[Detta är ett avsnitt i mitt projekt att blogga mig igenom Red Mars av Kim Stanley Robinson. Häng med! Jag kommer att diskutera detaljer i boken, vissa av dem riktigt grundligt.]

Inledningen av Red Mars — Part 1, Festival Night — är lite av ett destillat av Kim Stanley Robinsons typiska grepp. Här finns en fest med musik och dans och upptåg. Vi får se platsen, den nya staden Nicosia och lite av miljön utanför bubbelkupolen, men ännu mer får vi känna lite av Frank Chalmers förhållande till platsen. Och så är allt strösslat med små genomtänkta detaljer, allt från den piezoelektriska polymeren i kupolen till hur John Boone reflexmässigt har dragit jackan över huvudet för att bevara en luftficka.

Sedan har vi själva sättet att berätta. Jag avundas ibland skönlitterära författare alla deras verktyg. De kan till exmpel lägga in gömda syftningar, de kan antyda saker som inte riktigt förklaras, och de kan växla ut på vad som ser ut som sidospår ibland. ”If I find one good city and I will spare the man.”

Jag älskar ju det här. Men jag kan också se varför jag vid första läsningen tyckte att boken var lite motig, kanske till och med tråkig. När jag var yngre gillade jag väldigt mycket att ha en huvudperson att följa, särskilt om det var någon jag kunde känna med och identifiera mig med. Här får jag inte riktigt det. Jag skulle kunna påstå att det är planeten som är huvudpersonen, och det tog ett tag att begripa mig på.

KSR har valt att inleda boken med en scen som utspelar sig 30 år efter att Ares-expeditionen ger sig av till Mars. Vi får en liten glimt av vad som kommer att hända, och skymtar några av de viktiga spelarna. Frank Chalmers och John Boone får vi till och med lite känsla för som personer, men vi vet inte hur de har hamnat i de positioner de befinner sig. Vi får veta att det funnits 100 personer först, men att det nu kommit många fler och att allt håller på att förändras i grunden. Staden Nicosia (varför fick den heta så? Uppkallad efter staden på Cypern?) representerar ett nytt skede i koloniseringen av planeten, och det bäddar för maktkamper.

Själva vapnet i den delen av kampen som utspelar sig den här festivalkvällen är växthuset. Det stora växthuset som förser Nicosia med mat och annat har en speciell sorts luft, med hög halt av koldioxid och inte så mycket syre. Även på jorden tillsätter somliga odlare extra koldioxid i växthus, men det är inte så enkelt som att allting växer bättre då — mer koldioxid kan faktiskt göra grödorna mindre näringsrika. Förmodligen är växterna här också speciella sorter, anpassade till att odlas på Mars. KSR säger inte hur myckt koldioxid de har i luften, men eftersom den inte är andningsbar för människor måste det vara många procent. I vanlig luft på jorden har vi ju mindre än 0,04 procent koldioxid (400 ppm), men är det över 5 procent kan man bli medvetslös. Halten i växthuset är dödlig, så den är antagligen ännu högre. Det måste vara ett stort arbete bara detta med att anpassa växtlighet till att fungera optimalt utanför jorden. I växthuset går det att skräddarsy dem för att växa snabbt — och förhoppningsvis samtidigt skapa tillräckligt med protein och ta upp tillräckiga mängder mineraler.

***

Nu har vi gjort en snabbvisit i Nicosia. Jag blir ganska sugen på att kika lite på kartor över Mars, och numera finns det ju ganska tillgängligt. Vi har till exempel NASAs interaktiva Marskarta och Google Mars.

This location gave it a tremendous view, with a distant western horizon punctuated by the broad peak of Pavonis Mons. For the Mars veterans in the crowd this was giddy stuff: they were on the surface, they were out of the trenches and mesas and craters, they could see forever! Hurrah!

I

Annonser