Foto av boken Best of Edmond Hamilton, redigerad av Leigh Brackett.På fredag, sade jag visst. På fredag pratar vi om ”What’s it like out there”. Nu hoppas jag att du har läst den, för nu är det fredag. Det som följer här är några av mina tankar om novellen. Sen vill jag gärna veta vad du tycker och tänker! Skriv antingen här i kommentarsfältet eller på twitter eller nån annanstans. (Missade du själva inbjudan att prata om noveller så hittar du den i föregående inlägg.)

Berättelsen är alltså utgiven 1952, och är en kraftigt omarbetad version av en cirka 20 år äldre novell som aldrig blev publicerad. Den utspelar sig i ett framtida 1960-tal där rymdfart är ett riktigt krasst industriellt företag och människor är förbrukningsvara. Rymdfarare förväntas stryka med. Raketer skickas iväg 20 stycken samtidigt, utan säkerhetsmarginaler och med brutal acceleration. Det enda syftet med att skicka människor till Mars är att utvinna naturresurser för att upprätthålla det trygga och välmående samhället av konsumenter hemmavid.

Dödligheten i både avfärd och ankomst påminner mig om det ganska omfattande sovjetiska marsprogrammet. Det handlade aldrig om att skicka kosmonauter, men de avfyrade en imponerande följd av sonder mot Mars som antingen strök med redan i uppskjutningen eller gick sönder på vägen dit. Ja, och till slut ett par som i alla fall delvis fungerade. Men skicka iväg farkoster med människor med samma attityd, det skulle förmodligen vara väldigt dålig PR.

Hur som helst handlar detta om vad som händer när huvudpersonen Frank återvänder till jorden. Han vandrar yrvaket omkring i en vardagsvärld som aldrig blir sig lik, traumatiserad som efter ett krig. Jag tänker mig att en del av läsarna vid den tiden den här novellen kom ut kunde identifiera sig med upplevelsen att återvända efter att ha varit med om saker ingen därhemma kunde begripa. Edmond Hamilton hade själv inte varit i kriget. Även om han försökte ta värvning så blev det aldrig av, men han kan nog ha tagit hjälp av stämningar i samtiden för att få till den starka känslan.

Det här scenariet framstår i skarp kontrast mot många andra berättelser, där utforskandet av rymden är ett storslaget äventyr. En av Franks gamla vänner visar sig ha haft en ganska romantisk uppfattning om uppdraget, och hade sett det fantastiska i att uppleva en ny värld. Men han kom aldrig hem igen. Frank verkar ha lite svårt att tänka sig in i upptäckarattityden. Jag undrar hur Frank tänkte innan han själv for iväg, vad som fick honom att ta jobbet.

Personerna Frank möter ställer alla titelns fråga, men egentligen vill de inte veta hur det är där ute. I stället börjar de berätta om egna upplevelser. Men Frank kan inte heller berätta. Vissa händelser är hemligstämplade, andra är bara för obehagliga för att dela med sig av.

För mig som är van vid nutidens panoptikonaktiga rymdfart (där det går att följa raketuppskjutningar i realtid och där vi får video från internationella rymdstationen) känns det lite konstigt att föreställa mig den här hemliga situationen. I novellen vet ingen på jorden någonting om hur det är på Mars, och Marsfararna får skicka hem 32 ord varannan vecka. Det ger mig en liten tankeställare, med perspektiv på min egen tid. Det är när jag läser sådant jag förstår vad det betyder att vi lever i en informationsålder.

Vad tänkte du när du läste den här novellen?

Annonser