Nu när jag läser om Skattkammarön av Robert Louis Stevenson börjar jag fundera på den där sjörövarsången, den där med femton gastar som Pippi Långstrump också brukade sjunga på. Hur ska den låta egentligen?

Wikipedia upplyser mig om att sången inte fanns när Stevenson skrev sin bok, och i boken finns bara några lösryckta rader. Senare skrev någon vid namn Young Ewing Allison en hel Wikipedia upplyser migdikt, med titeln Derelict. Det verkar vara den som brukar sjungas — utom av Pippi då, som hade en egen version med hur många mackor hon behövde i magen. Fast exakt hur den ska låta är lite oklart. Det finns flera olika versioner. Av dem jag hittar på Youtube tycker jag nog att denna är den som låter mest pirataktig (och mest sea shanty-rytmisk):

Den här är också fin:

En hedersposition i min bok får också Abney Parks version, mest för att jag lyssnade en hel del på detta band under min steampunkperiod.

Nu är dock inte den enda sången i Skattkammarön. När de är framme vid ön och det börjar dra ihop sig till myteri är det en av karlarna som sitter i en båt och visslar på ”Lillibullero”. Vad är det för melodi? Det visar sig vara denna:

Kapten Smollet visslar också, när Long John Silver kommer för att förhandla. Medan han väntar visslar han på ”Come, Lassies and Lads”. Att döma av kommentarerna under denna video är jag inte den enda som youtubar låtarna från denna bok!

Varför visslar folk så lite nuförtiden? Jag visslar rätt mycket, men när jag mötte en person som visslade för någon vecka sedan, då insåg jag att jag hör det rätt sällan.

En massa sorters låtar gör sig förstås rätt dåligt att vissla. Den här låten till exempel, det är inte någon visslingsmelodi. Men jag lägger den också här, eftersom Robert Louis Stevenson är en av de Ste(v)phenson-personer som The Men That Will Not Be Blamed For Nothing sjunger om.