När P3 Dystopia just kommit igång var det en bekant till mig som höll upp Hans Roslings bok framför mig. Hon verkade vilja presentera utopin som en motvikt mot dystopin, eller åtminstone optimismen som en motvikt mot det mörka.

Jag blev lite förbryllad över att hon tyckte att jag verkade behöva detta, eftersom jag uppfattar mig själv som en verkligt optimistisk och hoppfull person som ända från tårna är inriktad på att söka lösningar. Sedan tänkte jag lite på saken och insåg att min inställning kanske inte är så uppenbar från utsidan, för den som inte känner mig riktigt väl.

Det där med optimism och pessimism var något som gick igen också i den panel jag lyssnade på i måndags, på Stadsbiblioteket här i Uppsala. Där var litteraturvetaren Jerry Määttä, fantastikförfattaren Anna Jakobsson Lund och zombieöverlevnadsexperten Herman Geijer, som pratade om dystopier och vad de betyder i vår tid.

Mycket av det som sades var sådant som sagts många gånger förr, men några saker var lite nya för mig och fastnade i min anteckningsbok. Det här blir inte så mycket ett refereat av vad panelen sade, som en sammanfattning av saker jag tänkte på under panelsamtalet.

Låt mig börja med själva ordet. En dystopi är egentligen en anti-utopi, och brukar handa om ett samhälle som blivit dåligt. Många gånger klumpas alla mörka framtidsskildringar ihop och kallas för dystopier, fastän de kanske egentligen är katastrofberättelser eller postapokalyptiska historier. Jerry Määttä föreslog att det kan vara en språklig association, att ”dystopi” förknippas med ”dyster” — det är något jag aldrig har tänkt på, men det kan ju vara en koppling som gör att ordet oftare används så.

När vi började jobba med P3 Dystopia var det här en av mina invändningar. Min inre akademiker och ordmärkare ville gärna påpeka att avsnitten om övervakning och om fascism passar jättebra in i dystopi-etiketten, men att klimatatförändringar, antibiotikaresistens och krig snarare är katastrofer. Men jag släppte det, för det är ju kanske inte så noga. Fiktionens dystopier utnyttjar dessutom ofta resursbrist eller krig eller andra sådana omständigheter för att hålla folk i schack. Katastrofen blir den grund varpå Dystopia vilar.

(Dessutom handlar i grund och botten nästan alltihop om hur vi agerar som samhälle. Det finns katastrofer som människor inte kan kontrollera eller förebygga, som vulkanutbrott, men de är få. I övrigt är det ju vår civilisation som är den starkaste naturkraften och med störst potential att förstöra våra livsvillkor.)

Anna Jakobsson Lund diskuterade sin egen ingång till dystopierna, som handlade ganska mycket om en önskan att ta tag i saker och fixa så att det blir bra. Det gömmer sig nog en möjlig dystopi bakom varje utopisk strävan. Särskilt om de börjar handla om att förbjuda och rensa ut sådant man tycker att mänskligheten inte får innehålla.

Det är i och för sig inte en helt ny tankegång, men intressant. Här är min egen lilla fundering: att bygga ett någorlunda gott och fungerande samhälle är en aktiv balansakt, lite som att cykla — det går nästan inte att stå stilla. Det behövs lite spänningar, lite oenigheter, lite skilda strävanden, för att upprätthålla styrfart och balans så att inte alltihop tippar. Det betyder att ett renodlat Utopia är utom räckhåll i denna världen, men att vi åtminstone kan undvika det totala eländet om vi bara kommer överens om att fortsätta cykla tillsammans. (Jaja, metaforen haltar lite här, men ni kan säkert hänga med i hur jag menar.)

Både Jerry och Anna var flera gånger inne på hur de dystopiska berättelserna nästan alltid rymmer en optimism och en kampglöd och en vilja att förändra. Det är ofta människans inneboende natur som ger det hoppingivande elementet — det finns en strävan efter kärlek eller rättvisa eller något liknande, som bryter dystopins ramar och hittar en öppning. Herman Geijer kommenterade det med att det är kul att biologin då står för det positiva, medan den i zombieberättelserna nästan alltid är något negativt. När samhället raseras av horderna av vandöda blir överlevarna typiskt egoistiska barbarer. (Undantag finns såklart.)

Civilisationskritik är nog bra, men lite uppskattning av människans förmågor och civilisationens välsignelser behövs också ibland. Spänning och balans, återigen.

Det handlar kanske om grundläggande människosyn, men också personlig läggning hos både läsare/tittare och författare. Somliga blir deppiga av dystopier, andra blir peppade av dem. Jag har märkt att somliga inte pallar att lyssna på P3 Dystopia över huvud taget, andra längtar efter nästa avsnitt.

Jag gillar att läsa och höra dystopier, men jag är ingen pessimist. Kanske finns det katastrofer vi inte kan undvika, men jag tror att det går att klara även många svåra utmaningar med hjälp av de mänskliga superkrafterna: samarbete, berättande och kultur.

Annonser