Skärmdump från filmen Frau im Mond, som visar en novelltidskrift den unge Gustav (”jag har studerat månen i hela mitt liv”) läser. Den här tidskriften har aldrig funnits i verkligheten, men dock många andra, liknande.

— Du lyser upp när du pratar om den där!

Min kompis såg tydligen nån sorts förändring hos mig när samtalsämnet växlade. Jag hade just dragit upp New York 2140 ur väskan och berättade om varför jag läser allt Kim Stanley Robinson skriver.

Det är rätt märkligt, jag blir nästan alltid glad av att prata om science fiction. En fråga om lästips kan jag sällan ignorera. Därav till exempel den högst personliga lilla listan på böcker jag gjorde häromsistens.

Jag anar att det finns nånting här. En källa att dra inspiration ur.

Nu tänker jag dra igång en liten novellcirkel här! Jag vill berätta om sf, men också prata och diskutera. Dra med mig den som har lust på ett strövtåg genom faktasilandskapet*.

Den bästa motionen är den som blir av, sägs det. Samma princip gäller också andra delar av tillvaron, så det får inte bli för krångligt. Så här tänker jag att det ska gå till:

En gång i veckan, ungefär, bjuder jag in till samtal om en novell. Det blir en del klassiker, några udda kuriositeter, och ibland nåt nytt och hett.

Jag länkar till texten om den finns på nätet, och annars upplyser jag om var och hur den går att få tag i. Efter en vecka lägger jag upp en liten kommentar, med information och anekdoter, och sen kan den som möjligtvis har lust vara med och snacka om novellen.

Kommentarsfältet här är öppet, och den som hellre vill kan ta diskussionen i nåt annat forum. Det går bra att prata på twitter (jag är @landetannien och så kan vi använda #faktasilandskapet) och jag startar en tråd i nån lämplig grupp på facebook.

Men det här borde kunna funka va?

Sagt och gjort! Nästa helg blir det samtal om ”What’s it like out there”, en novell från 1952 av Edmond Hamilton. Det är en ganska deppig historia om en rymdfarare som är tillbaka på jorden igen.

Edmond Hamilton var ett stort namn en gång i tiden, men han nämns inte så ofta nu längre. Han var med från science fictions själva födelse som genre på 1920-talet, och blev en mästare inom det som kom att kallas ”space opera”. Men ”What’s it like out there” är en annan sorts berättelse, och mycket mörkare. Den fängslade mig på flera sätt, men det återkommer jag till nästa helg. Här vill jag bara peka ut redaktörens roliga presentation av författaren, som finns i originalpublikationen (som min länk går till).

/…/ ”World-Wrecker” Ed Hamilton earned his reputation for more muscular heroes, more voluptuous gals, more spectacular disasters, more menacing villains . . . and because he has always been a good, skilful writer, he rated tops in the space-opera field.

Now science fiction has grown up. And so has Hamilton. He has adjusted his sights to the new goal, as have other seasoned scribes who really had the stuff inside of them and were just waiting around for the right audience.

Det säger en del om vad som rörde på sig i sf vid den här tiden. Hela det som ibland kallas science fictions guldålder hade utspelat sig under de senaste sisådär femton åren innan den här novellen skrevs. En del av den nya mognaden kom nog genom ålder och erfarenhet, somligt av det genom impulser från hur genren utvecklades, och en del från kreativt samarbete med hustrun. 1946 gifte sig nämligen Edmond Hamilton och sf-författaren Leigh Brackett, och jag har förstått det som att hans författarskap påverkades mycket av det.

Här hemma har vi en samling med Ed Hamiltons noveller, redigerad av hans fru (och symmetriskt nog också en samling med Leigh Brackett-historier, redigerad av Ed Hamilton). I förordet skriver Leigh Brackett bland annat att Edmond Hamilton var den förste som skrev en berättelse med rymddräkter i. Det tycker jag var intressant. Det är troligt att han själv aldrig hade läst om något sådant innan han själv skrev om det, även om internet verkar ha bestämt sig för att Edison’s Conquest of Mars av Garrett Putman Serviss (1898) var allra först.

Att vara först är förstås inte det enda som räknas. Det är svårt att hitta någon fundamentalt originell idé att skriva om, men det går alltid att göra något bättre och intressantare med en gammal sak. En stor del av science fictions historia går ut på att återvända till samma troper, uppfinningar, platser och företeelser, och tolka dem på nya sätt.

För övrigt blir jag väldigt nyfiken på world-wrecker-grejen. Det lär ha varit stort i space opera nästan ett halvsekel innan dödsstjärnan dök upp på vita duken. Egentligen är det en fundamentalt löjlig idé. Att spränga en planet är så orimligt krävande jämfört med att bara utplåna allt liv på ytan.

Det finns folk som har diskuterat fysiken kring det, om du är nyfiken. ”Bad Astronomer” Phil Plait till exempel. Och här är en fysikstudent som räknat på dödsstjärnans förmåga förutsatt att Imperiets mytiska teknologi fungerar som det sägs att den ska göra enligt Källorna till Star Wars-information.

Sen känner jag att jag inte helt och fullt förstår lockelsen med att skriva berättelser om exploderande planeter. Eller att läsa dem. Men det måste ju vara nåt, och jag känner att min sf-allmänbildning brister lite i att jag inte själv har läst några riktiga planetsprängarberättelser. Att själva grejen fortfarande är effektfull visades nyligen av Neal Stephenson i Seveneves, där vår måne råkar ut för nåt. (Obs, detta är inte en spoiler — det händer på första sidan.)

Det här är den sortens små utvikningar ni kan förvänta er framöver, i den är novellcirkeln. Läs ”What’s it like out there” (garanterat utan sprängda planeter) och kom tillbaka hit nästa vecka så beger vi oss till den första rastplatsen i faktasilandskapet.

*Faktasi är inte en felstavning. Det var det vinnande bidraget när svenska Galaxy utlyste en tävling om vad science fiction borde heta på svenska. Ordet fick aldrig fäste riktigt, men jag tycker att det är kul att plocka upp och använda konstiga ord.

Annonser