Håkan Lindgren frågar i UNT: I vems intresse görs Blade Runner 2049?

Den frågan har många olika svar. Men texten irriterar mig. Den innehåller en poäng jag tycker är viktig, men den försvinner genom att bäddas in i något som antyder konspirationstänkande.

Det handlar om maskiner. Tänkande maskiner som väcker vår sympati. Det är ett mycket gammalt motiv. Science fiction har handskats med syntetiska människor så länge genren har funnits. Räknar vi med Frankenstein som fröet eller föregångaren (som somliga gör) har vi detta motiv i själva kärnan.

Håkan Lindgren tycker sig däremot se något skifte, något som sker just nu:

Den populärkulturella industrin satsar just nu enorma resurser på att lära oss att älska maskiner.

På att lära oss att rikta vår inlevelse mot maskiner, så att vi omfattar dem med samma inlevelse som levande människor.

Redan de här första två meningarna i texten skorrar och skär sig. Alltså, ja, visst satsar den populärkulturella industrin enorma resurser. Jo, de vill tjäna pengar, och har sett att vissa teman går hem. Kanske känns de som något som ligger rätt i tiden. Men i själva verket är det ingen större skillnad på sympatin för androiden/replikanten/roboten i en berättelse som Blade Runner 2049 jämfört med många tidigare verk. (Det ligger rätt nära till hands att jämföra med en annan film, en ganska gammal en, som hette Blade Runner.)

Berättelser om androider eller robotar har ofta fungerat på flera olika plan. Konstgjorda varelser med intelligens och känslor kan få vara en sorts spegel, eller kanske skrattspegel, för oss själva. De sätter en strålkastare på frågan om vad en människa är. Utöver det handlar det om det mänskliga ansvaret för våra handlingar och skapelser. En av de allra viktigaste funktionerna som androider har är också som en sorts metafor för de människor som stöts ut, som inte ges samma möjligheter och samma människovärde som andra. Androider är ofta slavar, inte bara i Blade Runners värld.

Som Encyclopedia of Science Fiction formulerar det: ”Sf writers almost invariably take the side of the androids against their human masters, sometimes eloquently”.

Eftersom det går att berätta många starka historier med hjälp av den här sortens grepp har det blivit väldigt populärt. Det är knappast något nytt.

Men Håkan Lindgren känner att någon försöker uppfostra honom. Det kanske inte är någon medveten plan, men han uppfattar kanske någon sorts didaktisk grundton? Jag vet inte. Jag förstår nämligen inte riktigt resonemanget. Skulle det finnas ett inlindat budskap som försöker fösa biobesökarna i en och samma riktning?

Grundbudskapet som jag uppfattar i filmen skulle väl vara att det är väldigt otrevligt att förtrycka tänkande och kännande varelser — och att det blir inte bättre om vi själva har skapat dessa varelser. Men det är inte det krönikan handlar om.

Det budskap som stannar kvar på botten av dig är att detta kommer att bli verklighet.

Att maskinen har samma rätt till sina känslor som du. Några alternativ finns inte. Det enda du kan göra är att vara duktig och börja anpassa dig till det redan i förväg.

Det är här Håkan Lindgrens text börjar snudda vid det jag tycker är riktigt intressant. Men han halkar genast bort från det igen, och in på något resonemang om kommersialism. Kanske omedveten kommersialism, men dock.

Att populärkulturen så ofta uppfostrar oss till lydiga konsumenter beror inte på någon illvillig plan, det beror lika gärna på att både populärkulturen och kommersialismen är lika oansvariga och lika kortsiktiga.

Jag skulle vilja komma längre, komma åt något djupare.

Jag med. Men det jag vill komma åt är något helt annat. Något som handlar om vad vi ger upp i när vi går in i vår willing suspension of disbelief, men glömmer att plocka upp igen när vi lämnar fiktionens värld. Det är gömt i en bisats i krönikans mitt, och plockas inte upp igen: ”trots att det du förväntas acceptera ännu inte har hänt och kanske aldrig kommer att bli verklighet”.

I varje given tid finns någon eller några former av teknologi som får en sorts mytologi omkring sig. Ett tydligt exempel finns i det som brukar betecknas atomåldern, och som präglas av en speciell typ av estetik, och en speciell typ av framtidsoptimism. I sf från den här tiden läser vi om fantastiska miniatyriserad kraftkällor, och de ofantliga krafter och möjligheter som atomkärnans kraft skulle ge när den hade tämjts och fanns i varje persons ficka.

Mycket av det där blev faktiskt verklighet. Men långt ifrån allt. Och än viktigare: det som blev av blev inte riktigt som i de fantastiska visionerna. Fysiken angav randvillkoren: strålskydd, materialtjocklekar, säkerhetsavstånd. Det blev något, men inte precis på det viset som berättelserna vande oss vid att tänka på det.

Samma sak är det med de drexlerska visionerna om nanoteknologi. De tog skruv i sf-litteraturen, och vi har läst massor om assemblers och grey goo och programmerbara utility fogs. Det där är nog gott och väl, och vissa av de där sakerna kan fortfarande visa sig vara möjliga. Men nanoteknologin som den utvecklar sig i verkligheten är än så länge mycket mer lik kemi än visionen om mikroskopiska monteringsrobotar. På atomskala uppför sig materian så pass annorlunda att den mekanik vi annars tänker oss inte riktigt funkar. Annorlunda uttryckt: atomer är inte som legobitar. (Det här är ett ämne som skulle kunna utvecklas mycket mer, men det får bli en annan gång.)

Det jag skulle vilja säga är ett riktigt problem med de starka visionerna i sf är att de får oss att tänka lite fel om tekniken. Vi borde oftare hålla i minnet att det som beskrivs kanske är möjligt till viss del, men att praktiska begränsningar och obekväma naturlagar kommer att sätta käppar i hjulet på sätt vi inte så lätt kan förutsäga.

Var lite skeptisk, vill jag säga. Förutsätt inte att saker måste bli på ett visst sätt bara för att du har exponerats för många fantastiska och häftiga berättelser om det. Det gäller såklart också AI och människolika maskiner. Mycket är möjligt, men det kommer helt säkert inte att bli exakt som i berättelserna. Och det måste vi vara beredda på, det också.

I vems intresse utvecklas de här myterna, de här stora berättelserna om framtida möjligheter? I ingen särskild och alla möjligas. I grund och botten tror jag att de bara blir. Det är något som ligger i luften, och historieberättarna snappar upp det. Någon kan förmodligen dra nytta av sådana saker för egen vinning — men det tror jag mest är en bieffekt, inte resultatet av någon listig plan.

Det är i alla fall värt att se tillbaka på genrehistorien och de tidigare exemplen på att saker inte blir exakt så som visionärerna målar upp dem. Vi bör ta de grandiosa förutsägelserna och de andlöst entusiastiska visionerna för vad de är, och inte behandla dem som faktiska spådomar.

Alla gissar. Några önskar. Ingen vet hur det blir. Det är den viktiga poängen som jag skulle vilja föra fram.

Det där med att bli ”uppfostrad” till att acceptera maskinens inneboende värde, det tror jag är ett villospår. Rent bortsett från att Håkan Lindgrens text tycks kretsa kring ett grundläggande missförstånd av hur androidberättelser fungerar.

I vems intresse? I människors intresse, i vår värld där alla människor fortfarande är samma sorts biologiska varelser. Det är under dessa förutsättningar de här berättelserna har kommit till. Vad de betyder i en värld där det finns syntetiska människor och helt människolika androider, det kan vi diskutera då. Det är långt dit, om vi ens någonsin kommer dithän. Tills vidare handlar det om att vara människa.

Det är alltid värt att fråga vem som tjänar på saker och ting, men i det här fallet tror jag inte att vi kommer att upptäcka någon djupare än så här.

Annonser