Utsikt mot Tivoli från hotellrummet där jag sov över.


Pulsen stiger. Det går långsamt. Ur vägen, alla framförvarande tåg, vi är redan sena! Jag måste komma fram nu!

Äntligen, äntligen, går dörren upp och jag tumlar ut på platformen. Var är jag? Vart ska jag? De flesta som stiger av tar det väldigt lugnt. Okej, okej, två minuter, kanske lite mer, tills mitt anslutande tåg går. Någon går åt det ena hållet, någon går åt andra. Var är själva stationen? Det borde vara åt vänster.

Här är en informationsskylt. Mitt tåg är på spåret brevid. Några män vid den andra plattformen skrålar högljutt, kanske en hejaramsa av nåt slag. Men jag vill dit ändå. Varför går rulltrappan så långsamt, varför står det folk framför mig? Jag håller kjolen med en hand, lyfter väskan och springer i trappan och DÄR!

Där stängs dörrarna på sista vagnen. Mitt framför mig.

Jag stirrar dumt på vagnsdörren framför mig. Lyfter handen som om det skulle finnas något sätt att öppna den, men den glider obönhörligt iväg. Först sakta, sedan snopet fort. Sista anslutningen. Det är natt. Vad ska jag i Köpenhamn att göra?

*

Jag är i Pisa för att göra ett reportage. En av mina tankar med den här resan var att testa hur det funkar att göra jobbresor inom Europa på marken i stället för med flyg. Jag är hyfsat nöjd så här långt, men har onekligen lärt mig några saker. Till exempel att tänka efter lite själv.

Byten!
Lektion 1: se till att ta till lite extra marginal för bytena. Sådant som tågförseningar existerar (ja, inte bara i Sverige heller), och tio minuters försening kan kasta hela planeringen i papperskorgen. Nu hade jag faktiskt tagit till en extra dag i mitt schema, för att vara säker på att komma i tid till mina uppgjorda möten. Tanken var att hinna sova ut efter att ha suttit på tåg i över ett dygn. Nu blev det inte så. Jag fick sova på hotell, en natt i Köpenhamn och sen en natt i München, och kom fram nästan ett dygn senare än jag hade tänkt. Men hyggligt utsövd, i vilket fall som helst. Så planen funkade rätt okej.

Interrail
Jag reser med Interrailkort. Det är prisvärt och ger viss flexibilitet. Men det gäller ändå att boka platsbiljetter. Alla snabbtåg och nästan alla långdistanståg verkar ha krav på platsbiljett. Och det blir fullt, det fick jag veta när jag skulle hitta ett nytt sätt att ta mig fram efter att jag missat tåget.

Resebyrån vet inget
Jobbets resebyrå vet absolut inget om tågresor. Jag lät dem boka min rutt, och de tänkte lika lite som jag på att ta till ordentliga marginaler för byten. På resan tillbaka skulle jag ha åtta minuter på mig för ett byte mellan två resor som var sju timmar respektive nästan tolv timmar långa. Det är ju inte vettigt! Jag gick in på järnvägsstationen i Pisa och fick hjälp att boka nytt, så att jag inte riskerar att missa anslutningen till nattåget på resan tillbaka också.

Att boka nytt
Resebyrån kan heller inte göra något alls för mig efter att jag har rest iväg. Till exempel kan de inte boka nya platsbiljetter när jag missat det tåg jag borde ha varit på, eftersom de inte kan skicka mig de fysiska biljetterna. Det ledde till ytterligare stress när biljettkontoret i Köpenhamn var stängt. Nu gick det att åka med tåget därifrån på bara Interrailkortet, så det ordnade sig. Jag lärde mig dock av en medpassagerare senare under resan att DB har en app där det går att boka platsbiljett papperslöst. Åtminstone på tyska tåg. Jag har inte testat än, och har ingen aning om vad det finns för begränsningar, men detta ska jag absolut utforska om jag reser så här igen.

Annonser