[Jag bloggar mig igenom boken Red Mars av Kim Stanley Robinson.]

Detalj av omslaget till Red Mars, med farkosten Ares.

Skeppet Ares bär ”de första hundra” på resan.

Det är långt till Mars. I somras kom vi rätt nära grannplaneten, när jorden körde om på insidan i sin mindre bana. Då var avståndet 57,6 miljoner kilometer. Men en resa till Mars är mycket längre än så. Det går inte bara att hoppa mellan två planeter. Vi befinner oss ju i en omloppsbana kring solen — jorden rör sig med en hastighet som i genomsnitt är närmare 30 kilometer i sekunden. Den här rörelsen måste räknas in när en farkost ska lämna jorden. Sedan kommer gravitationen från solen att påverka skeppets bana under hela resan. Dessutom är resans mål också rörligt. Om skeppet Ares skulle sikta rakt mot den punkt där Mars befinner sig när resan startar skulle planeten ha hunnit långt därifrån när skeppet nådde fram.

Därav den speciella sortens bana som rymdfarkoster följer för att flytta sig från en mer eller mindre cirkulär omloppsbana (som jordens) till en annan omloppsbana (som Mars). En sådan resväg kallas för Hohmannbana, efter Walter Hohmann som tänkte ut sådant här redan på 1920-talet. Ares följer i Red Mars en Hohmannbana av typ II, vilket betyder att de hinner komma mer än halvvägs runt solen innan de når sin destination. (En bana av typ I når fram innan den har nått andra sidan solen jämfört med startpunkten.)

Resan som skildras i Red Mars tar nio månader. Det är ganska tärande att leva tätt ihop på en så lång resa. Ares är i alla fall ett rätt mäktigt skepp, med över femhundra rum. Den som vill kan alltid dra sig undan, eller rentav gömma sig helt. Skeppet jämförs i boken med ett stort hotell.

Jag gillar visionen av hur Ares är konstruerad, av gamla bränsletankar från rymdfärjor. I den framtid som skildras här har både Ryssland och USA rymdfärjor, och de använder alla en ny bränsletank på varje färd. Varför inte ta vara på dem?

Det här utspelar sig 2026-2027, och folk har redan använt sådana bränsletankar för att bygga två stora rymdstationer i (låg) omloppsbana kring jorden, en station vid Lagrangepunkt 5, och en station vid månen (ungefär som den ”Deep Space Gateway” som NASA nu pratar om att konstruera). Samt det första skeppet som tog en liten besättning till Mars. Vi får minnas att detta skrevs 1993, och hade man satsat riktigt på att följa en plan i stil med den som Wernher von Braun målade upp på 50-talet — först rymdstationer, sedan månbas, sedan färder till Mars — hade det nog kunnat gå till ungefär så här.

Annonser