Två böcker: Stjärnvägar av Peter Nilson, The World Without us av Alan Weisman.

Sömngångaraktigt släpar jag mig genom några heta veckor. Jag cyklar genom sommarödsliga gator och åker till jobbet på semestertomma pendlaravgångar. Stillheten får något ödesmättat över sig när jag vet att skogarna brinner. Jag ser hur björkarna gulnar i juli, asparna hänger med grenarna. Gräsmattorna ligger gulbruna. Även människorna slokar.

Själv jobbar jag nu. Sätter ord på rad, skapar meningar och försöker få dem att hänga ihop i berättelser om vetande och upptäckter. Jag gödslar med med Peter Nilsons essäer, i förhoppningen att själv kunna skriva något som ger andra samma känsla av de kosmiska perspektiven. Jag följer honom på slingrande Stjärnvägar, och fängslas både av hans sköna språk och hans sätt att koppla ihop det lilla och vardagliga med det stora och svårgripbara.

I slutet av boken ger sig Peter Nilson ut på en tänkt tidsresa. Det bränner till.


En tid tycktes klimatet råka i olag, sommarsolen sken allt hetare och vintrarna blev kallare, stormar skakade min tidsmaskin och ovanför mig fylldes den buteljgröna himlen med världsrymdens kyla. Jag anade att atmosfären hade förändrats och att mina efterkommande fick sona min tids synder: vi som förbrände kol och olja utan att betänka hur många vi skulle dräpa. Sedan for jag vidrae genom ett stort mörker och en kyla som jag inte kunde förstå. Efteråt, när det ljusnade, såg jag att bara en liten spillra av människosläktet fanns kvar och vallade boskap eller brukade små åkrar i skogarna.

Men åren fortsatte att rinna hän, de blev århundraden och årtusenden bakom mig. Människan överlevde och började åter bygga städer, hon seglade på haven och ritade nya kartor över jord och himmel. Åter upptäckte hon atomerna och stjärnsystemen. Civilisationens våg höjde sig på nytt. Den skulle åter sjunka och åter höja sig många gånger under tidsåldrarna som jag for igenom.

Passagen får mig att komma ihåg något. Jag plockar ut en annan bok ur bokhyllan, The World Without Us av Alan Weisman. Det var länge sedan jag läste den, och minnet är dimmigt. En känsla av hur ömtåliga byggnader faktiskt är, och ett intryck av hur oförsiktiga vi människor är med de sårbara resterna av verklig vildmark. När jag bläddrar i boken kommer mer tillbaka. Vi har en ganska genomgripande effekt på planeten. Att fundera på vad som händer utan människor gör detta brutalt tydligt.

Jag vill inte ha världen utan oss. Jag vill ha världen med oss. Med människor, med alla våra löjliga och underbara sidor.

Vi skulle kunna vara förvaltare av vår planet. Vi skulle också kunna rycka undan mattan under våra fötter, såga av grenen vi sitter på, måla in oss i ett hörn, och vilka andra välanvända uttryck vi nu brukar ta till för att uttrycka vår kortsiktighet.

Under tiden fortsätter vardagen. Jag flämtar, äter vattenmelon, läser twitterkommentarer om grillförbud och temperaturrekord. Sedan skriver jag några ord till.

Annonser