Jag var ungefär 14 år och gick mellan skolkorridorens tråkfärgade vävtapeter med tårarna rinnande nerför kinderna. Jag ville inte gråta, men när jag nu inte kunde hindra tårarna (jag har alltid haft fånigt lätt för att gråta) ville jag åtminstone inte att någon skulle se dem. Det var bara en person som upptäckte mig där, och det var Monika. Jag är osäker på vilket ämne hon undervisade i, för min klass hade aldrig henne. Nu såg hon mig, och lät mig gömma mig i ett tomt klassrum. Där satt hon och pratade med mig en stund.

För Monika berättade jag om hur det var. Att jag svämmade över av längtan efter att göra saker tillsammans med andra, men att mina enda två kompisar var så olika mig och de förstod sig inte på saker jag tänkte på. Jag ville prata om rymden och mänskliga rättigheter och antimateria och Gud och hur allt hänger ihop. De ville prata om husdjur och killar och, tja, jag vet inte riktigt. Vi förstod inte varandra. Och jag kände mig avgrundsdjupt ensam och konstig.

Vad Monika sade kommer jag inte riktigt ihåg nu längre, men det var en sak som verkligen landade i mig: många andra i min ålder kände precis som jag. Monika verkade bra på att uppfatta vad som rörde sig bland högstadieeleverna, och hon visste. Hon visste att många andra, även de som verkade framåt och populära, kände sig väldigt ensamma. Udda. Överblivna.

När jag hade gråtit färdigt gick jag därifrån. Nästa dag fick jag ett brunt kuvert från Monika, som innehöll en fotostatkopia av Karin Boyes dikt ”I rörelse”. Jag tror inte att jag pratade med Monika någon mer gång, men den där stunden betydde jättemycket för mig. Dikten lärde jag mig utantill.

Det var inte så att jag förmådde ändra min situation för det. Att hitta nya kompisar tog några år och en flytt, och sen var det fortfarande inte enkelt. Men det var rätt viktigt att förstå att det inte bara var jag. Alla är ensamma. Och det är jättesvårt men väldigt värdefullt att nå fram till varandra.

I just den där åldern är det extra svårt. Alla försöker upptäcka vilka de är, alla söker efter något sammanhang som de kan höra till, och alla drivs av mer eller mindre odefinierad längtan efter något mer än det var att vara barn. Allt som händer betyder så mycket.

Jag tänkte på det här när jag läste en tidningsartikel idag, där någon sade att många unga idag bär på ensamhetskänslor. Jo, så är det nog. Så var det för 20 år sedan också, och så kommer det alltid att vara. Men det finns viktiga gradskillnader. Ensamheten behöver faktiskt inte förbli så där fullständigt ogenomtränglig. Vi människor måste hjälpa varandra att hitta sammanhang och gemenskap, och mildra varandras ensamhet där det går.

Som Monika. Jag hoppas att jag kan vara som Monika för någon, någon gång.

Annonser