You are currently browsing the category archive for the ‘Annien’ category.

Ibland är det så skönt att skriva något bara för nöjes skull. Att strunta i att omsorgsfullt väga orden, att bara låta tankarna trilla ut ur huvudet som det vill sig.

Tyvärr har det varit lite lite av den varan i mitt liv de senaste månaderna. Det är som att alla ord i mig går åt till mitt nya jobb. Inte känner jag mig vansinnigt produktiv heller, tyvärr. Jag har en föreställning om att jag borde kunna göra mer både på betald tid och obetald tid, men det kommer kanske när jag har skaffat mig lite rutin och självförtroendet växer till.

Samtidigt är jag fortfarande lite fundersam över det där med att det jag vill göra på fritiden ofta är så likt det jag gör på jobbet.

Jag vet att det är väldigt viktigt med återhämtning, och jag vill inte riskera att bli utbränd och tappa sugen. Men å andra sidan tror jag att olika personer jobbar på olika sätt, och det är kanske inte nödvändigtvis fasta arbetstider som funkar bäst alltid. Svårt svårt att tvärt stänga av och vara ledig, när jobbet går ut på att tänka. Tankarna snurrar på, och det finns liksom ingen skarp gräns mellan det ena och det andra. Och det kanske går an, faktiskt.

Boken jag läser innan jag somnar ger mig ett uppslag till en artikel jag kanske kan skriva. Ett samtal med maken leder till ett frilansknäck (jag frilansar ju två dagar i veckan fortfarande). På kvällen när barnen har lagt sig inser jag hur jag ska fixa en knepig passage i en text jag får betalt för, och så knåpar jag lite med den.

På sätt och vis alltid har drömt om att jobba med något som ska kännas som en naturlig del av livet, i stället för att ha ett jobb som tvingar mig bort från det jag egentligen vill göra. I idealfallet betyder det ju bara att jag lever ett liv, snarare än att dela upp livet i kneg och resten. Så på det viset är det helt okej, så länge jag inte blir uppskruvad och stressad av det.

Ibland tänker jag att jag kanske borde koppla av med något mer praktiskt. Pyssla och bygga och baka. Och visst är det skönt att skruva i datorn eller bytta däck på cykeln eller ta ut en paj ur ugnen. Men det är också fantastiskt skönt att bara sitta och knacka ut ett avslappnat blogginlägg. Det är kanske ett sätt att koppla av och leka loss, så att skrivandet inte bara blir slit och släp.

Att podda blir då en avkoppling från att göra radio. Att blogga blir en avkoppling från att skriva journalistiskt eller göra väl avvägd populärvetenskap.

Så länge jag kan parera för känslor av stress och press kanske det inte gör nåt.

Jag är inte mycket till diktare, men några försök har jag gjort. De flesta av dem för mycket länge sedan, då min hjärna var marinerad i J.R.R. Tolkien och lite Karin Boye.

Den här godnattsången var en lek med två sorters rim, och de vanliga metaforerna om livet som en vandring med lägereldar att kura vid mellan strapatserna. Jag sjunger den fortfarande ibland.

Vindar vandrar vida,
strömmar störtar strida,
men ro och vila kan skymningen dig lova
och en trött får sova.

Vägen värver världen.
Flamman följer färden
– den ensam vakar, när natten åt dig sömmar
förunderliga drömmar.

Något fick mig att blicka bakåt i minnenas töcken och minnas THE GEEK CODE. En gång i tiden hade nästan alla jag kände en sådan. Jag rotade runt lite och hittade en version från 2010, men den kändes bara jättekonstig. Så jag gick tillbaka till rötterna och genererade en kod av version 3.1 från 1995.

Det kändes lite skevt och konstigt att fylla i alternativen. 1995 var en tid när det kunde vara lite udda och speciellt att hänga på WWW, när ”geekighet” handlade om datorer, och när operativsystemskartan såg helt annorlunda ut. Det finns en helt egen kod för Babylon 5 men ingenting om superhjältar (lika bra det, från mitt perspektiv).

När jag häromåret rekommenderade just B5 till någon som ville ha fler tv-serier att titta på fick jag flera ”Vad är det? Har jag aldrig hört talas om!” från människor som ändå är intresserade av tv och sf. Det som möjligen kan vara lite intressant med detta är illustrationen av hur saker förändras och referensramar förskjuts. Vi lever ju nu i en absurd cyberpunkroman: ständig uppkoppling och övervakning, mot en hotfull bakgrund med klimatförändringar, flyktingströmmar och galna politiker. Och i de lugnare delarna av tillvaron surrar robotgräsklipparna utanför sommarhusen medan barnen tittar på YouTube.

Jag var inte så supernoga när jag fyllde i kodformuläret, så några av kategorierna kan ha blivit lite fel. Och det finns alltid tolkningsmöjligheter. Men här är alltså mitt liv just nu utifrån jättegamla tankar om vilka ingredienser ett liv kan ha.

—–BEGIN GEEK CODE BLOCK—–
Version: 3.1
GS d-(–)>— s–: a+ C++ UBL+@ P+ L++ E>+ !W++ !N !o K-? !w !O !M V PS@ PE- Y+ !PGP t 5+ !X R>+ tv b+++ DI D G e++++ h- r+++ x+++
——END GEEK CODE BLOCK——

Alla som skriver har sina egna sätt att ta sig an det hela. Metoderna kretsar kring flera olika saker: att lyckas avsätta tid och fokusera på skrivandet, att faktiskt sätta ihop en text, att hålla reda på källor och bakgrundsinformation, att redigera och förbättra. Till min förundran har jag upptäckt att jag också har en rutin, och en sorts metod, som har växt fram genom åren.

För den som eventuellt inte vet det är jag numera frilansande vetenskapsjournalist. Jag skriver artiklar om fysik och astronomi och rymdteknik, och ibland om andra saker som råkar intressera både mig och någon redaktör. Redan innan jag gav mig in på den banan bloggade jag förstås, och gav ut fanzines, så jag har skrivit ganska mycket. På det viset har jag hittat sätt att jobba med text som passar mig. Skönlitteratur har jag inte gett mig in på (inte än i alla fall), men om jag skulle göra det skulle jag nog arbeta på samma sätt.

I praktiken är det en ganska rörig process, men här försöker jag bena ut de olika ingredienserna.

Läs hela inlägget här »

Omslaget till boken Fantasi och vetenskap i science fiction.

En bok som betydde mycket för mig en gång, och som jag nu vägrar läsa om. Vill stå självständig från den, men ändå ha den som ett ideal.

Den här veckan har varit rolig. Jag har bland annat jobbat med en sak jag tänkt på länge, och hoppas att det blir mer av — att få skriva om science fiction och vetenskap samtidigt, på ett seriöst sätt. Ta science fiction på allvar, men utan att släppa på frågan om vad som funkar på vår nuvarande nivå och vad som alls är realistiskt. Jag vill skriva som de bästa vetenskapsgrejerna på io9, och som boken Fantasi och vetenskap i science fiction som jag älskade i en viss ålder.

Min första riktiga artikel av det slaget handlar om kryosömn. Klicka på länken nu, du vet att du vill!

Jag vågade inte göra för obskyra referenser. Ofta finns det exempel på verk som handskats med en viss idé på ett intressantare sätt en de mest kända. Men i det här fallet vill jag välja de säkra korten och tala till en så bred läsekrets det nu går. På mina bloggar kan jag skriva hur obskyra saker som helst, om jag vill, men i professionella sammanhang tänker jag mig att jag får trippa lite försiktigare.

Nu hoppas jag på att det visar sig att det finns läsare för sådant, så att jag får göra mer. Finns det någon nisch där jag verkligen kan glänsa med min kombination av personlighet och intressen så måste det väl vara skärningspunkten mellan vetenskap och fiktion, tänker jag.

(Rubriken på artikeln har jag inte satt själv. Den blev lite för sensationslysten för min del, och det stämmer väl inte att Nasa sätter så mycket hopp till just denna teknik. Men gör den sitt jobb och drar läsare så ska jag inte klaga en massa.)

Minnestavla över Sven Hedin, med en kamel längst upp.

I Adolf Fredriks kyrka i Stockholm råkade jag se denna. Det inspirerade mig att skriva den här texten.

När jag hör talas om upptäcktsresanden Sven Hedin kan jag aldrig låta bli att tänka på min farmors historia om kaffekalaset i Peking, och de ödesdigra följderna det fick för henne. Sven Hedin själv märkte förstås ingenting av det hela, och visste inget om vilka livslånga ärr de här händelserna lämnade i själen på en liten missionärsdotter.

Min farmor Ai-Lien levde sina första nio år i Peking, där hennes mamma Elin drev ett pensionat. En gång fick de svenska fruarna i Peking veta att Sven Hedin var på väg att komma dit, och de ville ta emot den långväga gästen på det stiligaste sätt de kunde. Ett riktigt svenskt kaffekalas skulle de ställa till.

Att skrapa ihop de nödvändiga ingredienserna kan inte ha varit enkelt, och det var säkert mångas personliga förråd som ställdes till förfogande. Det bakades och ställdes i ordning ett dignande bord med många sorters kakor. Jag föreställer mig att detta var ett stort projekt som involverade mycket stolthet. Det var ju närmast ett statsbesök, här skulle den mest vittberesta och namnkunniga landsmannen tas emot med allt vad Pekings svenska enklav kunde förmå.

När allting var färdigt och förberett upptäcktes till damernas förfäran att någon varit och nallat bland kakorna. Vem kunde det vara som stulit från denna omsorgsfullt förberedda skattgömma?

Elin kände att detta låg på hennes ansvar. Det fanns ingen misstänkt, men några av damerna föreslog att det förmodligen var ett barn. För att visa att hon tog situationen på allvar drog Elin ut sin dotter och gav henne ett ordentligt kok stryk inför de övriga på pensionatet. Sedan ansågs saken vara avklarad.

Det hjälpte inte att lilla Ai-Lien, eller Dorkas som hon kallades då, grät och vädjade till sin mor med argumentet att hon inte ens tyckte om kakor och aldrig skulle göra något sådant. Någon måste få skulden, någon måste straffas.

Detta kanske var illa nog, men det kom faktiskt fram en skyldig. Ett par från ett annat europeiskt land sökte upp Elin och förklarade att de hade kommit på att det var deras son som varit på kakorna. De bad om förlåtelse och ville ersätta skadan med pengar, men de ville inte slå sin son. Detta fick Ai-Lien veta, men det var aldrig någon som bad henne om förlåtelse för att hon fått lida för någon annans brott. Och det var kanske det som gjorde ondast.

När farmor var gammal och började bli dement var det denna historia hon ältade, åtminstone för mig. Det är så sorgligt att sådant kan sitta i kroppen i sjuttio år, och orsaka ångest och ilska. Det hade kanske inte varit lika illa om hon hade fått någon sorts upprättelse, men någon sådan kom det inte. I min farmors huvud stod denna händelse som symbol och urtyp för alla oförrätter och allt som var fel mellan henne och hennes mor.

Någon gång ska jag läsa in mig på Sven Hedins resor i Kina och se när han var i Peking. Kom han till Elins pensionat? Fick han något kaffe och några kakor, och uppskattade han det tillräckligt mycket? Jag är inte säker på att han faktiskt var värd detta, men jag hoppas att det kom något gott ur den här historien också och inte bara sorg och bitterhet.

De historiska detaljerna kan mycket väl ha muterat på vägen. Jag har ganska dimmig uppfattning om det där pensionatet, och om de svenska missionärerna i Kina. Kanske var det ungefär som jag berättat, men inte alls Sven Hedin som var orsaken till händelseförloppet. Jag har hört den här berättelsen i delar och fragment, återberättad mer än sextio år efter att det hände. Men kärnan, att min farmor fick utstå en offentlig bestraffning för något hon inte gjort, den tror jag nog stämmer.

Böcker på en hylla, prislapp.

Böcker i en hylla. Hyllan går att köpa. (Ursäkta den dåliga kvaliteten på mobilfotona.)

Har du också gått omkring på Ikea och undrat över de där böckerna som står i hyllorna?

Jag är inte gjord för shopping, särskilt inte av nyttiga saker som jag egentligen inte vill lägga pengar på. Efter cirka en kvart på möbelvaruhuset drabbas jag av det tillstånd jag kallar ”Ikea-zonk”. Då är det väldigt lätt att önska att jag kunde krypa upp i en av de smakfullt utplacerade fåtöljerna och läsa en bok. Gärna den jag har i väskan. Men de som står i hyllorna runtomkring drar alltid till sig mina blickar.

Ibland ser det ut att vara jättebra böcker. Får jag köpa dem? Vad kostar de? Varför finns det så ofta mängder av samma titel?

Jag skrev faktiskt till Ikeas kundservice och frågade.

ikea-bokhylla-till

Sanningen är att de här böckerna är sorgligt utrensade av förlagen som gett ut dem, och att stå här som menlös dekor är deras alternativ till att brännas som sopor. De köps in av Ikeas serviceföretag IMS, och ställs upp på hyllorna enbart utifrån form, färg och storlek. Lite så där som människor som inte läser men som köper några fina halvfranska band på loppis för att ge lite känsla åt vardagsrummet — fast minus skinn, guldtryck och marmorerat papper då.

De här böckerna säljs inte, och byts inte ut, utan får tjäna tills de inte ser snygga ut längre. Det händer att några av dem snattas, men det är inte så vanligt. Detta är helt enkelt zombieböcker, som för en skuggtillvaro med det enda syftet att visa inredningsmedvetna människor hur bokhyllor ska användas.

Jag vet inte om det mest är sorgligt, eller om de gör en viktig samhällsservice för att upprätthålla bokhyllornas existens i den heldigitaliserade nutidsvärlden. Kanske är det en värdig uppoffring de gör, trots allt, de vandöda böckerna på möbelvaruhuset.

2015 var ett bra år för mig på många sätt. När jag tittar tillbaka på vad jag läst under året ser det också väldigt bra ut. Jag har läst fler böcker än jag brukar, och många av dem sådana som kommer att stanna i minnet och kanske till och med kandidater för omläsning. Utan att riktigt ha haft en medveten plan för det har jag också faktiskt läst ungefär lika många böcker av kvinnor som av män. (Periodvis har jag nästan bara läst manliga författare, och det är dumt eftersom jag troligtvis missar mycket av det bästa — samt för att jag tror att kvinnor som skriver populärvetenskap och science fiction ofta säljer sämre på grund av orättvis brist på uppmärksamhet och jag vill inte vara en av dem som ignorerar dem).

Egentligen älskar jag att läsa om böcker, och vårdar föreställningen att alla riktigt bra böcker är bättre andra gången jag läser dem. Fast eftersom jag läser så långsamt och har så mycket nytt blir det tyvärr sällan av. Under detta år fick jag in några omläsningar, och dem jag är mest nöjd med är Godnatt Mister Tom (av Michelle Magorian, en favorit när jag läste den i elvaårsåldern eller när det nu kan ha varit) och Aniara.

Serier lyckas jag oftare läsa mer än en gång, och det var kul att återbesöka bland annat Linda och Valentin och Transmetropolitan.

Det vimlar ju också av klassiker som jag inte läst tidigare. Äntligen har jag läst Beowulf! (I tolkningen av Robert Nye.) Jag blev också fascinerad av H.G. Wells version av det totala kärnvapenkriget, skriven redan före första världskriget: The World Set Free. Intressant att se spekulationerna från andra sidan 1900-talets stora krig.

Något som är lite på gränsen till klassiker är Kate Wilhelms noveller, som jag skrev om nyligen. Mycket läsvärda.

Bland övrig science fiction har jag återupptäckt Justina Robson. Jag blev ganska imponerad av Glorious Angels, framför allt på grund av intressanta huvudpersoner och jättemärkliga aliens. Så jag bestämde mig för att läsa ikapp hennes tidigare romaner och plockade upp Mappa Mundi. Den var också en av de bästa jag läst i år — väldigt spekulativ neurovetenskap, men mycket bra genomförd spänningsroman och filosofisk sf. Vill du ha hemliga vapen, hotande pandemier, stora konspirationer och dessutom sympatiska människor med känslor och bakgrundshistoria, då måste jag rekommendera denna.

Dessutom läste jag och uppskattade The Martian av Andy Weir (och gav den svenska översättningen, Ensam på Mars till tioåringen som slukade den) samt Aurora av Kim Stanley Robinson. Båda har diskuterats så mycket på alla möjliga ställen att jag inte säger mer om dem här.

Den mesta fantasy jag läst under året var bra men inte något som fastnade i huvudet riktigt. Bäst var nog Jonathan Strange & Mister Norrell av Susanna Clarke, som inte precis är ny men som råkade bubbla upp till toppen av min läshög nu.

Slutligen har jag förstås hunnit med lite faktaböcker också, och de jag gillade mest har jag redan bloggat om. Där får jag väl räkna in Chris Hadfields An Astronaut’s Guide to Life on Earth, som fick mig att tänka på prestationsångest men som också var inspirerande. The Thrilling Adventures of Lovelace and Babbage kom ut lagom innan Ada Lovelaces 200-årsdag, och jag har hunnit både ge bort den till någon och rekommendera den till nästan alla jag möter. Och så måste jag nämna The Disappearing Spoon, som jag hittade i en bokbytarhylla och som fascinerat mig med mängder av anekdoter ur vetenskapshistorien.

Så där, en lista på det som just nu känns som det bästa jag läste 2015!

Det blir rätt glest mellan inläggen här numera, och det beror delvis på att jag försöker hanka mig fram som frilansjournalist. Att läsa och skriva (eller prata i radio) om sådant som jag är intresserad av, grotta ner mig i en sak ett tag och sedan sammanfatta det — det är ju egentligen precis samma sak som jag gör på bloggen. Det upptar samma mentala utrymme, liksom. Och det upptar dessutom väldigt mycket av det, eftersom jag försöker vara extra duktig och noggrann och göra bra ifrån mig när jag ska få betalt och dessutom nå ut till många fler än när jag bara knåpar på för mig själv. Det gör att jag har rätt lite av det där kognitiva överskottet som diskuterades mycket för ett antal år sen, det som låter människor bidra till Wikipedia eller till medborgarforskning och så vidare. Eller blogga.

Det här livet får också mycket av mina tankar att kretsa kring pengar och vad arbete egentligen är för något. Det finns ju många som får väldigt mycket betalt för sådant som är svårt att förstå varför det skulle vara värt så mycket. Och andra som är superkompetenta och gör jättebra saker, men som knappt kan betala hyran.

Jag pratade med en bekant om detta, som svarade att det ofta är så att det går bäst för dem som spelar spelet — som kanske inte är så intresserade eller engagerade, men som förstår manövrerna för att få goda villkor och bra lön och så vidare.

Själv är jag den sortens människa som drivs av att jag vill göra saker, vilket inte alltid hänger ihop med att få en inkomst. Jag arrangerar idéella konferenser (sf-kongresser alltså), engagerar mig i föreningar, och producerar podd — allt för att jag tycker om det. Om jag inte alls behövde tänka på pengar skulle jag lätt kunna fylla min tillvaro med sådana saker.

Fast detta att skriva och prata professionellt ger en massa nya utmaningar och möjligheter att göra saker jag kanske inte gjort annars. Det vill jag verkligen inte vara utan, och det är därför jag har försatt mig i den här situationen där jag ska försöka få andra att vilja betala för att jag skriver och pratar.

Det finns en gråzon mellan den idéella delen av tillvaron och den professionella. I den här gråzonen kan det ibland vara svårt att ställa om från det ena sättet att tänka till det andra. Jag har stött på det ibland. Till exempel var det en person jag frågade om att vara med i vår podd Gårdagens värld idag igen, som ville ha betalt för att delta. Det funkar ju inte, vi gör detta på fanzinevillkor och tjänar inget på det. Budgeten är exakt noll (och lyssnarskaran smal, om det spelar någon roll). Vi fick tacka nej till den här personen.

Generellt tror jag att det är en bra tumregel att om det handlar om att utföra ett arbete som någon tjänar pengar på så är det rimligt att få lön, men om det är något som görs bara för att det är roligt eller känns allmänt vettigt får alla ställa upp på samma volontärvillkor. När det gäller att ta betalt har jag förstått att stora namn som Cory Doctorow antingen tar ganska saftigt betalt eller ställer upp helt gratis, inga mellanting.

För min egen del gäller det väl att få till balansen nu, så att jag lägger lagom mycket tid på saker som faktiskt ger en inkomst men utan att tappa bort utrymmet för resten av det som jag vill göra.

Nakna hjärnor, kroppsbyten, uppladdning av personligheten till cyberrymden, kryosömn. Sånt handlade det om ikväll.

Jag blev inbjuden till Stadsbiblioteket i Gävle för att föreläsa om i princip vad jag ville som hade anknytning till ”liv, död, och evigt liv”. Kul! Jag valde att spinna loss kring detta med utgångspunkt från hur kroppen har hanterats i sf som handlar om att förlänga livet. Här är listan med de verk jag nämnde.

Urvalet är gjort utifrån vilka verk som har gjort intryck på mig eller som jag blivit väldigt nyfiken på (två av dem har jag faktiskt inte läst än). Det är inte ett optimerat urval för att vara mest representativt eller de absolut mest renodlade exemplen.

Jag grupperar dem efter vilken aspekt av ämnet jag ville diskutera utifrån respektive verk.

Hur mycket sitter identiteten i kroppen?

E.M. Forster: ”The Machine Stops”
Väldigt tidig berättelse om att leva och uppleva världen medierat genom en maskin.

James Tiptree Jr (Alice Sheldon): ”The Girl Who Was Plugged In”
Telenärvaro (teleprescense) och kontrasten mellan två kroppar som bebos av samma person.

Robert Sheckley: Mindswap
Vad händer med en person när hen passerar genom olika kroppar med olika uppsättningar av sinnen och övriga förutsättningar? Humor, men med visst djup.

Kryosömn/skendöd

Karl Schroeder: Lockstep
Att hålla ihop en interstellär civilisation med synkad nedsövning.

Warren Ellis, Darick Robertson, Rodney Ramos: Transmetropolitan-episoden ”Another Cold Morning” (tecknad serie)
Det är inte säkert att det är positivt att tinas upp i framtiden.

Att reparera kroppen och leva längre

Kim Stanley Robinson: Mars-trilogin och 2312
Hur livet ter sig för dem som lever mycket länge, kanske flera hundra år.
(I samband med de här böckerna puffade jag också för kortfilmen Wanderers, bara för att den är så bra, och också för att förklara vad 2312 är för sorts bok.)

Justina Robson: Quantum Gravity-serien
Hur personen påverkas av att ha en delvis ny kropp. Cyborg!

Kloner och extrakroppar

David Brin: Glory Season
Här kan kvinnor förutom att föda barn med hälften av genuppsättningen från en man även föda kloner av sig själva och upprätta släktlinjer som upprätthåller och renodlar sina specialiteter. Generna lever vidare.

Roger Zelazny: Lord of Light
Artificiell reinkarnation. Eller nåt.

Tanith Lee: Bit inte solen (Don’t Bite the Sun) och Safirvin (Drinking Sapphire Wine)
Ny kropp istället för nya kläder, för att göra om sig.
Dessa böcker hade jag glömt ta med, för det var länge sedan jag läste dem, men en person i publiken påminde mig. Tack!

Medvetanden utan kropp

Madeleine L’Engle: A Wrinkle in Time
Exempel på ”brain in a jar”, att en naken hjärna kan bli kall och ond. (Annars är ett av mina favoritexempel på detta Zeppelin City av Michael Swanwick och Eileen Gunn. Finns online. Läs!)

Iain M. Banks: The Hydrogen Sonata
När hela folkslag och arter ”laddar upp sig” och ger upp den fysiska tillvaron i vårt universum.

Odödlighet kanske inte är enbart bra

Kate Wilhelm: ”April Fool’s Day Forever”
Behöver vi dödligheten för att kunna leva fullt ut?

Det var hela listan på de verk jag satte lite extra fokus på. Sedan nämndes en del verk i diskussionen, och lite i förbifarten.

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Twitter

Arkiv juli 2007 till nu