Vi människor är mottagliga för omprogrammering av våra egna hjärnor, i viss mån, och på vissa sätt. En enda mening som landar på rätt sätt kan definiera om ens livsmål eller syn på världen. Andra grundläggande saker går inte att ändra, och åter andra är mycket svåra att komma åt. Om jag kunde programmera om mig själv på lite djupare nivå skulle jag sätta in funktionen att kunna sova längre på morgonen om jag inte behöver ha bråttom nånstans.

Just nu är jag alltså på Worldcon 75 i Helsingfors tillsammans med tusentals andra fantastikfantaster, och vaknar mycket tidigare på morgonen än vad som är praktiskt.

Det där med att programmera sig själv, att ha root access till sin egen mjukvara/våtvara, var en av de saker vi pratade om igår när jag var på författarfika (kaffeeklatsch) med Annalee Newitz. Det är något AI får göra när de blir myndiga i hennes roman, som kommer ut i höst.

Hela samtalet var fullständigt fantastiskt jätteroligt, och drog över tiden med minst en halvtimme för att det bara rullade på. Sådär som det kan vara när likasinnade hamnar på samma ställe, och upptäcker intressanta tankespår att följa. Sådär som de allra bästa sf-pubmötena kan vara, fast nu med helt andra personer som jag aldrig träffat förr.

Sånt är det jag älskar med sf-fandom. Kärleken till idéer. Den höga nivån på samtalen. Och sen den fullständigt tramsiga nivå som går att växla över till som omväxling och avkoppling.

Den här världskongressen sprudlar av energi. Tyvärr puttrar lite frustration också, på grund av att lokalerna är lite för små. Det har inte drabbat mig, just, för jag hade fullt upp första dagen. Jag funderar också på att följa Cheryl Morgans exempel och undvika att trängas på programpunkter för att släppa fram dem som inte varit på så många kongresser förr. Detta är min fjärde Worldcon, men tydligen är en tredjedel (!) av de >6000 medlemmarna sådana som aldrig varit på någon tidigare världskongress. Det är framgången i att locka nya som gjort detta till en så rekordstor kongress, för att äga rum utanför ett engelskspråkigt land. Nu har de varit tvungna att sluta sälja medlemskap i dörren. Ingen Worldcon har tidigare behövt sätta ett tak för antalet medlemmar.

Wow.

För egen del har jag hållit mina första två programpunkter, och kommit ut på andra sidan med en riktigt bra känsla i kroppen. Faktum är att jag blev rent förbluffad när jag insåg att panelen ”Obsolete science ideas” hade blivit tilldelad en av de största salarna. Och det var proppfullt. Vi hade blivit av med en panelist och var bara två personer, men med hjälp av lite förberedelser och spånande lyckades jag faktiskt inte bara låta bli att humma och komma av mig, utan säga riktigt vettiga saker. Publiken verkade ha roligt, av vad jag kunde se. (Och jag sprang inte helt ifrån min medpanelist heller.)

Utöver det höll jag en liten verkstad för barn, och lärde ut att göra små pappersaskar. Sånt är svårt. Barn, särskilt barn man inte känner, är rätt svårflörtade. Efter diverse försök som hjälpledare på scouter och annat har jag snappat upp en del knep, så jag tror faktiskt att det inte gick så illa det här heller.

Ny dag nu. Vilka människor träffar jag idag? Vilka nya idéer landar i min hjärna, och vilka nya böcker på min läslista? Vilka gamla och nya vänner kommer jag att dricka öl med? Jag ser fram emot det.

Hoppas bara att jag håller mig vaken.

Annonser