En kväll för något år sedan var vi på väg hem, jag och min familj, från en utflykt i Stockholm. Ett gäng ganska glada studenter steg på samma vagn på tåget mot Uppsala, och satte sig nära oss. En av dem började prata med mig. Han var uppenbart berusad, men talför och entusiastisk och frågade mig om allt möjligt. Jag konverserade på, för det var ju ändå harmlöst, och ett sätt att hålla mig vaken. Efter ett tag hade jag börjat prata om Linda och Valentin.

— Vilket är ditt favoritalbum då? frågade han.

— Det är nog Det stigande vattnets stad, svarade jag.

Och det var nog här jag började bli lite mer på min vakt mot den här snubben.

— Åh, vad kul, för det är min favorit också! sa han.

Jaså? Jag insåg precis att det inte alls var min favorit, för jag gillar egentligen De tusen planeternas rike bättre. Men det hann jag inte säga, och jag började starkt misstänka att han inte alls kände till Linda och Valentin. Han lämnade inget utrymme för mig att fråga något tillbaka, utan varvade frågor till mig med ganska innehålls lösa kommentarer.

— Vilken oerhört trevlig fru du har! sa han till min man som satt mittemot.

Maken såg lite road ut och spelade med.

Så gick resan, och när vi steg av och studenthopen hade avlägsnat sig var jag tvungen att skratta åt den här snubben. Han körde helt uppenbart någon grej han övat in, någon charm-attack som delvis funkade men delvis kändes extremt artificiell.

Vad den här studenten hade lärt sig var att det är viktigt att ställa frågor, för det är ett sätt att verka trevlig och intresserad. Nästan alla gillar att andra intresserar sig för dem. Det är lätt att prata när någon frågar en om saker.

Men det är faktiskt inte särskilt trevligt när det blir ensidigt på det här sättet. Den ena parten slänger ut krokar och den andra parten nappar på dem. Den ena parten tar emot och den andra parten lämnar ut och lämnar ut.

Jag har hört och läst tillräckligt med historier om misslyckade (hetero)dejter för att veta att det ofta blir så att det är en kvinna som ställer frågor och försöker vara intresserad, medan mannen bara pratar på om sig själv och inte ställer en enda fråga tillbaka. Det har aldrig hänt mig, och jag vet inte om det beror på att jag är rätt bufflig. Om jag inte får berätta något byter jag nämligen stil, och börjar bryta in med egna kommentarer och redogöra för hur jag tänker om något som den jag pratar med säger.

Det har fått mig att tänka på att det finns två grundläggande samtalsstilar. De har båda sin plats, men det blir dumt när människor inte förmår förstå vilken det är som gäller i ett visst sammanhang.

Den ena stilen är den där turtagningen fokuserar på frågor. Den passar jättebra för att lära känna en människa för första gången, och för att fånga upp allt som hänt sen sist när två personr inte har setts på länge. Den ena personen ställer en fråga, den andra svarar. Det ska dock inte gå åt ena hållet så länge i sträck, utan efter en eller några få frågor ska den andra personen börja fråga tillbaka. ”Och du då? Har du varit med om något sådant?”

Jag har en misstanke om att när detta havererar är det ibland för att person nummer två i konversationen är inövad på en annan samtalsstil.

Den här samtalsstilen går ut på att en person berättar något. Konversationspartnern fångar upp det och kommenterar, och berättar sedan något eget. Sedan går turen tillbaka till den första personen igen, som tar tag i samtalets tråd.

Den här andra stilen passar väldigt bra mellan människor som sysslar med att göra något mer eller mindre praktiskt tillsammans, eller som ofta pratar med varandra.

Min vaga känsla är också att frågestilen är mer inövad bland kvinnor, och presentationsttilen är mer inövad bland män. Men den andra stilen, den där man presenterar något och sen väntar på något i retur, den är också väldigt vanlig bland barn. Kanske är det den som kommer först? ”Vet du vilka filmer som är bäst? De här filmerna är mina favoriter.” ”Jaha, men jag gillar de här.” ”Okej, ja den och den är jättebra, som när NN gjorde det här…” ”Ja det var coolt, men vet du vad som var coolast! Det var ju när det smällde”

Själv har jag alltid tyckt att den andra stilen är enklast. Kanske är det en nörd-grej. När jag har gått för länge utan att prata med någon har jag huvudet fullt med intressanta funderingar. Då vill jag berätta för någon och se hur det landar! Sedan, när vi har pratat lite, då kanske vi kommer in på vad vi har gjort sen sist och vad som händer i livet och hur det känns, men jag vill egentligen inte börja i den änden.

Sedan jag blev vuxen har jag gradvis fattat poängen med att kolla läget först. Den jag pratar med kanske har varit med om något viktigt, eller kanske inte mår bra. Bäst att veta det först, innan jag börjar prata om den senaste sf-romanen eller det intressanta filosofiska problemet, eller vad det nu kan vara. För jag bryr mig ju om personen jag pratar med. Jag är inte en totalt egocentrisk person, även om jag förstår att det kanske verkade så när jag var riktigt ung och inte hade förstått vad småpratet är till för.

Det är också det som är problemet med de där männen som aldrig ställer några frågor. De visar inte att de är intresserade av något utanför sitt huvud. De framstår som mest fokuserade på sig själva.

Problemet med wannabe-charmören, studenten på tåget, var att han inte bjöd på sig själv. Han körde bara en rutin, en stil för att ställa sig in, och det är också ett ytligt och trist sätt att konversera. På det sättet kanske det går att få ur en person information, men det går knappast att komma nära varandra och bli vänner.

Kanske går det att lösa en del små irriterande vardagsproblem genom att bara bli medveten om att folk omkring dig är inkörda på olika samtalsstilar. Om du pratar med någon som aldrig ställer några frågor — testa att växla över och erbjuda en tanke, eller bara kommentera på något och berätta något liknande som du själv tänkt på eller varit med om. Eller påpeka för personen du pratar med, att nu kör ni nog olika stilar, och har du tänkt på att det bara är jag som frågar om saker? Det är faktiskt okej att bli lite meta ibland, för att komma förbi de små fnurrorna.

Annons