Vika ihop morgontidningarna, sopa undan smulorna som ligger kvar från i morse. Hacka lök. Steka den glasig på låg värme, medan jag diskar undan en bunke som står kvar från igår. Ta fram de övriga ingredienserna, sätta en podd i öronen, skala och koka och dona en stund.

Opretentiös vardagsmatlagning är ett så skönt avbrott. Upp från stolen, bort från skärmar och från trycksvärta. Det är inte tillräckligt kreativt för att kräva tankeverksamhet — jag följer ett recept, eller följer väl upptrampade stigar och lagar något jag gjort dussintals gånger förut. Samtidigt är det tillfredsställande på ett lågmält vis. Ingredienser omvandlas med hjälp av enkla redskap till något som sedan blir till energi och liv och en anledning att sitta ner runt ett bord med min familj.

Jag tänker på Destruction, den äldre brodern i familjen av the Endless, i Neil Gaimans klassiska serieromaner om Sandman — härskaren över drömmarna. Destruction har lämnat sina syskon och sina plikter och gett sig av. Han håller till i ett litet hus med sin (talande) hund Barnabas, och hyllar matlagning som en av de sköna konsterna:

”One takes raw materials … and one transformes them, by the simple application of a knife, some heat, som judicious mixing, into something miraculously other.”

Det finns såklart finare kokkonst också, men råvarorna genomgår samma sorts mirakulös omvandling även i enklare varianter. Själv vill jag inte ha det märkvärdigt, jag vill bara göra något med mina händer som ger ett konkret och påtagligt resultat. Det är så vardagligt att jag oftast inte ens lägger märke till det. Samtidigt är det just sådana vardagsstabilitet som behövs, som ankarpunkt för de mer äventyrliga och otämjda aspekterna av livet.

Annons