”Du ville ju vara med henne.”

Ytterst få saker människor har sagt till mig har fastnat så djupt och blivit föremål för så mycket funderande. ”Du ville ju vara med henne.” Ville jag? Vem frågade vad jag ville? Var i hela min kaotiska mellanstadietid kom min vilja in i bilden?

När jag blev svettig i händerna så att de lämnade fuktiga avtryck på det gröna bänklocket hade nog inte min vilja någon roll. Eller när telefonen ringde och jag blev helt skräckslagen eftersom det kanske var till mig. Jag minns inte att någon frågade mig efter min vilja. Det var inte relevant.

Möjligen var det min egen vilja som kikade fram när jag försökte svälja vårtmedel för att bli sjuk och få stanna hemma från skolan. Eller när jag riggade en snubbelfälla åt mig själv för att ramla mot fönstret och kanske skära mig på glaset. (Det lyckades inte. Innersta rutan sprack, men jag var förblev oskadd.) Men det var under stora våndor jag gjorde de där sakerna, för jag tänkte inte bli någon sådan som skolkade eller fuskade eller inte tog mitt ansvar. Jag var inte en fegis. Men jag var rädd, och jag var stukad i mitt innersta, och ingen såg. Ingen frågade.

Det var ju hon som bestämde. Hon som talade om för mig att jag måste ställa upp för annars var jag en svikare. Hon som visade extremt tydligt vad som hände om jag inte lydde. Och ärligt talat hur det gick även när jag var så snäll som jag bara kunde. Det var inte bara vad jag gjorde som kunde vara fel, utan vad jag var. Alldeles för duktig och omtyckt, och varför fick jag beröm när inte hon fick det?

Omgivningen hade nog inte så tydliga ledtrådar att gå på. Strypgrepp och kvävning lämnar inga märken. Jag kammade omsorgsfullt över den kala fläcken på huvudet där hon hade ryckt bort en tofs av hår. Ibland såg nog människor omkring mig något av blåmärkena — en bula på smalbenet var så stor att jag var riktigt imponerad och visade den för min syster (fast med en väl uttänkt bortförklaring till hur jag hade fått den).

Blåmärkena på själen var nog svårare att urskilja. Fast nog borde väl de också ha märkts? När min lärare, Brita, påtalade att det var konstigt att jag hade varit bra i skolan i början av fyran men senare knappt kunde stava. Eller när jag ständigt tittade i golvet. Jag lät håret hänga framför ansiktet för att jag inte kunde kontrollera mitt minspel och för att rödgråtna ögon aldrig ser muntra ut ändå. Jag som är så dålig på att förställa mina känslor, nog borde väl något ha märkts?

Ett par gånger gjorde jag tafatta försök att be mina föräldrar om hjälp — fast utan att skvallra eller vara osolidarisk såklart. Det är en knepig balansgång. Jag försökte vara rakryggad och göra det rätta. Jag försökte hjälpa någon som verkade ha det sämre förspänt i livet än jag själv.

De såg nog att något var fel, men de förstod inte vad och hur. Mina föräldrar gick och pratade med hennes föräldrar, och de var alla mycket vuxenförnuftiga och sade saker om hur barn måste lösa sina problem. De sade också uppmuntrande saker till mig. Var dig själv!

Men hur? När jag började fyran var jag nio år. Jag hade inga förkunskaper eller erfarenheter som kunde hjälpa mig att förstå dynamiken och vad som hände. Den enda möjligheten tycktes vara att bli så osynlig och oförarglig som möjligt.

Jag förstår att den här situationen inte är någon som alla vuxna har beredskap för och kan känna igen eller begripa sig på. Så här i efterhand undrar jag ändå vad som hade gått att göra annorlunda, om det hade kunnat finnas något konstruktivt sätt att hantera situationen. Kunde någon ha gjort något som faktiskt hade hjälpt? Både mig och den här flickan som skulle föreställa min kompis och som uppenbarligen hade väldigt stora problem.

”Du ville ju vara med henne.” Ville jag? Jag tror att det hade varit möjligt att fundera över vad jag ville, och hur det kunde börja spela roll. Men det var inte något jag kunde göra själv. Jag var tio, elva, tolv. Jag var ett barn. Inget av det som hände var mitt fel eller något jag kunde förväntas klara av.