Drömmar om rymden. Det handlar ofta om förundran och nyfikenhet och en vilja att utforska, men kanske ungefär lika ofta om att vilja skapa nya samhällen. Science fiction skildrar många nya sätt att leva, både på andra himlakroppar och i rymdstationer och skepp. Ibland handlar det bara om att transplantera en sorts amerikansk nybyggarkultur till Mars — så uppfattar jag till exempel den enda boken av Kage Baker jag läst. Andra gånger handlar det om olika försök att drömma ihop helt nya sätt att organisera samhället. I Kim Stanley Robinsons Mars-trilogi byggs samhället upp ur en forskningsbas, och det präglar hur det fungerar. The Moon is a Harsh Mistress av Robert A. Heinlein har vi lite av båda: såväl en känsla av amerikansk självtillräcklighet och självständighetsförklaring, som experiment med nya familjestrukturer och sådant. (Sedan är det roligaste i den sistnämnda boken inte alls detta, utan AI:n. Tycker jag. Men det var en parentes.)

Nu råkade jag läsa lite blandade saker som fick mig att tänka på de fina dagdrömmar jag haft, särskilt när jag var yngre, om fantastiska nya världar där allt ska byggas upp från grunden och göras bättre. Men egentligen tror jag inte riktigt på det. Naturligtvis kommer gammalt kulturellt bagage att följa med till den skinande nya O’Neill-cylindern. Naturligtvis kommer nya konflikter att uppstå.

Det som kändes lite som en ny tanke för mig just idag var att omgivningarna kommer att sätta randvillkor för kulturen som uppstår. Varför har jag inte tänkt på det? Uttrycket ”att göra dygd av nödvändigheten” har alltid irriterat mig, just för att jag tror att i princip alla dygder bottnar i olika sorters nödvändigheter. Om flit är en dygd är det för att det lätt går dåligt för den som är lat, och så vidare. De dygder som betonas i ett visst samhälle kommer såklart att bottna i det som är viktigt för livet just där.

Vad betyder det i rymden? Vad kommer att värderas i samhällen som börjar som små och bräckliga utposter, omgjordade av skyddsmekanismer mot vakuum, strålning och meteoriter? Jag tänker på den hårda sociala kontrollen på Aurora, Kim Stanley Robinsons generationsstjärnskepp, där det är extremt viktigt att upprätthålla en konstant och balanserad befolkning. Tänk hur småstadsaktigt livet i ett sådant skepp måste bli. För att inte tala om de små självständiga kolonierna kring bruna dvärgstjärnor i Permancence av Karl Schroeder. Men sedan finns också motsatsen. Jag tänker på den myllrande och mångsidiga befolkningen i solsystemet i KSR:s 2312, där människor har utvecklats och anpassat sina kroppar för att leva på olika sätt.

När jag läste de här verken hade jag inte ögonen öppna för hur författaren tänker om hur livsmiljön påverkar idealen. Hur tänkte Ursula LeGuin om vad förutsättningarna på Urras och Anarres har för effekter på värderingarna i de respektive kulturerna?

Det här måste jag tänka på när jag läser om andra världar.

Annonser