Var och en som någon gång har ägt en krukväxt vet att det är mycket lättare att döda än att upprätthålla livet. Varje levande organism har mycket begränsade och smala kriterier för förutsättningarna som behövs för att upprätthålla liv. Vill vi dessutom ha tillväxt och blomstring blir kraven ännu mer specifika.

På liknande sätt är det mycket lättare att rasera ett hus än att bygga det. Varje föremål har ett smalt spann av olika variationer där det kan betraktas som helt och funktionellt. Det finns däremot oräkneliga sätt att förstöra eller utplåna det.

Eller i alla fall i praktiken oräkneliga. I fysiken finns verktyg för att räkna alla sätt som ett system kan vara på utan att det märks någon skillnad. Då får man fram ett mått som kallas entropi. På det stora hela går allt mot större entropi, det vill säga tråkigare och rörigare tillstånd. Från klara färger till ett gråbrunt sammelsurium. Från tydliga former till suddiga konturer. Från toppar och dalar till en slätt utan kännemärken. Men – här kommer det fantastiska – tillståndens ständiga flöde från ordning till oordning kan utnyttjas till att lokalt skapa nya former och ny ordning. Här finns ju liv, och för den delen människor och våra hus och vår konst. Det är faktiskt en lång räcka av underverk, som vi kanske inte alltid riktigt förstår att uppskatta till vardags.

Liv är dessutom mycket mer robust än eventuella experiment med krukväxter kan få oss att tro. Liv hittar varje plats där det finns förutsättningar att klara sig, och där hänger det sig fast. Plötsliga händelser som bryter ner och förstör brukar kallas för katastrofer, men de plötsliga händelser som ger förutsättningar för något nytt och intressant är kanske ännu viktigare. Men dem är vi så blinda för att vi knappt ens har ett ord för fenomenet.

Det här konstaterade Herrick Baltscheffsky i en artikel om livets utveckling på molekylär nivå som publicerades i Forskning & Framsteg 1977. Han föreslog att en drastisk förändring som plötsligt ändrar förutsättningarna på ett uppbyggande vis skulle kallas anastrof, som motsats till en katastrof som bryter ner.

Men Herrick Baltscheffsky är inte ensam om att ha sett denna brist i språket. Redan 1938 satt J.R.R. Tolkien och knåpade ihop en föreläsning om sagor, som sedan också gavs ut i bearbetad form som essän On Fairy Stories. (Om du liksom jag har ett gammalt exemplar av Ringens värld i bokhyllan så finns den där, om än i en ganska dålig översättning. Och i boken jag äger även uselt korrekturläst och typsatt, tyvärr.) En av de viktiga egenskaperna hos det som han ville beteckna som riktiga sagor är att de har en plötslig lycklig vändning. Det finns en punkt där något underbart händer som gör att allt i berättelsen förändras till det bättre. Tolkien satte ett eget namn på denna plötsliga vändning till det bättre: eukatastrof.

J.R.R. Tolkien var ju filolog och professor i engelska, så han jobbade med språk och ord. Hans konstruktion innehåller förledet “eu” som kommer från grekiskan och ska betyda god eller bra. Så en eukatastrof är en god katastrof, en vändning till det bättre. För säkerhets skull kontrasterar han det mot dyskatastrof som är den negativa varianten – som om vi inte redan förknippar ordet katastrof med rent elände. Det här är samma motsatspar som i utopi–dystopi. (Trots att etymologin där är lite oklar är det så orden brukar tolkas).

På sätt och vis kanske är detta en språkligt snyggare konstruktion än Herrik Baltscheffskys anastrof. Inte för att det är så tokigt det heller. Ordet konstruerades i en parallell till ämnesomsättningens ord för nedbrytande processer, katabolism, och uppbyggande, anabolism. På samma sätt finns katabatisk och anabatisk vind, som är riktad nedåt respektive uppåt. Jag kan tänka mig att slänga in katalys kontra analys här också, även om det inte är en riktigt lika tydlig parallell. Efter den här uppräkningen är det nära till hands att låta katastrofen kontrasteras med anastrofen.

Det enda problemet är att det finns ett helt annat ord som också heter anastrof. Herrick Baltscheffsky skrev en ny artikel ihop med Anne Beskow i Forskning & Framsteg 2012 där de återvände till begreppet och konstaterade att det finns ett ord, anastrof, som kommer av grekiskans anastrephein – vända tillbaka, och som används om omkastade ordföljder. Jag skulle nog vilja påstå att det inte alls är samma ord, utan att det är en homonym. Det är bara en slump att någon hade råkat hitta på ett likadant ord, för Herrick Baltscheffsky hade kallat sin anastrof för anastrof oavsett.

Själv favoriserar jag anastrof oavsett etymologi och möjliga sammanblandningar, bara för att det ligger så väldigt mycket bättre i munnen än det otympliga eukatastrof. Oavsett vilket av orden vi använder tycker jag i alla fall att det här är ett begrepp som borde upp på agendan i alla möjliga sammanhang. Anti-katastrofen, motkatastrofen, den plötsliga glädjen, den drastiska förändringen i uppbyggande riktning. Den är själva förutsättningen för att vi över huvud taget finns. Den finns i grunden för mycket av det som vi människor värderar, eller kanske rentav allt som är värt något för oss. Vi borde prata om den.

I sin artikel från 2012 resonerar Beskow och Baltscheffsky lite djupare om detta, och problematiserar värderingen i hur vi talar om plötsliga förändringar. Vad som är uppbyggande från ett perspektiv är kanske nedbrytande från ett annat. Det är viktigt att komma ihåg. Men det gör inte begreppet anastrof meningslöst, snarare ännu mer intressant. Kom ihåg att katastrofen inte är den enda sortens plötslig omvälvning.

En förtydligande tabell från artikeln av Herrick Baltscheffsky i Forskning och Framsteg 7/77.
Annons