Detta är ett avsnitt i min novellcirkel, Strövtåg i faktasilandskapet. Denna gång diskuterar vi Melancholy Elephants av Spider Robinson.

Novellen ”Melancholy Elephants” är den där sortens berättelse som dyker upp i mitt huvud då och då. Det där är precis som i ”Melancholy Elephants”, tänker jag. Men det är ju inte en jättebra berättelse egentligen. På så sätt är det en typisk sf-novell, den bärs av sin idé och lutar sig inte alltför tungt på formen och de normala kraven på en berättelse.

Den är kompetent genomförd, absolut, men tänk lite på upplägget. Kan du föreställa dig en värld som har de problem som beskrivs i novellen, men där inte denna fråga redan har diskuterats från alla vinklar i alla medier? Hur kan det vara möjligt att tanken på vad det perfekta plagiatkontrollsystemet har för effekt på kreativiteten, formulerad på detta vis, slår ner som en bomb i huvudet på senatorn?

Efter att ha läst fysikern Sören Holsts bok om tankeexperiment, Tankar som ändrar allt, tolkar jag den här sortens berättelser som ett utslag av hur den mänskliga hjärnan är bättre på att hantera konkreta exempel än abstrakta resonemang. Novellen är effektiv för att den sätter läsaren i en känslomässigt spänd situation, där mycket står på spel. Det som står på spel är egentligen inte huvudpersonernas omedelbara väl och ve, utan hela mänsklighetens kreativitet. Det är en torr och byråkratisk fråga, men den omvandlas till viktiga beslut för personerna i förgrunden.

Sen finns det detaljer som är värda att fästa sig vid också. Det är en väldigt nutida känsla, inte bara i tematiken utan i en del av bakgrundsdetaljerna. Den självparkerande bilen, till exempel. Ligger det något i det där att det inte händer något nytt inom konsten? Fanns allt redan på 80-talet? Eller är det helt enkelt så att den som hade fingret på pulsen kunde se sånt redan då och vi borde höja blicken lite mer?

Hur som helst tänker jag, om konstens väl och ve, att den också har en bruksfunktion. Det handlar inte bara om att vara nyskapande till varje pris, utan det handlar om att vara medskapare och medtolkare av sin samtid. Även om varenda melodi redan var skriven och så att säga otillgänglig skulle människor vilja göra de gamla trudelutterna till sina egna. De skulle betyda något nytt, mixas om och användas på nya sätt. Ingenting som lever är statiskt.

Så jag har nog gott hopp om både musik och litteratur, även i en sådan värld där allt redan är gjort.

Men sen finns det nog anledningar att oroa sig för det perfekta kulturella minnet ändå. Eller vad tänker du om det?

Annonser