Kaos-stilleben. Vi lägger mer energi på fotografering en annan gång.
Tillbaka igen, med ett avslappnat pratavsnitt. Kan vi skilja på författare och verk — går det att bortse från att författaren är en skitstövel och gilla boken ändå? Sen får Ante berätta lite om intresset för att göra ljud med gitarrer. Sen återvänder vi till James Bond och resonerar om vad det är som gör att vi gillar Bondfilm trots alla mycket irriterande aspekter.
Lyssna här:
Eller ladda ner som mp3.
Länkar
Här finns podden Chasing Tone som Ante nämner.
Antologin med James Bond-noveller vi pratar om heter License Expired. En sorts fanfiction, är det väl! Två av novellförfattarna pratar om sina bidrag.
2 kommentarer
Comments feed for this article
söndag 5 mars 2017 den 8:50 e m
Karl-Johan Norén
Tack för ännu ett trevligt avsnitt!
Vad gäller att skilja på författare och verk så har jag själv inte så stora problem med det, men har också förståelse för de som finner det knepigare, och i vissa fall så färgas även min läsning starkt av vad jag vet om författaren, särskilt som denne har en människosyn som jag förkastar eller förkastar mänskligheten hos olika grupper.
Jag håller inte med David Weber för fem öre vad gäller politik, men eftersom han är såpass övertydlig med den i sina böcker så blir den ändå lättare att fördra. Då har jag svårare med de böcker som snarare försöker smyga eller fuska (via författarens allsmäktighet) in ideologiska ståndpunkter.
På samma sätt så tvivlar jag inte på att Weber inte tvivlar på någons inneboende mänsklighet eller rätt att leva, vilket till exempel inte är fallet på Orson Scott Card, eller har utsatt barn för sexualbrott, som Marion Zimmer Bradley. I de två senare fallen så färgas omedelbart läsningen av att man försöker hitta spår av detta i böckerna.
(Sedan kommer man till kvinnosynen hos mycken gammal sf, men då blir man nog här till döddagar.)
Jag visste inte att Ante spelade elgitarr! Kul! Det där med att grotta ned sig i detaljer eller i hur något gjordes är något som jag själv känner igen. Jag skulle tro att det är en vanlig reaktion när man börjar kunna göra något kreativt, och sedan analyserar andra verk utifrån detta. Själv lyssnar jag till exempel mer och intensivare på låttexter sedan jag själv började skriva dem, och då var jag även tidigare ganska orienterad på texterna i musik. (Sedan lyssnar jag överhuvudtaget annorlunda på musik sedan jag började skriva och sjunga den själv.)
måndag 6 mars 2017 den 6:31 e m
robertma
Jag känner en inre motvilja mot önskemålet mot ”idealistisk” litteratur som ska verka för det goda. Även om det ”goda” kan vara hyggligt väldefinierat så är hur man verkar för det så motsägelsefullt och flyktigt.
Sen vill jag helt själviskt kunna läsa böcker där företagare är onda psykopater, kvinnor är mjäkiga, poliser är korrupta sadister, Katolska kyrkan är en genomond förtryckarorganisation, män är skitstövlar, barn är illvilliga, 1800-talskont är nazistisk, modern konst är människofientlig, kvinnor hatar män, män hatar kvinnor, revolution är rätt, kungamakt är rätt … o s v. Ni kanske förstår vart jag vill komma. Plockar man bort all litteratur som inte stora grupper av hyggliga människor kan känna sig kränkta av så blir det ju bara mjäk kvar.
Men predikandet slipper jag också gärna.