att faktiskt sätta ihop en text, att hålla reda på källor och bakgrundsinformation, att redigera och förbättra. Till min förundran har jag upptäckt att jag också har en rutin, och en sorts metod, som har växt fram genom åren.

För den som eventuellt inte vet det är jag numera frilansande vetenskapsjournalist. Jag skriver artiklar om fysik och astronomi och rymdteknik, och ibland om andra saker som råkar intressera både mig och någon redaktör. Redan innan jag gav mig in på den banan bloggade jag förstås, och gav ut fanzines, så jag har skrivit ganska mycket. På det viset har jag hittat sätt att jobba med text som passar mig. Skönlitteratur har jag inte gett mig in på (inte än i alla fall), men om jag skulle göra det skulle jag nog arbeta på samma sätt.

I praktiken är det en ganska rörig process, men här försöker jag bena ut de olika ingredienserna.

Läs hela inlägget här »

Omslaget till boken Fantasi och vetenskap i science fiction.

En bok som betydde mycket för mig en gång, och som jag nu vägrar läsa om. Vill stå självständig från den, men ändå ha den som ett ideal.

Den här veckan har varit rolig. Jag har bland annat jobbat med en sak jag tänkt på länge, och hoppas att det blir mer av — att få skriva om science fiction och vetenskap samtidigt, på ett seriöst sätt. Ta science fiction på allvar, men utan att släppa på frågan om vad som funkar på vår nuvarande nivå och vad som alls är realistiskt. Jag vill skriva som de bästa vetenskapsgrejerna på io9, och som boken Fantasi och vetenskap i science fiction som jag älskade i en viss ålder.

Min första riktiga artikel av det slaget handlar om kryosömn. Klicka på länken nu, du vet att du vill!

Jag vågade inte göra för obskyra referenser. Ofta finns det exempel på verk som handskats med en viss idé på ett intressantare sätt en de mest kända. Men i det här fallet vill jag välja de säkra korten och tala till en så bred läsekrets det nu går. På mina bloggar kan jag skriva hur obskyra saker som helst, om jag vill, men i professionella sammanhang tänker jag mig att jag får trippa lite försiktigare.

Nu hoppas jag på att det visar sig att det finns läsare för sådant, så att jag får göra mer. Finns det någon nisch där jag verkligen kan glänsa med min kombination av personlighet och intressen så måste det väl vara skärningspunkten mellan vetenskap och fiktion, tänker jag.

(Rubriken på artikeln har jag inte satt själv. Den blev lite för sensationslysten för min del, och det stämmer väl inte att Nasa sätter så mycket hopp till just denna teknik. Men gör den sitt jobb och drar läsare så ska jag inte klaga en massa.)

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Twitter

  • RT @Astro_Wright: My response to rebuttals of my response to a blog post on a rebuttal of the LIGO detection of gravitational waves: https:… Liten anteckning 4 hours ago
  • (Plus två länkar till svåra matematiska artiklar. Klicka på "Formella bevis".) Liten anteckning 10 hours ago
  • Repris, för att detta är coolt. För den som vill veta mer finns en länk i texten till en relativt lättillgänglig te… twitter.com/i/web/status/8… Liten anteckning 10 hours ago

Arkiv juli 2007 till nu