I morse läste jag en recension av den nya filmen ”The invisible man” i DN. Jag har inte sett filmen, bara en trailer, men jag är bekant med att det finns en förlaga i boken av H.G. Wells. Boken har gjort ett stort avtryck i science fiction-genren, vilket planterar vissa sorters förväntningar. Det är därför jag reagerar på en formulering av recensenten:

Tyvärr hjälper det inte när man ganska snart inser att det bara finns två sätt att bli osynlig – det övernaturliga och det hittepåvetenskapliga – och att båda tappar hela dramat på luft. När thrillern glider över i sci-fi, en genremix som sällan funkar (om man inte blir rädd av män i våtdräktsliknande dräkter täckta med kameror), tappar man genast intresset.

Jag tror att den här personen har gått på bio med förhoppningen om att få se en helt annan film. Det går inte att göra en film som heter ”The invisible man” utan att det handlar om en osynlig man. Är det ens rimligt att gå och se en sf-film och sen beklaga sig över att det är science fiction?

Recensentens formuleringar antyder att hon inte anser att science fiction lämpar sig för att ta sig an allvarliga eller starkt känslotyngda ämnen. Det kan hända att filmen inte är så bra, det vet jag inte, men jag kan inte låta bli att sätta mig på tvären mot sättet att resonera om det.