Jag fick en fråga på twitter:

Mitt första svar skulle vara: läs noveller! Ta en sån bok som När allt förändrades, där John-Henri Holmberg har sammanställt en lång rad jättebra noveller som ger lite smakprov av olika författare och science fiction-motiv.

Men sedan skulle jag vilja göra ett eget urval av några böcker jag själv gillar. Ett urval som visar på science fictions bredd och möjligheter, och på att sf-litteraturen existerar idag och inte bara är nåt som fanns förr.

Det är här svårt på många sätt. Vilken bok som passar bäst i ett visst läge beror så mycket på vem det är som frågar. Science fiction kan också vara så många olika saker. (Obs att jag dessutom är också en sådan som tycker att saker inte behöver vara antingen eller. Science fiction existerar i en zon där ett visst verk kan graderas som mer eller mindre science fiction-artat enligt en rad olika skalor och kriterier.)

Ann Leckie: Ancillary Justice
Det här är första boken av tre i en rymdoperaserie. Det jättelika Radch-imperiet knakar i fogarna. Det har länge levt på att ständigt expandera, ständigt lägga nya världars resurser till sina totala tillgångar. Och det är beroende av besegrade fiender för att göra ”ancillaries” till sina skepp: de mänskliga kroppar som kopplas ihop med skeppets AI och blir en del av dess sinnesapparat och ett gränssnitt för att samarbeta med människor. Vi får också följa Breq, en mycket intressant personlighet, som räddar livet på Seivarden som hon inte ens tycker om.

Jag vill rekommendera den här boken (och dess uppföljare) som ett exempel på vad space opera kan vara nuförtiden. Det har hänt mycket sedan Stiftelsen (som jag för övrigt finner nära nog oläsbar), och det är värt att ha vittring på den stora våg av ”ny space opera” som tog sin början på 1990-talet. För den som vill nysta vidare i den undergenren är det värt att ta en titt på Iain M. Banks produktion, för hans Culture-böcker är en sorts referenspunkt.

Ann Leckies böcker har blivit väldigt populära, och det är kul att ha läst något rätt så nytt som det finns god chans att stöta på andra som känner till! Dessutom tycker jag att den här serien gör lite intressanta saker med den gamla sf-skräcken att uppslukas av en svärmintelligens och förlora sin identitet. Och även med idén att dela upp sin personlighet i flera olika kroppar.

Ann Leckie är också en av hedersgästerna på årets stora sf-kongress, här i Uppsala.

Ted Chiang: Stories of Your Life and Others

En samling noveller av en av de finaste sf-författarna som lever idag. Han förtjänar att vara mycket mer känd. Jag hoppades att människor skulle börja prata en massa om Chiangs geni efter filmen Arrival, som bygger på novellen ”Story of Your Life” i den här samlingen. Varenda en av berättelserna här är en perfekt slipad ”vad skulle hända om det vore så här”-ädelsten.

Det finns människor som tycker att Ted Chiang skriver torrt. Det handlar inte så mycket om människor och att porträttera dem, utan det handlar om att fundera över hur saker hänger ihop. Flera av de här novellerna är helt orealistiska, men de smakar mycket starkare av science fiction än av fantasy. Hur skulle det vara om den babylonska kosmologin stämde och beskrev hur universum fungerade? Vad skulle då hända om Babels torn faktiskt byggdes?

Den här boken förtjänar att finnas i varje sf-älskares bibliotek. Och i många andras också!

Jo Walton: Among Others

Apropå sf-älskare. Detta är en fantasybok, som handlar om att växa upp som science fiction-läsare och älska alla de böcker som Jo Walton själv har en nära relation till. Den som är yngre än hon kan fortfarande känna igen en del titlar. Och för andra, som bara har nosat på Asimov och Clarke, kan detta bli en fiktionaliserad introduktion till lite genre-historia.

Samtidigt är det en fin berättelse i sig själv. Fantasyinslagen är ganska nedtonade och skulle kunna tolkas metaforiskt av en läsare som inte är inläst på genrelitteratur. Det utspelar sig i en värld som ligger rätt nära vår egen, precis som i annan nutidsfantasy.

Linda Nagata: The Red

Åter till häftig och samtida science fiction. The Red-trilogin handlar om militären, i en nära framtid, där krigen domineras av en privat marknad för högteknologiska vapensystem. Den övergripande historien handlar om vem som styr världen, och hur och varför. Men i förgrunden finns många kortare episoder av handling och dramatik.

Jag är inte så jätteintresserad av att läsa om krig, men jag förstår att lockelsen till stor del är att det ger extrema situationer som ställer frågor om moral och identitet på sin spets. Ännu mer så i den här framtiden. Soldaterna har implantat i hjärnan, som ger dem gränssnitt mot sina vapen och direkt kommunikation med varandra. Allt de ser och upplever kan spelas in.

Jag har förstått att somliga tycker att den första boken i trilogin har problem med att tempot varierar kraftigt. Det börjar häftigt, och sedan blir det en lång bit då allt rör sig mycket långsammare. Det kan nog stämma. Men jag tyckte om den lugnare biten också. Det handlar ganska mycket om hur det funkar att vara en ung person och ha olika sorters relationer utan något som helst privatliv.

Dessutom tycker jag att det är intressant med cyborghistorier. Huvudpersonen James Shelley äger inte sina egna ben, de är militärens. Det gör honom till något mer än han var från början, men gör honom också mindre till sin egen.

Peter Watts: Blindsight

Det finns människor som har fungerande ögon, men som inte medvetet kan uppfatta synintrycken. Det är det här fenomenen som ligger bakom bokens titel. Här får vi följa en mycket egendomlig besättning som ska ta kontakt med den första utomjordiska intelligens som mänskligheten har stött på.

Det här är en bok med mycket tuggmotstånd, och ganska mörk. Men också en berättelse som ställer stora frågor om vad medvetandet är och vad det är bra för, till exempel. Den används som kursbok på vissa universitetskurser, så vitt jag förstår.

Kim Stanley Robinson: Aurora

En intressant sak med att läsa mycket science fiction är att kunna se hur vissa ämnen stöts och blöts, bollas fram och tillbaka mellan olika författare, och hanteras på nya sätt och ur nya vinklar. Ett motiv som hängt med genom en stor del av genren är tanken om generationsstjärnskepp, som kan vara ett hem för människor under hundratals år medan de färdas mot något nytt stjärnsystem att befolka.

Kim Stanley Robinson är en i grunden mycket optimistisk författare — det är en av anledningarna till att jag har varit väldigt förtjust i hans författarskap väldigt länge — så det känns intressant att se honom göra en så nedslående tolkning av det här temat. Aurora ifrågasätter hela tanken med generationsstjärnskepp, och gör det väldigt grundligt. Det ger många infallsvinklar på vad som egentligen behövs för att människor ska kunna klara sig, och hur sårbart och viktigt livet är. Samtidigt ger boken anledningar att bli lite kär i själva mänskligheten och jorden vi bor på, så den är långt ifrån svart och pessimistisk.

Detta är också en berättelse om att berätta historier. Och huvudpersonen är egentligen själva skeppet. Det är intressant att följa hur skeppets AI försöker få fatt på hur det ska bete sig för att skildra resan och livet ombord. ”Scribble ergo sum”. Jag säger inte mer.

Annonser