”Vi kan bara hänga en stund”, sa Sam när vi gick ner i källaren hemma hos henom. ”För sen måste jag ägna mig åt ondskans ämne: Fysik.”

”Gud, vad jag hatade fysik”, sa jag.

”You know nothing, Tamar Lominadze”, sa Sam och slängde sig i soffan. ”Högstadiefysiken var ingenting. Om högstadiefysiken var Snape så är gymnasiefysiken Sauron.”

(Ur Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren.)

Varför tycker inte människor att fysik är kul, eller åtminstone spännande och intressant? Jag frågade på twitter, och flera personer svarade varianter på att det lärs ut tråkigt. Det tycker jag är synd. Fysik handlar om det minsta och det största, om att kunna se samband och förstå hur saker funkar och hänger ihop. Och bäst av allt: att förstå hur vi kan begripa något om sådant som ligger utanför vad våra fem sinnen kan uppfatta.

Jag har flera tydliga minnen av fysik från högstadiet. Det jag minns är det som kittlade, det som fick mig att bry mig om ämnet. Det var för min del en fråga om kombinationen av min egen läsning och de duktiga lärarna vi hade på Bräcke skola: Jörgen och Björn. NO-undervisningen gick efter teman, och inte uppdelat i biologi, fysik och kemi separat, och därför minns jag inte vilken av lärarna det var som sade vad. Men tråkigt var det i alla fall inte.

1.
Läraren höll upp en tennisboll. Om en atom skulle förstoras så att atomkärnan var så stor som den här bollen, var skulle elektronerna vara då? Olika gissningar från klassen, ingen var rätt. På andra sidan Revsundssjön, förklarade läraren och pekade ut genom fönstret. Jag tittade över till andra stranden. Det snurrade till i huvudet. Atomer är tomma! De består av nästan ingenting alls! Och vi är uppbyggda av atomer.

2.
Jag styrde den fullastade bokvagnen förbi kortkatalogen, och bort mot väggen med Hcg och fakta för barn. Där lutade jag mig bakåt och drog ganska hårt för att sakta in framåtrörelsen och vända vagnen åt vänster. Sedan måste jag skjuta på för att ge fart i den nya riktningen.

Jag jobbade fyra timmar i veckan med att sätta upp böcker i hyllorna på biblioteket, och bokvagnen blev min simulering av en rymdfarkost där friktion och luftmotstånd kunde ignoreras och krafterna blev kännbara. I Heinleins böcker kunde alltid huvudpersonerna massor av saker i huvudet, och känsla för tröghet och acceleration ingick i den mentala verktygslådan. Kunskap gav nycklar till äventyr. Jag ville också vara sådan.

3.
Temperatur har att göra med hur mycket materiens smådelar rör sig, förklarade läraren. Vi kan inte se molekylerna dansa omkring, men vi kan bränna oss på en het plåt. Vi kan inte se molekylerna sakta in, men vi kan se fasövergångar. Och om allt skulle stå helt stilla, då skulle det vara så kallt som det över huvud taget kan bli. Absoluta nollpunkten! -273 grader (och några bråkdelar).

Detta tänkte jag rätt mycket på, och memorerade nån siffra för världsrekordet för den allra lägsta uppnådda temperaturen, bara för att det var häftigt.

4.
En friluftsdag skulle en del av klassen ut och vandra i naturen. Per-Erik i min klass visade sig ha läst den underbara boken Fantasi och vetenskap i science fiction, en bok jag älskade. Vi gick och pratade om märkliga saker, bland annat antimateria. Ett kilo antimateria som kolliderar med ett kilo materia skulle förintas i en explosion lika stor som 43 vätebomber. Ganska maxat.

Det var för övrigt en av de få gånger under min högstadietid som jag faktiskt hade någon att prata med om något som jag verkligen var intresserad av.

5.
Läraren höll upp ett papprör. I ena änden stoppade han in en flirtkula, och i andra änden ramlade en annan flirtkula ut. Hur kan strömmen i en elledning röra sig med ljusets hastighet, medan elektronerna rör sig ganska sakta? Elektroner i atomer är inte riktigt som flirtkulor, men principen påminner.

Det här slog ned som en blixt i huvudet. Jag kunde fatta något av vad det var som hände i den osynliga mikrovärlden! Hemma i mitt rum tände jag lyset och föreställde mig elektronerna som stretar fram, hoppande från atom till atom. Och när de kom fram till glödlampan, då skulle de tränga sig fram genom den tröga glödtråden, och knuffas så att själva atomerna började röra sig och tråden blev glödhet och lyste.

Mamma tyckte inte att tv:n behövde stängas av med strömbrytaren. Den drog ingen ström på stand by-läget, för ”då står det ju bara ström i den”. Men mamma! Ström kan inte stå stilla! Då är det ju inte _ström_.

***

I gymnasiet hade jag två olika fysiklärare. En av dem hade en sorts slagord eller affirmation som han upprepade då och då: ”Fysik är lätt och roligt!” Det hjälper förstås inte att bara säga så. För den som verkligen tycker att fysik är svårt och tråkigt känns det nog mest som ett hån. Men jag önskar att fler kunde få känna att fysik verkligen är coolt.

Annonser