Jag utlovade diskussion om en novell idag, men sen kom livet emellan och jag hann inte riktigt lägga ut en pratstart. Förrän nu, framåt kvällen. Så kan det vara.

Novellen på programmet denna gång är som sagt ”Love is the Plan, the Plan is Death” av James Tiptree Jr.

Formatet för den här novellcirkeln är inte hugget i sten, och jag tar gärna emot förslag. Nu har jag till exempel fått höra att om jag säger allt intressant som finns att säga så finns det inget att tillägga och det blir inte så kul att ge sig in i samtalet. Hmm. Värt att tänka på.

Den här gången tänker jag därför inte skriva så mycket. Bara några korta reaktioner och reflektioner.

Jag är oerhört fascinerad av den här novellen. Den är snyggt och suggestivt skriven. (Old one told you, The cold, the cold wind will hold you. Chill cold! Kill cold. In the cold I killed you. Det är ju poesi!) Och så får jag medkänsla med de här varelserna, trots att de är så oerhört främmande. Är de tillräckligt smarta, har de tillräckligt språk och tillräcklig kultur för att kunna hitta ett sätt att klara av de smygande klimatförändringarna?

En helt annan fundering som också väcks i mig är det här med hur science fiction fungerar och ska läsas. Något som definierar sf och skiljer den från vissa andra andra sorters litteratur är att det som beskrivs i texten ska tolkas precis som det är. Står det att det handlar om en varelse med svart pansar och sex ben så handlar det verkligen om en varelse med svart pansar och sex ben, och det ska inte förstås som en metafor för något annat. Men samtidigt tänker jag ofta på hur science fiction har en stark metaforisk funktion, som en sorts renodlad och extrem version av upplevelsen av att leva i en föränderlig och svårtolkad värld — som dock går att förstå och navigera. Det finns inget som hindrar att det går att göra både en rak skildring av något främmande och avlägset, och samtidigt en berättelse som fångar känslan av att vara människa här och nu. Det som är bokstavligt kan ha en metaforisk (eller, hädiska tanke, rentav allegorisk!) funktion, i alla fall om läsaren är lagd åt det hållet.

För visst kan den här berättelsen också handla om instinkter och känslor kontra förnuft. Alla som har gått igenom puberteten kan känna igen sig, på något sätt, i det där med nyvaknade drifter och plötslig längtan att göra saker som man till att börja med inte riktigt begriper sig på.

I det finns också nåt intressant, apropå metaforer, nämligen det där med hur vi någonsin ska kunna förstå den som inte är som oss själva. Det gäller att försöka närma sig via upplevelser och erfarenheter som på något sätt påminner, något som kan ge någon gemensam beröringspunkt. Så länge man aktar sig för att anta att en upplevelse är helt ekvivalent med en annan är det här det enda sättet för människor att närma sig varandra, och börja bygga förståelse och gemenskap.

Vad tänker du? Kanske något helt annat än jag tänkte på! Skriv i kommentarsfältet här nedanför, eller i nån tråd på fejan eller twitter eller vad du nu känner för.

(Jag fortsätter väl göra detta, inte varje vecka men kanske varannan, och hoppas att det är flera som vill vara med och prata om en novell ibland. Välkommen åter.)

Annonser