När jag gick i högstadiet var jag en tafatt person, ganska långt efter mina jämnåriga i den sociala utvecklingen men med huvudet fullt av stora tankar som jag inte kunde dela med någon. Det fanns egentligen bara en bok som riktigt beskrev det här tillståndet av att vara ensam och konstig men utan att vara mobbad eller ha någon särskilt udda egenskap som går att peka ut. Jag gillade verkligen Att spela människa, en ungdomsbok av Ursula K. Le Guin som varken är fantasy eller sf utan bara handlar om Owen som inte vill vara den normala amerikanska tonårsgrabb som hans föräldrar hoppas. Han är intellektuell. Har för mycket hjärna.

Det finns ingen som gillar hjärnor. Hjärnor är fulla grejor. En del gillar att äta dem stekta i smör, men nästan inga amerikaner.

När jag hittade boken på Fantastikbokhandeln köpte jag den bara för nostalgin. Den svenska utgåvan har dessutom jättefina helsidesillustrationer av Inger Edelfeldt.

SPOILERS FÖLJER

Att spela människa är också en ovanlig kärlekshistoria, som inte slutar med att de unga tu lever lyckliga tillsammans. I stället uppmuntrar de varandra att leva sina egna liv. Och det bådar liksom gott för framtiden.

Det är också lite annorlunda att de blir ett par först när Owen slutar att försöka spela rollen av förälskad tonåring. Han och Natalie hittar sitt egna sätt att vara, i stället för att försöka följa någon mall. Det rimmar med berättelsens hela tema, om att låta bli att försöka vara som andra förväntar sig, och hitta sitt eget sätt att vara.

Berättelsen innehåller en del funderingar om gränsen mellan vänskap och förälskelse. Det talade antagligen starkt till mig som femtonåring. Att umgås med människor var redan superkomplicerat, och en romans verkade vara överkurs. Jag hade lätt prioriterat att ha en vän att tala med över att få någon att pussa på, oavsett hur förälskad jag var.

—–

Nuförtiden beklagar jag mig ofta över att jag liksom inte har någon kreativ energi över till fritiden. När jag kommer hem efter att ha ägnat en hel dag åt att tänka och formulera mig blir det inte längre av att jag tänker långa tankar till slut och formulerar till exempel ett blogginlägg när jag är ledig. Men jag slutade ju inte med fritidsskrivandet så fort jag började jobba som journalist. Inte med poddandet heller. Det är bara något som glidit undan mig det senaste året. Innan dess tyckte jag fortfarande att det var skönt att skriva helt fritt och opretentiöst på min blogg, som variation mot jobbskrivandet. Och jag saknar det faktiskt, så jag tar och gör ett försök nu.