Som någon sorts bokbloggare ska jag väl ta mig i kragen och försöka summera läsningen under 2016. Som vanligt kan jag inte mäta mig med de riktigt snabbläsande bokslukarna, men böcker är nu hur som helst ett stort intresse och det finns ständigt fler som jag verkligen vill läsa. Kul då, att se att jag faktiskt lagt grundnivån lite högre än tidigare. Inräknat högläsning har jag läst 55 böcker, och utöver det ett helt gäng seriealbum.

Det finns kanske inget egenvärde i att pressa mig igenom tio böcker extra, men det betyder att jag har lagt mer tid och energi på något jag verkligen vill göra. Det är därför det är så tillfredsställande att räkna lästa böcker.

Nåväl. Jag tänker inte lista allt jag läst, utan bara diskutera några av de böcker som känns lite extra roliga att prata om.

The Red-trilogin
I början av 2016 var jag väldigt inne i Linda Nagatas trilogi om The Red. Jag förvånade mig själv med att läsa militär-sf och älska det, men ärligt talat var det som fångade mig att det är en historia om en kille som blir allt mer cyborg, och som kämpar med att vara en person med någon sorts integritet fastän han är ständigt övervakad och med en uppkopplad hjärna. Han äger inte ens sina egna ben.

Vad titelns The Red egentligen är ska jag nog inte säga för mycket om, ifall du är den sorts läsare som vill upptäcka det själv — det är den här bokseriens mysterium. Vill du veta lite mer om vad jag tänkte kan du läsa min relativit entusiastiska recension av första boken. Jag fick faktiskt en förevändning att prata med Linda Nagata och fråga lite om hennes research när jag skrev lite om datorer och tankeläsning, det var kul.

Shaman
Kim Stanley Robinson är nog den författare jag oftast pratar om. Jag har försökt gå vidare och hitta nya favoriter, men hans författarskap innehåller tydligen mycket som talar till mig. (Jag har läst allt av honom utom en bok: .) Han är mest känd för rätt så hård sf, men Shaman är mer en historisk roman — eller snarare förhistorisk. Kalla och karga miljöer är något som kommer igen i ständigt nya versioner i olika böcker av KSR, och den här utspelar sig i Europa under istiden. Den här boken blev stående i bokhyllan bra länge innan jag läste den, för jag kände mig inte särskilt lockad av beskrivningen. När jag väl plockade upp visade det sig ändå att den inte bara var bra berättad om en fascinerande tid vi vet rätt lite om, men också att den smakade förvånandsvärt mycket sf trots att den inte innehöll något science fiction-artat och bara en svag ton av fantasy. Just det där utvecklade jag litegrann i det senaste poddavsnittet.

Segraren
Stanislaw Lem borde nämnas mycket oftare när det talas om science fictions giganter. Ett av hans fel, i min bok, var att han inte tyckte om science fiction som genre — men det ska inte hållas mot honom. Segraren bestämde jag mig för att jag till slut måste ta mig för att läsa, för den brukar nämnas som ett tidigt sf-exempel på artificiell svärmintelligens. Och miniatyriserade robotar. Så efter att jag skrev en artikel om varför vi fortfarande inte har nanorobotar blev jag inspirerad att plocka upp denna. Det är väldigt kul att läsa såna här klassiker, inte minst för att se hur olika idéer har hanterats i olika verk genom tiderna.

Black God’s Kiss
Innan Red Sonja fanns Jirel of Joiry, den första sword and sorcery-hjältinnan. Numera finns alla berättelser om Jirel som C.L. Moore skrev samlade i en volym. Det här är äkta pulplitteratur från 1930-talet, effektivt berättat och fullt av fantastiska element, men lite ojämnt i kvaliteten. Jag tyckte att hela samlingen var värd att läsa bara för skildringen av hur Jirel kryper in i en dimensionsport i källaren på sitt medeltidsslott, den är verkligen fullständigt underbar. Vi diskuterade en annan novell av henne (”Shambleau”) i ett tidigare poddavsnitt — den var jag inte så förtjust i. Men novellerna i den här samlingen kan jag rekommendera, åtminstone till den som gillar sword and sorcery och är nyfiken på rötterna i novellmagasinen.

Korpringarna (Odinsbarn, Röta, Kraften)
De här böckerna var precis vad jag behövde under hösten när jag var lite trött. Omslagen och titeln lockade inte särskilt mycket, men jag ville ju läsa dem för att författaren Siri Pettersen är en av hedersgästerna på årets Swecon. Det ångrar jag inte.

Nordisk mytologi har ingen större roll, vilket man kanske kunde få för sig av titeln på första boken. Huvudpersonen, Hirka, lever i en värld som hade kontakt med vår för cirka 1000 år sedan. Från den tiden kommer legenderna om Menskr, Odinsbarn, folk utan svans. Men Hirka har inte heller någon svans, det är hon som beskylls för att vara just ett Odinsbarn.

Hirka konfronterar många frågor om makt och moral, men också om sanning och om hur världen fungerar. Jag tycker om hur de här tre böckerna handskas med riktigt tunga motiv utan att någonsin kännas tröglästa, och att hela handlingen fullföljs utan att snubbla på svåra saker. När jag gillar personer i böcker är jag alltid lite nervös över att de ska göra mig besviken, men Hirka gör aldrig det. Dessutom: du vet det där människor ofta säger om att sf handlar om förändring medan fantasy handlar om att upprätthålla status quo? Det här är fantasy som bryter mot det. (Och det finns ju fler exempel. Cirkeln, för att bara nämna ett.)

Jag gillade i alla fall de här böckerna så mycket att jag ska hålla bokcirkel för ungdomar på vårt lokala bibliotek!

Annonser