”Science fiction är inte så mycket en genre /…/ som en pågående diskussion”, skriver Farah Mendlesohn i The Cambridge Companion to Science Fiction. Idéer återanvänds, teman återbesöks från olika håll, och samtalet pågår både inom och kring själva sf-litteraturen. Ett roligt exempel på det är en av framtidens evergreens.

I vårt senaste poddavsnitt diskuterade Ante och jag novellen ”Shambleau” (1933) av C.L. Moore. Huvudpersonen där, Northwest Smith, visslar på något som verkar vara en välkänd sång i hans värld och tid: The Green Hills of Earth. Det här är bara en detalj som nämns i förbifarten. Men Catherine Moore skrev fler berättelser om Northwest Smith, och i ”The Quest of the Starstone” (1937) kommer sången tillbaka igen.

Där möter Nortwest Smith en annan av Catherine Moores återkommande figurer, nämligen den svärdssvingande och demonbetvingande Jirel av Joiry. Det var när jag nu läste en antologi med alla Jirel-berättelser som jag stötte på den här sången igen, och tyckte att den verkade så välbekant. Någon måste ha tonsatt och sjungit den!

Så jag började kolla upp det, och blev lite mer sf-allmänbildad. Den första som gjorde den här sången riktigt populär var rymdpoeten och sångaren Rhysling i Robert Heinleins novell som heter just ”The Green Hills of Earth” (1947).

Trots att den antologiserats och återpublicerats ett stort antal gånger har jag aldrig läst den här Heinlein-novellen. Men det finns förstås en Wikipedia-artikel om The Green Hills of Earth, och där länkas till två radiodramatiseringar. Jag lyssnade nu på bägge, och enligt mig är den bästa den som kan hittas som nr 77 i serien CBS Radio Workshop.

I bägge dramatiseringarna får vi höra delar av sången sjungas. Det faller sig naturligt att musikaliska sf-fans har tagit sig an utmaningen att bygga ut sången till fullständigt och sångbart skick, och det har gjorts ett antal gånger. Här finns ett exempel på hur en lång version kan se ut. Och på YouTube finns flera varianter insjungna. Här är en med en hel kör:

Den fiktiga poeten Rhysling har för övrigt gett namn åt ett pris för sf-poesi som delats ut sen 70-talet, och en krater på månen. Och han har blivit citerad av verkliga astronauter.

Det verkar helt realistiskt att den som beger sig ut i rymden skulle vilja sjunga om hemplaneten. Många astronauter talar om den nya känslan de fått för jorden efter att ha sett den utifrån och upplevt lite av rymdens ogästvänlighet.