I en tid då det finns interstellär rymdfart och i princip obegränsad tillgång på energi närmar sig en ung student planeten Trantor, centrum för det galaktiska imperiet. Han har dock ingen aning om att det inte går att få se planeten från rymdskeppet. Inte heller att befolkningen inte bryr sig särskilt mycket om utsidan av sin planet, för alla bor under det tak som täcker hela klotet. Det är helt enkelt en världsomspännande stad. Men den unge resenären har aldrig sett video därifrån, och verkar ha väldigt vaga begrepp om saker.

Kanske är detta mest ett klumpigt författargrepp för att visa något för läsaren, lite i linje med den sortens dialog som brukar kallas ”As you know, Bob”. Om jag inte missminner mig är det i någon av Lucky Starr-böckerna som samme Isaac Asimov låter en av huvudpersonerna förklara för en annan hur deras telefoner fungerar. Det är ett styltigt sätt att redovisa saker för läsaren, som sf-författare sedermera har lärt sig att klara sig utan.

Men som nutida läsare känner jag en djupare dissonans än så när jag läser den här sf-klassikern, för det finns ett genomgående fel.

Informationssvälten, liksom. Att det går att komma till huvudstaden utan att veta något om hur det är där. Utan att ha motsvarigheten till hundra youtubeklipp och några varv med interaktiva kartor och satellitbilder.

Det slutar ju inte där heller. Hela upplägget för Stiftelsen i bokens titel är att grunda en koloni med etthundratusen forskare och vetenskapsskribenter som ska sammanställa en encyklopedi, men som dock undanhålls viss strategisk information. Ingen i Stiftelsen har tillgång till själva den centrala vetenskapliga disciplinen: psykohistorian. (Som alla allmänbildade sf-läsare vet är psykohistoria en gren av matematiken som kan förutsäga viktiga drag i den historiska utvecklingen, men på en övergripande nivå. Psykohistorian vet inte vad den enskilda myran gör, men kan avgöra hur deras färdiga stack kommer att se ut.) Men jag kan inte begripa hur de kan vara precis lagom ovetande för att inte kunna återuppfinna psykohistorian från de grundläggande principerna. De vet ju att en sådan disciplin existerar, de känner till den store matematikern Hari Seldon och så vidare. Etthundratusen vetgiriga människor, och ingen har tänkt på att få med sig grunderna till psykohistorisk teori?

Och sen är det grejen med att anlända till en ny planet, köpa en tidning och sätta sig på en bänk och läsa sportsidorna för att fördriva lite tid.

Det är helt uppenbart att Isaac Asimov anno 1951 hade tänkt väldigt mycket på ”atomkraft” och väldigt lite på informationsteknologi. Eller nyfikenhet och informationsspridning i största allmänhet.

Jag har absolut inga minnen kvar från någon tidigare läsning av Stiftelsetrilogin, och denna gång läste jag bara första volymen. Det räcker liksom, för så bra är det inte. Den första volymen är en serie berättelser om hur den ena gubben efter den andra flyter ovanpå det historiska flödet, är ensam om att se precis vad som är det enda rätta att göra, och sen göra det. Inte ens kraftfält och strålpistoler räcker för att krydda upp det till något aptitligt.

Det är väldigt märkligt att de ursprungliga böckerna om Stiftelsen fortfarande ges ut på nytt och på nytt — den finns i flera olika utgåvor i SF-Bokhandelns hyllor såg jag för bara några dagar sedan. Ingen är tvungen läsa sf-klassiker, och ska man ändå göra det finns det ju bra böcker att läsa. Det här känns möjligen lite kul på grund av 40-talssmaken, och för att jag gillar att se hur sf-idéer har uttryckts längre tillbaka.

Men jag lever ändå i framtiden, och i informationsåldern. Från det här perspektivet är det inte rimligt med ett högteknologiskt samhälle — utan extrem tankekontroll — där människor inte har tillgång till lättillgänglig information om det mesta. Det känns som något som måste förklaras mer grundligt för att kunna bli trovärdigt. Och bara det säger nog något grundläggande om skillnaden mellan 2010-talet och 1940-talet, något som jag kanske inte har tänkt så noga på tidigare.

Annonser