Efter en intressant korridorsdiskussion på Worldcon 75 har jag tänkt en del på något man skulle kunna kalla vetenskapsfantasy, alltså fantasy med magi och sånt, men också med en sort naturvetenskaplig infallsvinkel på såväl magisystemet som världsbygget. Det var därför jag skaffade ljudboken The Rise and Fall of D.O.D.O. av Neal Stephenson (!) och Nicole Galland. (Detta är för övrigt en typisk bok jag aldrig skulle ha läst på papper. Riktigt stora tegelstenar klarar jag lätt av i ljudboksform, men på papper blir de inte lästa — för otympliga att släpa med mig, och jobbiga att hålla i.)

Det är en rätt invecklad tidsresekomedi, som lyckades vara tillräckligt underhållande för att hålla mig kvar genom hela den något för långdragna berättelsen, trots ett par riktigt underliga luckor. (Hur kan samtidiga händelser i parallella tidslinjer ha en sekventiell ordning, va? Antingen händer de väl samtidigt, eller också inte. Liksom. Och det där med ”vikingen” Magnus ska vi bara inte börja diskutera.)

Nu så här lite efter att jag läst boken är det dock nåt helt annat som finns kvar i mina tankar. Här har vi nämligen minst två kvinnor som är mycket explicit attraherade av män, samtidigt som inga av de manliga berättarrösterna beskriver några särskilt involverade tankar om sex. Det känns skönt på nåt vis. Jag antar att vi har Nicole Galland att tacka för detta, för det påminner inte om något jag minns från Neal Stephensons andra böcker (de som jag har läst, vilket inte är alla). Det kontrasterar också på ett lite skumt sätt med Artemis, den nya boken av The Martian-författaren Andy Weir, som jag läste ungefär samtidigt.

Artemis har nämligen också en kvinnlig berättare, en och samma genom hela boken. Jasmine ”Jazz” Bashara är också en heterosexuell kvinna som tänker en hel del på sex. Hon berättar dock inte om hur hon dras till män, utan diskuterar sina egna fysiska företräden. Lite i förbigående sådär, men det är definitivt antydningar om att hon själv ser rätt bra ut. I D.O.D.O. får vi bara veta att Melisande är ganska alldaglig brevid en rätt slående annan kvinna — men hon berättar tydligt att hon tycker att Tristan Lyons är ”a looker” och att hon inte har något emot att han hamnar i hennes synfält efter tidsresorna när kläderna inte följer med. Och Gráinne, den irländska 1600-talshäxan, brer på rätt ordentligt med sina beskrivningar av attraktiva män.

Lustigt då att Jazz liksom beskriver sig själv som sexobjekt. Eller olustigt, med tanke på att hon är skriven av en manlig författare. Det är väl den manliga blicken igen, den där som jag emellanåt blir nästan blind för i kultur för att den finns överallt. Det kändes dock extra unket i kontrast mot kvinnorna i The Rise and Fall of D.O.D.O.. Från mitt perspektiv är de mer rimliga.

Den här skillnaden ger mig också helt olika vibbar när Melisande klär ut sig till prostituerad jämfört med när Jazz gör det. Ingen av dem behöver fullfölja (det gör dock Gráinne, utan samvetsbetänkligheter), men hela grejen blir något annat när personen beskrivs som en person med drifter som kommer inifrån, snarare än något som kommer utifrån.

Det blir kanske olika när män beskriver kvinnor som gillar män, jämfört med kvinnor som beskriver kvinnor som gillar män?

Annonser