Den 1 mars loggade jag ut från twitter. Poängen är att pröva på att vara utan ett tag och se vad twitter egentligen betyder för mig. Jag har varit inne en gång för att svara på nån grej, men annars är det enda som har kommit från mig automatiska uppdateringar från mina bloggar.

Lite oväntat är det jag saknar allra mest faktiskt att ha ett utlopp för alla spridda funderingar som dyker upp i hjärnan. Lösryckta tankar, länkar till coola saker jag råkar läsa, och små reaktioner på omgivningen. Att göra ett halvdussin uppdateringar om dagen på Facebook skulle uppfattas som väldigt påstridigt, men på twitter flödar saker och ting bara förbi och alla måste inte läsa allt. Därför går det jättebra att småprata ut i etern där, och ibland är det någon som fångar upp något, ibland inte. Så twitter ger mig ett sätt att prata för mig själv på ett socialt sätt. Eller i alla fall på ett sätt som potentiellt kan vara socialt.

Det jag saknar näst mest är känslan av att det finns folk omkring mig hela tiden. Som ett mingelparty, där jag kan välja att dyka in i ett samtal om jag snappar upp något spännande, men där jag annars kan välja att sitta för mig själv utan att det är konstigt.

Det jag inte alls saknar är den där effekten när plötsligt alla pratar om exakt samma sak. Att få hundra olika upprörda reaktioner på Trumps senaste klavertramp eller på vem som hade vilken mössa på sig. Det är rätt skönt att slippa. Jag kanske borde bli bättre på att sätta upp filter och på så sätt moderera mitt flöde.

Avhållsamheten från twitter var också tänkt att tvinga mig att prata med folk jag känner som inte är på twitter. Det har delvis lyckats. Jag har varit mer på fb och blivit mindre folkskygg där. Jag har skickat fler sms och några mejl som jag annars inte hade gjort. Och så gjorde jag en länkdump på min andra blogg, den första sån länksamling jag gjort på väldigt länge. Men dessutom har jag vänt mig till min anteckningsbok och klottrat småsaker där. Det är ju inga Vägmärken direkt, men här kommer ett gäng av de saker jag skrivit ned där. Bara för att se vad det är som fastnar i ingenstans när jag inte spottar ut det på twitter.

  • Varför måste jag alltid svara på frågan ”vad ska man ha det till”? Räcker det inte med att något är spännande i sig självt?
  • ”Det kan bli till nytta i framtidens kvantdatorer”. Eller inte. Ingen vet. Men kvantdatorn får ofta bli en ursäkt för att berätta om ny fysik.
  • Embargo för vetenskapsnyheter. Det är lite konstigt att dansa efter Natures pipa när det gäller saker som varit ute på arXiv i månader.
  • ”Science fiction bias”: tendens att leta efter och förvänta sig sådant som spekulerats om i sf.
  • Hermann Noordung var en figur med tidiga visioner om rymdstationer. Här finns hans bok inscannad!. På tyska. Den som vill hitta den på engelska kan göra det via t ex Wikipedia.
  • Det är mycket coolare att säga ”jag vet inte” än att försöka verka som en expert utan att vara det. Men det är helt rimligt att spekulera, efter att ha redovisat sin okunskap.
  • Cybernetik. Vilket fint ord! Sällan använt numera, men så mycket snyggare än ”IKT”.

Många människor har talat om för mig hur dåligt twitter är. På något sätt lyckas det passa mig i alla fall. Jag kanske har fel, är lurad, bara tror att jag gillar det fastän det egentligen är blä. Fast rimligare är att jag faktiskt gillar att vara där och ha det ständiga pratet som bubblar i bakgrunden, bland folk som jag ju faktiskt medvetet har valt att följa. Och om någon ser anledningar att följa mig så kanske jag bidrar på något sätt till någons dag — och det kanske går för sig.

Tillägg: Jag kör experimentet vidare. En vecka till, så får jag se sen.

Annonser