När jag var omkring sju år gammal såg jag filmen En trallande jänta på teve, där Alice Babs går från joddlande fjällbo till vinnarsångerska i en jazztävling på radio. Jag var fullständigt charmad av den där livsglädjen som fanns i musiken. Jag snappade också upp budskapet att det fanns fyrkantiga och tråkiga människor som ville att saker och ting ska vara strikta och ordentliga, men att livet blev bättre och roligare om de inte får råda. I hela kroppen kände jag det där sprittande och lite vilda, som ville spränga sig lös från onödiga bojor och dumma konventioner.

Det här var på den tiden då det var lite svårt att få tag i musik, och som lågstadieelev och dessutom bosatt långt ut på landet hade jag också extremt dimmig uppfattning om var det gick att köpa sådant över huvud taget. Det första jag fick tag på var nog inspelningen av visorna från barnboken Den olydiga ballongen. Sedan hittade jag äntligen en samlingskassett med swinglåtar. Efter det var det enda jag kunde uppbåda en sen inspelning där en mogen Alice Babs sjöng spirituals och psalmer ihop med Duke Ellington på kyrkorgel.

Bristen på lyssning hindrade inte min ohöljda hängivenhet för det jag uppfattade som GREJEN med Alice Babs, jazzrebellen. Se själv här i filmen Swing it magistern! (som jag såg på teve kanske ett par år senare).

Tyvärr var jag ju lite i osynk med min tid. Jag var rentav väldigt skeptisk till samtiden, som jag uppfattade som trist och dum. Sen var jag ju också en lite speciell sorts barn, som mest höll mig för mig själv och drömde ihop fantasivärldar. I en av dem fanns en sorts superhjältesångerska, som kapade hårdrockskonserter med sina sånger och blomsterregn, och spred ljus i hårda och kalla människohjärtan.

Det jag absolut inte förstod i lågstadieåldern var att människor runtomkring mig i samtiden oftare hittade den där starka livskänslan och den uppkäftiga glädjen i metal än i jazz. Kolla den här videon (en låt som släpptes när jag gick i tvåan), och säg om den inte är Swing it magistern!:

(För den som vill fördjupa sig i lite samtidshistoria kan jag för övrigt varmt rekommendera den här videon från när Dee Snider vittnar för senaten i utredningen om föräldravarningar på musik.)

PS: från auktoritär till auktoritativ

Impulsen att i barndomens slut bryta sig loss och söka något eget sitter väldigt djupt i människor. Den flammar så starkt i kroppen, och gör unga människor orädda och riskbenägna. Just denna impuls rimmar också bra med två av de stora frågor mänskligheten brottats med under 1900-talet: att lära oss leva under ständigt förändrade förhållanden, där föräldragenerationens livsstil och lärdomar inte nödvändigtvis är användbara, och att bryta oss loss från lydnad under auktoriteter som kan vara omoraliska, opålitliga, eller bara irrelevanta. Det samspelet drev fram särpräglade ungdomskulturer från mitten av 1900-talet, och har hållit liv i dem sedan dess.

Nyligen såg jag om filmen Döda poeters sällskap, som kom ut 1989. Den handlar också precis om detta, men att se den igen fick mig att tänka på steget som kommer efter. Det räcker inte att bryta sig loss från de dåliga och destruktiva auktoriteterna, man måste ersätta dem med något annat också.

I filmens skola är problemet att pojkarna måste undertrycka sina egna önskningar, behov och känslor, och bara vara tysta och acceptera det som har ålagts dem att göra. I ett sådant läge är en lärare som släpper alla ramar det bästa som kan hända. En fläkt av frihet.

Men i dagens skola och värld är det många som inte alls saknar frihet, och då skulle en lärare som i filmen kanske inte alls få eleverna med sig. I stället kan problemet ofta vara avsaknad av ramar. Många skulle också behöva lära sig och öva sig i olika sätt att handskas med relationer och känslor.

När vi är klara med att riva ner de gamla murarna måste vi bygga upp ett nytt sätt att vara. Det är många som kämpar med det.

Någonstans har jag snappat upp termen auktoritativ för en trygg vuxen ledare som tar ansvar i situationer utan att hemfalla åt de auktoritära medlen att skrämma eller straffa. Det är en svår konst. Jag tror att kärnan i det hela är att vara uppmärksam på hur olika situationer fungerar, förstå sina egna och andras känslor, och kunna vara flexibel. En sådan människa ser personen framför sig, och har integritet.

Det är inte så lätt.